Stearinljus finns idag i var mans hem, inte så ofta som en nödvändig ljusbringar snarare än en mysfaktor. Annat var det under tidigt 1800-tal, när stearinet var okänt i Sverige. Då startar Lars Johan Hierta och Johan Michaëlson Liljeholmens Stearinfabrik.
VISA BILDTEXT
Bild ur Liljeholmens stearinfabriks arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
FÖRETAGEN AV: Bodil Hasselgren 2024-04-13
Liljeholmens Stearinfabrik lyste upp Sverige
DELA
Året år 1838, industrimannen och publicisten Lars Johan Hierta hade under en vistelse i London kommit kontakt med “en förbättrad lysmassa” som skapade ljus vilka i, motsats till de traditionella talgljusen, varken rykte, rann eller osade. De brann istället med hög låga och gav ett behagligt ljus. Den förbättrade massan visade sig vara stearin, ett relativt okänd i det ljuskrävande Sverige.
Hierta som var en driftig entreprenör som redan 1830 grundat tidningen Aftonbladet, tog med sig vad han sett i London till Stockholm och den unga kemisten Johan Michaëlson vid teknologiska institutet (Nuvarande KTH) som blev eld och lågor. Michaëlson hade specialiserat sig på just separationen av fetter och nu gick Hierta in och finansierade en större maskin för ändamålet.
Stearinljusen var en lyxvara och tillverkningen skedde främst under vintertid.
Efter två år av experiment och patentansökningar lyckades de två ta stearinet till Sverige och grundade 1839 Liljeholmens Tekniska Fabrik. Den första fabriken låg på Liljeholmen vid Hornstull i Stockholm och ljusen såldes på Aftonbladets redaktion i förpackningar om ett skålpund (435 gram).
Ljusens storlek varierade dock och därmed antalet per förpackning. Verksamheten gick under flera år med förlust, först år 1842 var företaget ekonomiskt bärande. Svenskarna måste övertygas om att stearinljus faktiskt var lika bra som vaxljus och långt överlägsna talgdankarna.
Läs också: Varde ljus – Karlskrona lampfabriks historia
År 1841 hade Michaëlson lyckats ta ljustillverkning från hantverk till industri och man flyttade till större lokaler vid Danvikstull på Söder i Stockholm. År 1873, efter att såväl Hierta som Michaëlson hade dött, bytte man namn till dagens Liljeholmens stearinfabrik.
Danvikstull hade historiskt sätt, och var fortfarande vid den här tiden ett slumområde där olika ålder och sjukvårdsinrättningar funnits sedan 1500-talet. Med Liljeholmens och även Barnängens fabriker komma detta att förändras under 1900-talet.
Stearinljusen var en lyxvara och tillverkningen skedde främst under vintertid. Detta passade för de dalmasar och dalkullor som brukade söka sig till huvudstaden under vintern för att söka jobb och sedan återvända till sina gårdar på sommaren.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
RELATERADE ARTIKLAR
Liljeholmens stearinljus fick stor uppmärksamhet och prisades för sina den fina kvalitén, bland annat på den första världsutställningen i London 1851. År 1897 kom utställningen till Stockholm och man valde då att satsa stort genom att göra ett enormt kronljus som mätte 23 meter högt och 2 1/2 meter i diameter.
Ljuset placerade i en 14 meter hög tegelljusstake i utställningsområdet på Djurgården i Stockholm. Inuti ljusstaken kunde man köpa ljus och se en utställning med en miniatyrmodell över hela fabriken.
Under tidigt 1900-tal var Liljeholmens en av de största arbetsgivarna i Stockholm.
Liljeholmens egen personal fick också tillfälle att besöka utställningen. Företaget anslog en krona åt varje anställd för inträde, vilket räckte till fyra biljetter, samt ytterligare två kronor per anställd för förtäring på området.
Under tidigt 1900-tal var Liljeholmens en av de största arbetsgivarna i Stockholm. För att stötta arbetarna byggde företaget därför särskilda bostäder vid Danviksgatan intill fabriken. Man byggde och anlade även och barnstugor och lekplatser till arbetarnas barn, något som var ovanligt för tiden.
År 1905 tillverkades och såldes fyra miljoner paket med Liljeholmens stearinljus, vilket motsvarar cirka 1 685 ton. Framgången tog dock stopp vid början av 1900-talet då utvecklingen av gas- och elanvändningen kommit igång och fotogenlamporna blivit bättre.
Läs också: Kvällstidningskung med Hierta
Stearinljus som ljuskälla minskade och ljusen alltmer som stämningshöjare. Till följd av detta började man under första världskriget att bland annat tillverka smörjolja. Oljan såldes främst till Statens Järnvägar.
Det andra världskriget ledde till en större utvidgning av den tekniska avdelningen och Liljeholmens tekniska fabrik blev under denna tid mer känt som ett ledande kemiskt företag än tillverkare av stearinljus.
På 1960-talet blev stearinljus återigen populära i hem och offentliga lokaler. Stearintillverkningen tog fart och Liljeholmens började söka efter nya större lokaler.
År 1970 invigdes en skräddarsydd anläggning i Oskarshamn och Liljeholmen lämnade Stockholm och Danvikstull för gott. De gamla fabriksbyggnaderna vid Danvikstull revs och på platsen uppfördes 1980 ett stort kontorshus kallat “Det Vita Huset”.
Se fotografiska ljusglimtar ur Liljeholmens Stearinfabriks arkiv
Våra ägarlösa arkiv
Vi på Centrum för Näringslivshistoria bevarar och berättar svenska företags historia genom deras arkiv oavsett om de är större koncerner eller mindre näringsidkare. Oftast ägs materialet av arkivbildaren själv, men i vissa fall ägs det av oss som förening. Dessa arkiv kallar vi för ägarlösa och det här är den tredje delen i en ny artikelserie om just dessa.
Liljeholmens stearinfabriks arkiv är öppet för forskning och finns hos oss på Centrum för Näringslivshistoria. Arkivet innehåller bilder, trycksaker och handlingar. Intresserad av att veta mer? Kontakta vår Bild och Fakta avdelning: bildochfakta@naringslivshistoria.se