Hamnarbetarna – en mytomspunnen kår
VISA BILDTEXT
Sjösättning av M/S Stocksund 15 december 1958 vid Finnboda varv. Ur Stockholms Rederi AB Sveas arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

NÄRINGSLIVET AV: Anders Johnson 2023-12-28

Hamnarbetarna – en mytomspunnen kår

Ända fram till för ett par decennier sedan vimlade det av arbetande människor i alla större hamnar. Här fanns hamnens funktionärer, stuveriarbetare, sjömän, personal från rederier, speditörer, mäklare och tull, stadsbud och springpojkar samt många andra yrkesgrupper.

Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria nr 4 2015.

Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!

Arbetet var hårt och osäkert. Efterfrågan på arbete växlade, och därmed inkomsterna. Även då efterfrågan var god, blev inkomsten inte särskilt hög. Vid sidan av en fast och hårt arbetande arbetarstam sökte sig även mindre skötsamma dagdrivare och tillfällighetsarbetare till hamnen, vilket gav hela kåren ett dåligt rykte. Eftersom alkoholen ofta var lättillgänglig i hamnen, kom många också att drabbas av spritmissbruk.

Att organisera denna brokiga yrkesgrupp fackligt var inte det lättaste, vilket Charles Lindley fick erfara. Han hette ursprungligen Carl Gustaf Lindgren och kom som sjöman att bli fackligt och politiskt aktiv i Storbritannien, där han tog ett nytt namn. Lindley var ett av de stora namnen i den svenska fackföreningens barndom. Han var med vid bildandet av Transport och LO. Dessutom var han socialdemokratisk riksdagsledamot.

Finnboda varv och ryska revolutionen

Hamnarbetarfackets ledning ansåg att det var viktigt att höja hamnarbetarkårens anseende för att därigenom kunna förbättra arbetsvillkoren. Nykterhet, skötsamhet och punktlighet var viktiga ledord. Ett berömt uttalande i den andan fälldes en gång av Charles Lindley på ett stökigt fackföreningsmöte: ”Håll käften på er djävla busar, när man vill er väl!”

Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.

MUSTIGA ÖKNAMN OCH TITLAR
Hamnarbetarna var en mytomspunnen grupp, kända för sitt kraftfulla språk och sina mustiga öknamn som Akrobaten, Akta Rocken, Bryggarn, Elefanten, Emil Plutt, Engelska John, Generalen, Kroppkakan, Peking, Ärtan och Ölands-Pelle.

Det har även funnits olika namn på själva yrkeskåren. I många fall handlar det om värdemässigt neutrala beteckningar som med tiden fick en nedlåtande klang, varefter ett nytt namn togs i bruk. Ordet ”hamnbuse” är känt sedan 1600-talet och betydde ”stark karl”. Sedan kom ordet att beteckna en tämligen misslyckad existens. Då började hamnarbetarna kallas ”sjåare” efter holländskans sjouwen, som betyder slita och släpa. Även detta blev med tiden ett skällsord och då började hamnarbetarna kallas sig ”gubbe”.

Storstrejken i Kiruna

En annan beteckning är ”koling” efter Albert Engströms figur ”Kolingen”. Engström hittade på detta namn och använde det ursprungligen som beteckning på landsvägsluffare vilket han senare överförde på hamnarbetare, först i Norrköping, sedan i Stockholm. Kolingarna blev sedermera namn på de hamnarbetare som hoppade in när en ledig plats uppstod.

Före skråväsendets avskaffande 1846 var det svenska näringslivet genomreglerat. Inom de flesta områden fanns bestämmelser om vem som fick utföra ett visst arbete, hur det skulle utföras och vad det skulle kosta. Detta gällde i hög grad inom hamnen där det fanns en rad specialiserade funktioner. Varje varuslag hade särskilda yrkesgrupper som ansvarade för olika moment i hanteringen.

Ett vanligt namn på många yrkesgrupper var ”dragare” efter tyskans träger (bärare). På 1400-talet organiserades dragarlag i Stockholm av skilda slag. Från denna tid är även ”vräkare” och ”mätare” omnämnda. De kontrollerade, vägde och mätte exempelvis järn, ved, bräder och lin.

I början av 1500-talet inrättades ett enhetligt dragarämbete med skråförordning. Under 1600-talet började det ske en uppdelning på olika specialiteter i hamnen. Vi fick då exempelvis olika slag av bärare, vräkare, mätare och packare.

Vy över del av hamnen, där malmvagnar töms på fartyg, ca 1896-1905. UR SEB:s arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

NYA FÖRUTSÄTTNINGAR
Ångfartygens genombrott innebar helt nya förutsättningar för stuveriet. Fartygen lastade med tiden allt större godsmängder och låg allt kortare tid vid kaj. Dessutom hade de inte en lika stor besättning som segelfartygen varför de inte kunde ombesörja lastning och lossning själva.

I hamnen etablerade sig stuveriföretag som utförde lastning och lossning och annan godshantering inom hamnområdet. Stuveribolagen hade inledningsvis fasta arbetslag men började kring sekelskiftet med rundgångssystem. Det innebar att arbetare togs emot i den ordning de anmälde sig. Samtidigt infördes ett ackordssystem som beräknades per ton för arbetslaget som helhet.

Kvinnorna har alltid funnits i arbetslivet

Genom 1908 års stuvareordning, antagen av SAF och Sveriges Redareförening (SRF), bildades stuveriaktiebolag i alla svenska hamnar med SRF som huvudägare. Syftet var att gagna svenska rederiers intressen. Endast ett stuveriföretag skulle finnas i varje hamn. I Stockholm där det redan fanns flera stuverier, bildades Föreningen Stockholms Hamnarbetskontor av stuveribolagen och andra företag men knytning till hamnen. Hamnarbetskontoret ansvarade för uttagning och fördelning av arbetskraft. Det utövade arbetsgivaransvaret för stuveriarbetarna vad gäller exempelvis löneutbetalning och disciplinära åtgärder. Kontoret bedrev i viss utsträckning även eget stuveri. Vid sidan av Hamnarbetskontoret kunde kolhandlare och rederier själva organisera stuveriverksamhet för den egna verksamheten.

I dag transporteras och lagras
det mesta i containrar, trailrar och järnvägsvagnar. Massgods som koks och spannmål hanteras mekaniserat utan hantering av stuveriarbetare. Hamnarbetarnas uppgifter består i hantering av färjegods och containrar. De förtöjer fartygen, sköter slussar samt svarar för renhållning och underhåll av kajer och hamnanläggningar.

SKRÅSYSTEMET LEVDE KVAR

Till skillnad från i övriga näringslivet kom skråsystemet delvis att leva kvar i hamnarna efter 1846 där vissa yrkesgrupper behöll sin ensamrätt till vissa uppgifter. Här är några klassiska hamnarbetaryrken i Stockholms hamn, varav många även har förekommit på andra håll:

HAMNRODDARE. De assisterade vid förtöjning, avläggning och förhalning och behöll namnet hamnroddare även efter att de hade övergått till motorbåtar. De transporterade även hamnlotsar till fartygen.

PACKHUSKARLAR. Yrket är omtalat redan 1687. De transporterade varor till tullbehandlingsstället, öppnade, packade upp och vägde godset. Under 1900-talet var de anställda av Tullverket men fick själva dela på de särskilda avgifter de hade rätt att ta ut. Så sent som på 1940-talet bötfälldes Kooperativa Förbundet i Stockholm därför att de inte hade respekterat packhuskarlarnas monopol.

SILLPACKARE. De provade sillaken och undersökte kvaliteten på den saltade sill som kom förpackad i tunnor. De var förtroendemän i eget skrå men avlönade av respektive grossister.

SUMPRUNKARE. De gungade segelsumpar som anlänt från Norrland, Åland eller Finland till hamnen i avvaktan på att fisken såldes. Ofta blev det ett nattarbete eftersom fisksumparna normalt kom i hamn om kvällen.

VINDRAGARE. De organiserades i slutet av 1400-talet för att transportera, tappa och buteljera vin och sprit samt andra importerade vätskor, till exempel sirap. De fungerade även som brandsoldater, stadsbud och ordningspoliser och behöll sitt skråämbete till 1930. Under sista tiden gällde monopolet omtappning och omvårdnad av vinet, vilket var en uppgift som inte kunde anförtros vem som helst. Den sista vindragaren pensionerades 1924 då Brattsystemet (alkoholnäringens monopolisering i statlig regi) gjorde dem onödiga.