Hon skapade Nordens största industri
VISA BILDTEXT
Christina Piper. Bildkälla: Wikimedia Commons.

FÖRETAGEN AV: Mattias Allgulin 2018-03-02

Hon skapade Nordens största industri

Vi befinner oss i en tid före den industriella revolutionen i Sverige. En kvinna, en uppkomling under den Karl XII:s envälde, tar över Andrarums alunbruk och lyckas på kort tid bygga upp Nordens största industri. Här är historien om företags­byggaren Christina Piper.

Sveriges ekonomi var körd i botten, ryssarna härjade i delar av landet och Baltikum gick förlorat. Det var en hård tid att leva i, åren under och efter det stora nordiska kriget. Men för enskilda affärs­begåvningar fanns också stora möjligheter att bygga upp en förmögenhet.

Maken Carl Piper hade jobbat sig upp inom den svenska förvaltningen och adlades 1679 för sina insatser under det skånska kriget på 1670-talet.

Christina Piper och hennes man Carl stod Karl XII nära. Carl var från 1705 hovets högste chef och många av de diplomater och furstar som ville förhandla med kungen var tvungna att gå via honom. Med för­frågan om kunglig audiens följde ofta en gåva, vilket både gjorde Carl Pipers uppdrag lukrativt och honom ifrågasatt av sin samtid. Själv avböjde han emeller­tid ofta klädsamt dignitärernas gåvor och lät istället hustrun Christina ta emot dem. Resultatet blev dock detsamma: Kunga­gunstlingen och hans fru blev rika som troll.

Läs också: Boomen gjorde 1800-talets kvinnor till företagare

Under åren fram till slaget vid Poltava 1709 – då Carl tillfångatogs – gick karriären spikrakt uppåt. Efter flera år i rysk fångenskap dog Carl i exil 1716, ett tungt slag för Christina, som aldrig gifte om sig. Istället ägnade hon de tre närmsta decennierna åt att bygga upp ett företags­imperium.

Bara lite är känt om Christinas bakgrund, men det råder det inga tvivel om att hon delvis fick sin affärs­begåvning av sin far, den väl­bärgade köpmannen Olof Törne. Maken Carl Piper hade jobbat sig upp inom den svenska förvaltningen och adlades 1679 för sina insatser under det skånska kriget på 1670-talet.

Redan 1690 stod bröllopet mellan den viljestarka köpmanna­dottern och den 25 år äldre strebern Carl Piper, vilka båda hade ambitionen att nå samhällets topp. Politiskt lyckades de under det stora nordiska kriget, ekonomiskt kom uppsvinget efter makens död.

Läs också: Bruket för hästskor och kullager

Från sin bas på skånegodset Krageholm investerade Christina i allt fler gods och bruk. Redan under kriget hade hon medvetet ökat familjens gods­innehav och från och med 1710 tog hon successivt över Andrarums alunbruk. Bruket hade etablerats redan på 1630-talet, men grundaren Jochum Beck och hans arvingar hade aldrig fått fart på verksam­heten.

Efter övertagandet följde år av juridiska tvister med Becks arvingar. De ansåg att Christina varit för hård i för­handlingarna, ångrade att de skrivit på kontraktet och påstod att de aldrig fått köpesumman. Processandet pågick ända in på 1740-talet, men Christina gick segrande ur striden.

Christinehof slott. Bildkälla: Wikimedia commons.

Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.

Överhuvudtaget vek inte Christina ned sig i affärer. Även när hon värnade sitt allt större godsinnehav var hon inbegripen i en lång rad juridiska processer. Enligt Svante Norrhem, som skrivit boken Christina och Carl Piper, en biografi, visade hon prov på både envishet och stor kunskap – enligt sina belackare också ett visst mått av hänsynslöshet. Det gällde även i kampen med Becks arvingar.

Alun hade flera viktiga användnings­områden, bland annat vid beredning av hudar och som medicin för att stoppa blödningar. Innan Christina tog över hade alun­produktionen vid Andrarum inte varit någon lönsam affär. De tidigare ägarna hade var och en haft sina egna arbets­styrkor vid pannorna. Nu slog Christina samman de olika arbetslagen och byggde nya pannhus.

Entreprenörerna: Amanda Christensen

Under åren efter krigsslutet kunde Christina dra nytta av en växande marknad och snart nåddes en produktions­topp. 1728 utvanns nästan 5 800 tunnor alun, cirka 30 procent mer jämfört med den genom­snittliga års­produktionen under det stora nordiska kriget. I medeltal uppgick produktion till mellan 4 000 och 5 000 tunnor per år. Det har beräknats att Christina tjänade cirka 200 000 daler silverv­mynt per år, motsvarande ungefär 35 miljoner kronor i dagens penning­värde.

Vid bruket skapades ett imponerande bruks­samhälle med apotek, sadel­makeri, skomakeri, guld­smedja, skrädderi, krogar, domstol och fängelse. Under sin storhetstid var det Skånes största industri. 200 arbetade på bruket, enligt Svante Norrhem, och vid Christinas död bodde 573 personer där.

Bruket slukade enorma mängder ved, vilket ledde till ännu fler juridiska processer, nu gentemot skogs­ägarna i när­området. När Carl von Linné besökte anläggningen lade han märke till bristen på traditionella gärds­gårdar. Eftersom det var ont om virke reste bönderna istället stengärds­gårdar.

Christina använde sin förmögenhet delvis till att finansiera Ostindiska kompaniets resor. Hon köpte under 1730- och 1740-talet andelar i flera fartygs­expeditioner som förde exotiska varor till Sverige. Ofta var det en god affär, om inte katastrofen var framme och skeppen förliste.

Oftast ombesörjde handelshus frakten, men ibland skeppades tunnorna på Christinas eget fartyg med det fantasieggande namnet Capitaine Hook.

Christina var en klassisk matriark som styrde över släkt och vänner. Ingen kunde negligera henne, och gjorde man det ändå, blev straffet ofta utfrysning eller att man tvingades krypa till korset. Inte minst höll hon noga kontroll över sina barn och barn­barn, vilka ofta gjorde henne besvikna.

Läs också: Linet – en kultur- och näringslivshistoria

Hon sökte ständigt nya export­marknader. Via europeiska hamnstäder som Amsterdam och London, de nordiska hamnarna och den ryska huvud­staden Sankt Petersburg spreds brukets produkter. Oftast ombesörjde handels­hus frakten, men ibland skeppades tunnorna på Christinas eget fartyg med det fantasi­eggande namnet Capitaine Hook.

Christina reste själv mycket, men hade också en fast punkt: Krageholm där hon levde med sina barn­barn efter makens död. Hon skötte sitt imperium från skrivbordet i den ståtliga herr­gården, där hon också ibland mötte representanter från handels­husen. Hennes brev­växling visar att hon, precis som när hon engagerade sig i familjen, höll nog­grann kontroll över den vitt­förgrenade verksamheten. Det var hon som var chefen.

Toppeladugårdens slott. Bildkälla: Wikimedia commons.

Mot slutet av livet kunde Christina blicka ut över ett skånskt imperium stort som ett tyskt furstendöme. Hennes syd­svenska godsinnehav omfattade Alunbruket och Östra Torup, Krageholm, Högestad, Björnstorp, Assartorp och Toppeladugård. Den skånska furstinnan hade blivit en makt­faktor att räkna med, mycket på egna meriter. Att bruks­verksamhet låg i tiden – stats­makten styrd av merkantila principer höll bruken under armarna – gynnade henne också.

Christina skapade ett antal fidei­kommiss för att förhindra att egen­domarna splittrades efter hennes död. På det viset hamnade bruket hos sonen Carl Fredrik, men storhets­tiden var över. Redan på 1770-talet minskade produktionen och hundra år senare hade den tekniska utvecklingen sprungit förbi det anrika bruket, till­verkningen upphörde 1906.

Läs också: “För första gången försöker min lycka i verlden.”