Ett folkhem i Liberia
VISA BILDTEXT
Invigning av Lamco-syndikatets anläggningar med Marcus Wallenberg och Prins Bertil på var sin sida om Liberias president William Tubman. Gruvdriften startade i maj 1963 och i juli lämnade den första malmbåten Buchanans hamn. Ur Skanskas arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

FÖRETAGEN AV: Eva Ersson Åbom 2018-10-04

Ett folkhem i Liberia

När enorma järnmalmsfyndigheter upptäcks i Liberia får svenska företag med kapital och gruvkompetens en rejäl chans i Afrika. 1960 går startskottet för Lamco-projektet som ska komma att sysselsätta 15 000 svenskar i drygt två årtionden.

Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria nr 3 2018.

Den afrikanska kontinentens rikedomar har i århundraden väckt omvärldens intresse och drömmar om exploatering. Araberna var tidigt på plats. De hårdföra europeiska kolonialmakterna gjorde successivt sitt intåg med folk och fä, kunskaper i teknik, handel och företagande – ofta med brutalt politiskt styre. Svenska företag började också bedriva affärer i Afrika.

Vid 1900-talets mitt inleddes frigörelseprocesser i allt fler länder samtidigt som banden till de forna kolonialherrarna förblev starka. Liberia var ett självständigt särfall med välkomnande attityd mot flera håll. 1944 etablerade den nyvalde presidenten William Tubman sin så kallade öppna dörrens politik

Vi kommer att uppmuntra utländska investeringar för att utveckla landets resurser, helst genom kompanjonskap, och vi kommer att garantera investerarna en rättvis behandling och det skydd de behöver.

Upprinnelsen till Lamco Joint Venture

President Tubman hade bakgrund som jurist och mycket goda relationer med USA. Redan 1943 åkte han som nyvald president på statsbesök till president Franklin Roosevelt och han ville senare att amerikanska krafter skulle hjälpa till att etablera en gruvnäring i Liberia. Liberia hade en generellt låg utvecklingsnivå, saknade i princip ett eget erfaret näringsliv och infrastrukturen var mycket bristfällig. 1953 gav den Liberianska staten en 70-årig prospekteringskoncession till en USA-orienterad gruppering. Snart fick också svenska affärsintressen upp ögonen för Liberia. 1955 tog Marcus Wallenberg på Stockholms Enskilda Bank initiativet till att Lamco, The Liberian American-Swedish Minerals Company, bildades med staten Liberia som hälftenägare. På våren gav sig ett första internationellt team under svensk-amerikansk ledning ut i oländig regnskog, utmed höga okända berg och het savann, för mineralletning. I sparade kostnadsberäkningar återfinns kalkyler för en expedition med 300 man, 15 befäl, provborrare och ett par jeepar med förare.

Teamet fick uppleva strapatser i svår terräng med en omfattande last av verktyg, sprängmedel, broar, bensin, reservdelar, däck, tält, kylskåp, strålkastare, radioutrustning, vatten och självklart också proviant. I kalkylerna finns också månadsvisa beräkningar för basverksamheten i Liberias huvudstad Monrovia, där särskilt kostnaderna för post, telegram och resor står ut som skyhöga. De skulle fortsätta att vara det under hela uppbyggnadstiden.

Läs mer om hur Skanska flyttade tempel

Förutom president Tubman var prospekteringens intressenter utspridda i världen, vilket innebar dyrbar kommunikation. På julafton 1955 upptäckte den utsände geologen A.W. Sandy Clark enorma mängder järnmalm i Nimba-bergen och därmed var grunden lagd för Västafrikas största gruvprojekt. De nödvändiga resurserna för industriell utvinning av malmen satsades av det så kallade Svenska Lamco-syndikatet med flera svenska industriföretag som delägare: Skånska Cement, Sentab, Atlas Copco, Nordström Linbanor och Grängesbergsbolaget. Projektet var en internationell affär som snabbt fick bästa tänkbara svenska uppbackning. I november 1959 åkte prins Bertil och Svenska Lamco-syndikatets ordförande och finansiella rådgivare Marcus Wallenberg till Monrovia för överläggningar.

Lamcos styrelseresa till Liberia, ca 1962. Ur Skanskas arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Exploatering av gruvkoncessionen krävde mycket kapital och syndikatet behövde också knyta till sig en riktigt stor stålproducent som garanterad köpare. Efter täta besök av Marcus Wallenberg och en dramatisk slutrond i Washington lyckades Grängesbergsbolagets vd Erland Waldenström sy ihop en lösning 1960 med amerikanska Bethlehem Steel, tyska Kreditanstalt für Wiederaufbau och amerikanska Export-Import Bank och First National Citybank som långivare. Lamco Joint Venture, LJV, samlade svenska, amerikanska och liberianska intressenter under operativ ledning av Grängesbergsbolaget som hade kapital att placera sedan svenska staten köpt företagets delägarepost i LKAB. Den totala anläggningskostnaden uppskattades initialt till 222 miljoner dollar. Det flesta varor som hörde samman med ett industrialiserat samhälle måste importeras till Liberia. Listan över de viktigaste svenska exportprodukterna år 1961 talar sitt tydliga språk.

Nybyggnationen skedde i stor skala. Leveranser av sprängämnen, bräder, monteringsfärdiga hus, träfiberplattor, plattor och rör av asbestbetong, hushålls- och sanitetsartiklar av porslin, varmvalsat eller smitt järn och stål i stänger, rör av gjutjärn, taggtråd, spik och bultar, diesellok, personbilar, lastbilar, släpfordon och möbler visar att uppbyggnaden av gruvanläggningen i Liberia gav effekt långt in i det svenska näringslivet. SAS öppnade flygförbindelse med Monrovia, kraftverk skulle byggas och elsystem dras, telefonsystem installeras, snickerifabriker sättas upp, vägar byggas med mera. Fler än de svenska företagen i konsortiet såg att det fanns potential när Liberia väl fått en egen ekonomi med finansiella resurser.

När Lamcos gruvor, hamnanläggningar, järnvägar, samhällen och transportbanor skapades 1960-1963 hade Grängesbergsbolaget, Atlas Copco, Sentab och Nordströms Linbanor erfarna svenska ingenjörer, byggare och andra experter att sätta in. Ur Skanskas arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Folkhem efter svensk modell

Järnmalmen skulle brytas i gigantiska dagbrott med stora truckar, 265 km från havskusten, på 1 200 meters höjd och sedan vräkas ner på kilometerlånga transportband som tog malmmassorna vidare till tågtransporter i dalen.

Tågen körde malmen till hamnen i Buchanan där den skulle skeppas vidare till stora malmkunder i USA och Europa. Det innebar ett gigantiskt bygge. Redan 1958 sysselsatte Lamco-projektet 2 500 arbetare och 200 tjänstemän. 1961 till 1963 var den egentliga uppbyggnadstiden och som mest räknar man att 11 600 personer var i gång samtidigt på byggnadsfirmor och hos entreprenörer av olika slag. I Liberia rådde tuffa förhållanden med låg sanitär nivå och svåra tropiksjukdomar var legio.

Lamco-syndikatet hade höga ambitioner för bostäder, kontor, marknadsplatser och serviceinrättningar som noga anpassades till terrängen, klimatet och lokala kulturella förutsättningar. Likheten med motsvarande, samtida, svenska samhällen var ändå slående. Ur Skanskas arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Initialt uppstod också rasmotsättningar att hantera för den svenska platsledningen. Mitt ute i den orörda afrikanska naturen byggde Lamco-syndikatet snabbt upp ett svenskt folkhem med gruvanläggningar, verkstäder, moderna arbetsmiljöer, säkra vägar, skolor och bostäder i Yekepa vid foten av Nimbaberget och Buchanan-samhället vid kusten. Till och med marknadslokaler, rekreation, polisstation och domstol ingick i anläggningarna. Allt anpassades till det speciella klimatet nära ekvatorn. Den nya hamnen i Buchanan konstruerades och byggdes med utgångspunkt i nordiska erfarenheter från malmhamnarna i Narvik, Svartön och Oxelösund.

När malmbrytningen drog igång 1963 och malmtågen började rulla till hamnen i Buchanan kom 3 000 arbetare och cirka 750 tjänstemän i sysselsättning. I stort sett allt som tillhör ett fungerande samhälle behövde byggas upp från grunden och de flesta tjänstemännen rekryterades från Sverige. Ekonomer, kontorister, sekreterare, ingenjörer, förmän och yrkesspecialister vid gruva, verkstäder och byggnadsavdelning, järnvägs- och hamnpersonal, intendentur och sjukvårdspersonal. Förutom utlandserfarenhet och äventyr i exotisk miljö, lockade en betydligt högre lönenivå än i Sverige och förmånligare beskattning. Inflyttade Lamco-familjer anlitade också mycket tjänstepersonal vilket var viktigt för lokalbefolkningens ekonomiska utveckling. För att säkerställa hälsoläget ordnades med polikliniker och rejält tilltagna modernt utrustade sjuk- och barnbördshus. Gula febern och tyfus kunde man vaccinera sig emot och mot malarian fanns också motmedel, men dysenterin som hotade genom dricksvattnet, hakmask och bilharzia i sötvattnet krävde vaksamhet och att man höll sig borta från sjöar, vattendrag och vått gräs.

Liberias president på statsbesök i Sverige

President Tubman var vittberest och hade besökt många statschefer. 1962 kom han och hans hustru även till Sverige. Tillsammans med sin delegation fick de ett storslaget mottagande av såväl statsminister Tage Erlander som kungahuset och Marcus Wallenberg, som bjöd på middag på residenset Täcka Udden. Vid flera besök och sammankomster deltog tunga representanter för svenska staten, näringslivet och Enskilda Banken samt internationella gäster med koppling till Lamco.

Det bjöds bland annat på övernattning på Stockholms slott, besök i högsta domstolen, LM Ericssons fabrik i Midsommarkransen, Oxelösunds järnverk, Farsta Centrum, mottagning i Stockholms stadshus, statsbankett på slottet och möten med Grängesbergsbolagets styrelse. Besöket avslutades med kransnedläggning på Dag Hammarskjölds grav i Uppsala. Återresan gjordes på järnväg genom Sverige i Gustaf VI Adolfs eget utlånade tågset. Den 21 september kommenterar Tage Erlander händelsen i sin dagbok:

Äntligen är president Tubmans besök slut. Hans fru hade många kvaliteter men nog representerar han den värsta av de afrikanska regimerna, sedan Sydafrika, Rhodesia och Abessinien tagits undan.

I anslutning till statsbesöket vajade Liberias flagga överallt i Stockholm och presidentens porträtt var talrikt utplacerat i skyltfönster. De goodwill-skapande utställningar som sattes upp i Grängesbergsbolagets huvudkontor på Gustav Adolfs Torg och i Skandinaviska Bankens kontor vid Hötorget påannonserades brett i dagspressen. Utställningarna lyfte fram presidentens aktiva insatser för landet och slog fast att ”Liberia är en stat i utveckling från afrikansk urskog till modern industrialism, från splittring mellan isolerade stammar till nationell enhet”. Lamco presenterades som ett vänskapsprojekt med stora möjligheter för svenskt näringsliv i det moderna framåtsträvande Liberia med engelska som officiellt språk.

Bygge vid hamnen i staden Buchanan. Ur Skanskas arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Projektet bygger på överlämning

Ett viktigt krav på Lamco-projektet var redan från start att de utländska specialisterna skulle lära upp sina liberianska medarbetare och kollegor till att successivt ta över så många befattningar som möjligt. I åtagandet ingick också att bygga och utrusta skolor för de liberianska arbetarnas barn. Lokala myndigheter skulle bedriva själva undervisningen men kunde bland annat på grund av akut lärarbrist inte klara uppgiften. Följden blev att Lamco även fick ta på sig ansvaret för den lägsta nivån i det liberianska kunskapslyftet och driva såväl grundskolor som aftonskolor för tusentals elever. Eftersom skolorna var attraktiva blev elevantalet betydligt större än beräknat.

Många fler än de anställdas barn sökte sig dit och lyckades genom olika manövrer skaffa sig en studieplats. Den liberianska familjekänslan borgade till exempel för att man gjorde vad man kunde för att hjälpa sina släktingar till fördelar. Över en natt kunde familjen utökas med flera redan stora barn. Uppgiften blev övermäktig för Lamco och 1967 överfördes skoldriften till den väl erfarna katolska missionen.

Arbetsförutsättningarna för västerlänningar var knepiga i den obekanta miljön, med tufft klimat och annorlunda språk och kultur än hemmavid. För att bli lyckosam hos Lamco ställdes stora krav på både personliga egenskaper och jobbkunnande.

Det var viktigt att kunna samarbeta och ha förmåga att vara en positiv förebild. Medarbetarna måste vara brett yrkeskompetenta och självgående i en arbetsmiljö där var och en i princip fick lita till sig själv för att få saker att fungera. Liberia hade stränga lagar mot raskränkningar med hårda straffpåföljder, i första hand med dryga böter, utvisning eller förbud för företaget att fortsätta sin verksamhet. Redan under anställningsförberedelserna framhöll Lamco med kraft hur viktigt det var med respekt för andra människor utan inskränkning för hudfärg och etnicitet. Genom särskilda publikationer upplyste bolaget sina medarbetare om värdlandets historia, ekonomi och samhällsliv. I det tidiga 1960-talet påtalas att:

Det finns kanske fortfarande länder där utlänningar kan leva högt på en verklig eller inbillad överlägsenhet och föra en herremanstillvaro i kretsen av landsmän. Till de länderna hör inte Liberia. Tänk på dess gamla självständighet, i synnerhet gentemot kolonialsträvanden, och dess grundidé om jämlikhet oavsett ras.

Man poängterar också att Lamco-projektet inte skulle kunnat sättas i verket utan att den liberianska staten som delägare gett tillstånd till exploatering av malmtillgångarna i Nimba.”Vi inom Lamco ska helt enkelt inte tänka hudfärg. Lamcos verksamhet ska präglas av samarbete mellan människor. Vi måste försöka lojalt smälta in i den liberianska miljön. Därigenom bidrar vi till att ge vårt land och våra landsmän ett gott namn i Liberia. Respektera Liberia, dess lagar, förordningar och sedvänjor!” uppmanade Lamco sina medarbetare.

Strejken drar blickarna till Lamco

Bild ur Skanskas historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Det var inte enkelt för den svenska ledningen att få styrsel på den komplexa verksamheten. Genom sina svenska rötter hade Lamco en förhållandevis öppen attityd gentemot facklig organisering bland arbetarna. Vid mitten av 1960-talet började ändå strejker och oroligheter med rasrelaterade och fackliga förtecken.

I juli 1967 lade många arbetare återigen ner arbetet och ledningen hotades. Staten Liberia hade ju betydande ekonomiska intressen i verksamheten och när situationen blev allvarlig satte regeringen in trupper till skydd mot det annalkande våldet. President Tubman slog fast att strejken var olaglig och att landet inte hade råd med några strejker. Ett antal arbetare identifierades som drivande i tumultet och fick mot sin vilja lämna företaget. Genom tv-bevakning väckte strejkerna stor uppmärksamhet i Sverige och en tidig debatt om svenskt näringslivsengagemang i u-länder. Lamco fick utstå hård kritik som dock av de flesta sakliga bedömare ansågs obefogad. I boken ”Lamco i Liberia” från 1967 konstaterar professor Torsten Gårdlund, som gjort efterforskningar på plats, att:

Det kan fastslås att de liberianska arbetarna vid koncessionsföretagen vad gäller bostäder, skolförhållanden, samhällshygien och sjukvård nått en standard som är utan motstycke i det liberianska samhället i övrigt. Och bland koncessionsföretagen finns det ingen som erbjuder sina liberianska anställda bättre standard än Lamco.

1970-talets tilltagande svårigheter

Grängesbergsbolaget hade det operativa ansvaret för Lamco i Liberia och redovisade fortlöpande de resultat och framgångar som uppnåddes i sina årsberättelser. Malmen var starkt efterfrågad och med rekordförsäljning 1970 gick Lamco in i ett nytt decennium med flaggan i topp. Efter en liten dipp 1971 vände siffrorna uppåt till 8 900 000 ton sålda järnmalmsprodukter 1972 och återigen en ansenlig vinst. Samma år tog Liberias regering initiativ till en översyn av gruvkoncessionsavtalet från 1960, mellan Lamco, Bethlehem Steel och Liberia. Helt klart hoppades den nye presidenten, William Tolbert, på större inkomster från bolaget. Lamcos styrelse och ledning tog sig en rejäl funderare på den långsiktiga framtiden. Hur stora nyinvesteringar krävs för att upprätthålla produktionsvolymerna och är man beredd att gå in med så mycket pengar? Hur ser den förväntade avkastningen ut? Flera olika scenarier inklusive den fortsatta relationen till regeringens engagemang i bolaget togs upp till övervägande. Man fastnar för nyinvesteringar och 1973 startas också malmbrytning i Tokadeh-berget. Produktionskapaciteten ökar till 12–13 miljoner ton årligen.

Men samma år slår oljekrisen till och följs av en omfattande internationell stagnation. Stålindustrin drabbas hårt över hela världen. Lamco måste dra ner på produktionen när efterfrågan minskar, från att först ha fortsatt med storskalig brytning och lagt på lager. Efter tjugo år av gemensamma intressen försämras samarbetsklimatet mellan Liberia och Sverige/USA dramatiskt. Förståelsen från högsta ort för behovet av lägre produktionstakt och därmed mindre likvida medel till Liberia, var obefintlig. Finansminister Phillips var uttalat missnöjd med det ekonomiska utfallet. Enda sättet för Lamcos ledning att gå regimen till mötes skulle vara att ta upp nya lån. Grängesbergsbolagets vd Erland Waldenström, nu ordförande för Lamco Joint Ventures och finansielle rådgivaren Marcus Wallenberg, gör sitt bästa för att i möten med president Tolbert avstyra stora förlustbringande utbetalningar till Liberias statskassa.

Gruvprojektet innebar bland annat att nya bostäder och skolor byggdes. I dag är det mesta förstört. Fotograf: Thomas Wingstedt. Bild: Privat.

Lamcos vd Olle Wijkström avgår i december 1976. Vid nyår 1977 anklagas företaget i flygblad som sprids i Liberia för att vara på väg att slå igen. Det utländska engagemanget misstänkliggörs allt mer och hos den lokala personalen stiger oron för friställningar. Mot slutet av 1978 beskriver initierade besökare i Liberia atmosfären som ”efter en veckas vistelse i landet har vi ett bestämt intryck av att det jäser på många håll. Presidenten kritiseras öppet i pressen för att ha köpt en Boeing 737 som ’bara står i regnet och förstörs’” och ”presidenten är oroad över den ekonomiska utvecklingen i landet”. Regimen vägrar acceptera att pengarna från Lamco sinar. Det är politiskt viktiga inkomster till staten som står på spel och vid möten är regeringens representanter öppet negativa mot Lamco Joint Ventures utländska företrädare. Från sina amerikanska partners på Betlehem Steel får svenskarna höra att president Tolbert påstått till president Jimmy Carter på besök, att ”Lamco exploits the country”. Sjunkande löner och allmän frustration över att arbetssituationen får fler och fler expatriates att lämna företaget. Starka inhemska krafter börjar också verka för flytt av Lamcos säljverksamhet till Liberia men de svenska och amerikanska delägarna är inte alls med på noterna. För bättre cash flow söker man febrilt efter möjligheter att sänka sina kostnader men i förlängningen ligger en total omprövning av hela det svenska Lamco-engagemanget.

Så blir Liberia allt mer instabilt och i april 1980 mördas president Tolbert i en blodig militärkupp. Gränges avslutar sitt engagemang i Lamco 1983, och 1989 läggs gruvdriften ned. Perioden fram till 2003 blev den mörkaste i Liberias historia, präglad av krig och ekonomiskt vanstyre. I dag är det mesta som Lamco byggde upp förstört.

Läs om när Domus dominerade