Runt sekelskiftet 1900 sköt nybyggda sockerbruk upp som bolmande svampar ur den skånska myllan och gav lantbruket en ny, inkomstbringande favoritgröda: sockerbetan. Den tidigare exklusiva och importerade lyxvaran blev nu var mans egendom. Svenska Sockerfabriksaktiebolaget, SSA, blev snart den totalt dominerande aktören.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria 2018 nr 4.
Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!
De exotiska sockerrören nådde Spanien och Portugal redan under 700-talet men det dröjde länge innan Europa på egen hand kunde utvinna de söta kristallerna i någon större skala. När man under 1500-talet upptäckte att betor – som man fram tills dess ätit som de var – innehöll socker och 1747 kom på metoder att utvinna det, grydde en ny industri.
Men sockerhalten var jämförelsevis låg, bara omkring sex procent, och de tekniska lösningarna fanns ännu inte på plats. Statligt understöd i flera länder, och importförbud av rörsocker, innebar ändå att utvecklingen gick framåt.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
SJÄLVFÖRSÖRJANDE PÅ SOCKER
I Sverige initierade kung Karl XIV Johan försöksodlingar av sockerbetor redan under 1830-talet. 1837 anlades den första sockerfabriken, i Malmö, men det var från Landskrona som utvecklingen till en början drevs. Den första fabriken drogs med problem men med hjälp av tyska experter fick man till slut fart på produktionen under 1850-talet, då med Justus Tranchell som huvudperson.
Läs också: Läskens historia från survatten till Sveriges första Cola
Vid sidan av disponentskapet på bruket var han också riksdagsledamot och kommunalman i staden. Hans son Carl tog så småningom över men efter en brand i fabriken 1875 tvingades man börja om. En ny, modernare anläggning uppfördes 1883 i Säbyholm utanför staden och produktionen gick för högvarv. Snart byggdes många fler fabriker runtom i Skåne och södra Sverige där betornas karaktäristiskt vajande blast blev en allt vanligare syn på fälten.
Inte alla uppskattade förändringen av landskapsbilden. August Strindberg redogjorde för sina intryck i Sveriges Natur 1901: ”Nu gungar icke sädesböljan, landet är icke gult utan obehagligt koppargrönt, fabriken med sina fängelselika byggnader och sin ohyggliga skorsten skymmer allt.”
Och bruken gick bra – redan under 1890-talet var Sverige självförsörjande på socker, delvis hjälpt av höga importtullar.
Att landskapsbilden eventuellt förfulades av all betblast och bolmande skorstenar var det nog inte så många som hade synpunkter på. Långt viktigare var möjligheterna till ett arbete och en inkomst. Och bruken gick bra – redan under 1890-talet var Sverige självförsörjande på socker, delvis hjälpt av höga importtullar.
Rent jordbruksmässigt var dessutom sockerbetan ovanligt lyckad eftersom den på ett naturligt sätt kunde ersätta den passiva trädan i växelbrukssystemet.
Utvecklingen var emellertid likartad i många andra länder och marknaden svämmades snart över av billigt betsocker med fallande priser och minskande marginaler som följd. Förutom långvariga internationella tvister och regleringar innebar det också att vanliga arbetare för första gången fick råd att göra socker till en vardagsprodukt. Fram tills nu hade det varit en lyxvara.
SVENSKA SOCKERFABRIKSAKTIEBOLAGET
Carl Tranchell i Landskrona var en av dem som 1907 tog initiativ till bildandet av Svenska Sockerfabriksaktiebolaget, SSA, en sammanslutning av 21 råsockerbruk och tio raffinaderier. Huvudkontoret hamnade i Malmö. Bara tre svenska sockerbruk valde att stanna utanför den nybildade jätten: de i Linköping, Lidköping och Mörbylånga.
Läs också: Puck – Sveriges första pinnglass
Tranchell fungerade som SSA:s vd och styrelseordförande fram till 1916 varpå en tredje generation i familjen, sonen Carl Fredrik, tog över. SSA blev genom den massiva sammanslagningen snabbt Sveriges största bolag både vad gällde antal anställda och produktionsvärdet. Skåne, Öland och Gotland var de stora sockerlandskapen både tack vare sitt gynnsamma klimat – betorna behövde inte så mycket vatten och klarade av mycket sol – men också för de relativt kalkhaltiga jordarna som var gynnsamma.
Verkstadsindustrier behövdes för att underhålla alla maskiner, järnvägen byggdes ut i takt med etableringen av nya fabriker och kalkindustrin fick ett ordentligt uppsving eftersom processen att extrahera sockret ur betorna krävde stora mängder bränd kalk.
Sockerbruken matades regelbundet av böndernas överfulla betlass som under höstarna korkade igen byvägarna. De utspridda spåren av sockerbetor som trillat av transporterna var en bekant syn och ett tecken på att kampanjen var igång. Många mindre samhällen blomstrade runt sina värdefulla sockerbruk som också gav skjuts åt en rad binäringar.
Verkstadsindustrier behövdes för att underhålla alla maskiner, järnvägen byggdes ut i takt med etableringen av nya fabriker och kalkindustrin fick ett ordentligt uppsving eftersom processen att extrahera sockret ur betorna krävde stora mängder bränd kalk. På Gotland köpte Sockerbolaget till slut upp egna fyndigheter vid Roma och började leverera kalk även till fastlandet.
Läs också: Djupfryst, konserverat och festligt
Under 1920- och 1930-talen sysselsatte den svenska sockernäringen uppåt 100 000 personer under högsäsong. Under mellankrigsperioden, då det rådde brist på arbete, var bruken och betfälten en välbehövlig inkomstkälla för många. Under höstarna räckte inte ens lokalbefolkningen till utan man fick ofta kalla in norrlänningar, polacker och ukrainare för att få betorna ur jorden och in i produktionen.
Betfälten var under många år en inte obetydlig del i ortens sociala liv. Varken utanför eller innanför fabriksväggarna var det emellertid någon särskilt angenäm tillvaro: Det var ett smutsigt, tungt och allmänt slitsamt arbete.
Harry Martinsson beskriver det dystra läget i sin självbiografiska roman Vägen ut från 1936: ”Tåget stannade med ett ryck vid en gråmelerad och regnig höststation. Betfolket strömmade ur, likt en samling polacker eller galizier. Så långt man kunde se för det täta regnet vajade betblastens obeskrivligt melankoliska vy. De lågo i betfälten i ösregnet. Det var en gråtarhöst av värsta sort.”
MONOPOL
SSA frodades och expanderade. 1936 fick man i princip monopol på sockertillverkning i Sverige då de tre fristående bruken till slut gav upp. Nu var konkurrensen inom såväl produktion som försäljning av socker eliminerad. Trots detta satsade man hårt på marknadsföring och ville få till stånd en attitydförändring för sockret. Det skulle förknippas inte bara med matlagning och konservering utan helst också med modernitet, forskning och framtidstro. De snabba kolhydraterna hade fortfarande gott rykte.
Konsumtionen hade före kriget snuddat vid 50 kg per person och år och det var först med senare folkhälsopropaganda och moderna kyl- och frysmöjligheter som svenskarna började minska sitt sockerätande.
Vid sidan av omfattande reklam i tidningar satsade SSA nu också på en spelfilm, Sockerskrinet, producerad av SF och med den populära Birgit Tengroth i en av huvudrollerna. Ett nygift lärarpar studerar under sin bröllopsresa storögt och imponerat betodling och sockerproduktion i Skåne och följer med i hela den långa produktionskedjan från sådd och gallring ute på fälten till paketering och distribution av den färdiga produkten.
Läs också: Gräddfil – en modern sommarklassiker
Filmen visades på 900 orter och samlade en halv miljon biobesökare, ett genomslag som bara ett monopol kan åstadkomma. Trots att även socker ransonerades under andra världskriget sjönk förbrukningen bara marginellt. Konsumtionen hade före kriget snuddat vid 50 kg per person och år och det var först med senare folkhälsopropaganda och moderna kyl- och frysmöjligheter som svenskarna började minska sitt sockerätande.
Men SSA gick, med olika statsstöd, som tåget. Inställningen efter krigsslutet var att Sverige i händelse av en ny kristid skulle vara självförsörjande så långt det gick och där var sockerbruken en vital del av krisförsörjningen.
OPERATION STORBRASS
Men sämre tider skulle komma. Själva betodlingen genomgick effektiviseringar med förbättrat utsäde och större användning av traktorer och skördemaskiner och 1948 inleddes en omfattande nedläggning av sockerbruk, kallad Operation Storbrass.
Under 1950-talet försvann hälften av dem. SSA mötte nedgången och den internationella konkurrensen genom att bredda sin verksamhet. I den nedlagda Kävlingefabriken skapades en potatiscentral som snart gick samman med grannkommunen Eslövs stolthet Felix, som satsade på utveckling av potatismospulver.
Läs också: En norrländsk succékaka
SSA hankade sig fram ett par decennier till trots successiva nedläggningar och neddragningar. 1968 ombildades företaget till AB Cardo med dotterbolaget Sockerbolaget AB. 1986 blev man en del av Procordia och när marknaden avreglerades under 1990-talet tappade man det livsviktiga statliga stödet. 1993 blev danska Danisco ny ägare som 2009 i sin tur styckade av sockerverksamheten och sålde den till tyska Nordzucker.
Örtofta mellan Lund och Eslöv är i dag det enda återstående svenska sockerbruket och produkterna från de svenska betfälten säljs numera under namnet Dansukker. Många av de gamla fabrikslokalerna har rivits, förfallit eller byggts om och spåren av SSA finns nu nästan bara i arkiven. Sockerförbrukningen ligger dock stadigt på runt 40 kilo per svensk och år.
