För bättre hälsa på arbetet
VISA BILDTEXT
Syster Anna Lundgren på sjukavdelningen hos SARA (Stockholms Allmänna Restaurangaktiebolag) år 1954. Bild ur SARAs arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

NÄRINGSLIVET AV: Per TH Dahl 2021-04-14

För bättre hälsa på arbetet

Företagshälsovård har en lång historia i Sverige. Men relationen mellan den vård som tillhandahållits av arbetsgivaren och vården i övrigt har sett väldigt olika ut i olika tider.

Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria nr 1 2021.

Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!

Italienaren Bernardini Ramazzinis avhandling från år 1700, De mobis artificium (Om arbetares sjukdomar) beskriver typiska sjukdomsfall för ett femtiotal skilda yrkesgrupper, från jägare till sånglärare, med en anmärkningsvärd observationsförmåga. Skrivare och notarier kan exempelvis drabbas av förslitningsskador i armarna och problem på grund av stillasittande arbete.

Verket uppmärksammades också här i Sverige; 1765 disputerade en hovmedicus Nils Skragge med en version av arbetet för professorn i medicin Carl von Linné. Men då hade tanken att anställda borde erbjudas läkarvård redan funnits i tvåhundra år i vårt land.

Samhällets stöttepelare

STORA KOPPARBERG OCH LEUFSTA
1569 städslade den nyss krönte kung Johan III en Jacob Lemmicke, “bardskärare” till professionen, att svara för sjukvård åt kronans institutioner i huvudstaden, bland andra Nacka krutkvarn. Lemmicke ersattes av sin arbetsgivare dels med fast lön, dels genom en fastställd vårdtaxa, “tolv mark örtig” per friskförklarad patient. Det var en finansierings­modell vars grunder skulle diskuteras genom seklerna fram till vår tid.

Något årtionde senare finner vi en annan bardskär knuten till ett dåtida storföretag, Stora Kopparbergs gruva i Falun. Gruvdriften tog många professioner och kompetenser i anspråk, och lika många var de skador som uppkom i schakt och gruvgångar. 1583 finner vi den tyske bardskären Jacob Otto permanent knuten till Bergslaget; den äldsta patientrullan är från 1604 och räknar upp 39 fall. Det handlar om skador från hästsparkar och hästbett, ras, från fall i schakt och brännskador uppkomna när ny malm skulle brytas ut genom tillmakning. 1607 kom också beslutet att starta ett statsunderstött hospital “å att de som bliva lemlästade och slagna i gruvan skola hava deras föda och uppehälle där till döde dagar”.

Ersta Diakoni – i diakonins tjänst sedan 1851

Därefter finner vi en kontinuerlig och gradvis utvidgad sjukvård specialiserad mot yrkesskador vid Stora Kopparberg. Sjukstugorna förnyas, bardskären, med sin kirurgiska färdighet, kompletteras med en medicus – läkare. Den växande staden Falun hakar på; borde inte Bergslagets läkare också kunna vara stadens? Den som tar del av skildringarna finner också att svenska staten alltgent har sin mening om vad som ska ske och göras, genom Bergskollegium. Kopparbergets produktion av koppar och järn var alltför viktig för att inte kontrolleras.

Stora Kopparbergs tidiga
sjukvårdsengagemang är inte unikt. 1643 köpte industrimagnaten Louis De Geer ett antal uppländska bruk av kronan, bland dem Leufsta bruk. Därmed inleddes Leufstas period som familjeägt storföretag för järnsmide. Bruket byggdes ut och vallonska smeder rekryterades från det som numera är det fransktalande Belgien. Liksom många andra bruk utvecklades Leufsta till en ö av modern produktion inriktad mot export i en omgivande jordbruksbygd. En ö vars samhälle också kräver god sjukvård för att kunna behålla sina invånare.

Sjukvårdsprodukter från Beckers

I bruksräkenskaperna återfinns de första spåren av vården år 1653. Då är fältskären Petter Grey knuten till bruket. Han efterträds av Robert Fliesbergen, Johan Bergsche och så av läkaren Friedrich Weisse. Denne måste ha varit osedvanligt rakryggad. Mary Ann Olarsbo, som skrivit om brukets sjukvårdshistoria, noterar att Weisse år 1719, när
ryska styrkor befarades anfalla, vägrade att sjukskriva general­majoren Bengt Fabian Zöge. Weisse lyckades emellertid inte ingjuta mod i generalen, vars handlings­förlamning under ryss­­härjningarna resulterade i en senare fängelsedom.

Weisse efterträddes av Anders Karth, som bland annat ympade lokalbefolkningen mot smittkoppor. Leufstas anställda och familjer fick emellertid vänta längre än kopparbergets på en medicus, medicinare. Först 1784 anställs Albrecht Bäck, med examen från Uppsala. Även Leufstabruk får småningom sitt hospital och sjukstuga, med till det knuten sjuksköterska. Och liksom i fallet Stora Kopparberg försöker man även se till den omgivande bygdens vårdbehov.

Vad som anses ligga inom företagshälsovårdens område har varierat stort över tid. Här får fröken Jane Ekander på Generalpoststyrelsen en spruta poliovaccin av postläkaren K.W. Hagelin. Foto: Yngve Hellström/Postmuseum.

INDUSTRILÄKARE SÖKES!
Från mitten av 1800-talet växer nya, från statsmakten fristående, organisationer fram: industrierna. Inte bara gruvor och järnbruk, utan sågverk, textilfabriker och mekaniska verkstäder. Industrialiseringens första våg av råvaruorienterad produktion gav dessutom ofta avtryck utanför storstäderna, som till exempel i Norrlandskustens alla sågverk. Det var inte ofta som den vårdorganisation som redan fanns på plats hade möjlighet att också ta hand om de nytillkomna behoven på orter som Hofors, Grängesberg, Karlskoga eller Sandviken. Här fick företaget gå in.

Att arbetsgivaren erbjöd fri sjukvård för sina anställda och deras familjer var inte minst ett rekryteringsargument. Lokala sjukkassor växte visserligen fram gradvis (de lagreglerades 1891) men de var frivilliga och man behövde betala avgifter. Möjlighet till statsbidrag infördes 1910. Sjuksystern eller läkaren vid bruket eller industrin fanns på närmare håll, visste mer om arbets- och levnads­förhållandena och hade person­kännedom. Och det var ändå hit man behövde gå för att exempelvis få intyg om man behövde vara sjukledig.

Starten till sjukförsäkringssystemet

Samtidigt växte de uppgifter som staten lade på företag när det gällde arbetarskydd. 1901 infördes en lag om rätt till ersättning vid arbetsolyckor, bestämmelser som förnyades 1916. Yrkessjukdomsförsäkringslagen av år 1929 utvidgade skyddet även till sådant som inte berodde på akuta olyckor, till exempel stendammslunga, förslitningsskador eller påverkan från vibrerande pneumatiska verktyg.

Även andra arbetsmiljöfaror kom i blickfånget, exempelvis effekterna av damm från blyfärger. I och med att företagens ansvar skärptes ökade också efterfrågan på experthjälp när arbetsförhållanden skulle granskas och nya anläggningar planeras. För detta behövdes industriläkare/bruksläkare/företagsläkare.

Det är tänkvärt att dessa ramar kring företagsansvar växte fram innan den socialdemokratiska regeringsperioden tog sin början 1932. Det fanns också en jämförelsepunkt för företagen och deras anställda – för statens ämbetsmän och tjänstemän fanns sedan länge verksläkare. De var oftast privat­praktiserande kontrakterade genom avtal och fast ersättning.

Ett exempel på hur en företags­läkares vardag kunde se ut ges i en platsannons från 1946 i vilken Aktiebolaget Atlas Diesel i Stockholm söker verksläkare:

Verksläkaren åligger att undersöka och behandla bolagets i Sickla anställda genom att dels varje arbetsdag 2 timmar hålla mottagning i bolagets poliklinik i Sickla och dels, när så påfordras, avlägga sjukbesök i resp hem. För verks­läkartjänsten utgår arvode enligt nedan:

  1. Kronor 8 000 per år för polikliniktjänsten.
  2. Kronor 15 resp kronor 20 för sjukbesök i hemmen på dagen resp natten.
  3. Kronor 10 för varje undersökning av nyanställd personal och i samband därmed utfärdat läkarintyg.

Tjänsten är vakant från den 1 januari 1947. Eventuellt kan vikariat, till dess befattningen tillsatts, komma i fråga. Tjänsten [är] godkänd vid förhandlingar med Sveriges läkarförbund.

Ericssons personaltidning Kontakten visar upp företagets sjuk- och hälsoavdelning i ett fotoreportage 1946. Ur Ericssons arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Annonsen var införd i Svenska Dagbladet 20 december 1946. Tidigare samma år hade LM Ericssons personaltidning Kontakten ett fotoreportage om sitt företags sjuk- och hälsoavdelning, vilket ger en inblick i hur ett dåtida storföretags vårdengagemang kunde te sig. Avdelningschefen var en professor Gunnar Fischer, expert i hygienmedicin. Lättare kirurgiska ingrepp kunde göras i vårdavdelningen – de togs om hand av doktor Sjöberg, som på ett foto frilägger ett sår på en Ericssonanställds panna.

100 år av medicinska framsteg

På ett annat foto lyssnar han på lungorna hos en dotter till en annan Ericssonmedarbetare. Blodanalyserna sköts i reportaget av syster Eva, medan fru Astrid Widell, företagets sjuk­gymnast, ger massage åt fru Astrid Lundgren och instruerar herr Ragnar Björklund i träning efter en ryggskada. Längst ned på uppslaget får vi följa montören Nils Gerhardsson, som på bilden (förhoppningsvis arrangerad) just har fallit ned från ett tak, och därefter bärs in på sjuk­avdelningen för att kureras och som slutligen hämtar ut sin sjuk­ersättning av fru G. Ternström på sjukkassans expedition.

Men den verkliga omvälvningen kom i mitten på 1950-talet, i och med införandet av den allmänna obligatoriska sjukförsäkringen som skulle täcka öppenvårds­kostnader, kostnader för sjukhus­­vistelser och det eventuella inkomstbortfallet när man blev sjuk och inte kunde arbeta.

HÄLSOVÅRD – MEN SJUKVÅRD?
Efterkrigstiden innebar en rad viktiga reformer för den vård och rehabilitering och de förebyggande insatser
svenska företag bedrev. Redan 1942 hade SAF och LO slutit avtal om arbetar­skyddet. 1946 bildades Svenska Industri­läkareföreningen. En faktor bakom grundandet av föreningen var viljan att få till stånd en samverkansyta mot vanliga privatpraktiserande läkare; det hade funnits en latent motsättning mellan dem och företags­läkarna i och med att grupperna delvis konkurrerade om samma patienter.

Men den verkliga omvälvningen kom i mitten på 1950-talet, i och med införandet av den allmänna obligatoriska sjukförsäkringen som skulle täcka öppenvårds­kostnader, kostnader för sjukhus­­vistelser och det eventuella inkomstbortfallet när man blev sjuk och inte kunde arbeta. Frågan uppstod då om hur mycket sjukvård företags­­hälsovården skulle stå för; sjukvård skulle ju alla kunna ta del av via det allmänna systemet. Stats­bidragen till sjukkassorna, som nu blev obligatoriska, hade också gradvis höjts, så att patienten behövde betala en allt mindre del av vårdkostnaden.

Varannan flaskvatten

Inom den statliga sektorn uppstod konflikter som satte spår i media. Statsanställda hade ju haft fri sjukvård och subventionerade mediciner. Skulle de nu behöva betala för läkarbesöken som alla andra? Med vilka lönehöjningar skulle de bortfallna förmånerna kompenseras? 250 poliser i Stockholm, som var anställda i statligt reglerade villkor, gick så långt i protester att en maskningsaktion inleddes i januari 1955.

De skulle nu iaktta
försiktighet i tjänsten och undvika att bli misshandlade, eftersom den fria läkarvården hade tagits ifrån dem. Aktionen måste ha blivit utbredd och långvarig, för i juli uttalar sig den kände läkaren och kultur­­personligheten Gustaf Myhrman om läkarintyg, och dagen efter hans artikel intervjuar Svenska Dagbladet ett brett spektrum av företrädare för olika samhälls­sektorer om frågor kring läkarintyg och sjuk­skrivningar.

Foto: Ur Alectas arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Varannan vecka, direkt i mejlen.

FRÅN VERKSLÄKARE TILL PREVIA
Under årtiondena efter kriget var företagshälsovården mer eller mindre permanent föremål för politisk diskussion och politiska reformer. Den behandlades exempelvis i Social­försäkrings­utredningens betänkande SOU 1952:39 Sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring, Företagshälsovårdsutredningens betänkande SOU 1968:44 Företagshälsovård, 1976 års företagshälsovårdsutrednings slutbetänkande SOU 1983:32 Företagshälsovård för alla, Utredningens för en handlingsplan för ökad hälsa i arbetslivets betänkande SOU 2002:5 Handlingsplan för ökad hälsa i arbetslivet, 2003 års företagshälsovårdsutrednings betänkande SOU 2004:113 Utveckling av god företagshälsovård; ny lagstiftning och andra åtgärder, Utredningen Framtidens FHV-utbildnings betänkande SOU 2007:91 Ny företagshälsovård, ny kunskapsförsörjning och FHV-delegationens slutrapport SOU 2011:79 Kunskapsområdet företagshälsovård. För att ta några exempel.

Organisationen växte med ökande statsbidrag, men när dessa upphörde 1992 kom Statshälsan i kris och måste avskeda personal.

Antalet officiella eller halvofficiella institutioner med ansvars­områden som inbegriper hälsofrågor inom arbetslivet som inrättats mellan 1938 och 2007 är minst tolv. Siffran kan bli större om man justerar kriterierna. Till detta kommer en internationell ILO-konvention (nr 161) från 1985. Allmänt sett kan man säga att SAF och LO varit överens om att företags­hälsovården bör byggas ut. Allt mer har man uppfattat att den ska koncentrera sig på förebyggande vård, rehabilitering och expert­insatser i planeringen, medan själva sjukvårds­uppgifterna ska minska i betydelse – vården ska skötas av landstingen. Organisations­formerna fick emellertid inte stå oemotsagda.

Trots att verksamheten ska vara oberoende och kunskaps­styrd kom många ifrågasättanden när samhälls­klimatet radikaliserades i slutet av 1960-talet. Går inte företags­hälsovården egentligen bara arbetsgivarnas ärenden? Är den verkligen oberoende? Kanske är detta, tillsammans med uppkomsten av fristående FHV-centraler för småföretag, en av rottrådarna till ett större organisatoriskt skifte. Att “vanliga” företag har egen vårdpersonal anställd är i dag sällan förekommande. Företags­hälsovården är avknoppad till externa leverantörer. Utvecklingen inom staten har också påverkat. 1979 kom ett regerings­förslag att ersätta de tidigare anvisnings-/verksläkarna med en ny enhetlig organisation, Statshälsan, egentligen en stiftelse med staten och fack­organisationerna som huvudmän.

“Hur skildras näringslivets historia?”

Organisationen växte med ökande statsbidrag, men när dessa upphörde 1992 kom Statshälsan i kris och måste avskeda personal. I slutet av året hade organisationen bytt namn till det nu bolagiserade Previa Rikshälsan och gått samman med Praktikertjänsts företags­hälsovård Metropol, och därmed blivit störst i Sverige. Men metamorfosen slutade inte där. 1995 beslöt koncernen Bure öka sitt engagemang i hälso­sektorn genom att köpa 70 procent av aktierna i Previa, i en komplicerad operation som även innebar ett köp av Bygghälsan. I dag ingår Previa i den skandinaviska koncernen Falck Healthcare AB. Och totalt är mellan hundra och tvåhundra företag aktiva inom företags­hälsovård i dag, omkring hundra av dem är organiserade i bransch­organisationen Företagshälsorna.

En uppstickare inom vård och omsorg

Hur det allmänna synsättet på vad företagshälsovård är hade förändrats framgår också tydligt av följande platsannons
från 1995:

AB Previa Metropol söker till hälsocentret i Läkarhuset Hötorget en läkare heltid som

  • har intresse av hälsoundersökningar och sammanställningar av dessa för företagens räkning,
  • är specialist företrädesvis inom allmänmedicin/internmedicin, öron/näsa/hals eller ortopedi,
  • helst har företagsläkarutbildning och/eller erfarenhet från företagshälsovård,
  • är ansluten till Försäkringskassan.

Som företagsläkare fungerar Du som medicinsk konsult i arbetsmiljöfrågor. Utöver sjukvård omfattar arbetsområdet hälsoundersökningar, kontakter med kundföretagen i rehabiliteringsfrågor m m samt utbildnings- och informationsverksamhet.

I ett debattinlägg från samma tid kan man läsa följande: “Arbetsplatsen – inte individen – skall vara patienten.”

Den stora omvälvningen för företagshälsovården kom i mitten av 1950-talet i och med införandet av allmän obligatorisk sjukförsäkring. Foto: Reijo Rüster. Ur Skandias arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

TILLBAKA TILL SJUKVÅRD VIA FÖRETAGET
Parallellt med företags­hälsovårdens konsolidering och inriktning mot före­byggande vård, rehabilitering och expert­medverkan har de senaste åren en annan typ av företags­anknuten vård vuxit fram. Denna vård har kanske inte gjort så mycket väsen av sig, men den har orsakat en synnerligen het debatt.

Få försäkrings­typer har väckt så heta känslor. Ska man kunna gå före i vårdköer om man betalar extra?

Det handlar om de företags­anknutna sjukvårds­försäkringarna, alltså åtaganden att ge sjukvård helt utanför den skatte­finansierade allmänna verksamhet som sköts av landsting och regioner. Få försäkrings­typer har väckt så heta känslor. Ska man kunna gå före i vårdköer om man betalar extra? Bryter inte detta mot Hälso- och sjukvårds­lagens paragrafer och anda?

Faktum är att antalet sjukvårds­försäkringar via försäkrings­bolag började förekomma för över fyrtio år sedan, under 1980-talet, mest av allt riktade mot de viktigaste nyckel­personerna och topparna inom företag. De var då inte särskilt vanliga, 1987 rapporteras försäkrings­branschen ha sålt cirka 10 000 försäkringar. Men bakom försäkrings­bolagen byggdes en vård­organisation upp. Trygg Hansa hade exempelvis avtal med Praktikertjänst, Sophiahemmet i Stockholm, Carlanderska sjukhuset i Göteborg och med sjukhus utomlands. År 2000 var omkring 100 000 sådana försäkringar i bruk. I dag har något över 600 000 svenskar tillgång till vård utanför det offentliga systemet, och cirka 420 000 av dessa betalas av enskilda företag.

Tandröta – 50-talets dolda sjukdom

Och letar vi efter försäkrings­bolag som erbjuder tillgång till sådan vård finner vi många, från Trygg Hansa till Länsförsäkringar och Folksam. Enligt organisationen Svensk försäkring är det huvud­sakligen mindre och medel­stora företag som tecknar denna typ av försäkringar åt sina anställda. Vård via svenska företag tog sin början för snart 500 år sedan, men den verkar ännu ha framtiden för sig.

Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!