Alla som någon gång varit på konsert med en symfoniorkester har antagligen hört hur hela orkestern inledningsvis stämmer in i en och samma ton. Det görs inte bara för att kontrollera att instrumenten är stämda gentemot varandra. Hela orkestern inrättar sig också i den stunden efter en internationell standard, ISO 16, som fastställer att frekvensen på tonen som spelas, ettstrukna A, är exakt 440 Hz.
Artikeln publicerades i tidskriften SIS 1922-2022 – 100 år av standarder .
Standardisering av tonhöjder inom musik är ett tämligen modernt fenomen. Innan 1800-talet fanns det ingen samsyn på området och tonhöjd var ett flytande begrepp. Instrument och orkestrar fick vackert stämma efter de referenstoner de hade tillgång till, vilket var en utmaning då inte ens kyrkornas orglar alltid levererade pålitliga stämtoner.
Det har också förekommit att orkestrar stämt instrumenten högre och högre i jakt på ljusare klanger, med följd att fiolsträngar gått av och att körer och solosångare fått stora problem.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
OLIKA METODER ATT MÄTA TONER
Dåtidens kunskap om tonhöjder, bland annat inhämtade genom observationer av strängars vibrationer, sammanfattades 1636 i den franske matematikern Marin Mersennes standardverk Harmonie universelle. Ett tidigt försök till standardisering av stämtoner kom 1711 då den brittiske musikern John Shore uppfann stämgaffeln.
Detta U-formade metallredskap hade två skänklar, vilkas storlek bestämde den ton man fick genom att slå an gaffeln mot ett hårt underlag. Shores uppfinning hamnade i händerna på ingen mindre än barocktonsättaren Georg Friedrich Händel och med åren blev stämgaffeln ett flitigt använt referensverktyg. Ändå förekom en mängd olika stämningar – stämgafflar av olika fabrikat gav lite olika ton.
Läs också: Musikradion föddes på djupt vatten
Det första effektiva sättet att med exakthet mäta tonhöjd kom sannolikt på 1830-talet i och med den tyske fysikern Johann Heinrich Scheiblers tonmätare. Denna konstruktion bestod av 52 stämgafflar med vilka man kunde mäta toners frekvens, alltså antalet regelbundna svängningar per sekund, sedermera känt som cykler per sekund (cps) vilket idag kallas Hertz (Hz).
Med sådana exakta mätverktyg kunde riktiga standarder för tonhöjder utarbetas. En rikstäckande sådan kom i Frankrike genom ett lagbeslut 1859, då frekvensen för ettstrukna A bestämdes till 435 Hz. Denna ”franska standard”, även kallad Diapason Normal, fick stor spridning i Europa under 1800- och 1900-talet.
Inte minst i Wien, en av den klassiska musikens centralorter. Många andra standarder förekom parallellt, inte minst i Storbritannien, där standarden under 1800-talet hade gått från 433 till 455 Hz. Brittiska pianofabrikörerna började använda 439 Hz som standard 1899.
KONFERENSEN BESLUTADE
Några decennier in på 1900-talet kunde man konstatera att behovet av samsyn i frågan blev allt större. Inte minst då distributionen av utländska filmer, ljudinspelningar och radiosändningar förekom allt oftare. För att inte tala om utvecklingen av elektroakustiska instrument, vilken skulle komma att fullkomligt explodera efter andra världskriget.
Den 11 och 12 maj 1939 hölls därför en internationell konferens på temat ”concert pitch” i BBC:s lokaler i London, arrangerad av British Standards Association. Representanter från flera olika länder kom nu överens om att lämna en rekommendation till respektive lads standardiseringsorgan om att A440 hädanefter skulle användas som standardiserad stämton vid konsertframträdanden och vid inspelningar av musik.
Läs också: Här sitter kulturen i väggarna
Även om standarden nu de facto var sanktionerad dröjde det till 1955 innan International Organization of Standardization gav ut ISO 16, vilket brukar ses som det definitiva märkesåret för standarden. Den bekräftades på nytt 1975 och denna version är fortfarande aktuell. I Sverige gavs den ut 1985 som SS-ISO 16. Utöver att faktiskt bestämma frekvenser har standarden säkerligen även påverkat tillverkare av musikinstrument då den också specificerar att instrumenten ska byggas så att de i bästa möjliga mån kan stämmas och hålla stämningen enligt denna standard.
ISO 16 är idag helt dominerande i den engelskspråkiga världen och den mest vanligt förekommande även i övriga världen. Men även om alla stämapparater och elektroniska musikinstrument på marknaden har A440 som utgångspunkt är standarden inte så förhärskande som man kan tro.
Tvärtom är det tämligen vanligt att symfoniorkestrar på den europeiska kontinenten använder 442, 443 eller rentav 445 Hz som stämton. Det förekommer också att barockensembler stämmer sina tidstypiska instrument till 415 Hz för att få en varmare klang. Och på Kuba lär orkestrar föredra 436 Hz för att öka fiolsträngarnas livslängd, då strängar är en bristvara på ön.
En standard är en gemensam lösning på ett återkommande problem. Syftet med standarder är att skapa enhetliga rutiner för att generera största möjliga nytta inom ett visst område. Som svenskt standardiseringsorgan har SIS tagit fram tusentals standarder och verkat för användningen av dessa.
Till Svenska Institutet för Standarder hundraårsjubileum 2022 har vi på Centrum för Näringslivshistoria uppmärksammar de ett antal banbrytande standarder. Läs mer på www.naringslivshistoria.se.
