Den 30 augusti 1905 bildades Svenska Landtmännens Riksförbund (SLR) genom en sammanslutning av svenska bönder. Detta samarbete är grunden till dagens Lantmännen. Kooperativet, som startades för att ge bönderna bättre förutsättningar, har under åren utvecklats till att bli en internationell livsmedelskoncern.
Text: Lena Johansson och Gustav Norqvist-Svensson, Sara Johansson (red). Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria 2025 #3.
På 1700-talet drevs det svenska jordbruket på samma sätt som det hade gjorts i hundratals år. Bönderna förlitade sig på beprövade odlingsmetoder, som i mångt och mycket sett likadana ut sedan medeltiden, och vid missväxt svalt folk ihjäl. Under 1800-talet mer än fördubblades Sveriges befolkning, men trots nya grödor och ny odlingsmark förblev matreserverna små. Lantbruket behövde effektiviseras, mekaniseras och moderniseras.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
BÖNDERNA GICK SAMMAN
Under 1800-talets första hälft var fortfarande en stor majoritet av Sveriges befolkning sysselsatt inom jordbruket, men när industrialiseringen därefter tog fart ökade också inflyttningen till städerna. Den svenska jordbrukssektorn hade tidigare i hög grad fokuserat på självförsörjning, men behövde nu producera så mycket mat att det fanns ett överskott att sälja till den växande stadsbefolkningen.
Bönderna hade en lång tradition av att samarbeta i bland annat sockenmagasin och bymejerier, men nu behövde de gå ihop för att kunna få bättre betalt för sina varor och för att kunna köpa förnödenheter till rimliga priser. Ett sådant exempel var Sveriges första kooperativa företag, Lagunda och Hagunda häraders Varuanskaffningsbolag, som startades i Örsundsbro i Uppland 1850.
Läs också: Kampen mellan drivmedlen
Enligt bolagsordningens ändamålsparagraf skulle bolaget ”genom inköp af de för landtmannen oumbärligaste varor, såsom strömming, sill, salt, torr fisk, kalk, tjära, plankor, bräder, jordbruksredskap, jern och jerneffekter der dessa förnödenheter, för lindrigaste pris, af nöjaktig godhet erhållas, verka till lättnad och förmån för ortens jordbruk.”
Varuanskaffningsbolaget var ett första groende frö till det som kom att bli Lantmännen. I Skaraborgs län tog bönderna andra initiativ som också lade grunden för Lantmännen. Där fanns ett utbrett missnöje mot att privata handlare betalade dåligt för böndernas spannmål. Dessutom sålde de undermåligt utsäde och gödning till höga priser.
Som en följd av denna situation väcktes idén att bönderna själva skulle börja handla med dessa varor. Under 1880-talet startades därför lokala lantmannaföreningar och 1895 grundades den första centralföreningen i Skaraborg. Målet var att förbättra kvalitetskontrollen, sänka inköpspriserna och transportkostnaderna samt att göra det enklare för jordbrukarna att utbyta erfarenheter.
Intresset för att organisera sig i lantmannaföreningar spred sig i Sverige och den 30 augusti 1905 bildades Svenska Landtmännens Riksförbund (SLR). Förste ordförande blev landshövdingen i Gävle, Hugo Hamilton.
Sju centralföreningar anslöt sig till riksförbundet från starten, och redan två år senare ingick 19 föreningar. Svenska Landtmännens Riksförbunds första kontor öppnade i Malmö och året därpå fick även Göteborg ett kontor. 1917 öppnades ett huvudkontor i Gamla stan i Stockholm.
Vid riksförbundets bildande lovade flertalet medlemsföreningar att köpa hela sitt behov av gödselmedlet Kali därifrån. Snart gällde löftet även bland annat gödningsmedlen superfosfat och chilesalpeter.
De privata spannmålshandlarna, som tidigare kunnat agera relativt ostört på marknaden, såg inte med blida ögon på Lantmännen. Men i takt med att fler och fler lantbrukare anslöt sig blev Lantmännen en allt viktigare faktor.
KRIS I EKONOMIN
Under första världskriget var det svårt att handla med länderna ute i Europa. I stället startades import av gödning, utsäde och foder från Amerika. Lantmännen anlade ett magasin i Värtahamnen i Stockholm för att kunna lagra spannmål och foderråvaror.
Svenska Landtmännens Bank grundades för att stödja organisationen och dess olika verksamhetsgrenar finansiellt. De startade också ett rederi, Svenska Landtmännens Rederiaktiebolag, för att sköta frakterna på egen hand.
Läs också: Jordbrukets teknikrevolution
Om affärerna gått bra de första 15 åren blev 1920-talet en verklig prövning. Den stora depressionen slog även mot Lantmännen, som ägnat sig åt storslagna satsningar under kriget. Bygget av det egna lastfartyget Arator blev en dyr historia och 1923 tvingades man begära både rederiet och Svenska Landtmännens Bank i konkurs. Samma år gick också Centralföreningen i Gävles fläskproduktion, Landtmännens Kolonialvarubolag och Lantmännens Redskapsaktiebolag samma öde till mötes.
Svenska Landtmännens Riksförbund skakade i grundvalarna. Bankkonkursen hade inneburit att det stängts av från krediter och risken för konkurs var överhängande under flera år. Inte blev det bättre av de stora prisfallen på spannmål och foderråvaror efter börskraschen på Wall Street i New York.
Den tekniska utvecklingen med bland annat skördetröskan förändrade spannmålshanteringen i grunden, och med nya byggnadsmaterial och tekniker uppenbarade sig nya möjligheter.
Genom nya stadgar ombildades riksförbundet och reglerna kring insatser och rösträtt ändrades. Målet var en successiv och försiktig kapitaluppbyggnad. Långsamt kom organisationen tillbaka på fötter.
Andra världskriget kastade sin skugga även över Sverige. Trots det oroliga läget i omvärlden ansåg Lantmännens ledning i början av 1940-talet att det var dags att expandera. Den tekniska utvecklingen med bland annat skördetröskan förändrade spannmålshanteringen i grunden, och med nya byggnadsmaterial och tekniker uppenbarade sig nya möjligheter.
Andra viktiga utvecklingsområden var foderblandningar till husdjur och kemikaliebehandling av grödor. Med centrala tork- och lagringsanläggningar för spannmål kunde det svenska lantbruket få betydande stordriftsfördelar.
Spannmålsproduktionen i Sverige ökade och krav ställdes på nya siloanläggningar, inte minst för export. Medan resten av Europa fortfarande led av sviterna av kriget kunde svenska bönder producera spannmål som aldrig förr. Jordbruksmaskinerna ökade även behovet av drivmedel och smörjfett och 1945 bildade Lantmännen oljebolaget OK tillsammans med bland andra Kooperativa Förbundet.
Enligt Lantmännens egen historieskrivning kom idén till grodden ursprungligen från en svensk turist nyligen hemkommen från London. Där hade han besökt ett museum och fått syn på den indiska groddsymbolen hiranyagarbha – vilket är sanskrit och betyder ungefär ”det som är alltings början”.
Symbolen tros ha anor hela 8 000 år tillbaka i tiden. En spirande grodd är ju en grundförutsättning för allt jordbruk och representerade ”det dynamiska skeendet i modernäringen”. Symbolen lanserades officiellt den 8 januari 1971 med annonser i dagspressen.
PASTA OCH ETANOL
Redan tidigt fanns planer på att driva en egen kvarnrörelse men hård konkurrens från privata kvarnar och andra motgångar hade lett till att satsningen övergivits. Utöver ett delägarskap i Örebro Kvarn valde Svenska Lantmännens Riksförbund att ligga lågt på kvarnfronten till andra halvan av 1960-talet då de återigen trädde in med full kraft genom att bli hundraprocentig ägare i Kungsörnen.
Verksamheten utgick från storkvarnarna i Malmö, Uppsala, Mjölby, Norrköping samt grynkvarnen i Agnesberg – födelseplatsen för AXA:s ångpreparerade havregryn.
Läs också: Beslutet som ritade om den svenska matkartan
Arbetskraftsinvandrare, bland annat från Italien, förde med sig nya matvanor och Kungsörnen blev snart stora även inom pastatillverkning. Kungsörnengruppen omorganiserades 1984 och moderbolaget bytte namn till AB Cerealia. Namnet är latin och togs från en romersk högtid och skördefest till gudinnan Ceres ära. Namnet Kungsörnen fick förstås leva kvar som ett välkänt varumärke på bland annat mjöl och pasta.
I spåren av 1970-talets oljekris accelererade utvecklingen av nya energislag. I samarbete med Alfa Laval och Västsvenska Lantmän anlades 1982 en testanläggning för etanol i Lidköping. Fyra år senare var försöksperioden över.
Resultaten visade att storskalig produktion var möjlig, men ännu saknades de politiska förutsättningarna. Detta dröjde ända till 2001 då Lantmännen Agroetanol invigde sin anläggning i Norrköping.
ETT ENAT LANTMÄNNEN
Riksförbundet började alltmer att fungera som en modern företagskoncern med ökat marknadsfokus, och i och med 1991 års avreglering av det svenska jordbruket blev verksamheten än mer marknadsdriven.
Under 1980- och 1990-talen gick flera av de SLR-anslutna föreningarna samman till större föreningar, som i vissa fall blev så stora att de omsatte miljardbelopp. Dessa sammanslagningar var upptakten till 2001 års stora fusion som skapade det som är dagens Lantmännen.
I början av 2000-talet expanderade bageriverksamheten kraftigt med en rad stora förvärv, däribland danska Schulstad och Unibake. Sedan dess har Lantmännen vuxit ytterligare, såväl organiskt som genom förvärv, både i Sverige och i andra delar av världen. 2024 förvärvades till exempel HKScan Oyjs svenska verksamhet, där varumärket Scan ingår som en viktig del.
Lantmännen är i dag en livsmedelskoncern med 12 000 medarbetare i 22 länder, men det är fortfarande Sveriges bönder som är ägare. Och lantbruk och spannmålsodling utgör fortfarande basen i verksamheten.
Det är dock en näring som är helt beroende av goda skördar och som därmed är förenad med stora osäkerheter. Tack vare riskspridningen i hela livsmedelskedjan kan intäkterna från den övriga verksamheten balansera upp resultatet om skördarna skulle slå fel.
Läs också: Från självförsörjning till import
För det stora flertalet kanske silobyggnaderna med grodden på toppen tjänar som Lantmännens främsta visuella symbol – men man har även haft andra synliga reklampelare genom åren. En av dessa är den ikoniska kepsen, förstås prydd med grodden och gärna med en genomskinlig, grön solskärm i plast. Det är svårt att föreställa sig ett enskilt plagg som är mer förknippat med svenska bönder än den.
De senaste decennierna har huvudbonaden fått kultstatus. Beviset på det kom 2008 då Lantmännen lade ut en variant av den klassiska kepsen till försäljning via hemsidan. Under åren som följde såldes den i tiotusentals exemplar. En viss andrahandsmarknad för de gamla ”bonnakepsarna” har också uppstått, och en och annan Lantmännenkeps har även donerats till olika museum.
