Järnhantering, kolning, masugnar och stångjärnshammare har uråldriga anor i Gästriklands bergslag. Tidigt skapades järn ur myrmalm och gruvor av samverkande bergsmän. Brukspatroner utvecklade sedan storskalig järnproduktion för export. För Hofors bruk spelade dock ett antal bankmän minst lika stor roll.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria 2022 nr 2.
Redan Gustav Vasa ivrade för produktion av stångjärn som viktig handelsvara från Bergslagen. På urusla vägar forslade forbönder järn från utspridda tillverkningsplatser till utförselhamnen i Gävle. Produktionsvolymerna steg samtidigt som transportsystemet var otillräckligt. När det vid 1800-talets mitt blev tillåtet med export av tackjärn ökade trycket än mer.
Läs också: Ankarkättingar från Furudal på de sju haven
1856 grundades Sveriges första privata affärsbank, Stockholms Enskilda Bank, där André Oscar Wallenberg blev vd. Banken engagerade sig i landets industriella utveckling och järnvägsobligationer blev ett område att satsa på. På initiativ av Gästriklands mäktigaste och politiskt aktive brukspatron, Thore Petre vid Hofors bruk, inleddes järnvägsbyggen. 1859 knöt Sveriges första längre järnväg med ånglokomotiv, Gävle Dala Järnväg (GDJ), med Wallenberg och Hofors bruk som stora delägare, ihop Falun/Stora Kopparberg med järnbruken och Gävle hamn. Invigningen skedde under pompa och ståt med kunglig närvaro. Med ”ånghästen” som susade genom landskapet kom en ny tidsålder.
Exporten gick strålande och den lokala utvecklingsoptimismen var på topp. Thore Petres söner och arvtagare genomförde en kraftfull utbyggnad av Hofors bruk. 1862 lånade Stockholms Enskilda Bank ut en miljon kronor till finansieringen. I september 1875 öppnade Statens Järnvägar Norra stambanans förlängning från Uppsala, och byn Storvik utanför Hofors blev knutpunkt för de två järnvägslinjerna.
Kung Oscar II med familj tog tåget till invigningen och stor fest på Hofors herrgård. Storvik expanderade, fick stor stationsanläggning och ståtligt stationshus där restaurangentreprenören Wilhelmina Wahlgren (gift Skogh) öppnade servering och senare även hotell.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
SÄMRE TIDER FÖR BRUKEN
Mot slutet av 1874 hade A.O. Wallenbergs son, Knut Agaton Wallenberg, valts in i bankens direktion. Med gedigen praktik från Paris styrde han in Stockholms Enskilda Bank på expansiv kurs med obligationsaffärer.
Men i kölvattnet på en lång högkonjunktur följde nu ekonomisk kris. Priserna störtdök. De svenska bruken, som var orienterade mot skogsinnehav och vattenkraft, mötte allt hårdare utländsk konkurrens från nya götstålsmetoder, ångdrivna valsverk och stenkolsimport. De måste modernisera för att hänga med i utvecklingen och för detta krävdes kapital. Men merparten av bruksägarna saknade finansiell styrka.
De svåra motgångar som med full kraft drabbade svensk exportnäring 1878 fortplantade sig in i den inbromsande järnvägssektorn och hotade att gå vidare in i banksystemet. Familjen Petres krisdrabbade bruk Hofors-Hammarby och Avesta-Garpenberg blev en belastning för Stockholms Enskilda Bank. Steg för steg hade banken tvingats utöka krediterna så att bankens egna kapital nu var lägre än brukets låneskuld.
Stora resurser bundna i järnvägsindustrin, osäkra lån till nödlidande och familjen Petres svaga ekonomi, höll 1879 på att stjälpa banken. Knut övergav en utstakad karriär som sjöofficer för att jämte A.O. ägna all sin kraft åt bankens ”nödläge”. Banken överlevde bland annat tack vare förtroendeskapande insättningar av Hypotekskassan och kungen Oscar II, men krisen förblev ett trauma i bankens historia.
Hofors-Hammarby och Avesta-Garpenberg sattes under administration av Stockholms Enskilda Bank, Riksbanken och övriga fordringsägare, men 1879 brast enigheten. Wallenberg och riksbankschefen Dufwa kom på kollisionskurs varvid banken begärde bruken i konkurs. Wallenberg och banken beskylldes för att ha störtat familjen Petre för att komma åt deras värdefulla bruksegendomar. ”Hoforsaffären” blev politiskt infekterad och det senare 1800-talets mest uppseendeväckande affärsuppgörelse.
Våren 1880 bjöds tillgångarna ut till försäljning. För täckning av bankens fordringar ropades Hofors och Hammarby centrala egendomar in för 1 979 000 kr på konkursauktion i Storvik. Wallenberg var egentligen inte tilltalad av att ha en bruksrörelse i bankens portfölj, men bildade ändå det nya bolaget Hofors AB och bjöd in till aktieteckning. Avesta-Garpenberg såldes till andra intressenter.
Knut Wallenberg var bankens ombud vid auktionerna och ropade in gårdar, skogar, anläggningar och lösa inventarier för verksamhetens fortsatta behov. Resultaten avrapporterades i brevväxling mellan far och son.
Läs också: Jordbrukets teknikrevolution
Det berättas att en länsman Gullberg var auktionsutropare ”vid konkursauktionen, som gjorde de tidigare så mäktiga Petreerna utan både egendomar och bruk. Det är Stockholms Enskilda Bank och dennes chef, dir Wallenberg, vilkens bud dominerar och till vilken det mästa klubbas bort. ’Opp Wallenberg’ återkommer i ett, uttrycket blir så ofta använt att Hoforsbarnen flera år efteråt vid sina imiterade auktioner fortfarande använde ’opp Wallenberg’”.
Den 2 oktober meddelade Knut Wallenberg att ”auktion på Hofors är i dag avslutad och den enda reflektion jag kan göra är att allt gått mycket billigt.” Affärsrörelse och inköpta egendomar tillfördes Hofors AB för omstart 1880. De mindre brukens verksamheter stängdes. Driften koncentrerades till Hoforsverken under major Gösta Lilliehöök. Handelshuset Alrutz & Co fick hand om försäljningen. Knut knöts till trakten när han 1881 valdes till revisor i Gefle-Dala Jernvägsaktiebolag.
FÖRST MED FABRIKSTILLVERKADE HÄSTSKOR
Det har sagts att utvecklingen av hästskon haft lika stort inflytande på världens ekonomier som införandet av järnvägen hade långt senare. 1880 fanns det cirka 500 000 arbetssysselsatta hästar i Sverige. De flesta skulle få nya hästskor var sjätte vecka – hantverksmässigt tillverkade attiraljer av järn.
Det innebar betydande potential för industriell utveckling och avsättning av ämnesjärn från Hoforsverken. 1881 initierade Knut Wallenberg sin första industrisatsning och särskilda skötebarn – Uhrfors Hästsko AB, för exploatering av ingenjör C.A. Rooswalls uppfinning för maskintillverkning av hästskor. Aktiekapitalet sattes till 240 000 kronor, varav Andrew Alrutz och Knut tecknade 50 000 kronor vardera. A.O. Wallenberg och en mycket intresserad Oscar II tecknade båda aktier för 25 000.
Läs också: Från sjömalm till specialjärn på 360 år
Uppfinnaren Rooswall fick en större aktiepost som betalning för sin innovation. Fabriken sattes upp i en nedlagd lancashiresmedja tillhörig Hofors. För effektivare vattenkraft grävdes en ny kanal till anläggningen. Hofors AB:s tekniske ledare Thure Rennerfelt utsågs till disponent. Knut drev på för att få i gång produktionen och övervakade personligen att tillverkningen av de Roswallska maskinerna blev riktigt utförd.
I brev till A.O. berättar han i maj 1881 att ”vårt hästskobolag får ej träda i officiell verksamhet förr än den 1 juli, ty nuvarande Civilministern har den principen att intet bolag får träda i verksamhet (egentligen utfärda förbindelser) förr än hela aktiekapitalet är inbetaldt. För oss gör det naturligtvis ingenting, utan arbetena gå sin jemna gång och torde fabrikation kunna börja i juli. Bättre öka arbetspersonal och vinna tid än spara några kronor och bliva sent färdig”.
Starten blev trög. Både bönder och godsägare rynkade på näsan åt maskingjorda hästskor, men tack vare god produktkvalitet började fabriken sakta men säkert vinna insteg i kundkretsen.
Knut studerade hästskotillverkning runt om i Europa och försökte även sälja uppfinningen utomlands. Han fungerade också som reklamman och försäljare, ”som en annan Proberreuter (provryttare) med hästskor i alla fickor”. Stor möda lades på att få hovstallet och militären som kunder. Utvecklingen drevs under sekretess och styrelsen för Hästskobolaget, med Knut som ordförande, beslöt att ingen som inte var anställd i bolagets tjänst fick lämnas tillträde till verkstaden utan styrelsens skriftliga tillstånd.
Starten blev trög. Både bönder och godsägare rynkade på näsan åt maskingjorda hästskor, men tack vare god produktkvalitet började fabriken sakta men säkert vinna insteg i kundkretsen. 1884 köpte Hästskobolaget anläggningarna i Uhrfors av Hofors AB för 18 000 kr. De rooswallska maskinerna var undermåliga och måste kasseras.
1885 skrevs aktiekapitalet ner från 240 000 kr till 140 000. Men Rennerfelt konstruerade nya maskiner som fick patentskydd. Hans produktionsapparat byggde på tempoarbete med sex bemannade maskiner i serie, så kallad flytande tillverkning. Ett tidigt löpandebandsystem som färdigställde ett visst antal hästskor per minut i flera olika storlekar.
Försäljningen steg från 347 ton sålda hästskor 1884 till 800 ton år 1889 då bolaget äntligen visade vinst. Av ekonomiska skäl tvingades Knut säga upp Rennerfelt 1890. Hofors köpte tillbaka anläggningarna i Uhrfors och Rennerfelt erbjöds att driva rörelsen på entreprenad. Två år senare köpte Hofors AB Hästskobolaget för 120 000 kr. Rennerfelt drev det vidare till 1898 då Hofors tog över i egen regi.
NY KRIS I ANTÅGANDE FÖR HOFORS
Hofors fick nytt bessemerverk 1884 och året därpå ett götvalsverk. I brev till Alrutz skrev Knut i februari 1885
”vad nu järnaffärerna beträffar så äro de visserligen usla men just därför kan man hoppas på att de bliva bättre och inte tror jag väl att vi svälta ihjäl under tiden. Take it easy”. Knut hade endast sporadiskt ingripit i Hofors situation.
Läs också: En småländsk brukshistoria
När A.O. avled 1886 blev 33-årige Knut vd för banken och aktiv i Hofors AB:s styrelse. Andrew Alrutz blev också styrelsemedlem och ett nytt försäljningsavtal tecknades med hans företag. Siktet var inställt på järnexport till Amerika. Bruket måste fortsätta styras upp och olönsamma affärer redas ut. Knuts bror Marcus Wallenberg eldade på för snabb modernisering av Hofors. Han anklagade Knut för att bara vilja ”föra stråken i dur” utan att inse allvaret. Bankens revisorer ansåg att bolagets ekonomiska belastning på banken måste minska. Annars väntade en ny konkurs.
1888 ökade Knut trycket på Hofors disponent Lilliehöök: ”Du beklagar att du ej kan uträtta allt, vad du skulle vilja. Jag undrar just, vem den konsten är förunnad? Det enda man kan göra är att se förhållandena stint i synen sådana de äro eller som Du själv säger: ’det gäller att basera sig på vad som är’. Du och jag äro precis i samma position visavi Hofors, nämligen att det är andras medel vi åtagit oss att förvalta och det är orsaken varför jag anser, att allt måste göras som göras kan för att hålla skeppet flott, även om profeten Jonas måste kastas i sjön flera gånger. Bättre att någon offras än att hela besättningen går i kvav.”
NYA FRISKA TAG
1890 blev tiderna åter riktigt dåliga för Hofors AB. Nu vidtog köp och försäljning av gruvor och skog, generell neddragning av jordbrukets kostnader och total avskiljning av industrin. Nya medarbetare, Per Eriksson (med tiden framgångsrik Hoforsdisponent) och Gösta Odelberg, med handlingskraft och moderna idéer, anställdes. Marcus Wallenberg blev vice vd. Disponenten Lilliehöök drog sig tillbaka.
1893 var Marcus på allvar involverad i de strategiska diskussionerna och i enlighet med nykomlingarnas förslag beslöt man att satsa 500 000 kr i nybyggnationer, nya maskiner och valsverk. Elektrisk valsverksdrift var en viktig teknisk nyhet. I praktiken världens första, utvecklad av Jonas Wenström och Ernst Danielsson från Asea. Järnvägsspår drogs fram till en ny bangård intill de nya anläggningarna.
Läs också: Elektrifieringen av Sverige
Hittills hade järnproduktionen sålts via Alrutz & Co men Marcus ville skala upp försäljningen och sikta aktivt mot internationella kunder. Gösta Odelberg besökte Ryssland, Wien och Tyskland. Marcus förberedde rekonstruktion. Besvärande var att banken satt på 2 000 000 kr i Hoforsobligationer vilket 1896 gav nya anmärkningar från bankinspektionen.
Hoforsbolaget ansågs fallfärdigt. Medlemmar i Wallenbergfamiljen hade nu förvärvat nästan hälften av bankens grundkapital. Marcus skapade nya riskreducerande finansiella lösningar och egendomsförsäljningarna fortsatte. Det gamla brukssystemet med små bruksenheter likviderades fullständigt.
Hofors rekonstruktion verkställdes successivt under flera år. I takt med genomgripande rationaliseringar engagerades kapitalet djupare i industrin som också blev alltmer beroende av innovativa, kunniga tekniker. Teknisk förnyelse fordrade rejält med friska pengar.
Banken hade lyckats stärka sin ställning genom vinster på annat håll och kunde bistå med medel. 1898 drogs Alrutz & Cos marknadsföringsuppdrag in till förmån för en modernare försäljningsstrategi. 1900 ägde Stockholms Enskilda Bank 95 procent av Hofors AB:s aktiestock och bolaget började få en fast ekonomisk bas. Den nya företagsledningen fortsatte utvecklingen mot högklassigt kvalitetsstål. 1908 startade ytterligare en enhet för hästskor i Hofors. Gemensamt hade de nu en kapacitet på 6 000 ton.
SKF BLIR ÄGARE
I februari 1914 blev Knut Wallenberg Sveriges förste ofrälse utrikesminister och Marcus Wallenberg tog över vd-posten. I Wallenbergarnas händer hade Hofors blivit ett av landets bäst skötta järnbruk. På 36 år hade rörelsen strukturerats om totalt. Utvecklingen hade gått från en traditionell, utspridd bruksrörelse med gammaldags järnverk, masugn, stångjärnshammare, härdar och manufakturverk, till ett modernt stålföretag med moderna hyttor, martinugnar och valsverk på en plats.
Läs också: “Hur skildras näringslivets historia?”
Sven Wingquist, skapare av det framgångsrika sfäriska kullagret, var 1916 vd för Svenska Kullagerfabriken i Göteborg, SKF. Han var angelägen om att stålet i SKF:s kullager skulle hålla jämn och hög kvalitet. Han hade blivit bekant med Hofors goda stålkvalitet och insåg att ett eget stålverk skulle ge starka konkurrensfördelar.
Efter ingående utvärdering var det dags för Wingquist att göra slag i saken. Bara Hofors AB kunde motsvara SKF:s krav och Marcus accepterade gärna en försäljning till rätt pris. I praktiken hade Hofors tvingats på banken och orsakat så många bekymmer. På SKF:s extra bolagsstämma i april 1916 var överlåtelsen av Hofors gruvor och järnverk ett faktum.
Banken fick en betydande aktiepost i SKF som ersättning. ”Knuts hästskor” följde med i köpet och fortsatte att tillverkas ända fram till 1947. För SKF blev Hofors stålproduktion en utomordentligt viktig tillgång som man fortsatte att förbättra och förädla till en ledande ställning på världsmarknaden för ihåligt borrstål. Efter många ägarturer drivs verksamheten i Hofors i dag av Ovako Steel som ägs av Nippon Steel Corporation.
