Läskens historia från survatten till Sveriges första Cola
VISA BILDTEXT
Dryckesautomat med Apotekarnes läsk, 1960. Bild ur Carlsberg Sveriges historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

NÄRINGSLIVET AV: Edward Blom 2022-08-09

Läskens historia från survatten till Sveriges första Cola

Det fanns en tid när vattnet från en surbrunn var det bästa man kunde tänka sig. Med 1800-talets intåg blev den jästa Sockerdrickan allt populärare och snart skulle en uppsjö av smaker och färger se dagens ljus.

Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagsminnen/ Företagshistoria 2004 nr 4.

Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!

Läskedrycken leder sin historia tillbaka till sin mindre pråliga släkting: mineral­vattnet. I slutet av 1600-talet blev det efter utländskt mönster populärt med brunns­drickning även i Sverige. Man trodde att mineral­vatten skulle kunna bota i stort sett alla sorters skröpligheter och åkommor, en uppfattning som för övrigt skulle bestå i drygt 250 år. Allra mest åtråvärda var sur­brunnar, källor som innehöll vatten med hög järn­halt och en viss mängd naturlig kolsyra.

Läs även: Hälsobringande bubbel

Sveriges första surbrunn var Medevi Brunn som upptäcktes 1672. Vid 1700-talets början anlades sedan brunnarna Ramlösa och Porla. Det Ramlösa-vatten man drack från den av Johan Jakob Döbelius 1707 grundande brunns­anläggningen var dock ett annat än dagens. Det hämtades från mycket järn­haltiga källor och lär ha smakat ganska illa.

Dagens Ramlösa stammar istället från den alkaliska källan som upptäcktes 1893. Under en lång övergångs­period i början av 1900-talet salu­fördes båda sorterna jämsides, järn­vatten med gula etiketter och den nya, väl­smakande källan med de vita etiketter som flaskorna bär än idag.

Brunnsdrickning blev sedan allt mer populärt under 1800-talet och fram till första världskriget. Kur­orter som Ramlösa och Loka hade då vuxit upp till regelrätta hälso- och nöjes­center med blåsmusik, parker, god mat, societets­mingel, hälso­vatten och även andra drycker. Eller som det heter i Povel Ramels mästerliga tolkning av brunns-livet, sången Sorglösa Brunn: ”Vattnet smakar järnfils­spån, strax på punsch hörs mången ropa”.

Ramlösa-kiosk vid Stockholmsutställningen, 1930. Ur Föreningen Svensk
Forms arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.

EN SVENSK UPPFINNING
Naturligt kolsyrat vatten finns i begränsade mängder och hade knappast räckt till för en större läsk­produktion. År 1770 lyckades dock Uppsala­professorn Torbern Bergman som den första i världen framställa kolsyrat vatten på konst­gjord väg.

Läs även: Varannan flaskvatten

Genom tillsats av mineraler kunde han efter ytterligare experiment helt imitera naturens hälso­vatten. En lärjunge till Bergman, Johan Gottlieb Gahn, inledde några år senare kommersiell tillverkning av mineral­vatten i Falun. Och snart fick han många konkurrenter.

Intressant är att se den stora produkt­diversifiering som skedde. Man analyserade vatten från de kända internationella kur­orterna och återskapade samma mineral­sammansättning i laboratorium. År 1874 startade Stockholms apotekare det viktigaste mineral­vatten­företaget, Apotekarnes Mineral­vatten AB. Från starten fördes hela 37 olika mineral­vatten.

Det enda av kur­orts­vattnen som levt kvar som namn är Vichyvatten vars koppling till platsen Vichy dock torde ha glömts bort av de flesta.

Enligt en prisförteckning från 1890 kan man se att det bland sorterna fanns följande: Adelheidsquelle, Antogast­vatten, Contrexéville­vatten, Dubbelt Emser­vatten, Karlsbader­vatten, Eger­vatten, Friedrichshaller Bitter­vatten, Homburger­vatten, Kissinger­vatten ”Rakoczy”, Salvator­vatten, Schwalbacher­vatten, Spaa­vatten, Apolinaris­vatten, Selters-­vatten och många fler. Det enda av kur­orts­vattnen som levt kvar som namn är Vichyvatten vars koppling till platsen Vichy dock torde ha glömts bort av de flesta.

RADIOAKTIVT MINERALVATTEN!
I början av 1900-talet hade man upptäckt att flera kända källvatten på kontinenten var radioaktiva. Tvärtemot att sluta dricka dem trodde man istället att dessa var extra nyttiga och började därför även framställa radioaktivt mineral­vatten.

Apotekarnes försålde t.ex. ”Koncentreradt radiumvatten i kartonger om 3 flaskor” och Nordisk Familje­boks uggle­upplaga från 1913 berättar att: ”Dessutom finnes det en i Sverige patenterad apparat, genom hvilken hvar och en själf kan göra det mineral­vatten han vill dricka radioaktivt i den grad han önskar.”

LÄSKENS UPPKOMST
Allt sedan mineralvattnet började drickas har det funnits människor som spontant blandat ut det med smak­ämnen, som man så ofta gör med mediciner. Redan Berzelius talar om att det blir ”delicieust” blandat med socker och vin. Alltså en sorts alkoläsk före läskens egentliga uppfinnande.

Från år 1835 finns den första källan som visar på att läsk försålts i Sverige. Det var apotekare Fredrik Kjernander som på Djurgården hade anlagt en lokal för försäljning och konsumtion av mineral­vatten som han ”efter avnämares behag även försatte med bär-, frukt- och lemonad­essenser”. Många apotekare var dock kall­sinniga till denna ny­modighet och Apotekarnes förste vd Georg Gauffin, gjorde sitt bästa för att motverka denna ”föga värdiga” inriktning.

Ur arkivet: det kom ett brev…

Läskedrycken kan dock sägas ha en dubbel historia, förutom apotekare som tillverkade läsk genom att blanda juicer och socker i mineral­vatten framställde landets bryggerier under hela 1800-talet socker­dricka. Denna tillverkades genom att man jäste socker­vatten, kryddat med ingefära och humle (ibland även med bär), under tryck.

Kolsyran bildades då på samma sätt som vid öl­framställning och drycken fick en viss alkohol­halt. Tillverknings­mässigt liknade således den gamla socker­drickan mer bonde­samhällets svag- och enbärs­drickor, men innehöll ingen malt och var således smak­mässigt ändå en läskedryck. Det var denna sort som Emil i Lönneberga drack tre flaskor av på auktionen i Backhorva och även bjöd drängen Alfred på. Varvid denne uttryckte att ”någonting godare hade han inte smakat i hela sitt liv”.

Det kan även nämnas att Linné-lärjungen och professorn Anders Sparrman runt sekel­skiftet 1800 införde kolsyrad socker­dricka mot skörbjugg i flottan. (Detta enligt medicinal­journalisten Carl-Magnus Hake i Reptilen 1997;1).

1863 startade Kungsholmens socker­dricks­fabrik som därmed blev den första stor­tillverkaren av läsk i huvud­staden. Den tillverkade socker­dricka på det moderna viset d.v.s. genom blandning av smak­ämnen och kolsyrat vatten.

Barvagnar är en ovanlig syn i dagens kontorsmiljö. Annat var det år 1948 då den här vagnen fullastad med Grappo, Club Soda, Loranga och Sockerdricka drogs runt på Apotekarnes Mineralvattens AB huvudkontor vid Norra Stationsgatan i Stockholm. Fotograf: Harry Dittmer. Bild ur Carlsbergs historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

CHAMPAGNE-DRICKANS STORHETSTID
Apoteket Nordstjernan var ett av de apotek som starkast engagerade sig i mineral­vatten­tillverkning. De hade dock inte gått med i Apotekarnes utan grundade år 1899 istället ett eget dotter­bolag med inriktning på att sälja vatten och framför allt läske­drycker.

Nordstjernans ägnade sig åt en mycket aktiv marknads­föring: dörrknackare, försäljnings- och reklam­vagnar, rabatt till åter­försäljare och ambulerande kiosker.

Nordstjernans Mineral­vatten­fabrik kallades bolaget, eftersom man då ofta ännu kallade läsk för smak­satt mineral­vatten. Ordet ”läskedryck” användes förvisso redan, men fortfarande en bra bit in på 1900-talet betecknade det alla sorters kalla, alkohol­fria drycker. Även de lättare mineral­vattnen benämndes av Apotekarnes ”läske­drycker”. Nordstjernans kallade dem istället ”läske­vatten” och använde uttrycket ”söta läske­drycker” för det vi idag kallar läsk.

Nordstjernans ägnade sig åt en mycket aktiv marknads­föring: dörrknackare, försäljnings- och reklam­vagnar, rabatt till åter­försäljare och ambulerande kiosker. Till stor del tog de över de djärva marknads­förings­metoder som funnits inom bryggeri­branschen sedan den revolutionerades av Fredrik Rosen-quist af Åkershult och Franz Adam Bechmann på 1840-talet.

Läs även: Coca-Cola och kokain, sanning eller myt?

Men, vilka sorters läsk var det då, som erbjöds de törstiga kunderna i begynnelsen? Vilka är de verkliga svenska klassikerna? Ja, Nordstjernans försålde ursprungligen fyra sorter, som vid sidan av Socker­drickan, måste kunna betecknas som den svenska urläsken, nämligen Citron-Brus, Äppel-Lemonad, Champagne-Dricka och Hallon-Lemonad.

Snart tog de även upp Apelsin-Lemonad. Dessa dominerade, tillsammans med Smultron-Lemonad, hela läsk­sverige fram t.o.m. 1920-talet, även om det också förekom ananas, körsbär, päron och mer udda sorter som: Bock-Lemonad, Vanilj-brus, Godtemplar-Mjöd, Banan-Cider, Grenadin-Brus, Ryska Ministerns Lemonad, Lactica-Lemonad eller Waldmeister Lemonade. Den sistnämnda med smak av myskmadra.

POMRIL OCH CITRONIL
År 1905 bildades Pomrilbolaget i Sverige. Pomril var en schweizisk äppelläsk som även licens­tillverkades i Berlin. Likadana etiketter föreställande ett äpple användes ursprungligen i alla länderna.

Pomril blev en stor succé och en uppsjö äppel­läskedrycker som började på ”Pom” och hade äppel­formade etiketter följde i dess fotspår. Pomril­bolaget själva började senare även framställa Citronil, ett märke som levde kvar betydligt längre.

Läs även: Jordbrukets teknikrevolution

Läskens framgångar för bl.a. Nord-stjernans gjorde att Apotekarnes hamnade lite på efterkälken och efter vd:n
Gauffins avgång år 1908 tog man genast upp tillverkning. Det första årets pris­kurant innehåller sorterna: Socker­dricka, Hallon­lemonad, Ingefärs­dricka och Champagne­dricka. (En 33 cl flaska kostade 12 öre, vilket motsvarar 6 kr i dagens penning­värde.)

Det stora Apotekarnes blev så fram­gångs­rika att de redan efter ett decennium lyckades ta över såväl Nord­stjernans som Pomril­bolaget och inlemma deras erfarenheter och varu­märken.

Julmusten var ursprungligen tänkt som ett alkoholfritt öl; det är ju malt som ger musten dess rika kropp och humle ingår bland smak­givarna.

ESSENSFIRMORNAS INTRÄDE
Många av märkesläskedryckerna stammar dock inte från de tidiga läskblandarna utan från essens­tillverkare. Det finns två stora namn i den svenska läske­drycks­historien: Roberts och Fructus. Företaget Roberts startades 1910 av Robert Roberts som lärt sig göra essenser under kemi­studier i Tyskland. Bland hans första recept fanns Julmust och Champis.

Julmusten var ursprungligen tänkt som ett alkoholfritt öl; det är ju malt som ger musten dess rika kropp och humle ingår bland smak­givarna. Roberts skall ha kommit på receptet redan under sin tid i Tyskland, men någon större likhet med Malzbier, en tysk, alkoholfri söt, mörk maltdryck för barn, har den inte.

Musten konkurrerade snart ut de många alkohol­fria malt­drycker som bryggerier salufört som juldrickor och vann för evigt svenskarnas hjärtan som den självklara jul­drycken. Namnet Julmust kom dock först 1920.

Läs även: Den bubblande Gula änkan

Champis hette ursprungligen Vinio-Champagne­läske­dryck och tillkom år 1910. (Detta enligt Kenneth Ahlborns och Urban Nilmanders rekommendabla bok: Försvinnande god – en svensk läsk­historia). Något helt nytt var den inte, som synes ovan var champagne­dricka med sin smak av främst äpple och vin­druva, redan en vedertagen läsksort innan Champis uppfanns.

När namnet Champis introducerades 1918 blev den däremot den första märkes­varan bland champagne­drickorna – ifall inte Pomril skall räknas dit, men den var ju en ren äppel­dryck utan inslag av andra smaker.

Annons för Pommac ca 1934–1948, ur Carlsberg Sveriges historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

POMMAC
Den andra stora essenstillverkaren var alltså Fructus och deras viktigaste produkt skapades år 1919: Pommac. Pommac kan sägas vara en lyx­variant av champagne­dricka. Förutom äpple och vindruvor ingår ett flertal andra frukter, bl.a. apelsin, hallon, ananas, citron och päron, och essensen får mogna på ekfat.

Läs även: Hur kom ölet till nöjesfälten?

Enligt vissa uppgifter skall den även kryddas med rosen­olja, vitt vin och Cognac. Även om essensen görs helt på frukt så förbjöds dock Pommac under en period att avbilda frukter på etiketten, eftersom myndigheterna ansåg att frukt­mängden var för ringa i den färdiga läske­drycken.

Namnet Pommac skall Fructus grundare, industr­imannen Anders Lindahl ha skapat genom att lägga ihop ordet pomme, som är franska för äpple, med slutändelsen i namnet Cognac. Det var dock föga originellt, som sagt fanns det en mängd Pomril­imitationer med namn som: Pomella, Pommery, Pommeryfräs, Pommerin, Pommis, Pomrett eller Pomrex.

PASTELLFÄRGADE REKLAMKAMPANJER
Att Pommac blivit så känd torde bero både på dess läckra smak och på en mycket aktiv marknadsföring. På jubileums­utställningen i Göteborg 1923, vilken var en inofficiell världs­utställning, lät Lindal uppföra ett högt Pommac-torn med en radie av 11 meter där en halv miljon besökare fick prov­smaka drycken. Något som satte starka spår.

Läs även: Beslutet som ritade om den svenska matkartan

Under hela 1920- och 1930-talen genomfördes stora reklam­kampanjer. Hos Centrum för Näringslivs­historia finns en fantastisk samling reklam­affischer från denna tid. Målgruppen för reklamen var ”det fina folket”. Pommac var tänkt som ett alternativ till alkohol­haltiga drycker eller som en drink­mixer.

I mycket vackra pastellfärgade teckningar visas vackra människor i 20-talsklänningar och shinglat hår som åker i öppna sportbilar, kappseglar, rider, solar på stranden, har bjudning, sitter vid bridgebordet, dansar charleston på tedans eller genomför en elegant picknick i det gröna. Befinner man sig inomhus så är det en jungfru som kommer in med Pommac­brickan till de törstiga eleganterna.

Med på bilderna fanns också en stor mängd frukter och i texterna betonas att Pommac var en ren natur­produkt som tillverkades av söderns och nordens bästa frukter. ”Till skillnad från vanliga essence­lemonader framställes Pommac av naturliga frukt­extrakter. Därför smakar Pommac så mycket bättre, fylligare och rikare” heter det bl.a.

Man betonar även att Pommac är något man kan bjuda sin dam eller sina vänner på; det är inte en vanlig simpel lemonad, utan lika fint som något alkohol­haltigt. Samtidigt som man annonserade kraftigt i dags- och vecko­pressen, satte man även upp en stor mängd reklam­skyltar, särskilt i Stockholms Skärgård.

POMMAC-VALS OCH KÄNDA KONSTNÄRER
Även något så ovanligt som ljudreklam skapades under denna period. År 1938 komponerade ingen mindre än Jules Sylvain en sommar­vals som fick text av signaturen Joker. Refrängens melodi är idag kanske mer känd som barn­visan Här kommer lilla Ludde, men original-texten handlar om Pommac.

Första versen berättar om sol, spelmän och annat somrigt och den avslutas med ”Om du vill bli förälskad, förlorad, förledd, så lyd bara sommarns refräng”, därefter kommer refrängen:

Först ska man ha en flicka.
Hå hå ja ja.
Se’n någonting att dricka.
Hå hå ja ja.
Kom lilla flicka kom, ack.
Hå hå ja ja.
Jag har har en flaska Pommac.
Hå hå ja ja.

Visan sjöngs av Gösta Johnson under hans folkparks­turné samma år och fick stor spridning, vilket naturligtvis bidrog till ytterligare Pommac-drickande.

På 1940-talet tog man till ett annat knep, nämligen att låta kända konstnärer utforma Pommac­reklam på samma sätt som Absolut Vodka skulle göra drygt 40 år senare. Bl.a. Sven X:et Erixon, Isaac Grünewald och Stellan Mörner gjorde original som sedan spreds i affisch­form.

En välfylld butik som skyltar med produkter från Stockholmsbryggerier och Apotekarnes, numer Carlsberg Sverige. På 1960-talet lanserades en uppsjö av nya läsk och drycker, bland annat Trocadero och Zingo i olika smaker. Foto ur AB Stockholms Bryggeriers verksamhetsberättelse 1961. Carlsberg Sveriges arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

FÖRST EN POMMAC …
Än mer betydelsefullt för Pommacens stora framgångar var dock den reklam som kom 1949. Man hade då breddat mål­gruppen för produkten. Det var inte längre de mer bemedlade klasserna som man ville nå, utan hela folket, Pommac var inte längre ett elegant champagne­alternativ som dracks i tunna, svagt färgade glas eller blandades med gin till lätt­groggen Pom Gin. I den nya reklamkampanjen var det tvärtom vanligt folk i vardagen som när de var törstiga läskade sig med att halsa en Pommac direkt ur flaskan.

Arkivfavoriter: Populär flaska

Bakom denna kampanj stod den brittiske reklam­tecknaren Whitby Cox. Devisen var ”först en Pommac” och visar t.ex. en yngling som skall med ett tåg, men till stinsens irritation först springer fram till Pommac-försäljerskan på perrongen, en folk­dräkts­klädd gubbe som först måste stärka sig innan han kan hjälpa de andra att resa midsommar­stången, en skyltmålare som avbrutit sig mitt i arbetet för att dricka eller en boxare som innan han reser sig från golvet, där han ligger nedslagen, sveper en flaska.

I slutet av 1960-talet hade Pommac-varumärket börjat bli lite dammigt. Efter förbudet att avbilda frukter hade man haft en mycket stilren etikett med en fransk lilja. Nu ville man åter ha något som var mer färg­grant och blommigt. I ICA-nyheter 27 april 1972 berättar direktören på Fructus, Gunnar Gahn, om den nya etiketten som skulle få Pommacen att bli mer 70-talsmässig: Etiketten ser gammal ut men är helt ny. Däremot har den medvetet gjorts gammal och romantisk. Vi har tagit tillvara de strömningar som finns i tiden om tillbaka till naturen, hippie­romantiken och en allt medvetnare krets som kräver rena, gamla, äkta och beprövade produkter.

Även de följande decennierna hade Pommac uppmärksammad reklam: på 1980-talet lät man åter kända konstnärer måla Pommac-affischer och på 90-talet kom den mycket omtyckta reklamfilmen där en stor grupp fransmän försiktigt skördar Pommac-flaskor från träden i Normandie.

SACCARIN, LORANGA OCH TONIC
Under första världskriget hade tillverkningen av läsk legat nästan helt nere p. g. a. sockerbrist, även om de första light­läskerna, vilka var sötade med sackarin, då sett dagens ljus. (Än idag minner kvarvarande sackarin­sötade svag­drickor om denna tid.) Under 1920-talet började bryggerierna allt mer ta över läsk­tillverkningen.

I och med att essens­tillverkare som Roberts, Fructus, Saturnus m. fl. kunde erbjuda all väldens smaker i essensform var det nu en smal sak för varje litet bryggeri att bli läsk­tillverkare.

De hade visserligen inte egen kompetens att framställa smaker, men var experter på att tappa dryck och logistiskt se till att den nådde ut till detaljister och kunder. I och med att essens­tillverkare som Roberts, Fructus, Saturnus m. fl. kunde erbjuda all väldens smaker i essensform var det nu en smal sak för varje litet bryggeri att bli läsk­tillverkare. År 1928 köptes Apotekarnes upp av Stockholms­bryggerier (sedermera Pripps, numera Carlsberg Sverige).

1930-talet förde med sig nya märken som Loranga och Gylden, gjord av extra mycket opastöriserad frukt. Nu blev även drink­mixarna vanligare. Först såldes de under bryggeriernas egna namn, men på 1950-talet började man licens­tillverka de kända utländska märkena. Världens mest älskade mixer, Tonic Water, hade sitt ursprung i Brittiska Indien, där man blandat kinin med socker och sod­avatten för att bota malaria, och redan på 1870-talet hade Schweppes tagit upp tillverkning i England.

Ginger Ale hade sin förhistoria på Irland, men den slut­giltiga formen fann den i Canada år 1907, vilket gav upphov till den andra stora drink­mixer­tillverkaren, Canada Dry. Bland de bittra varianterna torde Grape Tonic, av Apotekarnes kallad Grappo, varit den som svenskarna särskilt tog till sitt hjärta.

AMERIKANSKA DRYCKER
På 1950-talet blev det allt mer populärt med amerikanskt klingande drycker. Även om läsken hade ett svenskt förflutet blev den nu en symbol för den attraktiva amerikanska ungdoms­kulturen. Märken som Boy Scout, Florida, American, Flytande ice cream, Yankee Doodle Ginger Ale, Kalle Ankas favorit etc. blev vanliga och flera etiketter fick amerikanska flaggor och motiv.

Läs även: Julens viktigaste dryck

Koffein var dock länge en förbjuden läske­drycks­ingrediens i Sverige, varför cola­dryckerna endast kunde drickas under utlands­semester. När förbudet upphävdes 1953 blev den svenska essens­tillverkaren Saturnus först. De fram­ställde märket Cuba Cola. Under 60-talet kom denna att bli ett populärt alternativ för vänster­folk som bojkottade amerikanska produkter, och nog även fann nöje i att dricka en cola som bar namn efter en socialiststat.

Under senare år har Cuba Cola fått kultstatus. Den har en nostalgisk air och ses som ett lokalt alternativ till de multi­nationella produkterna. Därmed fyller den en liknande roll som Afri Cola i Tyskland, vilken registrerades internationellt redan 1931 och sedan 50-talet genom sin spektakulära reklam blivit känd som ett europeiskt alternativ.

COLA I SVERIGE REDAN ÅR 1900
Cuba Cola har länge levt på ryktet att vara Sveriges första coladryck, men detta är inte riktigt sant. Flera bryggerier, bl.a. Hem­bryggeriet i Stockholm och Robert Johnsons Mineral­vattenfabrik i Helsingborg salu­förde nämligen Kola-nuss Lemonade redan kring år 1900. Denna var ”fabriceradt av kola-nötter” och måste således ha innehållit koffein, vilket väl förklarar att den beskrevs som ”stärkande”.

Läs även: Den effektiva människans matställe

Hur lik moderna coladrycker denna var är naturligtvis svårt att veta, men att det var en medveten efterapning av den amerikanska läske­drycken är dock säkert. Flera amerikanska läskedrycker fanns nämligen i början av seklet, bland dem även sådana som först på senare tid gått att få tag på i Sverige, t.ex. Root Beer – “amerikansk helsodryck”, Lemon Squash och Ice Cream Soda.

Andra läskedrycker som lanserades på 1960-talet är Trocadero, som än idag tillverkas av flera bryggerier och märkligt nog blivit Norrlands speciella national-­läsk – trots att essensen alltid fram­ställts av Saturnus i Malmö. Zingo dök upp 1962 och fanns under perioder även med smakerna körsbär, päron, banan och choklad! Det var även nu päronsoda och passions­fruktsläsk blev svenska klassiker.

”THE REAL THING”
När Coca-Cola så kom till Sverige, några månader efter Cuba Cola, licens­tillverkades den av flera bryggerier bl.a. Stockholms Bryggerier/Pripps. Det amerikanska bolaget var inte bara noga med tillverkningen utan även med hur försäljningen skulle gå till. Professionella sälj­väskor skapades med ljudband, bildband och texthäften och de svenska försäljarna fick lära sig en katekes­liknande skrift utantill om den nya drycken.

  1. Fråga: När framställdes Coca-Cola först och var? Svar: 1886 i Atlanta, Georgia, U.S.A.
  2. Fråga: Vad hette den man som framställde Coca-Cola? Svar: Dr. J. S. Pemberton.
  3. Fråga: Vad hette den som föreslog varumärket? Svar: F. M. Robinson.

MEDIOKER SPRITE OCH NAZISTISK FANTA
Coca-Cola blev en viktig produkt som Pripps skulle komma att licenstillverka fram till 1997, men det skulle dröja många år innan den erövrade den sär­ställning som den har idag. 20 år efter lanseringen stod cola­drycker för 10 % av läsk­markanden. Ytterligare 20 år senare står de idag för hela 30 %, samtidigt som läsk­konsumtionen nästan tre­dubblats.

Att Coca-Colan blivit så stor beror naturligtvis på överlägsen marknads­föring, men även på att den förvisso är en väl­smakande dryck. Mer märkligt är, kan det tyckas, att Coca-Cola Drycker Sverige AB:s samtliga produkter idag står för hela 42 % av den svenska läsk­försäljningen.

Läs även: Med smak för öl

Även om Sprite och Fanta, av de flesta torde uppfattas som smak­mässigt mindre intressanta än Loranga och Zingo respektive Fruktsoda, så är det ändå de som finns att tillgå på alla lunch­restauranger, barer, kiosker och affärer, eftersom de åker snål­skjuts på Coca-Cola – för läsk­nostalgiker naturligtvis ett beklämmande faktum.

Fantans historia är dock värd att nämnas. Fanta (av tyskans Fantasie eller engelskans Fantasy) uppkom i Nazi­tyskland under andra världs­kriget. Coca-Colas tyska dotterbolag försökte nämligen i det längsta fortsätta tillverka Coca-Cola, vilket var en dryck som i början av kriget dracks minst lika mycket av tyska soldater som av amerikanska. I det längsta lyckades man få undantag från export­förbudet och hade även sett till att bygga upp stora lager av essens. Till slut tog emellertid delar av Coca-Cola-essensen slut och under rasande krig kunde ingen export mer ske.

Efter 1960-talet har inga omvälvande förändringar skett på den svenska läsk­fronten – med undantag av ett ökat cider­drickande och den förfärliga barn­läsken Vira Blåtiras uppdykande under 1980-talet.

Tyska Coca-Colas kemiker blandade då till en ny dryck på de ingredienser till Coca-Cola som de hade kvar samt diverse andra kemiska smak­ämnen, vilka varierade efter tillgång. Fantan var född. Efter kriget användes varumärket sparsamt tills man i mitten av 1950-talet åter­upplivade det för att beteckna en apelsin­läsk.

På några år spred den sig såväl till Sverige som till övriga världen, men har aldrig blivit lika stor i USA som i Europa och Sydamerika. Efter 1960-talet har inga omvälvande förändringar skett på den svenska läsk­fronten – med undantag av ett ökat cider­drickande och den förfärliga barn­läsken Vira Blåtiras uppdykande under 1980-talet.

ÄR DE HOTADE?
Med en allt större internationalisering kan man fråga sig om de klassiska, svenska läsk­sorterna har någon möjlighet att överleva, eller om de sakta håller på att dö en sotdöd, där de står gömda i sina backar undan­ställda i ett mörkt hörn av livs­medels­butiken. Som de flesta känner till, hade Carlsberg i höstas t.o.m. tänkt att sluta tillverka Pommac annat än till storhelger.

På det skulle man dock kunna svara att den gamla Socker­drickan och dess vänner visserligen förlorat en hel del marknads­andelar sedan år 1900, men att å andra sidan läsk­konsumtionen sedan dess fyrtio­fem­dubblats, vilket faktiskt torde innebära att vi även dricker mer klassiker än någonsin tidigare.

Läs även: ABSOLUT övertygelse

Apotekarnes lever stolt kvar som varumärke inom Carlsberg (även om dess smaker tyvärr moderniserats lite på sistone) och Spendrups har en motsvarande serie som heter Spendrups Klassiker. Även landsorts­bryggerierna saluför större delen av det klassiska sortimentet som Socker­dricka, Fruktsoda, Citron, Hallonsoda, Must, Loranga, Cider, Krusbärs­dricka Trocadero och inte minst Champis.

En del vårdar t.o.m. riktiga rariteter som Enbärs­dricka, Banandricka, Frukt Champagne och Citronil. Fruktsoda och Socker­dricka finns idag t.o.m. som ICAs egna märkes­varor. Och Julmusten dominerar december månad så totalt att Coca-Cola-­bolaget nu fått bita i det sura äpplet och själv börja sälja must, under det gamla saft­märket Bjäre. Fast det lär ha varit viljan att slå ut det svenska must­drickandet som fick dem att bryta med Pripps 1997.

Så de lever nog ganska gott ändå, de gamla vännerna vi alla minns från barndomens midsommar­fester eller besök hos mormor och morfar. Men nog borde man kunna återuppta produktionen även av Pommac light! Och visst är det retsamt att det så sällan går att få en hederlig Socker­dricka på den lokala lunch­serveringen!

Bild ur Carlsbergs Sveriges historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Denna webbplats använder cookies

Cookies ("kakor") består av små textfiler. Dessa innehåller data som lagras på din enhet. För att kunna placera vissa typer av cookies behöver vi inhämta ditt samtycke. Vi på Centrum för Näringslivshistoria CfN AB, orgnr. 556546-9243 använder oss av följande slags cookies. För att läsa mer om vilka cookies vi använder och lagringstid, klicka här för att komma till vår cookiepolicy.

Hantera dina cookieinställningar

Nödvändiga cookies

Nödvändiga cookies är cookies som måste placeras för att grundläggande funktioner på webbplatsen ska kunna fungera. Grundläggande funktioner är exempelvis cookies som behövs för att du ska kunna använda menyer och navigera på sajten.

Cookies för statistik

För att kunna veta hur du interagerar med webbplatsen placerar vi cookies för att föra statistik. Dessa cookies anonymiserar personuppgifter.