Från självförsörjning till import

FUNGERANDE JORD­BRUK VIKTIG DEL AV TOTAL­FÖRSVARET
För att kunna köpa de ransonerade varorna måste man visa upp kuponger. Ransoneringen sköttes av en central­statlig livsmedels­kommission, av 33 regionala kristids­styrelser och lokala kris­tids­nämnder i varje kommun. Det var de senare som förmedlade ransonerings­korten.

Bristen på livsmedel under de båda världs­krigen visade tydligt att ett väl fungerande jordbruk var en viktig del av total­försvaret. För att behålla ett lands stabilitet och befolkningens försvars­vilja måste staten kunna förse sina med­borgare med mat och energi. Därför fick jord­bruket och livs­medels­produktionen hög prioritet i försvars­planeringen efter andra världs­kriget.

Läs också: Jordbrukets teknikrevolution

Efter­krigs­tidens beredskaps­planering vilade på fem grund­pelare – hög själv­försörjnings­grad av bas­livs­medel, en statlig omställnings­plan för kris­kost, en block­organisation, ransonerings­planer och beredskaps­lager över hela landet med importerade insats­medel som gödning och driv­medel.

Jord­bruks­politiken användes som verktyg för att säkra en hög själv­försörjnings­grad genom satsningar på ökad effektivitet i jord­bruket, och tull­avgifter som skulle begränsa importen och stimulera den inhemska produktionen av livs­medel.

Omställnings­planen för kris­kost skulle täcka svenskarnas behov av mat som kunde produceras så resurs­effektivt och med så få importerade insats­medel som möjligt. När det behövdes skulle livs­medlen ransoneras av staten för att för­delningen skulle bli rättvis.

Statens Jord­bruks­nämnd skrev om kris­kosten i en rapport 1988: ”För att klara för­sörjningen med livs­medel, trots en minskad tillgång på framför allt gödsel­medel och foder­medel, planerar man för en ändrad inriktning på jordbruks­produktionen i en kris. Fläsk-, kyckling- och ägg­produktionen kan komma att minskas kraftigt samtidigt som odlingen av främst potatis och balj­växter i stället utökas. Denna omställning av produktionen medför att förbrukningen av importerade gödsel­medel och foder­medel minskar.”

LANDET DELADES IN I BLOCK
I omställnings­planen ingick också en organisations- och lednings­funktion, den så kallade Block­organisationen som byggdes upp i samverkan mellan lant­bruks­nämnderna, länsarbets­nämnderna och Lant­brukarnas Riks­förbund (LRF). Sverige delades in i block och de regionala jord­bruks­nämnderna utsåg en lant­brukare till ledare i varje block.

– Min uppgift var att samla ihop uppgifter om vilka resurser, till exempel traktorer och diesel, som fanns ute på gårdarna, berättar Arne Lindström, Röbäck, som utsågs till block­ledare utanför Umeå i början av 1970-talet.

– Det fanns så mycket bönder på den tiden så det var uppåt 300 bönder i ”mitt” block. Block­ledarna rapporterade sedan till försvars­direktören på läns­styrelsen vilka resurser som fanns i trakten.

Läs också: När företagsamheten kom till byn

Målet var att Sverige skulle vara helt själv­försörjande på livs­medel under tre års avspärrning. Beredskaps­lagren av insats­medel dimensionerades däremot för en ettårig avspärrning. Tanken var att man under den tiden skulle kunna bygga upp en inhemsk produktion av till­räckliga mängder mineral­gödsel och kemiska växt­skydds­medel.

Sverige hade flera inhemska gödsel­tillverkare varav de största gick ihop 1970 och bildade Supra AB. Företaget ägdes då av bland andra Svenska Lantmännens Riks­förbund (SLR), men majoritets­ägandet övertogs 1981 av Norsk Hydro (nuvarande Yara) som i dag inte längre tillverkar mineral­gödsel i Sverige.

LIVSMEDELSBEREDSKAPEN MINSKADE
Ända in på 1980-talet hade Sverige en hög, stabil beredskap. Det spända säkerhets­läget efter andra världs­kriget, det så kallade ”Kalla kriget” mellan stor­makterna, krävde en hög beredskap.

Men när Berlinmuren föll 1989 och för­hållandet mellan USA och Sovjet tinade, ned­rustades inte enbart det militära försvaret. Även livs­medels­beredskapen sjönk drastiskt, särskilt från mitten av 1990-talet.

EG – SKYDD MOT KRIS
Efter Sveriges medlemskap i det som då hette EG, numera EU, ansåg svenska politiker inte att några beredskaps­lager längre behövdes, eftersom vi kunde lita på att få hjälp av andra EU-­medlemmar vid en kris. Med detta som bakgrund omformades också den svenska jord­bruks­politiken.

Vid EU-inträdet 1995 hade Sverige inte längre något produktions­mål för jord­bruket och inga krav på nationell för­sörjnings­beredskap. I och med EU-inträdet ändrades dessutom Sveriges inriktning för bered­skapen, från att stärka landets förmåga att hantera krig till att fokusera på att hantera bland annat terrorist­attacker och natur­katastrofer. Vi trodde oss ha gått in i den eviga fredens tid.

SJÄLVFÖRSÖRJANDE TILL 50 PROCENT
2002 upphävdes beredskaps­förordningen och Sverige hade inte längre någon politisk livs­medels­strategi. Beredskapslagren hade sålts ut och ingen myndighet hade längre ansvaret för livs­medels­för­sörjning under krig. Livs­medels­för­sörjningen skulle säkras genom handel på den globala marknaden. Det som inte producerades i Sverige ansåg fri­handels­vänliga politiker att vi skulle importera från andra länder.

Efter EU-inträdet har också importen ökat kraftigt och i dag beräknas den svenska själv­försörjnings­graden på livs­medel vara cirka 50 procent. Det vill säga att var­annan tugga vi äter är importerad. Till det ska läggas nöd­vändig import av insats­varor. Sverige är till exempel ett av få länder i EU som inte längre har någon stor­skalig produktion av mineral­gödsel.

Läs också: När snabbköpen kom till byn

Vi har inte heller någon egen produktion av fossila bränslen. Att lagra stora mängder gödning och driv­medel ute på gårdarna är förenat med både stöld- och säkerhets­risker samt stora kostnader för den enskilda bonden. Av­spärrningarna behöver alltså inte vara särskilt lång­variga innan svenskt jord­bruk får problem att fortsätta producera mat och energi.

2015 beslutade riksdagen om en ny inriktning för försvaret. Bak­grunden var en alltmer spänd säker­hets­politisk situation kring Öster­sjön. 2017 konstaterade Försvars­beredningen i en rapport om ut­formningen av det civila försvaret inför perioden 2021–2025, att en längre säkerhets­politisk kris i Europa skulle kräva en om­ställning av livs­medels­produktionen för att säkra befolkningens behov av mat, och att livs­medels­beredskapen behöver byggas upp igen.

Försvars­beredningen ansåg dessutom att det var nöd­vändigt att åter­införa beredskaps­lager av strategiska livs­medel för att klara störningar på upp till tre månader. Det väckte åter frågan om statens roll och ansvar för att trygga den nationella livs­medels­för­sörjningen vid kris eller krig.

DÅLIGT FÖRBEREDDA FÖR KRIS
Det började gå upp för politikerna hur oskyddade och oförberedda vi är för en kris. Ett av de första tecknen på det ökade fokuset på beredskap var när Myndigheten för samhälls­skydd och beredskap, MSB, skickade ut broschyren När kriget eller krisen kommer till alla hushåll i Sverige 2018.

Syftet var att svenska folket skulle förbereda sig inför följderna av till exempel extrem­väder, it-­attacker eller militära konflikter. I broschyren finns en check­lista med tips för hur enskilda med­borgare kan ordna mat, vatten, värme och kommunikationer om samhället inte fungerar som vanligt.

Men det är många hushåll som har svårt att för­verkliga tipsen. Moderna lägen­heter har till exempel inte några omfattande lagrings­möjligheter för livs­medel och få har plats för större mängder vatten i frysen.

Läs också: Varuhusens stora kris

Dagens människor kommer också att ha betydligt svårare att odla sin egen mat än vad man hade under andra världs­kriget. Få har kunskapen eller ens mark att odla på.

En annan faktor som ökat sårbarheten i den svenska livs­medels­försörjningen är den ökade koncentrationen och stor­leks­rationaliseringen i jord­bruket. Antalet lant­bruks­företag minskar stadigt och livs­medels­produktionen koncentreras till ett mindre antal stora företag, främst i södra Sverige.

Ett sådant exempel finns i ägg­produktionen. För bara några år sedan hade morots­kakan i kris­tid kunnat bakas även med ägg, men efter att Sveriges största ägg­producent drabbats av ett lång­varigt salmonella­utbrott och tvingats slakta över en miljon värphöns måste vi importera ägg. Även inom till exempel mjölk­produktionen närmar vi oss en kritisk gräns när antalet företag stadigt minskar.

PANDEMIER OCH KRIG KRÄVER UPPDATERAD STRATEGI
Avspärrningar under covid-­pandemin och kriget i Ukraina har ytter­ligare påmint om hur viktig en hög bered­skap fort­farande är. Under de senaste åren har därför regeringen tillsatt ett antal statliga utredningar om vår beredskap.

2017 antog också riks­dagen en nationell livs­medels­strategi, med det över­gripande målet att öka svensk livs­medels­produktion. Strategin har dock litet fokus på beredskapen vid kris eller krig och bland annat därför är en ny uppdaterad strategi, Livs­medels­strategin 2.0, på gång.

– Sveriges för­sörjnings­förmåga och beredskap måste öka för att bättre hantera yttre kriser. När livs­medels­strategin beslutades 2017 kunde ingen ana att vi inom de fem kommande åren skulle drabbas av torka, pandemi eller att Ryssland skulle invadera Europas korn­bod, Ukraina. En ny livs­medels­strategi behöver beakta vårt stora beroende av importerade insats­varor. Ju mer vi kan producera i Sverige, desto bättre är det, ur ett bered­skaps­perspektiv, säger Palle Borgström, ordförande för Lant­brukarnas Riks­förbund.

Läs också: Kriget kommer – men först reklam!