Bruket för hästskor och kullager
VISA BILDTEXT
Ståltappning vid Hofors Järnbruk. Foto: Tekniska museet.

FÖRETAGEN AV: Eva Ersson Åbom 2022-11-23

Bruket för hästskor och kullager

Järnhantering, kolning, masugnar och stångjärnshammare har uråldriga anor i Gästriklands bergslag. Tidigt skapades järn ur myrmalm och gruvor av samverkande bergsmän. Brukspatroner utvecklade sedan storskalig järnproduktion för export. För Hofors bruk spelade dock ett antal bankmän minst lika stor roll.

Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria 2022 nr 2.

Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!

Redan Gustav Vasa ivrade för produktion av stångjärn som viktig handels­vara från Bergslagen. På urusla vägar forslade forbönder järn från utspridda tillverknings­platser till utförsel­hamnen i Gävle. Produktions­volymerna steg samtidigt som transport­systemet var otillräckligt. När det vid 1800-talets mitt blev tillåtet med export av tack­järn ökade trycket än mer.

Läs också: Ankarkättingar från Furudal på de sju haven

1856 grundades Sveriges första privata affärs­bank, Stockholms Enskilda Bank, där André Oscar Wallenberg blev vd. Banken engagerade sig i landets industriella utveckling och järn­vägs­obligationer blev ett område att satsa på. På initiativ av Gästriklands mäktigaste och politiskt aktive bruks­patron, Thore Petre vid Hofors bruk, inleddes järnvägs­byggen. 1859 knöt Sveriges första längre järnväg med ång­lokomotiv, Gävle Dala Järnväg (GDJ), med Wallenberg och Hofors bruk som stora delägare, ihop Falun/Stora Kopparberg med järn­bruken och Gävle hamn. Invigningen skedde under pompa och ståt med kunglig närvaro. Med “ånghästen” som susade genom landskapet kom en ny tids­ålder.

Exporten gick strålande och den lokala utvecklings­optimismen var på topp. Thore Petres söner och arv­tagare genomförde en kraft­full utbyggnad av Hofors bruk. 1862 lånade Stockholms Enskilda Bank ut en miljon kronor till finansieringen. I september 1875 öppnade Statens Järnvägar Norra stam­banans förlängning från Uppsala, och byn Storvik utanför Hofors blev knutpunkt för de två järnvägs­linjerna.

Kung Oscar II med familj tog tåget till invigningen och stor fest på Hofors herrgård. Storvik expanderade, fick stor stations­anläggning och ståtligt stations­hus där restaurang­entreprenören Wilhelmina Wahlgren (gift Skogh) öppnade servering och senare även hotell.

Stockholms Enskilda Bankens byggnad i Gamla stan, byggd 1902. Foto: Hollger Elgaard, Wikimedia Commons (CC BY-SA),

Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.

SÄMRE TIDER FÖR BRUKEN
Mot slutet av 1874 hade A.O. Wallenbergs son, Knut Agaton Wallenberg, valts in i bankens direktion. Med gedigen praktik från Paris styrde han in Stockholms Enskilda Bank på expansiv kurs med obligations­affärer.

Men i kölvattnet på en lång hög­konjunktur följde nu ekonomisk kris. Priserna stört­dök. De svenska bruken, som var orienterade mot skogs­innehav och vatten­kraft, mötte allt hårdare utländsk konkurrens från nya götståls­metoder, ång­drivna valsverk och stenkols­import. De måste modernisera för att hänga med i utvecklingen och för detta krävdes kapital. Men merparten av bruks­ägarna saknade finansiell styrka.

Läs också: Sverige år 1871

De svåra motgångar som med full kraft drabbade svensk export­näring 1878 fortplantade sig in i den inbromsande järnvägs­sektorn och hotade att gå vidare in i bank­systemet. Familjen Petres kris­drabbade bruk Hofors-Hammarby och Avesta-Garpenberg blev en belastning för Stockholms Enskilda Bank. Steg för steg hade banken tvingats utöka krediterna så att bankens egna kapital nu var lägre än brukets låne­skuld.

Stora resurser bundna i järnvägs­industrin, osäkra lån till nöd­lidande och familjen Petres svaga ekonomi, höll 1879 på att stjälpa banken. Knut övergav en utstakad karriär som sjö­officer för att jämte A.O. ägna all sin kraft åt bankens “nödläge”. Banken överlevde bland annat tack vare förtroende­skapande insättningar av Hypoteks­kassan och kungen Oscar II, men krisen förblev ett trauma i bankens historia.

Hofors-Hammarby och Avesta-Garpenberg sattes under administration av Stockholms Enskilda Bank, Riksbanken och övriga fordrings­ägare, men 1879 brast enigheten. Wallenberg och riksbanks­chefen Dufwa kom på kollisions­kurs varvid banken begärde bruken i konkurs. Wallenberg och banken beskylldes för att ha störtat familjen Petre för att komma åt deras värde­fulla bruks­egendomar. “Hofors­affären” blev politiskt infekterad och det senare 1800-talets mest uppseende­väckande affärs­uppgörelse.

Våren 1880 bjöds tillgångarna ut till försäljning. För täckning av bankens fordringar ropades Hofors och Hammarby centrala egendomar in för 1 979 000 kr på konkurs­auktion i Storvik. Wallenberg var egentligen inte till­talad av att ha en bruks­rörelse i bankens portfölj, men bildade ändå det nya bolaget Hofors AB och bjöd in till aktie­teckning. Avesta-Garpenberg såldes till andra intressenter.

Knut Wallenberg var bankens ombud vid auktionerna och ropade in gårdar, skogar, anläggningar och lösa inventarier för verksamhetens fortsatta behov. Resultaten av­rapporterades i brev­växling mellan far och son.

Läs också: Jordbrukets teknikrevolution

Det berättas att en länsman Gullberg var auktions­utropare “vid konkurs­auktionen, som gjorde de tidigare så mäktiga Petreerna utan både egendomar och bruk. Det är Stockholms Enskilda Bank och dennes chef, dir Wallenberg, vilkens bud dominerar och till vilken det mästa klubbas bort. ’Opp Wallenberg’ återkommer i ett, uttrycket blir så ofta använt att Hofors­barnen flera år efteråt vid sina imiterade auktioner fortfarande använde ’opp Wallenberg’”.

Den 2 oktober meddelade Knut Wallenberg att “auktion på Hofors är i dag avslutad och den enda reflektion jag kan göra är att allt gått mycket billigt.” Affärs­rörelse och inköpta egendomar till­fördes Hofors AB för omstart 1880. De mindre brukens verksamheter stängdes. Driften koncentrerades till Hoforsverken under major Gösta Lilliehöök. Handels­huset Alrutz & Co fick hand om försäljningen. Knut knöts till trakten när han 1881 valdes till revisor i Gefle-Dala Jernvägs­aktiebolag.

Uhrfors Hästskofabrik, okänt årtal. Foto: Tekniska museet.

FÖRST MED FABRIKSTILLVERKADE HÄSTSKOR
Det har sagts att utvecklingen av hästskon haft lika stort inflytande på världens ekonomier som in­förandet av järn­vägen hade långt senare. 1880 fanns det cirka 500 000 arbets­syssel­satta hästar i Sverige. De flesta skulle få nya häst­skor var sjätte vecka – hantverks­mässigt tillverkade attiraljer av järn.

Det innebar betydande potential för industriell utveckling och avsättning av ämnes­järn från Hofors­verken. 1881 initierade Knut Wallenberg sin första industri­satsning och särskilda sköte­barn – Uhrfors Hästsko AB, för exploatering av ingenjör C.A. Rooswalls uppfinning för maskin­tillverkning av häst­skor. Aktie­kapitalet sattes till 240 000 kronor, varav Andrew Alrutz och Knut tecknade 50 000 kronor vardera. A.O. Wallenberg och en mycket intresserad Oscar II tecknade båda aktier för 25 000.

Läs också: Från sjömalm till specialjärn på 360 år

Uppfinnaren Rooswall fick en större aktiepost som betalning för sin innovation. Fabriken sattes upp i en nedlagd lancashire­smedja tillhörig Hofors. För effektivare vatten­kraft grävdes en ny kanal till anläggningen. Hofors AB:s tekniske ledare Thure Rennerfelt utsågs till disponent. Knut drev på för att få i gång produktionen och över­vakade personligen att tillverkningen av de Roswallska maskinerna blev riktigt utförd.

I brev till A.O. berättar han i maj 1881 att “vårt häst­sko­bolag får ej träda i officiell verksamhet förr än den 1 juli, ty nuvarande Civil­ministern har den principen att intet bolag får träda i verksamhet (egentligen utfärda förbindelser) förr än hela aktie­kapitalet är inbetaldt. För oss gör det naturligtvis ingenting, utan arbetena gå sin jemna gång och torde fabrikation kunna börja i juli. Bättre öka arbetspersonal och vinna tid än spara några kronor och bliva sent färdig“.

Starten blev trög. Både bönder och godsägare rynkade på näsan åt maskin­gjorda häst­skor, men tack vare god produkt­kvalitet började fabriken sakta men säkert vinna insteg i kund­kretsen.

Knut studerade häst­skotillverkning runt om i Europa och försökte även sälja uppfinningen utomlands. Han fungerade också som reklam­man och försäljare, “som en annan Proberreuter (provryttare) med hästskor i alla fickor”. Stor möda lades på att få hov­stallet och militären som kunder. Utvecklingen drevs under sekretess och styrelsen för Hästsko­bolaget, med Knut som ordförande, beslöt att ingen som inte var anställd i bolagets tjänst fick lämnas tillträde till verkstaden utan styrelsens skriftliga tillstånd.

Starten blev trög. Både bönder och godsägare rynkade på näsan åt maskin­gjorda häst­skor, men tack vare god produkt­kvalitet började fabriken sakta men säkert vinna insteg i kund­kretsen. 1884 köpte Hästsko­bolaget anläggningarna i Uhrfors av Hofors AB för 18 000 kr. De rooswallska maskinerna var under­måliga och måste kasseras.

1885 skrevs aktie­kapitalet ner från 240 000 kr till 140 000. Men Rennerfelt konstruerade nya maskiner som fick patent­skydd. Hans produktions­apparat byggde på tempo­arbete med sex bemannade maskiner i serie, så kallad flytande tillverkning. Ett tidigt löpande­band­system som färdig­ställde ett visst antal hästskor per minut i flera olika storlekar.

Försäljningen steg från 347 ton sålda häst­skor 1884 till 800 ton år 1889 då bolaget äntligen visade vinst. Av ekonomiska skäl tvingades Knut säga upp Rennerfelt 1890. Hofors köpte tillbaka anläggningarna i Uhrfors och Rennerfelt erbjöds att driva rörelsen på entreprenad. Två år senare köpte Hofors AB Hästsko­bolaget för 120 000 kr. Rennerfelt drev det vidare till 1898 då Hofors tog över i egen regi.

Foto: Örebro Kuriren/Örebro läns museum.

NY KRIS I ANTÅGANDE FÖR HOFORS
Hofors fick nytt bessemerverk 1884 och året därpå ett götvals­verk. I brev till Alrutz skrev Knut i februari 1885
“vad nu järn­affärerna beträffar så äro de visserligen usla men just därför kan man hoppas på att de bliva bättre och inte tror jag väl att vi svälta ihjäl under tiden. Take it easy”. Knut hade endast sporadiskt ingripit i Hofors situation.

Läs också: En småländsk brukshistoria

När A.O. avled 1886 blev 33-årige Knut vd för banken och aktiv i Hofors AB:s styrelse. Andrew Alrutz blev också styrelse­medlem och ett nytt försäljnings­avtal tecknades med hans företag. Siktet var inställt på järn­export till Amerika. Bruket måste fortsätta styras upp och olönsamma affärer redas ut. Knuts bror Marcus Wallenberg eldade på för snabb modernisering av Hofors. Han anklagade Knut för att bara vilja “föra stråken i dur” utan att inse allvaret. Bankens revisorer ansåg att bolagets ekonomiska belastning på banken måste minska. Annars väntade en ny konkurs.

1888 ökade Knut trycket på Hofors disponent Lilliehöök: “Du beklagar att du ej kan uträtta allt, vad du skulle vilja. Jag undrar just, vem den konsten är förunnad? Det enda man kan göra är att se förhållandena stint i synen sådana de äro eller som Du själv säger: ’det gäller att basera sig på vad som är’. Du och jag äro precis i samma position visavi Hofors, nämligen att det är andras medel vi åtagit oss att förvalta och det är orsaken varför jag anser, att allt måste göras som göras kan för att hålla skeppet flott, även om profeten Jonas måste kastas i sjön flera gånger. Bättre att någon offras än att hela besättningen går i kvav.”

Norra sidan av Hofors jernverk, cirka 1901. Foto: Carl J. Larsson, Tekniska museet.

NYA FRISKA TAG
1890 blev tiderna åter riktigt dåliga för Hofors AB. Nu vidtog köp och försäljning av gruvor och skog, generell ned­dragning av jordbrukets kostnader och total avskiljning av industrin. Nya med­arbetare, Per Eriksson (med tiden framgångs­rik Hofors­disponent) och Gösta Odelberg, med handlings­kraft och moderna idéer, anställdes. Marcus Wallenberg blev vice vd. Disponenten Lilliehöök drog sig tillbaka.

1893 var Marcus på allvar involverad i de strategiska diskussionerna och i enlighet med ny­komlingarnas förslag beslöt man att satsa 500 000 kr i ny­byggnationer, nya maskiner och vals­verk. Elektrisk valsverks­drift var en viktig teknisk nyhet. I praktiken världens första, utvecklad av Jonas Wenström och Ernst Danielsson från Asea. Järnvägs­spår drogs fram till en ny bangård intill de nya anläggningarna.

Läs också: Elektrifieringen av Sverige

Hittills hade järn­produktionen sålts via Alrutz & Co men Marcus ville skala upp försäljningen och sikta aktivt mot internationella kunder. Gösta Odelberg besökte Ryssland, Wien och Tyskland. Marcus förberedde rekonstruktion. Besvärande var att banken satt på 2 000 000 kr i Hofors­obligationer vilket 1896 gav nya anmärkningar från bank­inspektionen.

Hoforsbolaget ansågs fallfärdigt. Medlemmar i Wallenberg­familjen hade nu förvärvat nästan hälften av bankens grund­kapital. Marcus skapade nya risk­reducerande finansiella lösningar och egendoms­försäljningarna fortsatte. Det gamla bruks­systemet med små bruks­enheter likviderades fullständigt.

Hofors rekonstruktion verkställdes successivt under flera år. I takt med genom­gripande rationaliseringar engagerades kapitalet djupare i industrin som också blev alltmer beroende av innovativa, kunniga tekniker. Teknisk förnyelse fordrade rejält med friska pengar.

Banken hade lyckats stärka sin ställning genom vinster på annat håll och kunde bistå med medel. 1898 drogs Alrutz & Cos marknads­föringsuppdrag in till förmån för en modernare försäljnings­strategi. 1900 ägde Stockholms Enskilda Bank 95 procent av Hofors AB:s aktie­stock och bolaget började få en fast ekonomisk bas. Den nya företags­ledningen fortsatte utvecklingen mot högklassigt kvalitets­stål. 1908 startade ytterligare en enhet för hästskor i Hofors. Gemensamt hade de nu en kapacitet på 6 000 ton.

Byn Storvik utanför Hofors blev en knytpunkt mellan två järnvägslinjer när Norra stambanan förlängdes 1875. Här öppnade entreprenören Wilhelmina Wahlberg först en servering, och senare ett järnvägshotell. Foto: Järnvägsmuseet.

SKF BLIR ÄGARE
I februari 1914 blev Knut Wallenberg Sveriges förste ofrälse utrikes­minister och Marcus Wallenberg tog över vd-posten. I Wallen­bergarnas händer hade Hofors blivit ett av landets bäst skötta järnbruk. På 36 år hade rörelsen strukturerats om totalt. Utvecklingen hade gått från en traditionell, utspridd bruks­rörelse med gammal­dags järn­verk, masugn, stångjärns­hammare, härdar och manufaktur­verk, till ett modernt stål­företag med moderna hyttor, martin­ugnar och valsverk på en plats.

Läs också: “Hur skildras näringslivets historia?”

Sven Wingquist, skapare av det framgångs­rika sfäriska kullagret, var 1916 vd för Svenska Kullager­fabriken i Göteborg, SKF. Han var angelägen om att stålet i SKF:s kullager skulle hålla jämn och hög kvalitet. Han hade blivit bekant med Hofors goda stål­kvalitet och insåg att ett eget stålverk skulle ge starka konkurrens­fördelar.

Efter ingående utvärdering var det dags för Wingquist att göra slag i saken. Bara Hofors AB kunde motsvara SKF:s krav och Marcus accepterade gärna en försäljning till rätt pris. I praktiken hade Hofors tvingats på banken och orsakat så många bekymmer. På SKF:s extra bolags­stämma i april 1916 var över­låtelsen av Hofors gruvor och järnverk ett faktum.

Banken fick en betydande aktiepost i SKF som ersättning. “Knuts hästskor” följde med i köpet och fortsatte att tillverkas ända fram till 1947. För SKF blev Hofors stål­produktion en utomordentligt viktig tillgång som man fortsatte att förbättra och förädla till en ledande ställning på världs­marknaden för ihåligt borrstål. Efter många ägarturer drivs verksamheten i Hofors i dag av Ovako Steel som ägs av Nippon Steel Corporation.

Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!