Flottaren är en välkänd figur. Som en svensk cowboy red han på stockar i älvarna med slokhatten käckt på svaj. Men den romantiserade bilden av arbetaren skymmer gärna själva flottningens betydelse för skogsindustrin och därmed också för det svenska välståndet.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria nr 4 2015.
Redan på 1300-talet lär det ha förekommit flottning på Dalälven. Gruvan i Falun slukade nämligen ofantliga mängder ved, och i takt med att skogarna i närheten av Falun skövlades, behövde man ta veden längre bort ifrån. Också på andra håll i landet flottades det för att tillgodose gruvnäringens och järnhanteringens behov. Det var därför ganska naturligt att också flottningen hamnade under gruvbolagen. Stora Kopparbergs Bergslag var till exempel så angelägna om att trygga leveranserna till Falu gruva att de snart behärskade all flottning på Dalälven.
STARK UTVECKLING FÖR SÅGVERKEN
Så förblev det fram till mitten av 1800-talet när ångkraften introducerades på sågverken, som nu började växa upp som svampar längs Norrlandskusten. Men sågverken byggdes inte ut bara på grund av ångkraften. Efterfrågan på byggnadsvirke hade börjat öka i takt med den industriella utvecklingen i Storbritannien och övriga Västeuropa. När dessutom näringsfrihet och sänkning av tullar underlättade exporten, var det upplagt för formidabel utveckling.
Men så var det ju det där med själva virket. De mer lättillgängliga skogarna hade sedan lång tid exploaterats hårt för gruvornas och järnbrukens räkning. Hur skulle man komma åt timmer från de oändliga, väglösa skogarna långt ute i obygden? Ett enormt kommunikationsnät hade behövt anläggas från grunden om inte naturen hade stått redo med sitt älvsystem. Fast lite kostade det ändå. Det finns beräkningar som visar att investeringarna i flottningslederna under den mer industriella flottningseran var uppemot 20 miljarder kronor, omräknat till dagens penningvärde.
Farbrorn som uppfann mobila telefoner
Sågbolagens expansion ledde nu till att de började ta över flottningen från gruvbolagen. Och inte bara flottningen. Faktum är att sågverksexporten under 1860-talet gick om järnexporten. Under ett par årtionden femdubblades sågverkens produktion. Samtidigt byggdes flottlederna ut i rask takt. Mellan 1860 och 1895 ökade flottledsnätet från 1 000 till 20 000 kilometer. Som mest fanns det 33 000 kilometer leder – dubbelt så långt som landets järnvägsnät.
Den växande flottningen konkurrerade fortfarande om älvar och vattendrag med strandägare, vattenverksägare och fiskare.
FLOTTNINGSREGLEMENTE OCH FLOTTNINGSFÖRENINGAR
För att undvika kaos, krävdes förstås en viss trafikordning. Lagstiftningen hade inte riktigt hunnit med. Tänk bara vad som skulle hända på en landsväg med lekande barn, småpratande grannar och makliga hästekipage om det plötsligt dök upp långtradarkonvojer när vårsolen värmde som bäst. På Dalälven gick Stora Kopparbergs Bergslag (i dag Stora Enso) till en början samman med skogsbolaget Korsnäs om flottningen och utsåg en gemensam flottningschef 1857. Tillsammans utformade de båda bolagen också ett flottningsreglemente som länsstyrelsen sedan fastställde.
Men enskilda initiativ räckte inte. Den växande flottningen konkurrerade fortfarande om älvar och vattendrag med strandägare, vattenverksägare och fiskare. Hindrades de av flottningen hade de sedan tidigare ett slags vetorätt. Först 1880 kom en kunglig förordning som i praktiken avaktiverade vetorätten, så länge landshövdingen ansåg att flottningen var till nytta för allmänheten.
En annan konsekvens av förordningen 1880 var att de som flottade skulle bilda särskilda flottningsföreningar. På många älvar hade redan virkeshandlare och sågverksägare bildat sådana föreningar, till exempel Dalelfvarnes Flottningsförening. Men nu var föreningarna ett krav för att man skulle få flotta. De fungerade som ett slags entreprenörer åt skogsägarna, som betalade för transportinsatsen. Förutom själva flottningen skötte föreningarna också flottlederna. Rent organisatoriskt var flottningsföreningarna en egendomlig konstruktion. De existerade nämligen i princip bara ett år i taget – flottades inget timmer ett år, fanns inte heller någon förening det året. Det gällde med andra ord att leverera tillräckligt mycket varje år för att täcka årets utgifter.
Systemet med flottningsföreningar levde sedan kvar på i princip samma sätt ända tills flottningen försvann på 1960–1980-talen. Också själva flottaryrket förblev sig ganska likt. Att slokhatten ersattes av mer intetsägande huvudbonader, och de läckande näbbkängorna med gummistövlar, förändrade inte yrket i sig – det var fortfarande ett hantverk som gick ut på att med båtshake tvinga timret nedströms. Och det var och förblev ett säsongsarbete som inte kunde pågå annat än vid vårfloden.
Till flottningens nackdel talade också kraftverksindustrin som gärna ville komma åt vattendragen.
För många av flottarna passade det bra, eftersom de till vardags var småbrukare, som just vid flottningstider stod utan naturlig sysselsättning i skog eller jordbruk. Flottningen blev en välkommen extrainkomst, även om de hårda villkoren knappast har besjungits. Det är snarare det fria livet, kamratskapet och tämjandet av den vilda naturen som har romantiserats efteråt.
LASTBILARNA TAR ÖVER
Även om flottningen rent ekonomiskt var ett billigt transportalternativ, kunde det inte överleva i längden. Träindustrins marknader växte, och flottningen blev en flaskhals. Den kunde ju bara bedrivas under vårfloden, och stora summor låg därför bundna i virket som väntade på transport ute i skogen under resten av året. Därmed hindrade den företagens tillväxt. Under 60-talet kom därför lastbilstransporter att ta över allt mer. Till flottningens nackdel talade också kraftverksindustrin som gärna ville komma åt vattendragen.
Framgång i stormig skogsbransch
Avvecklingen var en gradvis process som satte igång efter andra världskriget. Trots mekaniseringar kunde flottningen i längden inte utvecklas på samma sätt som lastbilstransporterna. Först lades flottningen i bäckar och tillflöden ned, och därefter de stora flottlederna, en efter en tills de sista stockarna flöt nedför Klarälven 1992.
Ofta sägs det att flottningen i Sverige var en följd av sågverksindustrins uppsving. Frågan är nog om det inte var tvärtom. Utan flottningen skulle de avlägsna skogarna i Värmland, Dalarna och Norrland knappast ha medverkat till att bygga upp välståndet i Sverige redan från 1800-talet. Våra timmerridande cowboyer i slokhatt och näbbkängor är värda ett större erkännande än bara romantiska visor och berättelser.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
