Vi befinner oss i en tid före den industriella revolutionen i Sverige. En kvinna, en uppkomling under den Karl XII:s envälde, tar över Andrarums alunbruk och lyckas på kort tid bygga upp Nordens största industri. Här är historien om företagsbyggaren Christina Piper.
VISA BILDTEXT
Christina Piper. Bildkälla: Wikimedia Commons.
FÖRETAGEN AV: Mattias Allgulin 2018-03-02
Hon skapade Nordens största industri
DELA
Sveriges ekonomi var körd i botten, ryssarna härjade i delar av landet och Baltikum gick förlorat. Det var en hård tid att leva i, åren under och efter det stora nordiska kriget. Men för enskilda affärsbegåvningar fanns också stora möjligheter att bygga upp en förmögenhet.
Maken Carl Piper hade jobbat sig upp inom den svenska förvaltningen och adlades 1679 för sina insatser under det skånska kriget på 1670-talet.
Christina Piper och hennes man Carl stod Karl XII nära. Carl var från 1705 hovets högste chef och många av de diplomater och furstar som ville förhandla med kungen var tvungna att gå via honom. Med förfrågan om kunglig audiens följde ofta en gåva, vilket både gjorde Carl Pipers uppdrag lukrativt och honom ifrågasatt av sin samtid. Själv avböjde han emellertid ofta klädsamt dignitärernas gåvor och lät istället hustrun Christina ta emot dem. Resultatet blev dock detsamma: Kungagunstlingen och hans fru blev rika som troll.
Läs också: Boomen gjorde 1800-talets kvinnor till företagare
Under åren fram till slaget vid Poltava 1709 – då Carl tillfångatogs – gick karriären spikrakt uppåt. Efter flera år i rysk fångenskap dog Carl i exil 1716, ett tungt slag för Christina, som aldrig gifte om sig. Istället ägnade hon de tre närmsta decennierna åt att bygga upp ett företagsimperium.
Bara lite är känt om Christinas bakgrund, men det råder det inga tvivel om att hon delvis fick sin affärsbegåvning av sin far, den välbärgade köpmannen Olof Törne. Maken Carl Piper hade jobbat sig upp inom den svenska förvaltningen och adlades 1679 för sina insatser under det skånska kriget på 1670-talet.
Redan 1690 stod bröllopet mellan den viljestarka köpmannadottern och den 25 år äldre strebern Carl Piper, vilka båda hade ambitionen att nå samhällets topp. Politiskt lyckades de under det stora nordiska kriget, ekonomiskt kom uppsvinget efter makens död.
Läs också: Bruket för hästskor och kullager
Från sin bas på skånegodset Krageholm investerade Christina i allt fler gods och bruk. Redan under kriget hade hon medvetet ökat familjens godsinnehav och från och med 1710 tog hon successivt över Andrarums alunbruk. Bruket hade etablerats redan på 1630-talet, men grundaren Jochum Beck och hans arvingar hade aldrig fått fart på verksamheten.
Efter övertagandet följde år av juridiska tvister med Becks arvingar. De ansåg att Christina varit för hård i förhandlingarna, ångrade att de skrivit på kontraktet och påstod att de aldrig fått köpesumman. Processandet pågick ända in på 1740-talet, men Christina gick segrande ur striden.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
RELATERADE ARTIKLAR
Överhuvudtaget vek inte Christina ned sig i affärer. Även när hon värnade sitt allt större godsinnehav var hon inbegripen i en lång rad juridiska processer. Enligt Svante Norrhem, som skrivit boken Christina och Carl Piper, en biografi, visade hon prov på både envishet och stor kunskap – enligt sina belackare också ett visst mått av hänsynslöshet. Det gällde även i kampen med Becks arvingar.
Alun hade flera viktiga användningsområden, bland annat vid beredning av hudar och som medicin för att stoppa blödningar. Innan Christina tog över hade alunproduktionen vid Andrarum inte varit någon lönsam affär. De tidigare ägarna hade var och en haft sina egna arbetsstyrkor vid pannorna. Nu slog Christina samman de olika arbetslagen och byggde nya pannhus.
Entreprenörerna: Amanda Christensen
Under åren efter krigsslutet kunde Christina dra nytta av en växande marknad och snart nåddes en produktionstopp. 1728 utvanns nästan 5 800 tunnor alun, cirka 30 procent mer jämfört med den genomsnittliga årsproduktionen under det stora nordiska kriget. I medeltal uppgick produktion till mellan 4 000 och 5 000 tunnor per år. Det har beräknats att Christina tjänade cirka 200 000 daler silvervmynt per år, motsvarande ungefär 35 miljoner kronor i dagens penningvärde.
Vid bruket skapades ett imponerande brukssamhälle med apotek, sadelmakeri, skomakeri, guldsmedja, skrädderi, krogar, domstol och fängelse. Under sin storhetstid var det Skånes största industri. 200 arbetade på bruket, enligt Svante Norrhem, och vid Christinas död bodde 573 personer där.
Bruket slukade enorma mängder ved, vilket ledde till ännu fler juridiska processer, nu gentemot skogsägarna i närområdet. När Carl von Linné besökte anläggningen lade han märke till bristen på traditionella gärdsgårdar. Eftersom det var ont om virke reste bönderna istället stengärdsgårdar.
Christina använde sin förmögenhet delvis till att finansiera Ostindiska kompaniets resor. Hon köpte under 1730- och 1740-talet andelar i flera fartygsexpeditioner som förde exotiska varor till Sverige. Ofta var det en god affär, om inte katastrofen var framme och skeppen förliste.
Oftast ombesörjde handelshus frakten, men ibland skeppades tunnorna på Christinas eget fartyg med det fantasieggande namnet Capitaine Hook.
Christina var en klassisk matriark som styrde över släkt och vänner. Ingen kunde negligera henne, och gjorde man det ändå, blev straffet ofta utfrysning eller att man tvingades krypa till korset. Inte minst höll hon noga kontroll över sina barn och barnbarn, vilka ofta gjorde henne besvikna.
Läs också: Linet – en kultur- och näringslivshistoria
Hon sökte ständigt nya exportmarknader. Via europeiska hamnstäder som Amsterdam och London, de nordiska hamnarna och den ryska huvudstaden Sankt Petersburg spreds brukets produkter. Oftast ombesörjde handelshus frakten, men ibland skeppades tunnorna på Christinas eget fartyg med det fantasieggande namnet Capitaine Hook.
Christina reste själv mycket, men hade också en fast punkt: Krageholm där hon levde med sina barnbarn efter makens död. Hon skötte sitt imperium från skrivbordet i den ståtliga herrgården, där hon också ibland mötte representanter från handelshusen. Hennes brevväxling visar att hon, precis som när hon engagerade sig i familjen, höll noggrann kontroll över den vittförgrenade verksamheten. Det var hon som var chefen.
Mot slutet av livet kunde Christina blicka ut över ett skånskt imperium stort som ett tyskt furstendöme. Hennes sydsvenska godsinnehav omfattade Alunbruket och Östra Torup, Krageholm, Högestad, Björnstorp, Assartorp och Toppeladugård. Den skånska furstinnan hade blivit en maktfaktor att räkna med, mycket på egna meriter. Att bruksverksamhet låg i tiden – statsmakten styrd av merkantila principer höll bruken under armarna – gynnade henne också.
Christina skapade ett antal fideikommiss för att förhindra att egendomarna splittrades efter hennes död. På det viset hamnade bruket hos sonen Carl Fredrik, men storhetstiden var över. Redan på 1770-talet minskade produktionen och hundra år senare hade den tekniska utvecklingen sprungit förbi det anrika bruket, tillverkningen upphörde 1906.
Läs också: “För första gången försöker min lycka i verlden.”