Kraschen satte ljuset på bokföring och revision
VISA BILDTEXT
En illustration i svenska Vecko-Journalen visar marknadsvärdena av Kreugers tillgångar i relation till de faktiska värdena. Foto: The life and death of Ivar Kreuger (1932)/Internet Archive. Källa: Wikimedia Commons.

NÄRINGSLIVET AV: Eva Ersson Åbom 2022-04-06

Kraschen satte ljuset på bokföring och revision

När skottet föll i Paris, lördagen den 12 mars 1932, var det ingen som hörde. Men när Ivar Kreuger, Sveriges genom tiderna mest kända entreprenör, hittades skjuten i sin säng på Avenue Victor Emanuel III, sände det svallvågor över hela världen. Nu var det upp till revisorerna att bringa ordning i kaoset.

Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria nr 1 2022.

Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!

Återkommande varningssignaler och rykten om Kreugerkoncernens insolvens hade negligerats. Men av allt att döma var Ivar Kreuger, Sveriges mest kända entreprenör, på fallrepet – och 12 mars 1932 hittades han död i Paris. 60 procent av koncernens sammanlagda aktie- och debentureskapital låg i amerikanska händer och samma dag som dödsfallet blev känt i New York startade en massiv ut­försäljning av Kreuger­papper och när fond­börserna i London, Amsterdam och Paris kom i gång på måndagen blev scenariot det samma.

Stockholmsbörsen råkade i fullkomligt uppror med panikförsäljningar. Rädde sig den som kan! Börs­handeln stängdes ner för resten av veckan. Förmögenheter smalt bort som is i solsken när Kreugers imperium krackelerade. Moder­bolaget Kreuger & Tolls styrelse anlitade den internationellt verksamma revisionsfirman Price, Waterhouse & Co (i dag PWC) för en genom­lysning av koncernens ekonomiska ställning. Steg för steg monterades det hyllade finansgeniet ner till en förslagen svindlare. Och i kölvattnet kom lagar att ändras och revisor­srollen att uppgraderas med nya stränga krav.

Insynen var starkt begränsad i den enorma koncern som Kreuger byggt upp. Han fungerade också som internationell storfinansiär i en ekonomiskt turbulent tid. Foto: Ericssons arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

EN HÄRSKARE MED OINSKRÄNKT MAKT
Efter starten som nyskapare i bygg- och fastighets­­branschen och omfattande intressen i tänd­stickor hade ingenjör Ivar Kreuger vidgat sitt verksamhets­fält radikalt. På jakt efter stora pengar gav han sig in i mängder av komplexa finansiella affärer på en världs­marknad präglad av efter­krigs­depression och ekonomisk turbulens.

Börskraschen som smittade världen

I högt tempo, ständigt på resande fot för nya affärs­förhandlingar, köpte han upp företag, strukturerade om hela branscher och sålde värde­papper till institutioner och allmänhet. Samtidigt lånade han ut astronomiska summor till behövande stater i utbyte mot tecknade monopol på produktion eller försäljning av tändstickor. 28 sådana monopol­­avtal uppnåddes och lån­tagarna var bland andra Tyskland, Danzig, Polen, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Ungern, Jugoslavien, Grekland, Turkiet och Ecuador.

Kreuger blev världens ”Match King”. Långivningen baserades på Kreuger­koncernens egen internationella upplåning, främst i USA, och innebar en gigantisk kapital­överföring från den amerikanska marknadens initiala överflöd på kapital till krigs­härjade kapital­fattiga länder, främst i Europa.

Bara Kreuger hade sammanhang och överblick över alla för­greningar med bolag, agenter, bulvaner, fingerade bank­institut och personliga konton.

Kreugerkoncernen hade vuxit snabbt med en organisation utan mellan­chefer. Alla noga utvalda och relativt själv­ständiga dotter­bolags­chefer rapporterade direkt till Kreuger. I många fall uttryckligen förbjudna att delge någon annan vad som försiggick. Ingen hade insyn i någon annan del än det egna bolaget. Bara Kreuger hade sammanhang och överblick över alla för­greningar med bolag, agenter, bulvaner, fingerade bank­institut och personliga konton. Anings­lösheten bland direktörer och befattnings­havare var total. Vilket skulle visa sig ödesdigert.

Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.

Koncernen bestod av holding­bolaget AB Kreuger & Toll med affärs­drivande/producerande dotter-, dotterdotter- och dotter­dotter­dotter­bolag i många länder. Kraschen skulle visa att många av koncern­bolagen bara var ”hittepå” och brevlådor. Genom ekonomiskt stöd hade Kreuger också strängt hemlighållen makt över flera av landets mest spridda tidningar, inte minst ägnat att stödja honom i alla skiften.

På toppen kunde Kreuger dirigera ett kapital på mer än 3 miljarder kronor och utöva kontroll med endast 12,5 miljoner i A-aktier i Kreuger & Toll. Konstruktionen byggde på aktie­­bolags­­lagens bestämmelser om röst­rätt. A-aktier hade full rösträtt medan B-aktier, Kreugers egen uppfinning, en tusendels eller praktiskt taget ingen rösträtt och debentures, som ekonomiskt sett var jämställda med aktier ingen rösträtt alls. B-aktierna kunde säljas på marknaden utan att det påverkade kontrollen över företaget.

Ivar Kreugers kontorsrum i Tändstickspalatset. Foto: ArkDes.

UNDERSKATTADE RISKERNA
Kreuger underskattade både de risker han tog på sig då han uppträdde som internationell stor­­finansiär, och den kommande konjunktur­försämringen. Sommaren och hösten 1929 ångade han fortfarande på med ett nytt lån på 125 miljoner dollar till Tyskland, bildade Cellulosa­aktie­bolaget med lånade medel, lånade ut 30 miljoner dollar till Polen och förmedlade ett betydande lån till Turkiet.

Livet efter Kreuger

Han var personligen en central aktör i koncernens affärer och agerade både som drivande ägare och som enväldig verk­ställande direktör i koncernen, med rätt att teckna firma för samtliga bolag – trots att någon sådan aldrig hade utsetts.

Svenska Tänd­sticks­aktiebolaget var Kreugers aktade flaggskepp och tänd­sticks­­verksamheten kom som mest att svara för 75 procent av hela världens tändsticks­produktion: 250 fabriker i 43 länder. Därtill hade han betydande intressen i mer än 200 olika företag, varav de svenska var:

  • Kreuger & Toll AB (med holdingbolaget IMCO i USA)
  • Stora Kopparbergs Bergslags AB
  • AB SKF
  • LKAB
  • Bolidens Gruv AB
  • Fastighets AB Hufvudstaden
  • Telefon AB L.M. Ericsson
  • Svenska Cellulosa AB (SCA)
  • AB Separator (Alfa Laval)
  • Högbroforsens Industri AB
  • AB Svensk Filmindustri
  • Skandinaviska Kredit AB (senare Skandinaviska Banken, del i nuvarande SEB)
  • Stockholms Inteckningsgaranti AB
  • TGO (Trafik AB Grängesberg-Oxelösund)
En illustration i svenska Vecko-Journalen visar marknadsvärdena av Kreugers tillgångar i relation till de faktiska värdena. Foto: The life and death of Ivar Kreuger (1932)/Internet Archive. Källa: Wikimedia Commons.

PRICE, WATERHOUSE & CO KALLAS IN
Efter Kreugers frånfälle hotade totalt sammanbrott. Skulderna var enorma och likviditets­krisen akut i både Kreuger & Toll och de affärs­drivande dotter­bolag som Kreuger systematiskt tömt på likvida resurser. Hans egen skapelse SCA var i det närmaste konkurs­mässigt. Koncernen hade också stora ägar­intressen i AB L.M.

Momsens historia

Ericsson och tilltrasslade relationer med delägaren amerikanska ITT. De faktiska ägar­förhållandena i Boliden var oklara. Tändsticks­aktie­bolaget och AB L.M. Ericsson var viktiga för svensk ekonomi och därtill de koncern­bolag som verkade löpa störst risk att dras med i en konkurs. Genom ett snabbt regerings­ingripande utverkades tids­begränsat moratorium och betalnings­anstånd.

Några dagar efter skottet startade genomgången av Kreugers papper. Sveriges finans­minister, liberalen Ernst Lyberg, som förordnades att utöva tillsyn över moratoriet fann ”ett virrvarr av oordning, bedrägeri och falsk bokföring”. Kreuger & Tolls styrelse tillsatte en utrednings­kommitté för granskning av den preliminära rå­balans över företagets ställning som bolagets egen bok­hållare upprättade utifrån de knapp­händiga underlag som fanns att tillgå.

Under ledning av en Mr Seatree, upprättade revisions­firman hög­kvarter i Kreugers flotta Tändsticks­palats på Västra Trädgårdsgatan 15 i Stockholm och redan efter en vecka hade revisorerna spårat stora brister i bok­föringen och omfattande ekonomisk brottslighet.

Siffrorna visade att konkursen stod för dörren. Man beslöt att gå vidare med en mer djup­lodande undersökning av en oberoende, tro­värdig revisions­firma. Brittiska Price, Waterhouse & Co, med kapacitet att genomföra undersökningar i många olika länder anlitades. Under ledning av en Mr Seatree, upprättade revisions­firman hög­kvarter i Kreugers flotta Tändsticks­palats på Västra Trädgårdsgatan 15 i Stockholm och redan efter en vecka hade revisorerna spårat stora brister i bok­föringen och omfattande ekonomisk brottslighet. Kreuger & Tolls ställning var helt under­grävd.

Som ett försök att stoppa fortsatt handel med Kreuger­papper, vilken skulle göra ont värre, släppte Price, Water­house & Co den 26 mars en kommuniké som varnade för bolaget.

Den 5 april meddelade utrednings­kommittén att revisorerna granskat Kreuger & Tolls bokslut från 1930, det sista offentlig­gjorda och funnit detta falskt. ”Det är ställt utom tvivel att bolagets balansräkning per 31 december 1930 såväl som den vid års­berättelsen för samma år fogade s.k. konsoliderade balans­räkningen, ge en mycket oriktig bild av det verkliga finansiella läget. I enlighet med personliga direktiv av ingenjör Kreuger ha i böckerna gjorts införingar, varigenom å ena sidan balanser, inne­bärande skulder till bolaget från ingenjör Kreuger samt när­stående bolag försvunnit eller bok­tillgångar till betydande belopp tillskapats.”

Radio CfN #2: Ericsson

Den fortsatta utredning visade att koncernens bokföring, som utförts av bok­hållaren på direkt instruktion av Kreuger, med ibland halvårsvisa efter­släpningar, led av allvarliga brister med bland annat dubbel­bokföring av tillgångar i olika koncern­bolag respektive i Kreugers egen ekonomi, omfattande omflyttningar av bokförings­poster, icke existerande bolag, graverande avsaknad av verifikationer och friserade vinst­redovisningar som i stor utsträckning byggde på fiktiva vinst­poster.

I ett styrelseprotokoll för Telefonaktiebolaget L.M. Ericsson från 1932 beklagas Ivar Kreugers bortgång. Man skriver också att man kommer att bistå Kreugerkommissionen med utredningen. Foto: Ericssons arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

EN UTREDNING MED GLOBAL UPPMÄRKSAMHET
1929 hade Kreuger charmat både Isaac F. Marcosson, hyllad redaktör på Saturday Evening Post och president Hoover. Han hade blivit råd­givare till presidenten, hamnat på omslaget till Time Magazine och blivit USA:s mest omtalade person. Hyllnings­kören var unison fram till den fatala börs­kraschen i oktober. Sedan gick det sakteliga utför. Det internationella intresset för Kreuger­utredningen var följaktligen massivt. Pressen rapporterade med braskande rubriker över hela världen.

Finanskriser skapas i ett mönster av kaos

Grand Hôtel i Stockholm stoltserade med bra beläggning. Den ena utländska delegationen efter den andra kom och reste och kom igen. Periodvis fanns där mer än ett 40-tal utländska gäster som på ett eller annat sätt hade sitt dagliga arbete med utrednings­verksamheten som pågick intensivt i Tändsticks­palatsets kontors­lokaler. Den amerikanska finans­världen var representerad av en tio­manna­delegation och från Paris, London och Berlin fanns också små kommissioner på plats. Boston, Zürich och Antwerpen hade även de expertis på plats.

Det berättades i den svenska pressen att två av de engelska revisorerna råkat bli inlåsta i Tändsticks­palatsets kassa­valv och att man hade tvingats tillkalla en låssmed. Omgivningen hade oroat sig för att revisorerna skulle kvävas men efter en och en halv timme blev de utsläppta, något nervösa.

Det mesta av koncernens tillgångar visade sig vara pantsatt eller belånat och de flesta berörda befattnings­havare saknade klar­läggande kännedom och insikter att bidra med. Det fattades avtal som tydligt reglerade de olika bolagens åtaganden, rättigheter och ägande­förhållanden sins­emellan och boksluten var falska för många år i rad. Varken bok­hållare eller revisor hade utövat någon kontroll värd namnet. Protokoll saknades från viktiga uppgivna besluts­tillfällen.

“Hur skildras näringslivets historia?”

Price, Waterhouse & Co kunde belägga omfattande bok­förings­manipulationer och andra falsarier som Kreuger fort­löpande gjort sig skyldig till på egen hand för att försköna koncernens ställning och vinst­resultat. Falsarierna gick tillbaka åtminstone till 1917. Falska papper för enorma belopp påträffades i Kreugers olika kassa­skåp, däribland italienska skatt­kammar­växlar för 21 000 000 pund, som Kreuger skapat själv i Stockholm.

Det är obestridligt att Kreuger vid flera tillfällen åberopat dem såsom en faktisk tillgång. I ett särskilt intyg daterat den 17 mars 1932 uppgav dock Kreuger & Tolls revisor Anton Wendler att Ivar Kreuger på våren 1931 angett att de italienska stats­papperen var likvid för ett lån han givit till Italien. Wendler uppgav att han själv ”uppräknat” värde­papperen och bokfört dem enligt instruktion per den 31 december 1930.

Rapporten från Price, Waterhouse & Co finns sparad i såväl PWC:s som SEB:s arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria. Foto: Alexander Ruas.

SLUTRAPPORTEN
Det tog revisorerna nio månader att genomföra hela det komplicerade uppdraget i Stockholm, inklusive kontroll med koncernens inter­nationella för­greningar och partners i New York, Berlin, Zürich, Bryssel, Warszawa, Paris, Amsterdam, Génève, Finland och Bukarest. 140 handels- och tillverknings­företag granskades och 57 separata detaljerade rapporter avlämnades.

Koncernens investeringar och affärs­handlingar utspelade sig i stor utsträckning genom debiteringar och krediteringar på Kreugers personliga konto. Den officiella motiveringen var att Kreuger ville hemlig­hålla vissa transaktioner, i varje fall interimistiskt, innan de redovisades i koncern­företagens böcker, men det möjliggjorde också att förluster eller dåliga affärer kunde döljas för med­arbetarna. Sammanb­landningen av koncern­företagens affärer och Kreugers personliga förmögenhets­ställning komplicerade utredningen påtagligt.

Pyramiden som rasade

Den 20 maj 1932 lämnade utrednings­kommittén sin slut­rapport till Kreuger & Tolls styrelse. Styrelsen hade tagit fasta på revisorernas slutsatser. Bolaget var på obestånd. Den 24 maj var konkursen ett faktum. Det tog sedan nio år att avveckla den. Då flera dotter­bolag hade goda över­levnads­chanser hemställde utrednings­kommittén till regeringen om en speciell lag­stiftning som skulle ge konkurs­förvaltarna större auktoritet än vad som var möjligt med gällande konkurslag och möjliggöra visst uppskov med de prioriterade fordrings­ägarnas rätt att realisera pant­satta säkerheter. Lagstiftningen kom till stånd och flera, i grunden sunda bolag, lever vidare än i dag.

Den sista tiden hade Kreuger avskärmat sig alltmer i Tändsticks­palatset. Skandinaviska Kredit­bankens bank­direktör, Oscar Rydbeck, som hade stora affärer ihop med Kreuger, sa att Kreuger ”varit en mästare i finansiella transaktioner men personlighets­förändrats och förlorat sinnet för proportioner, förvärvat ett stort förakt för siffror och realiteter och börjat vägra se förhållandena i världen sådana de verkligen var”. Men Rydbeck hade svårt att föreställa sig att Kreugers avsikter varit medvetet oärliga.

Bankgirot

Den finansiella världen hade veckorna före det tragiska slutet varit medveten om Kreuger­imperiets ansträngda likviditet. I april 1931 stängdes den internationella kapital­marknaden för honom. Under mars och april 1932 skulle han möta betalnings­förpliktelser på cirka 700 miljoner kronor. Men pengarna fanns inte och läget var desperat.

Den enda potentiella finansierings­källa som kvarstod var Sveriges Riksbank, som ställt upp tidigare, nödd och tvungen av finans­politiska, strategiska skäl och som stöd för Skandinaviska kreditaktie­bolaget. Nu hoppades Kreuger återigen på hjälp. I det sista hade Kreuger tvingats bege sig till USA för dramatiska affärs­förhandlingar med bland andra ITT.

Kreuger hade framställt sig som stormrik med dyra levnads­vanor och bostäder i Berlin, New York och Paris och stående svit på Savoy i London. Men advokaten Eliel Löfgrens utredning visade att han var totalt bankrutt, med runt en miljard i personligt underskott. Det blev en konkurs utan arv för boet och utförsäljning av bostäder, båtar, konst och andra tillgångar.

Den allmänna opinionen krävde syndabockar. Den svenska polisen satte också upp en kommission för utredning av eventuella kriminella omständigheter bakom samman­brottet. Utredningen ledde till ett flertal häktningar, polisförhör och åtal mot olika befattnings­havare i koncernen. Flera fängelsedomar utfärdades.

HUR HADE DETTA VARIT MÖJLIGT?
Kreuger­koncernen var svårgripbar. I sin slut­rapportering framhöll revisorerna de betydande svårigheter som det tids­ödande utrednings­arbetet hade att kämpa mot eftersom koncernens bokföring inte spred önskvärd klarhet över alla affärs­transaktioner. Värdet av samtliga investeringar utgjorde på dödsdagen 775 miljoner kronor.

Koncernens verkliga förluster, på annat sätt än genom falsarier, utgjorde 935 miljoner. Under de 14,5 år som under­sökningen omfattade redovisade Kreuger vinster på sammanlagt 1 179 miljoner kronor, men de verkliga vinsterna var under samma tid bara 151 miljoner. Vart hade pengarna tagit vägen, om de ens funnits i sinne­världen?

”The frauds could not have been consumated without assistance – witting or unwitting – of some of his associates, including some of the Officers of the Holding and Financial Companies, nor could they have been consealed if either the Audits of the Companies had been co-ordinated under a single control, or if the Audits, though not so co-ordinated, had been carried out in all cases with proper honesty, efficiency and independence.”

Kreugers företag blomstrade – även efter kraschen

Revisorernas genomlysning visade att bakgrunden till att den ekonomiska brottsligheten kunnat fortgå så länge – och även accelerera utan upptäckt – var det förtroende som Kreuger lyckats inge, godtagandet av hans anspråk att hemlig­hålla betydande transaktioner samt den lojalitet och den blinda lydnad som visades honom av tjänste­män. Dessa hade uppenbarligen valts med stor omsorg – några för sin duglighet och hederlighet, andra för sin svaghet.

Allt beroende på den del som Kreuger avsåg att de skulle ta i utförandet av hans planer. Revisorerna menade också att ”varken redovisade vinster eller några andra omständigheter som fram­kommit vid vår undersökning under­stödja den åsikten att Kreuger besatt en sådan utomordentlig affärs­skicklighet att den kunnat motivera att till honom skulle lämnas sådan frihet från kontroll eller redovisning för sina handlingar som han åtnjöt”.

EFTERMÄLET
Price, Waterhouse & Co stannade i Sverige. Tändsticks­bolaget flyttade till Jönköping, blev Swedish Match med Price, Waterhouse & Co (och senare PWC) som revisor långt in på 2000-talet. Kreuger­kraschen fick stor betydelse för revisions­branschens professiona­lisering.

De aktiva revisorerna tvingades förbättra sitt arbete, och i anslutning till domen ställde både Föreningen Auktoriserade Revisorer, FAR, och lagstiftaren krav på en översyn av gällande regelverk. Det blev också uppenbart att branschen behövde en etisk kod med etiska regler.

För första gången i Sverige prövades en revisors skyldigheter i domstol. Koncernens auktoriserade revisor Anton Wendler hade åsidosatt det mesta som gällde för en revisor. Han blev därför åtalad och dömd till fängelse. De aktiva revisorerna tvingades förbättra sitt arbete, och i anslutning till domen ställde både Föreningen Auktoriserade Revisorer, FAR, och lagstiftaren krav på en översyn av gällande regelverk. Det blev också uppenbart att branschen behövde en etisk kod med etiska regler.

Världsindustrin som försvann

Krav väcktes på tydligare bokföring och koncern­redovisning. 1944 infördes regler för koncern­redovisning i en reviderad aktie­bolagslag, med innebörd att varje moderbolag i en större koncern måste upprätta redovisning över koncernen som helhet, som om det vore ett enda företag. Det förhindrar att man kan flytta runt resultat mellan olika koncern­bolag som Kreuger gjort, med effekten att siffrorna såg betydligt bättre ut än de var och ingen kunde se hur ställningen var för koncernen som helhet.

Handelskamrarna gavs ensamrätt att sköta auktorisation av revisorer varvid yrkes­titeln fick lag­stadgat skydd. Inom FAR betraktades den ändrade aktie­bolags­lagstiftningen som den mest betydande svenska manifestationen någonsin av revisorns betydelse.

I nutid ska alla koncerner med mer än 80 miljoner i netto­omsättning, 40 miljoner kronor i balans­omslutning eller fler än 50 anställda lämna koncern­redovisning med resultat­räkning, balans­räkning, kassaflödes­analys förvaltnings­berättelse och tilläggs­upplysningar till Bolags­verket.

Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!

Denna webbplats använder cookies

Cookies ("kakor") består av små textfiler. Dessa innehåller data som lagras på din enhet. För att kunna placera vissa typer av cookies behöver vi inhämta ditt samtycke. Vi på Centrum för Näringslivshistoria CfN AB, orgnr. 556546-9243 använder oss av följande slags cookies. För att läsa mer om vilka cookies vi använder och lagringstid, klicka här för att komma till vår cookiepolicy.

Hantera dina cookieinställningar

Nödvändiga cookies

Nödvändiga cookies är cookies som måste placeras för att grundläggande funktioner på webbplatsen ska kunna fungera. Grundläggande funktioner är exempelvis cookies som behövs för att du ska kunna använda menyer och navigera på sajten.

Cookies för statistik

För att kunna veta hur du interagerar med webbplatsen placerar vi cookies för att föra statistik. Dessa cookies anonymiserar personuppgifter.