Finanskriser skapas i ett mönster av kaos

Det man utifrån ett historiskt perspektiv kan konstatera är att kriser inte uppstår av någon enda orsak. Erfarenheter från alla de finanskriser som inträffat är istället att det uppstår en farlig kombination av många olika saker som samverkar, ett slags kaosmönster.

Bland de här orsakerna ser man sådant som klumpiga politiska ingripanden, floder av nyemissioner, rader av kreativa finansiella instrument, lätt kreditpolitik och vågor av riskvilligt kapital från sparsystemet. I slutet av bubbelskeendet kommer fifflarna och bedragarna och själva punkteringen av bubblan inleds med att stora företag går i konkurs. I slutskedet är praktiskt taget alla människor med i hysterin.

När plastpengarna kom till Sverige

Det är ungefär så som även 2008 års bubblan bildats och spruckit. Försök till välfärdspolitik via bostadsutlåningen, vårdslösa lån, kreativa ompackningar i nya värdepapper, riskdrivande bonussystem, ovanligt låg ränta, en sjö av pengar från de nya exportländerna och skurkaktiga säljare av trygghetsprodukter. Och vem ville inte vara med och tjäna riskfria pengar?

De kriser som verkar vara marknadsekonomins ständige följeslagare är själva orsaken till att jag skaffat mig en robust allmänbildning i företagshistoria. Tanken att den som kan historien förstår dagens kriser bättre väcktes hos mig när vi skrev jubileumsnumret för Affärsvärlden år 1981, men jag gjorde inte riktigt något åt saken förrän på 1990-talet.

ANALYSEN LÄTT – TIDPUNKTEN SVÅR
Hur har de relativt nyvunna historiska referensramarna påverkat mig som finansjournalist och som aktiesparare? Jodå, utan tvekan har jag blivit säkrare i bedömningen. Båda de senaste bubblorna såg jag ju komma. Men det är som med allt annat inom finanser, analysen är det lättaste ledet. Det svåraste och olösliga är att pricka in tidpunkten. Själv låg jag minst ett halvår fel när det gällde IT-kraschen och den här senaste kreditkraschen trodde jag skulle brisera längre fram.

Börskraschen som smittade världen

Så där var det och så kommer det att förbli. Historien upprepar sig inte, men det finns bara ungefärliga varningsmönster. Framtiden kommer alltid att vara genuint osäker och vår uppfattning om den kommer ständigt att pendla mellan optimism och pessimism. Kriser kommer ungefär varje decennium, ibland oftare ibland mer sällan.

Själv har jag under min tid som analytiker och journalist varit med om fem börskrascher. Egentligen är de sex till antalet, men i början av 1970-talet, då Wall Street fick en ordentlig överhalning, skrev vi svenskar knappt om finanser. Se för övrigt på listorna där jag visar de tio största svenska bubblorna under den moderna svenska börsens tid och de fem senaste amerikanska. En komplett lista över alla finansbubblor som någonsin har inträffat skulle vara minst tio gånger längre.

KURSERNA ”BOMBADES” TILLBAKA
Den värsta och dyraste kris för Sveriges del, som jag själv sett började 1976 och nådde botten på aktiebörsen efter 19 månader. Det var då aktievärdet på de svenska exportföretagen ”bombades” tillbaka till år 1909 års nivå i reala termer. En farlig brygd av regleringar, aktiv industripolitik, lättsinnig konjunkturpolitik, okontrollerad löneinflation och övermod bland företagsledarna orsakade denna jordbävning som ännu i dag kostar svenskarna minst 10 procent i relativ levnadsstandard.

Livet efter Kreuger

Den svenska kronan har urholkats med 75 procent mot schweizerfrancen sedan dess, till exempel. I jämförelse med sådana ”kostnader” blir dagens stabiliseringspaket rena fickpengar. När verkligheten krävde rationaliseringar och kostnadsnedskärningar släppte politikerna i jämviktsriksdagen loss inflationen med ”överbryggningspolitiken” år 1974, vilket ledde till övervinstårat 1974 och att oljekrisen drabbade Sverige med fördröjning och sjufalt värre.

Sällan har krisinsikten varit sämre. LO drev i samarbete med socialdemokraterna igenom ett dussin nya lagar på arbetsmarknadsområdet och antog dessutom ett förslag om löntagarfonder som skulle ta över makten i Sveriges största företag. Regeringen hade startat Statsföretag och där drevs, mot koncernchefens vilja, ett gigantiskt stålverksprojekt i Luleå, Stålverk 80.

PALME: DUKAT BORD
Den borgerliga regering, som enligt statsminister Olof Palme tog över ett ”dukat bord”, klev rakt in i 1900-talets kanske hårdaste lönsamhetskris i konkurrens med den som inträffade efter första världskriget. Den nye industriministern Nils G Åsling tvingades öppna ”akutmottagning” för alla nödlidande företag. Miljarderna rullade. Staten började snart låna pengar utomlands i stor skala och budgetunderskottet var redan i den första borgerliga budgeten rekordstort. En av de första åtgärderna blev att stänga stålprojektet i Luleå.
Snart sagt alla svenska industriföretag råkade i kris och en del av dem utplånades. Men bilarna och verkstäderna skulle få jättevinster efter en serie devalveringar. Det skulle medverka till en ny kris.

90-TALETS BANKKRIS
Den näst värsta bubblan blev därför även den svensk och hemmagjord. Det handlar förstås om bankkrisen i början av 1990-talet som kostade 8-10 procents bortfall i tillväxt under några år av vilket en del nog har återerövrats. Förfärligt dyrt det också. Kostnaderna för bankakuten blev däremot försumbara när krisen väl värkt ut.

Sverige fick åren 1989 och 1990 mycket kraftiga löneökningar som tillsammans med svag produktivitetsutveckling höjde lönekostnaderna med 22 procent, mot 9,4 procent i Västeuropa som helhet. Kostnadskrisen kom samtidigt som den internationella konjunkturen vände nedåt. Avreglering av valutamarknad och en stor inflationsdämpande skattereform genomfördes alltså vid ett dåligt tillfälle. Men problemet är att avregleringar alltid kommer olägligt.

Äventyrliga lån till fastigheter styrdes vid den här tiden via finansbolag och sådana mindre banker som ville slå sig in i storstäderna. Fastighetsvärdena sprängde alla tidigare gränser. Den nya politiken dödade inte bara inflationen utan den överspekulerade lånemarknaden. I oktober 1990 blev läget ohållbart för Nyckeln och Gamlestaden, de djärvaste topplånegivarna, som även opererat i London. I december började även Nordbankens problem uppdagas. Under 1991 nådde krisen fastighetsbolag efter fastighetsbolag och bank efter bank. En borgerlig regering trädde till mitt i skeendet på hösten. Under 1992 hamnade sparbanksrörelsen i djup kris. S-E-Banken tog Gotabanken i pant i december.

KRONAN SLÄPPS FRI
I detta skede kom nedvärderingen av kronan sent på hösten och ställde till det, för framför allt för S-E-Banken, som hade stora utlandslån och till slut fick räddas av sina ägare. Kronan fick alltså släppas fri hösten 1992 och valutamarknaderna pressade ned den med 27 procent. Återigen skulle dollarn värderas upp och återigen skulle industrin i landet genomgå en renässans efter en kort men förödande kostnadskris. Inte sedan 1920-talet hade industriföretagen gjort så stora personalneddragningar, de flesta i storleksordningen 25 procent.

Konflikterna tvingade arbete, stat och kapital till förhandlingsbordet

En svensk exportindustri, med halverade lönekostnader (!), kastade sig över exportmarknaderna. Det var upplagt för en ny fest och för nya kriser. Lyckligtvis kom Kinas nya utbud av arbetskraft och kylde av inflationen och lika lyckosamt var det att de svenska politikerna nu äntligen lärt sig att balansera ekonomin bättre. Men den, som i likhet med Milton Friedman, inbillat sig att bara politiker kan ställa till med en börsbubbla skulle få något att tänka på.

DYRKAN AV FRAMTIDEN
Nyår 2000 passerade först utan att den stora fruktade ”milleniebuggen” slog till. Flygplanen störtade inte och elsystemen stängdes inte på grund av datasystem med årtal på två siffror (00). Allt fortsatte som förut in på det nya året, men skillnaden blev att de stora företagen i telebranschen kom med i den börshysteri, som präglade allt som hade haft med Internet att göra. Världens största börsbubbla höll supersnabbt på att bygga upp sig, telekomjättarna representerade ju helt andra värden än små IT-konsulter.

I Sverige fanns bland andra Icon Medialab som nådde en kursökning på 825 procent för helåret 1999.

Svenska Ericsson, som redan hade problem med sina mobiltelefoner, drogs med upp till osannolika värden
Detta blev historiens ”värsting” i ”marknadens dyrkan av framtiden” trots alla tusentals ny välutbildade företagsanalytiker och deras riskmodeller. I Sverige fanns bland andra Icon Medialab som nådde en kursökning på 825 procent för helåret 1999. I totalt börsvärde blev det 10 miljarder kronor vilket var sagolikt för ett litet konsultföretag som just förlorade en halv miljon per anställd i årstakt och omsatte bara 400 miljoner kr. Men Icon Medialab byggde ”framtidens Volvo”.

Hur kan vi förstå vinst?

Det fanns många andra, från Spray till Boo.com. Men störst av alla var Jonas Birgersson, 27 år. ”Jag har en sorts talang som det är min skyldighet att göra det bästa av”, sade denne grundare av Framtidsfabriken. Det vimlade av unga strateger denna höst. Det fanns en spännande uppkäftighet i luften, men också en nästan rörande naivitet när det gäller svårigheterna att bygga uthålliga företag.

SPARARNA TOG SMÄLLEN
Detta var en svensk del av ett internationellt bubbelförlopp, som just gick in i sin sista kaotiska och spekulativa fas. De sista 40 värderingsprocenten av bubblan kom på bara fem-sex månader runt millennieskiftet. Denna sista uppblåsning gick dubbelt så snabbt som 71 år tidigare på Wall Street. Världen hade alltså aldrig varit med om något liknande.

Hysterin kom inte från lilla Sverige utan från dollarstarka USA som dammsög världen på spännande aktier. Två tredjedelar av Stockholmbörsen skulle smälta bort på 36 månader och ännu mer på Nasdaqbörsen. Krisen ledde inte till några stora makroekonomiska följder eftersom fondspararna och pensionsspararna tog smällen direkt. Men den lätta räntepolitik, som följde i bubblans spår bäddade för nästa problem, överdrivet risktagande på USAs bolånemarknad och i världens investmentbanker.

”KVALIFICERAT STRUNTSNACK”
Det var därför jag log överseende när jag nyligen deltog i en radiodebatt med en vänsterutopist, som lade ut texten om de lyckliga åren då socialdemokratin reglerade banker och en högerutopist, som påstod att det alltid är politiker som ställer till finanskriser. Som tur var räckte inte tiden för den avslutande kommentar som jag hade blivit utlovad. Jag hade ”kvalificerat struntsnack” på tungan och sådant säger man ju inte gärna i direktsänd radio om man har en minut på sig att förklara. Men här har jag alltså förklarat. Läs gärna snabbresumén för några andra av 1900-talets finanskriser i den separata artikeln.

Den stora faran med finanskriser är att de ställer till med oreda i den underliggande ekonomin och att detta kan kosta tillväxt under lång tid framåt, precis som det gjorde på 1970-talet i Sverige eller i 1930-talets USA. Att låta ”marknaden ta hand om förtroendekrisen” är en lika utopisk som vårdslös inställning. Som tur var fanns det hösten 2008 en ärrad socialdemokratisk premiärminister i Storbritannien, Gordon Brown, som drog med sig övriga EU-regeringar till krishantering.

Framgång i stormig skogsbransch

Men det finns också en annan stor fara och det är att uppfattningarna om ekonomin polariseras på det sätt som de den här gången ser ut att göra i USA. Inte lika illa som i Europa på 1930-talet kanske, men det finns risk för att populistiska politiker och debattörer till vänster och höger undergräver förtroendet för alla marknadens och demokratins institutioner och förmedlar bilden av makthavare, som alltid skor sig på de små och fattigas bekostnad.

LÄTT ATT GLÖMMA
Människor har förvånansvärt lätt att glömma att de nyss fått de största standardökningarna i mannaminne. 1990-talet var precis som 1920-talet en exceptionell framgångsperiod för marknadsekonomin, därav den överdrivna optimismen. USA, som är världens ledande ekonomi och hela tiden tvingas ”bryta vinden”, har ändå bara 20 länder före sig i tillväxtligan. Trots att alla tjugo ”kan ta rygg” på USA.

Framgångarna berodde inte på excesser utan på att detta är världens mest kreativa och dynamiska ekonomi. Alla de epokgörande tekniker, som håller på att omvandla världsekonomin efter andra världskriget kommer från USA: transportteknikerna, automationen, kärnkraften, datorerna, mobiltelefonerna, bioteknik, Internet, multimedia och annat. Det kinesisk ekonomi åstadkom för drygt tusen år sedan med tryckteknik, plog och annat gör amerikansk ekonomi i vår tid. Om USA skulle gå in i en ideologisk ”baksmälla” får det alltså konsekvenser över hela världen. Det skulle vara betydligt värre än de bubblor vi hittills känner till.

Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!