Svenskens syn på Finlands industri har ändrats i grunden. Från basindustri, låga löner och legotillverkning har landet, sönderslitet av krig, nästan gått upp till toppläge i OECD:s välståndsliga. Forskning inom it, design och konsumentkänsla är några av framgångsfaktorerna.
En variant av artikeln publicerades i vår tidskrift Företagsminnen/Företagshistoria 2009 nr 2.
Någon gång under den stora finländska ekonomiska krisen, vid den tiden då Berlinmuren föll och östhandeln packade ihop, publicerade tidningen Affärsvärlden ett mörkt reportage om broderlandets ekonomiska våndor. Fram till 1993 var Finland ett land i djup ekonomisk kris, en depression då BNP krympte 10 procent och då arbetslösheten steg till 20 procent. Som ansvarig för Affärsvärlden beställde jag fram en bild på medeldistanslöparen Lasse Virén för förstasidan, den där legendariska när han låg på kolstybben på Münchenolympiaden år 1972 efter ett halvt 10 000-meterslopp.
Läs också: Frihandelns österbottniska arv
“När Finland föll” blev rubriken. Poängen med bilden var att de flesta läsare fortfarande kom ihåg att Virén hade rest sig, sprungit i kapp tätklungan och sedan vunnit loppet på ny världsrekordtid. En mirakulös upphämtning. Få trodde väl på allvar att Finland skulle nöja sig med mindre efter den här krisen heller.
Finland hade då redan gjort ett första ekonomiskt ryck, bort från rollen som Nordens låglöneland och legotillverkare. Finländska koncerner hade till exempel börjat stöpa om svenska företag med en för oss ny ledarstil, mer centraleuropeisk än anglosachsisk. Det var en stor förändring. Man kan diskutera för- och nackdelar med Finlands långa period som ryskt storfurstendöme under 1800-talet och början av 1900-talet. Bland de negativa följderna finns att det dröjde så länge innan Finland fick en diversifierad industri.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
FÖRST TRÄVAROR
Precis som i Sverige började industrialiseringen med trävaror – Finland var ju naturligt Europas främsta skogsland, med vidsträckta skogar och vattendrag. Många hundra sågverk grundades över hela landet; Kotka, Björneborgsregionen, Kemi och Viborgska viken blev viktigast. Länge exporterades rundvirke till de svenska sågverken på andra sidan Östersjön, ända in i vår tid. Produktionen av trämassa, cellulosa och papper koncentrerades till Kymmene, Vouksendalen och Tammerfors. Precis som i Sverige var tillgången till isfria hamnar avgörande; papper tål inte lång lagring.
Fanérindustri kom i början av 1900-talet och Finland blev också världens ledande leverantör av trådrullar. Så sent som i början av 1900-talet etablerades tekoindustrin. Koppargruvan Outokumpu och relativt få och små verkstäder antydde att industrialiseringen hade börjat. Så sent som på 1920-talet var fortfarande närmare hälften av Finlands fåtaliga 130 000 arbetare anställda i skogsindustrin.
SPRÅKGRÄNSERNA = KLASSGRÄNSER
Frihetssträvandet från Ryssland komplicerades av en ekonomisk dimension på det sätt som vi sett i många andra länder med flera etniska grupper. Språkgränserna, som inte alltid följde etniskt ursprung, sågs också som klassgränser. Finlandssvenskar var ofta borgare i städerna, träpatroner och fabrikörer medan finnar var småbrukare och i någon mån arbetare.
Genom historiens nyck blev ryska kvardröjande soldater verksamma på den ena framför allt finska ”röda sidan” och ditresta tyska och svenska militärer på den andra mer finlandssvenska ”vita sidan”. Det oerhört blodiga och grymma inbördeskrig som hette ”frihetskriget” i den svenska historiebok jag läste slutade med att den vita sidan besegrade den röda sidan och bildade regering.
Läs också: Farbrorn som uppfann mobila telefoner
Det säger sig självt att mellankrigstidens krigssargade Finland blev ekonomiskt efterblivet. Laga skiftet infördes t. ex. först nu i jordbruket, ett sekel efter Sverige. Det gällde att dämpa hatet och missnöjet efter kriget med nya jord- bruksmetoder. Att skriva om det ekonomiska utbytet mellan länderna de följande decennierna är inte så meningsfullt. Så sent som 1967 hade ju inte Finland ett enda företag bland Nordens 100 största, Sverige hade däremot 75.
I Sverige var vid den tiden 18 finländska företag representerade med sammanlagt 183 anställda, medan svenska företag hade 4 800 anställda i broderlandet. Finland blev intressant som etableringsland när de svenska tekoföretagen fick lönekostnadsproblem. Stora skaror av finländsk arbetskraft rekryterades till svensk verkstadsindustri. Varvsindustrin blev mer och mer beroende av ”grå arbetskraft” som ofta slussades dit av finländska förmedlare. I Västergötlands tekofabriker satt finskspråkiga arbeterskor på rad.
POLITISKT SCHABBEL I SVERIGE
Men saker ändrar sig. De svenska politikerna schabblade bort tillväxten efter 1976, samtidigt som Finlands näringsliv växte och omstrukturerades. När större svenska koncerner drog ned arbetsstyrkan i Sverige och köpte bolag i främst Europa, kom finländska företag och tog över verksamheter som passade in i deras strukturprocess.
Låt mig friska upp ert minne. I den svenska skogsmaskinbranschen genomfördes en lång fusionsprocess som ledde till att två finländska företag dominerade bilden. De var Valmet och Rauma Repola som drev och strukturrationaliserade alla de medelstora maskinverkstäder som tidigare hade funnits inom skogskoncernerna. Inom gruv- och metallindustrierna gjorde finländarna en liknande räd. Outokumpu ägde snart inte bara Viscariagruvan i Kiruna utan också gamla Metallverken och delar av Wirsbo Bruk. Rautaruukki bildade Fundia tillsammans med norskt kapital och där fanns nu en stor del av de medelstora handelsståltillverkarna. Ovako köpte in sig till hälften i SKF:s dotterbolag inom ståltillverkning.
Läs också: Från mönstersamhälle till spökstad
Inom den tyngre kemin var det på ett liknande sätt när Neste tog över polyetenfabriken i Stenungsundskombinatet och Kemira förvärvade Bolidens svavel- syreanläggning i Helsingborg. Ganska stor inom den tyngre verkstadsindustrin var förstås också hisstillverkaren Kone med 1 400 anställda i Sverige. Svenskarna visade inte samma intresse för de finska företagen vid den här tiden. Tung industri var ur mode efter krisen i slutet av 1970-talet och fokus var riktat mot den gemensamma marknad som tagit fart på kontinenten. Men Aseas köp av elteknikföretaget Strömberg var ett lysande undantag. Sedan tidigare fanns också Valmets bilfabrik i Nystad som nu tillverkade Saabbilar.
MISSTRO MOT NOKIA
Det är kanske inte att undra på att vi svenska finansjournalister reagerade med viss misstro när Nokia dök upp på den internationella scenen. Från skogsprodukter till gummistövlar till gummiklädd telekabel till teleteknik till tv och till datorer. Nu pekades mobiltelefoner ut som framtiden, en produkt som var populär bland hantverkare. Det var ju Nokia som hade tagit över både Luxors och Ericssons katastrofala datorindustri mot slutet av 1980-talet. Att den typen av vandring mellan tekniker och marknader inte fungerar, det visste ju vi företagsbedömare med självaktning.
Visst var det spännande att Nokia-folket fick en stor utvecklingsorder från Jan Stenbecks Comviq, men det berodde ju mest på att hela svenska etablissemanget motarbetade honom. Och visst var det fantasieggande att ett litet finländskt företag vågade gå in i konsumentelektroniken i getingboet Västtyskland. Men alla finländare är inte vinnare, hur tappert de än kämpar.
Läs också: Flottarna byggde svensk träindustri
ERNROTH BYGGDE BROAR
Till en början såg vi skeptiker ut att få rätt. Nokia drabbades av den ena mot- gången efter den andra. Om inte Casimir Ernroth, Finlands motsvarighet till gamle Dodde Wallenberg, hade hållit i klubban är det osäkert hur det hade gått. Casimir tycktes ha förmågan att bygga broar mellan de finlandssvenska och finska intressesfärerna. Han kunde mobilisera hela det stora finländska nätverket. Det var han som bildade skogsjätten UPM Kymmene av ett skogsbolag från vardera sidan, och som senare skulle snickra ihop banken Merita av Föreningsbanken och Kansalis-Osake-Panki. Det hörs på namnen från vilka sfärer de kom. Det tekniskt avancerade Merita skulle senare bilda en av hörnpelarna i den nordiska banken Nordea.
Att Finland så småningom blev världens kanske mest avancerade it-land relativt sett berodde på detta Nokia. Men länge hade tele- och elektronikkoncernen stora problem. Koncernchefen Kari Kairamo valde att ta sitt liv under trycket från jobbet och problem i familjen. Alldeles innan hade hans kronprins dött i en hjärtinfarkt. Casimir Ernroth satsade i krisläget som uppstått på junioren Jorma Ollila som så småningom skulle bli Finlands största näringslivshjälte någonsin. Men så sent som 1992 var Nokia fortfarande ett krisföretag, en problemhärd som svenska Ericsson avstod att ta itu med när erbjudande kom. Ericsson hade några formidabla år då man tryckte tillbaka mobiltelefonins pionjär Motorola på alla områden. Nokias tekniker behövdes inte.
NOKIA FÖRSTOD DESIGN
År 1997 kunde koncernchefen i Ericsson, Lars Ramqvist, stolt meddela att man nu var ledare på världsmarknaden både för mobiltelefonsystem och för mobiltelefoner. Men det var Nokiafolket, med sin erfarenhet från konsumentelektronik, som först begrep vad designen skulle betyda på den nya konsumentmarknaden. Ericssons utvecklingschef fnös åt de finländska ”tvålarna” som saknade antenner. På några år förlorade det svenska företaget sin ledarposition och tvingades bilda samriskbolaget Sony Ericsson med japanska Sony. Nokia däremot etablerade sig som världens ledande märke när mobiler började köpas av miljarder konsumenter.
Ungefär då inträffade Finlands jätteryck. När Världsbankens Atlas över tillväxten i världens länder publicerades år 2000 visade den ett Finland som under sex år klarat medeltillväxt på 3,8 procent och en halvering av arbetslösheten. Den nya EU-medlemmen var näst bäst i tillväxt i hela Europa efter Irland. Men Irland var ju ett specialfall med sitt språk och geografiska läge som brobyggare mellan EU och USA. Nokia, som hade Europas största börsvärde vid det här tillfället, symboliserade ett land som gick från basindustri och råvaror till it och forskning.
NY SYN PÅ FINLAND
I relationerna med grannlandet Sverige går det knappast att överskatta Nokias betydelse. Svenskens syn på finsk industri har förändrats i grunden. En annan sida av Finland väger också tyngre än tidigare, den som handlar om konsumenter och marknadsföring. Visst fanns varumärken som Marimekko (mode), Fazer (konfektyr) och Swan (lyxbåtar) tidigare men nu kompletteras de med Fiskars (designade verktyg och hushållsprylar), Fortum (el) och Valio (hälsosamma mjölkprodukter).
Läs också: Mobilen – från resväskor till ficktelefoner
Att modekedjan Lindex hamnat i finländska Stockmanns ägo känns inte märkvärdigt. Och vi finansjournalister förknippar Finland med konsultföretaget Tieto-Enator samt finansföretagen OMX, Mandatum och Sampo snarare än med Stora Enso. Den finländske finansman som vi skriver oftast om är Björn Wahlroos, son till den frispråkige ämbetsmannen och handelsrådet Bror Wahlroos, som förr brukade pigga upp alla paneldebatter om finländsk tung industri med sin öppenhjärtighet. Att finansmatadoren Björn Wahlroos har en egen son som är berömd pokerspelare säger kanske något om Finlands nästa steg mot information och media.
Själv noterar jag att tidningen Affärsvärlden, som för länge sedan hade Lasse Virén på en profetisk förstasida, numera ägs av ett finländskt förlag. Och med Finlands upphämtning är det så att finsk ekonomi ligger och tampas i andraklungan bredvid Sverige i OECD:s välståndsliga. Om någon av dem i framtiden ska orka ta rygg på Schweiz och USA så tror jag nog att det blir Finland.
