Det är sen lördagseftermiddag och man blir sugen att köpa s.k. lösviktsgodis från ICA-butikens konfektyrhyllor. En lång rad av mer eller mindre fyllda plastbehållare med färgglatt innehåll väntar.
Artikeln publicerades på sajten ica-historien.se.
Vid den tiden kan man lätt se vilka godiskonsumenter som redan varit där och fyllt sina papperspåsar. Salt, segt, surt eller sött? Smaker är en generationsfråga, och om lakritsbitarna och de sura fiskarna försvunnit kan man gissa att det är de yngre som valt och plockat, och om geléhallonen, hallonbåtarna och chokladbitarna saknas är det antagligen de äldre kunderna som försett sig.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
INFÖRDES FÖRST 1985
Idén att sälja godis i lösvikt, där kunden själv plockar ur sortimentet, uppstod när Livsmedelsverket år 1985 rekommenderade Hälsovårdsnämnden att tillåta denna typ av försäljning – under förutsättning att produkterna var hygieniskt placerade, att konfektyren låg i separata behållare och endast fick plockas med hjälp av en slev eller skopa.
Tidigare på 1970-talet, var inköpen av ”snask” (som man sa på den tiden om man var tonåring) en mer omständlig procedur i godisbutiken. Det lösa godisbitarna kunde ligga under en glasskiva som först skulle lyftas upp, eller bakom en hög disk. Man fick fråga sig fram, besluta sig och peka innan expediten kunde fylla en påse.
Läs också: Från olycksstork till älskat varumärke
Tack vare de nya bestämmelserna efter 1985 fick godisförsäljningen ett snabbt uppsving. Nya butiker växte upp som svampar i asfalten, särskilt i Stockholm och de större tätorterna. Branschen ansågs vara en framtidssyssla och en guldgruva. Bakom själva idén stod tre finska studenter, handelsstuderande i Stockholm, som själva hade startat en godiskedja och visat hur lösviktsförsäljning skulle kunna bli framgångsrik.
På grund av konkurrens, överetablering och priskris försvann snart många av butikerna. Av dem som överlevde har alltfler satsat på mer exklusiv och dyr choklad. Idag är det framförallt i de större livsmedelskedjorna, t.ex. ICA, som man köper sitt smågodis, och påsen blir alltid tyngre än man hade tänkt sig. Sedan 1980-talet har vi också fördubblat vår konsumtion.
INGET FÖR 1970-TALET
Att denna försäljning fick vind i seglen på 1980-talet hängde också samman med en förändrad syn på godisätandet. Under det puritanska 1970-talet hade t.ex. miljöaktivisten Björn Gillberg och andra i tv skrämt barn och föräldrar för godisets farliga färgämnen, sega råttan lades under mikroskop och tandtrollen, som motades med fluor, var mer aktuella än någonsin.
På 1980-talet var det plötsligt annorlunda. Sega råttor, röda Ferraribilar och surisar blev mer tillåtna, åtminstone till lördagsgodiset. ”Godis är en surfare på livsnjutarvågen”, stod det i en tidning, samtidigt som etnologen Orvar Löfgren uttalade att ”nu var späkning och puritanism förbi i Sverige”.
Läs också: För bättre hälsa på arbetet
1990-talet liknade 1980-talet, med den förändringen att nu fick också naturgodiset, ”exotic snacks”, sitt genombrott. Honungsdoppade bananchips, yoghurtmandel eller müslitoppar gav positiva och hälsosamma associationer.
Idag på 2000-talet förekommer knappast samma skrämselkampanjer som på 1970-talet, men talet om mer nyttig och ekologisk mat påverkar givetvis också godiskonsumtion. Färdigpackat godis säljer mindre, men lösviktsförsäljningen med sina tusental varianter ökar fortfarande. I framtiden kommer plockgodiset troligen bestå, ett sortiment i alltmer fantasifulla former, men kanske helt utan de farliga färgerna.
