Ankarkättingar från Furudal på de sju haven

Genom åren tillverkades ett flertal olika produkter på bruket – för bergsbruk och järnhantering, byggen, jordbruk men även konsthantverk – men det är ankarkättingarna som gjort det känt. De belönades med ett flertal priser på olika utställningar såväl utomlands som i Sverige – bland annat vid Världsutställningen i Paris 1855 och vid Allmänna industriutställningen i Stockholm 1866.

Enligt uppgift gjordes vissa försök redan 1808 att smida så kallade järnlinor som inte var något annat än kättingar. 1814 började en blygsam tillverkning, och detta år tillverkades fem kättingar av två olika dimensioner.

Hon skapade Nordens största industri

FLOTTANS FARTYG BÖR HA SVENSKA ANKARKÄTTINGAR
Flottans behov av ankarkättingar, gärna svenska, ledde till att regeringen i juni 1825 behandlade frågan. Den bad Bergskollegiet att tillsammans med Förvaltningen av Sjöärenden avge ett yttrande ”huruvida och på hvad sätt inom riket tillverkning af ankarjerntåg lika god som de engelska kan befordras och åstadkommas”. Kollegiet överlämnade frågan till Jernkontorets fullmäktige som skulle begära in utlåtanden från en rad sakkunniga.

På våren 1826 beslutade Brukssocieteten att bevilja ett lån på 20 000 riksdaler banco räntefritt i tre år till det bruk som fick tillståndet att anlägga ett valsverk för tillverkning av ankarkättingar. Enligt beslutet skulle låntagaren även få en provmaskin. Sedan denne styrkt att han tillverkat fullgoda ankarkättingar för flottans behov skulle halva beloppet genast avskrivas.

Flaskornas flaska kommer från Limmared

Brukssocietetens beslut ledde naturligtvis till en viss aktivitet bland landets brukspatroner, och fem tillverkare av kättingar anmälde sig som sökande. Den 27 mars 1827 avgjordes lånefrågan, och man beslutade att bruksägaren Isaac Gustaf Clason på Furudals Bruk skulle få lånet. Han hade tillverkat kättingar under flera år och hade mycket skickliga och erfarna kättingsmeder.

Trots stora initialsvårigheter med Samuel Owens valsverk kunde man den 15 september 1829 äntligen meddela Kungl. Maj:t att valsverket var igång. Nu kunde man tillverka ankarkättingar av större och mindre dimensioner. Vid en provvalsning, som började den 23 augusti 1830 och pågick under fem dagar, hade man under sex timmars jämn gång tillverkat 1 000 länkämnen, vilket var ett mycket bra resultat för en nöjd brukspatron Clason.

En av hans vänner på Jernkontoret trodde att förvaltningens klagomål på honom och hans valsverk bara var ”gnäll” och undrade om han inte ”har färdig någon valsad lina nog stark att kunna hissa upp förvaltningen”.

BRUKSPATRONEN CLASON OCH FLOTTAN
Clasons relation till Sjöförvaltningen hade inte varit helt friktionsfri, och orsaken till det var nog ömsesidig. En av hans vänner på Jernkontoret trodde att förvaltningens klagomål på honom och hans valsverk bara var ”gnäll” och undrade om han inte ”har färdig någon valsad lina nog stark att kunna hissa upp förvaltningen”. Under sommaren 1830 gjorde emellertid Sjöförvaltningens chef, amiral Cronstedt, en resa genom Dalarna och han besökte även Furudal, vilket bidrog till att rätta till en del missförstånd.

När tekniken äntligen fungerade för Clason begärde han tillstånd att få tillverka några ankarkättingar för flottans räkning. När granskningsmännen, kommendörkapten Kreuger och läraren vid Falu Bergsskola Jonas Bagge, noggrant besiktigade flottans kättingar våren 1832 kom de fram till att kättingarna ”bestodo proven i allo”. Det var naturligtvis mycket viktigt för Clason att få ett kvitto på att hans kättingar hade en hög kvalitet.

Frihandelns österbottniska arv

1851 kom ett viktigt livstecken från Flottan. Man hade beslutat att införa den Barbotinska metoden (namn efter uppfinnaren) för att vinda upp ankaret med en spelkrans av en speciell modell. Metoden innebar att spelkransen i undre ändan var försedd med en särskild tandkrans som kättingen lättare grep in i. Då man ansåg att tillverkningen i Furudal var ”den bästa inom landet” vände man sig dit med en beställning på två entumskättingar av 187 meters längd och den nya spelkransen.

Beställningen var avsedd för korvetten Svalan och detta ”prof” skulle vara avgörande för de framtida beställningarna. Till villkoren hörde att två officerare, Sasse och Didron, skulle närvara vid tillverkningen. Provet utföll till ömsesidig belåtenhet och det väckte förhoppningar hos Clason om större och mer stadigvarande beställningar, vilka också uppfylldes. Han beslutade därför att bygga en särskild kättingsmedja på den så kallade plåtbacken, väster om verkstäderna.

Det berättas också att många befälhavare inte ville veta av annat fabrikat på sina ankarkättingar än de som kom från Furudal.