För att förklara detta med de tyska ölhallarna, är det enklast att använda en bra men lite omodern princip i historisk forskning, nämligen att börja från början. År 1843 kom en tysk bryggmästare vid namn Franz Adam Bechmann till Stockholm. Han startade tillsammans med en svensk finansiär Tyska bryggeriet på Södermalm i Stockholm. Bechmann var den förste i en rad tyska bryggare som på ett par decennier åstadkom en radikal modernisering av den svenska bryggeriindustrin. Faktum är att det före 1840-talet knappast går att kalla de svenska bryggerierna för industrier.

Den ”tyska metoden” var ett helt system för produktion och distribution. Den nya tekniken producerade underjäst lageröl, en hållbarare och mer välsmakande dryck än det överjästa öl som tidigare producerats i Sverige. Hållbarheten i sin tur möjliggjorde tappning på både fat och flaskor för lagring och för längre transporter. Flaskorna försågs med tydliga varumärken i form av korkstämplar. Man annonserade också i dagspressen om var och hur ölet kunde köpas.

Ölreklam Tyrol 60-tal. Bild ur Gröna Lunds historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Det är den materiella sidan av saken. Men Bechmann hade inte bara med sig teknisk kunskap, utan han visste naturligtvis även hur öl borde säljas och konsumeras. Alla som har besökt Tyskland, och allra helst Oktoberfesten i München, har en uppfattning om vad det handlar om.

Bechmann byggde helt enkelt upp Sveriges första tivoli på Tyska bryggeriets gård för att få ytterligare ett ställe att sälja öl på! Det blev en stor framgång och fick flera efterföljare i Stockholm och efterhand på flera platser – och överallt sålde man den i Sverige nya bayerska ölen. För oss verkar det ju rätt kallhamrat affärsmässigt att börja servera öl på ett tivoli, men vid mitten av 1800-talet var det i själva verket ett steg mot ökad nykterhet. Motivet var att ölet ersatte brännvin som alkoholhaltig dryck. Ölstugor och nöjesfält var också miljöer med en starkare social kontroll än traditionella krogar. Eftersom detta var långt före både motbok och moralpanik, stöddes denna tanke av bl.a. Medicinalstyrelsen.

Svensk nöjeshistoria berättad med affischer

Man kan säga att Bechmann och hans efterföljare fick ett så snabbt och starkt genomslag på ölmarknaden att deras sätt att arbeta kom att bilda norm för hur en framgångsrik bryggerirörelse skulle organiseras och drivas. I denna norm ingick alltså sambandet mellan ölförsäljning och tivolirörelse. Även om det sällan går att leda i bevis, är det ofta uppenbart att kulturella mönster är väldigt långlivade. Strukturer och benämningar kan finnas kvar och betraktas som naturliga långt efter att ursprunget är glömt.
Dagens Tyrol på Gröna Lund kom till först 1933 och var ursprungligen tänkt att kallas Vita hästen efter den populära operetten. Tivolihistorikern Andreas Theve på Gröna Lund tycker dock inte man skall dra för stora växlar till traditionen från Bechmanns tid:

Kopplingen ölhall–alperna–gemyt för Sveriges då största inomhusrestaurang (800 platser) fann sig nog naturlig även utan koppling till Bechmann och Södra tivolit. De täta kontakter man hade med Tyskland vad det gällde artister och attraktioner, samt att man tematiserade delar av parken under denna period med minareter, spanska trappan, Rue de Maroc etc. hade nog minst lika stor betydelse. – Och man tog säkerligen intryck av vad man såg i München: De har så många karuseller och bergbanor på Oktoberfesten och då tyskarna visar upp sina saker vallfärdar svenska tivolimänniskor dit för att se vad de har för attraktioner. Gröna Lunds mångårige chef Åke Pettersson var t.ex. på Oktoberfesten i München 50 år i rad.

Att Liseberg år 1972 kom att göra om sin restaurang Ekebacken, byggd vid tivolits grundande1923, till bayersk-österrikisk stil och ge den namnet Tyrolen var rätt självklart eftersom Liseberg länge lät sig inspireras av det äldre Gröna Lunds idéer och koncept.

Konkurrens och kärlek på Djurgårdens tivolin