Rikets skattkista blev välbesökt turistmål
VISA BILDTEXT
Gruvarbetarbarn sovrade fram malmen. Vaschet vid Falu Gruva cirka 1907. Foto: Birger Nordensten. Källa: Stora Ensos bildarkiv, Dalarnas museum.

FÖRETAGEN AV: Jöns Posse 2023-05-30

Rikets skattkista blev välbesökt turistmål

Geologiska under­sökningar visar att brytning av koppar­malm har förekommit i Tiska­sjöberget vid Falun ända sedan 700-talet. Den äldsta urkunden rörande gruvan är från år 1288 – ett bytes­brev som bekräftar att biskop Peter i Västerås köpt en åttondel i det som då kallades Koppar­berget.

Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria 2014 nr 4.
Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!

Kung Magnus Eriksson utfärdade i samband med sitt besök år 1347 ett utförligt privilegie­brev till de lokala bergs­männen efter det att de fått överta driften av gruvan. Brevet före­skrev de skyldigheter och förmåner som gällde både bergs­män och gruv­arbetare.

Syftet var att kronan ville ha kontroll både över gruvans verksamhet och ekonomi, samtidigt som man fick arbets­kraft till gruvan. Bland annat utlovades bergs­frid (asylrätt) för de straffångar, lös­drivare och krigs­fångar som arbetade i gruvan, vilket oroade bergs­männen. Detta medförde en speciell paragraf som innebar att gruv­arbetarna inte fick ha knivar.

Läs också: Bruket för hästskor och kullager

Under kung Magnus tid påbörjades den brytning av koppar­malm som med tiden skulle utvecklas till dåtidens största svenska industri. Den koppar­malm som bröts och smältes vid 1400-talets slut i Koppar­berget uppgick årligen till ca 300 ton. Det var koppar som i Europa blev tak på katedraler, slott och herre­säten, präglades till mynt eller helt enkelt blev grytor.

Gravyr ur Forssells “Ett år i Sverige” 1883. Källa: Stora Ensos bildarkiv, Dalarnas museum.

Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.

STORMAKTSTIDEN
Sveriges position i Europa som stor­makt under 1600-talet finansierades till stor del av landets gruvor. Framför allt var det koppar från Falu Gruva, som tidvis svarade för två tredje­delar av behovet av koppar i Europa, som drog in pengar till kronan. Riks­rådet i Stockholm kallade gruvan för rikets skatt­kista och skatt­kammare. Lokalt hade gruvan smek­namnet ”Gamla mormor”.

Läs också: Flottarna byggde svensk träindustri

Falu Gruva utvecklades till Sveriges största arbets­plats med över 1 000 gruv­arbetare. Under mitten av 1600-talet pågick brytning i gruvan dygnet runt. År 1650, som var gruvans bästa år, bröts 90 000 ton koppar­malm ur vilken man sedan utvann mer än 3 000 ton rå­koppar.

Under stor­makts­tiden ökade folkmängden i Falun till omkring 6 000 invånare, och Falun var rikets andra stad efter Stockholm som då hade cirka 9 000 invånare. Falun var centrum i en välmående bygd dit hant­verkare och köpmän kom från när och fjärran för att bedriva handel vid marknaden som hölls ett par gånger i veckan.

Detalj ur karta av Hans Ranie. Källa: Stora Ensos bildarkiv, Dalarnas museum.

ENORMT VIRKESBEHOV
När brytningen av koppar­malm var som störst fanns det fler människor syssel­satta ovan jord än de som arbetade med själva brytningen. Det var bergs­män, kolare, dagkarlar, sovrings­karlar, vaskare, smältare, drivare och hytt­väktare för att nämna några.

Läs också: Ankarkättingar från Furudal på de sju haven

Behovet av ved och timmer var ofantligt stort. Ved användes bland annat vid till­makning, vilket innebar att berget hettades upp med öppna eldar tills det sprack. Krut började man använda under sekel­skiftet 1600/1700. Ved behövdes också till de 3 000 bloss per dag som användes till belysning. Timmer behövdes även till stöd­konstruktioner för att före­bygga ras i gruv­gångarna. Det största ved­behovet hade hyttorna vilka slukade mängder av träkol för fram­ställning av koppar.

Detta medförde att skogs­områdena runt Falun med tiden blev hårt avverkade. Därför fattade man ett beslut om att en radie på en mil runt gruvan skulle reserveras för gruvans behov av timmer och ved. Detta område kom att kallas för ”freds­milen” där gränsen markerades av 112 stenrösen av vilka det än i dag finns många kvar.

Gruvan som konstnären J. F. Martin såg den cirka år 1800. Källa: Stora Ensos bildarkiv, Dalarnas museum.

FRUKTANSVÄRDA FÖRHÅLLANDEN
Döden var alltid närvarande för de som arbetade i gruvan. Röken från eldarna gav en otäck hosta och orsakade svidande ögon och blind­het. Inandningen av den fräna svavel­fukten ledde till en långsam död. Många fick krosskador eller dödades av ned­fallande sten­block, föll ner i djupa schakt eller träffades av nedkastad ved.

En stor del av gruvarbetarna led av lung­sjukdomar och reumatism. Trots detta hade Falun rykte om sig att vara en hälsans stad då invånarna ofta klarade sig lindrigt undan vid farsoter som pest och kolera. År 1578 bestämde Johan III att en så kallad brand­skär (dåtidens kirurg) skulle anställas vid gruvan för att ta hand om alla skadade. Ett gruv­hospital öppnades 1695 vid Falu Gruva, vilket var dåtidens största akut­sjukhus.

Nere i de trånga och mörka gruv­gångarna använde man sig av hästar som hissades ner i schaktet.

En ögon­vittnes­skildring gjorde Carl von Linnè under sin resa i Dalarna sommaren 1734 då han besökte Falun. Trakten som han kom till när han närmade sig Falun var en steril, förbränd och öde bygd på grund av skogs­skövling, och av all den svavel­aktiga och vitriol­frätande röken som kom från koppar­fram­ställningen vilket gav honom ”otäck hosta och svidande ögon”.

Läs också: Pasteller och träningsskor från Dalarna

Väl framme klättrade han ner på vingliga stegar genom dag­öppningen till gruv­schaktet, in bland de under­jordiska slingrande och mörka gruv­gångarna ner på 400 meters djup. Till sin stora för­skräckelse upptäckte han omkring 1 200 skygga och hostande ”svarta djävlar” som bröt koppar­malmen med bara händer eller med enkla redskap.

Nere i de trånga och mörka gruv­gångarna använde man sig av hästar som hissades ner i schaktet. De arma djuren som med tiden blev blinda fick släpa fram den brutna malmen till gruv­schaktet.

Den sista gruppen gruvarbetare fotograferade innan gruvan stängdes 1992. Foto: Birger Roos. Källa: Stora Ensos bildarkiv, Dalarnas museum.

TEKNISK GENIALITET
För driften av gruvan var man i ständigt behov av vatten. Stora diken grävdes på berget ovanför gruvan vilka ledde vatten till vatten­hjul som i sin tur drev upp­fordringen av malmen ur gruvan.

År 1691 till­kallades Chistoffer Polhem som hade teoretiska kunskaper och en teknisk genialitet som gjorde hans upp­finningar helt unika. Han föreslog att ett nytt dike skulle grävas längre upp på Gruvris­berget vilket skulle öka vatten­mängden och driva tre stora och serie­kopplade vatten­hjul.

Dålig ekonomi och tvister medförde att detta aldrig blev utfört under Polhems tid vid gruvan. Däremot förbättrade han det så kallade stång­gångs­systemet. Dessutom konstruerade han ett så kallat ”hakspel” med vilket man snabbare kunde få upp malmen ur gruvan.

MINSKAD TILLGÅNG
Trots stora insatser minskade till­gången på koppar­haltig malm, och gruvans ekonomiska betydelse minskade då också. År 1735 fick gruv­bolagets första järnbruk sina privilegier, och i början av 1800-talet anlades ytterligare ett antal järn­bruk.

År 1862 löstes bergs­männen ut, och driften togs över av Stora Koppar­bergs Bergslag, även kallad Bergslaget, som bestod av en fusion av olika gruvor och bruk. År 1888 ombildades Bergslaget till ett modernt aktie­bolag. Då hade bolaget redan investerat i flera sågverk för att ta tillvara virkes­tillgångarna.

Läs också: P-piller, charter och gruv-strejk

År 1984 ändrades bolags­namnet till STORA AB. Under de följande decennierna skedde en mängd förvärv och avyttringar av olika företag. År 1998 gick Stora-koncernen och finska Enso Oyj ihop och bildade Stora Enso Oyj, vilket blev en av världens största skogs­industri­koncerner.

Ett bolag inom Stora Enso, Falu Rödfärg, har sedan 1764 tillverkat Falu rödfärg. I stort sett har ingenting under de 250 år som produktionen har varit igång förändrats när det gäller ingredienser, pigment och till­verkning. Det speciella färg­pigmentet kommer från varp­högarna som ligger runt gruvan efter år­hundraden av koppar­framställning och beräknas räcka i ytterligare 80 år. Färgen tillverkas genom att vete­mjöl alternativt råg­mjöl, lin­olja och pigment från Falu Gruva blandas med kokande vatten.

Sista salvan. Peter Wallenberg den 8 december 1992. Foto: Birger Roos. Källa: Stora Ensos bildarkiv, Dalarnas museum.

DEN SISTA SALVAN
Stora var vid fusionen med Enso troligen världens äldsta ännu verksamma aktie­bolag, med rötter i Falu Gruva där urkunden från år 1288 bekräftar detta.

Den tusen­åriga gruv­hanteringen och produktionen av metall bidrog till att staden Falun, gruvan och den kring­liggande bergs­mans­bygden utsågs till Världsarv av FN år 2001 och ska därmed vårdas och skyddas för all framtid.

Den 8 december 1992 sköts den sista salvan i ”Gamla mormor”, och därmed gick en för Sverige mång­hundra­årig och betydelse­full verksamhet i graven. I dag ägs och förvaltas gruvan sedan år 2000 av den fri­stående Stiftelsen Stora Koppar­berget. Verksam­heten består i huvud­sak av att äga, vårda och visa ett mycket intressant område som representerar mer än en 1300-årig svensk industri- och kultur­historia.

Läs också: Ett folkhem i Liberia

Falu Gruva är ett av Dalarnas största turist­mål med omkring 250 000 besökare per år. Den tusen­åriga gruv­hanteringen och produktionen av metall bidrog till att staden Falun, gruvan och den kring­liggande bergs­mans­bygden utsågs till Världsarv av FN år 2001 och ska därmed vårdas och skyddas för all framtid.

Under den tid som gruvan har varit i drift har det brutits cirka 30 miljoner ton malm. Metall­innehållet i den brutna malmen beräknas till 400 000 ton koppar, 380 ton silver och 5 ton guld förutom bly, zink och svavel.

Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!