Vid Brusaån öster om Eksjö ligger Bruzaholms Bruk. Företaget grundades som järnbruk 1660, alltså för över 350 år sedan. Det är alltjämt verksamt inom metallindustrin. I dag tillverkas främst slitgods för asfalt- och betongblandare samt värmebeständigt gods för fastbränsle- och sopförbränningsanläggningar.
Bruzaholms Bruk var ett av många järnbruk som grundades i Sverige under 1600-talet när stormaktsväldet fordrade mycket järn och stål, inte minst för vapentillverkningen. De småländska sjöarna innehöll sjömalm, Brusaån gav vattenkraft och ur skogen framställdes stora mängder träkol.
Historien om Bruzaholms Bruk är en historia om ständigt återkommande kriser och om djärva entreprenörer som tar nya tag. Dammar har brustit, byggnader har brunnit och explosioner har inträffat. Grundaren Nils Pädhersson höll bara ut i två år. Därefter kom holländaren Werner Teschemacher som rev den redan då hopplöst omoderna anläggningen för att i stället uppföra ett modernt järnbruk.
Översvämning
År 1688 brast dammarna efter ett omfattande regn och hela bruket förstördes. I över 30 år låg det öde innan verksamheten åter kom igång 1722. Vid sidan av järnbruket drevs också ett pappersbruk här mellan 1729 och 1855.
År 1827 fick bruket en driftig ägare och ledare i Christer Magnus Sjögreen, som då endast var 27 år gammal. Nu startade gjuteriepoken i Bruzaholms historia. År 1830 fick Sjögreen tillstånd att uppföra en stjälpugn för detta ändamål. Bruzaholms Bruk fick snabbt ett gott rykte som gjuteriföretag. Men 1831 kom katastrofen då dammarna återigen brast efter ett ihållande regn.
Sjögreen funderade allvarligt på att lägga ner hela verksamheten men beslutade sig efter noggranna överväganden att återuppbygga bruket. År 1834 var driften åter igång.
En familj och dess kvarn
På 1840-talet gick affärerna utmärkt. Tackjärn producerades för export och vid gjuteriet tillverkades maskindelar för kvarnar, smedjor och sågverk. År 1853 överlät C.M. Sjögreen företaget till sonen C.W. Sjögreen som tillsammans med Theodor Isac Suber drev bruket vidare. Fyra år senare övertog Suber hela ägandet av Bruzaholm.
Albert Engström var son till stinsen i Hult, ett samhälle väster om Bruzaholm. Han har skrivit följande om bruket:
Längre upp låg Järnbruket, en urgammal anläggning som övertagits av Suber, patronen från Stockholm, en gammal hygglig gubbe som styrde och ställde på patriarkaliskt sätt och åt fläsk, fast han var jude, vilket senterades av hans underhavande. Verkmästaren hette Lindstedt, var dalkarl och ansågs kunna trolla.
Under andra halvan av 1800-talet ägde det rum stora omstruktureringar inom den svenska järn- och stålindustrin när det nya götstålet nu slog igenom. Bruzaholms Bruk fick svåra ekonomiska problem och 1871 lades masugnen och stångjärnssmedjan ned. Kvar fanns nu gjuteri, verkstad och spiksmedja. Dessutom uppfördes en trämassefabrik 1873. Denna verksamhet blev dock inte särskilt framgångsrik eftersom den höga järnhalten i vattnet gjorde trämassan oduglig.