Utan reklamen inget Vasamuseum
VISA BILDTEXT
Hur skulle man lyfta Vasa? Till slut föll valet på två lyftpråmar/pontoner med namnen Oden och Frigg. De blev så kända att radioprogrammet Mosebacke monarki rapporterade om deras mosegaskiska systerfarkoster Ture och Reture, insatta för att bärga vedbåten Brasa. Bild ur Bärgnings- och Dykeri AB Neptuns arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

NÄRINGSLIVET AV: Kajsa Hellsing Rydergård 2021-04-21

Utan reklamen inget Vasamuseum

24 april 1961. I tv-rutan sticker en pinne till allmänt jubel upp över vattenytan. Regalskeppet Vasas bärgning blev dock inte ett historieintressets pånyttfödelse, utan sågs som en triumf för modern teknik och djärva satsningar. Frågan är om Vasa hade tagits upp om inte reklamen tagits med i beräkningen.

Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria nr 4 2013.

Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!

1950- och 60-talen har ofta kallats en historielös tid. Klarakvarteren i Stockholm revs, fattigdom och smuts skulle utrotas, och när socialdemokratin formulerade sin berättelse om Sverige var det viktigare att blicka framåt än bakåt. Modernitet och framsteg definierades i termer av demokrati, välfärd och vetenskap, och kontrasterades mot bilden av ett förflutet präglat av nationalism, militarism, vidskepelse, envälde och hierarki. Historien var ute, framtiden var inne.

Men så var bärgningen av Vasaskeppet inte heller initierad av staten. I stället var den resultatet av ett privat initiativ…

Det ter sig därför närmast anakronistiskt att man mitt i dessa historielöshetens decennier väljer att satsa enorma tekniska och ekonomiska resurser på att bärga ett örlogsskepp från anno 1628. Ett skepp som dessutom sjönk. På sin jungfrufärd. Konstruktivare saker kunde man ju ägna sig åt i det moderna, framåtblickande Sverige.

Men så var bärgningen av Vasaskeppet inte heller initierad av staten. I stället var den resultatet av ett privat initiativ från amatörarkeologen Anders Franzén, och sponsrades ekonomiskt från flera håll: Wallenbergfonden, Kungens jubileumsfond och framför allt Lidingöföretaget Bärgnings- och Dykeri- AB Neptun, kallat Neptunbolaget, som ingick i den Göteborgsbaserade Broströmkoncernen.

Hamnarbetarna – en mytomspunnen kår

Det var också tack vare att Neptunbolagets kapten Axel Hedberg över en informell lunch på Mosebacke accepterade Anders Franzéns förfrågan om att ”låna ut” lyftpontoner till bärgningen som projektet kunde sätta igång på allvar. Sedan Neptunbolaget tackat ja vågade också de övriga finansiärerna gå in i projektet.

Men vad hade Neptunbolaget att vinna på att låna ut sina lyftpontoner gratis?

Förklaringen till frikostigheten finner vi i Neptunbolagets arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria. I styrelseprotokollen från åren 1956–1961 märks återkommande kommentarer om bärgningsprojektets fortskridande, som tydligt avslöjar anledningen till att Neptunbolaget bistod Franzéns smått galna projekt.

Varannan vecka, direkt i mejlen.

REKLAM
På Neptunbolaget förstod man nämligen tidigt att bärgningen av Vasa skulle skapa publicitet, och att sponsringen på så sätt skulle betala sig. Ändå kunde man inte föreställa sig i vilken utsträckning. Under åren som gick mellan Anders Franzéns första idé och att Vasa bryter vattenytan, utvecklas nämligen en helt ny form av medial rapportering: direktsänd tv. Detta kunde Neptunbolagets styrelse inte förutspå när man första gången nämner Vasa-bärgningen i protokollen från våren 1957:

“Slutligen meddelade verkställande direktören, att bolaget ämnade medverka vid bärgningen av skeppet ”Wasa” utanför Beckholmsdockan i Stockholm genom att ev. gratis ställa pontoner till förfogande vid detta unika företag, som bl.a. väntades bli föremål för radioutsändning och alltså hade stort reklamvärde för företaget.”

År 1957 hade tv:n ännu inte slagit igenom i de svenska hemmen. Fotbolls-VM på hemmaplan året därpå brukar räknas som tv:s definitiva genombrott i Sverige. Man kunde därför inte föreställa sig att inte bara radio utan också tv skulle direktsända bärgningen fyra år senare. Det ”stora reklamvärde” som man talar om 1957 är därför något av en underdrift.

Men Neptunbolaget hinner ändra sig både en och två gånger. År 1958 ”syntes det ovisst om någon medverkan bleve aktuell”. Ytterligare ett år senare är Kungafonden och Wallenbergfonden med på tåget, och ställer upp med 135 000 kronor för den första etappen. Då kan Neptunbolaget också tänka sig att ställa upp: ”Bolagets deltagande i detta arbete, troligtvis innevarande höst, borde bliva utomordentlig reklam.”

Hur skulle man lyfta Vasa? Till slut föll valet på två lyftpråmar/pontoner med namnen Oden och Frigg. De blev så kända att radioprogrammet Mosebacke monarki rapporterade om deras mosegaskiska systerfarkoster Ture och Reture, insatta för att bärga vedbåten Brasa. Bild ur Bärgnings- och Dykeri AB Neptuns arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

HON SKA BÄRGAS!
Redan 1959 hade man planerna för Vasas framtid klara: hon skulle bärgas, rekonstrueras, placeras i en egen museibyggnad och bli en ”enastående världsattraktion”. I augusti samma år drog man loss Vasa ur bottenslammet och flyttade henne de första 50 meterna. Hur själva bärgningen skulle gå till hade man dock ännu inte klart för sig. Förslagen från allmänheten strömmade in till Wasanämnden. Man kunde fylla skeppet med ballonger eller pingpongbollar, eller med hjälp av kolsyreis frysa vattnet i och omkring skeppet och på så sätt få det att lyfta. ”Idéer råder det ingen brist på”, konstaterade Anders Franzén och Edward Clason 1959, men bärgningsmetoden fick ändå bli någonting mer konventionellt.

Vansinnigt? Ja. Men 1960-talet var framtidens decennium och allting var möjligt. Bara ett par veckor innan Vasa bröt vattenytan blev Gagarin den första människan i rymden, och innan decenniet var slut skulle Neil Armstrong vandra på månen.

Vad Franzén och Clason betraktade som konventionellt, kallas dock i Neptunbolagets styrelseprotokoll för ”föga realitetsbetonade intentioner”. Kanske med viss rätt. I april 1960 rapporterar Expressen om hur ”Operation Vasa” skulle gå till: ett betongemballage skulle gjutas kring skeppet under vattnet, för att sedan lyftas upp av Neptunbolagets lyftpontoner. Betongdockan skulle fungera som museum till dess att det permanenta museet stod färdigt – efter det skulle den lätt kunna omvandlas till swimmingpool.

Musikradion föddes på djupt vatten

Vansinnigt? Ja. Men 1960-talet var framtidens decennium och allting var möjligt. Bara ett par veckor innan Vasa bröt vattenytan blev Gagarin den första människan i rymden, och innan decenniet var slut skulle Neil Armstrong vandra på månen. Tilltron till teknikens förmåga att lösa problem var starkare än någonsin tidigare, vilket kanske förklarar att tidningarna fortfarande i november 1960, alltså mindre än ett halvår innan Vasa skulle bärgas, skriver om betongemballaget som en fullt realistisk och genomförbar bärgningsmetod.

Vasa lyftes med hjälp av kablar som fördes in under skrovet och fästes i pontonerna med kraftiga låsdon. Sedan tömdes pontonerna gradvis på vatten, steg och lyfte också vraket mellan dem. Bärgnings- och Dykeri AB Neptuns arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

OPTIMISMENS ÅRTIONDE
När media på allvar började få upp ögonen för projektet blev det också allt tydligare för allmänheten att Vasabärgningen inte var något statligt projekt. Pressröster höjdes för att staten, som ju faktiskt ägde skeppet, skulle bistå Vasanämnden med ekonomiska medel. På Sydsvenskans ledarsida i augusti 1959 anser man det märkligt att projektet inte har intresserat ”15 högt uppsatta personer i det här landet. Nämligen de 15 personer i Kunglig Majestäts regering. Från det hållet har ingen aktivitet och inget intresse visats.”

Från sjömalm till specialjärn på 360 år

”Vad gör svenska staten?” frågar man sig på Expressens ledarsida i april 1960, och konstaterar att staten verkar ”fullständigt ointresserad av hela saken”: ”Man tycker att det vore en fullständigt naturlig sak att staten nu sträckte fram de 3–4 miljoner som det kan kosta att sätta ’Vasa’ i docka och gräva ut henne.” Några miljoner blev det inte, men dock 300 000 kronor som projektet beviljades från regeringen. Därmed förblev Neptunbolaget den största finansiären, utan vars bistånd inget Vasamuseum hade funnits i dag.

Den 24 april 1961 bröt Vasa vattenytan. En genomläsning av tidningarna från dagarna omkring bärgningen visar också att man var mer intresserad av tekniska detaljer kring bärgningen än av den stormaktstid som nu fördes upp i ljuset.

HJÄLTARNA

Fler bilder föreställer emellertid männen som arbetade med bärgningen – Anders Franzén, Axel Hedberg och bärgningsledaren Per Edvin Fälting – än de arkeologiska fynd som har gjorts. I Stockholms-Tidningen skildras bärgningen som en teknisk triumf. Likt en erövrare kliver Neptunbolagets kapten Hedberg ombord på skeppet, röker en segercigarr och gör V-tecknet – ”som betyder inte bara Vasa utan också Victoria − SEGER!”

I Neptunbolagets styrelseprotokoll från våren 1961 är tonen något mer sansad: ”Vasa levererades i dockan den 4 maj.” Efterspelet till bärgningen skulle bli långt mer konfliktfyllt än själva bärgningsprocessen. En symbolfråga för Anders Franzén blev huruvida man skulle stava skeppets namn med W eller V. Wasanämnden företrädde – uppenbarligen – det förra, medan Franzén förespråkade det senare.

TV-mediet var nytt och snart sagt hela Sverige satt framför bildrutan och väntade på att en pinne i närbild skulle bryta vattenytan. Bärgnings- och Dykeri AB Neptuns arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

W ELLER V?
I Neptunbolagets arkiv finner vi exempel på Franzéns upprördhet över namnfrågan men också över att Neptunbolagets insatser inte får den uppmärksamhet man förtjänat. Franzén sände en föredragningslista från Wasanämndens sammanträde till Neptunbolaget – förmodligen till Axel Hedberg eller bolagets direktör Stig Björn.

Som punkt fyra på föredragningslistan står att Broströmkoncernens ledare Dan-Axel Broström har donerat 50 000 kronor för en modell av bärgningen. Detta har understrukits med rödpenna, och kommenteras av Franzén: ”Som Du ser så gillar man inte Neptun! Men nu är det ju på gång i alla fall och jag hoppas den [modellen] blir en centralgrej i alla framtida Vasamuséer. OBS gör ingen ’väggfast’ text så att vi kan ändra W/V när Arnell återgår som hovmästare hos Carl-Albert på Cajsa Warg etc! Hälsn Anders Franzén”

Det skulle dock dröja länge innan Franzén fick rätt. År 1990, vid öppningen av det nya Vasamuseet på Djurgården, bytte man officiellt stavning från W till V.

Samhällets stöttepelare