Det är inte bara enskilda entreprenörer som önskat lämna tydliga avtryck i historien. Även ett och annat aktivt företag har tidvis varit beredda att bege sig en bra bit utanför kärnverksamheten för att rikta uppmärksamheten mot sig.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria 2022 nr 4.
År 1962 förberedde sig Dagens Nyheter för 100-årsjublieet som skulle inträffa om två år. Frågan var bara vad man skulle hitta på, som visade att tidningen inte bara hade lång historia utan även blickade framåt och låg i framkant när det gällde sådant som teknik och forskning. Försäljningsdirektören Harry Bjurström kom med ett intressant förslag – att skapa ett stort planetarium vid DN-skrapan, med plats för 600 personer.
Ett modernt och välskött planetarium, väl beläget i Stockholm, skulle i dag kunna bli en mycket stor attraktion och dessutom ge Dagens Nyheter mycken och god reklam.
Med inspiration från bland annat Köpenhamn och ölbryggeriet Carlsberg, där man inför grundaren J C Jacobsens 150-årsdag donerade 12 miljoner danska kronor till staden för att bygga ett planetarium, ville man i Stockholm på liknande sätt ansluta till epitetet ”planetariestad”. Att DN skulle vara initiativtagare till detta enorma projekt var inte en självklarhet. Kostnadsfrågan var en mycket svår sådan, samtidigt som man inte kunde låta bli att erkänna de fördelar som projektet skulle bidra med. Tidningen menade att: ”Ett modernt och välskött planetarium, väl beläget i Stockholm, skulle i dag kunna bli en mycket stor attraktion och dessutom ge Dagens Nyheter mycken och god reklam”.
Läs också: År 2000 har Stockholm blivit – Heliopolis. Spådde byggbolaget 1955.
Planetariet, som enligt planen skulle placeras precis utanför DN-skrapan, skulle inte bara ses som ett kulturellt besöksmål av rang, utan även som en forsknings- och utbildningsinstitution för både insatta astronomer och en intresserad allmänhet.
Att knyta planetariet till universitets- och skolvärlden var viktigt. Tillsammans med Stockholms observatorium var visionen att etablera ett samarbete med Stockholms universitet, och dessutom kunna bli en inrättning som skulle ingå i ”sjöfolks, flygnavigatörers och astronomers utbildning”. Även för de yngre skulle planetariet vara ett besöksmål, där man skulle kunna ta emot skolklasser från hela Sverige. Planetariet skulle därmed bli ett skolresemål ”i klass med Skansen, Stadshuset och Slottet”.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
FÖREBILD PÅ STOCKHOLMSUTSTÄLLNINGEN
Städer som Haag, Bryssel, London och Paris hade vid denna tid redan planetarier, och det DN-finansierade projektet skulle egentligen inte heller utgöra Stockholms första. Redan 1930 lät det tyska optikföretaget Carl-Zeiss bygga en projektor till ett planetarium på Stockholmsutställningen. Det skulle visa sig bli en av utställningens publikmagneter.
Det planetariet byggdes av AB Fribärande Träkonstruktioner Töreboda, formgavs av Gunnar Asplund, och skulle i dag – om det stod kvar på samma plats som det en gång gjorde – vara placerat mellan Norges ambassad och Villa Källhagen på Gärdet. Efter utställningen plockades det dock isär. Den dyra projektorn som fanns kvar avyttades senare till Skansen (1934) och Liseberg (1946) innan den såldes vidare till Chapel Hill i USA 1947. DN-planetariet skulle därför inte bli det första i Stockholm, men det skulle vara det första som inte enbart byggts i temporärt syfte.
Från de protokoll som återfinns i DN:s arkiv kan man läsa att kritikerna inom DN:s styrelse tyckte att planetariet som idé var föråldrad redan på 1930-talet, och att Stockholmsutställningens planetarium var en fluga.
Att Stockholmsutställningens planetarium stod som inspirationskälla för Dagens Nyheter råder det inget tvivel om, även om åsikterna hur man skulle tolka dess betydelse gick isär. Från de protokoll som återfinns i DN:s arkiv kan man läsa att kritikerna inom DN:s styrelse tyckte att planetariet som idé var föråldrad redan på 1930-talet, och att Stockholmsutställningens planetarium var en fluga. Man ifrågasatte även platsen som sågs som aningen perifer för större publikströmningar och planetariets funktion som ett centrum för rymdforskning. Det skulle endast bli en populärvetenskaplig attraktion utan några högre och ädlare utbildningsinstitutionella ändamål, menade kritikerna.
De som var för projektet (bland annat initiativtagaren, försäljningsdirektören Harry Bjurström) menade att rymdforskningsintresset hela tiden växte, och dess betydelse för allmänheten och samhället i stort inte kunde ignoreras. Att Dagens Nyheter från näringslivets sida (likt Carlsberg i Danmark) skulle vara ledande i detta visionära projekt sågs närmast som naturligt, och skulle stödjas och välkomnas av staden. I kostnadsplaneringen räknade man inte med några markkostnader då man antog att Stockholms stad skulle tycka att projektet var av sådan vikt att man skulle upplåta och bereda platsen utan kostnad, eller i alla fall för en symbolisk summa.
Ur arkivet: Asplund ritade utomhusbio
Tomten där planetariet skulle uppföras var placerad vid Marieberg på Kungsholmen, invid den påbörjade men ej slutförda DN-skrapan, och var en integrerad del av det byggprojekt som DN själva benämnde som ”Mariebergsofficinen”. Platsen där planetariet skulle stå var vid tiden obebyggd, men i stadsplanen var den reserverad för ett eventuellt mindre parkeringshus.
Den exakta platsen behövde därmed lösas med staden. Arkitekten Gösta Bley fick uppdraget att formge byggnaden, som han beskrev som: ”En vacker och nyttig byggnad, men utan lyx.” Det som nu behövde planeras var införskaffandet av den centrala pjäsen för planetariets funktion, nämligen projektorn. Liksom majoriteten av världens planetarier vid denna tid (inklusive Stockholmsutställningens och Carlsbergs planerade Köpenhamns-planetarium) skulle DN:s planetarium förses med en Carl Zeiss-projektor av högsta kvalitet.
ETT INSTRUMENT AV HÖGSTA KVALITÉ
Carl Zeiss var sedan produktionen av den första planetariska projektorn 1923 (Zeiss Mark I) marknadsledande producent av projektorer för planetarier. Företaget, som hade unik kompetens i en eftertraktad bransch, hade efter kriget delats upp i två företag: västtyska Carl Zeiss Oberkochen och det folkägda östtyska kombinatet Carl Zeiss Jena. Instrumenten hade förfinats och förbättrats från den första versionen. Båda de modeller som vid tidpunkten var aktuella för DN (Zeiss Planetarium Model III och IV) tillverkades vid fabriken i Oberkochen.
Läs också: Teknik för nytta och nöje
I kostnadsförslaget skulle projektorn inklusive alla kostnader, försäkringar och frakt, gå loss på närmare 858 000 D-mark, och betalas i tre omgångar – vid beställning, efter halva leveranstiden och vid slutleverans. Leveranstiden skulle efter beställning uppgå till mellan två och tre år, givet att kupolen som skulle inrymma projektorn stod helt klar.
Markkostnaderna var som tidigare nämnts obefintliga i kostnadsförslaget. Även fast man tog höjd för ”oförutsedda kostnadsstegringar” för byggnationen räknade man med att hela kalaset (inklusive byggnaden, optik och tomten) endast skulle landa på 2,5 miljoner kronor. I dag skulle summan motsvara cirka 32 miljoner kronor. Planen var att man, när man löst markfrågan med staden, skulle beställa ett Carl Zeiss-instrument som kunde levereras tidigast till 100-årsjubileet 1964.
Eftersom det ansågs möjligt men ej troligt att lösa tomtfrågan så snabbt, siktade man i realiteten på 1965 eller 1966. Detta innebar att man skulle missa tidningens 100-årsdag med ett eller två år, men att det ändå kunde räknas med som en del av jubileet. Ett beslut skulle behövas omgående, då man redan kommunicerat med Carl Zeiss om initiativet, och insåg att om man drog ut på det längre skulle de förmodligen uppvakta andra, mer beslutsvilliga intressenter.
DEN KOSMISKA TEATERNS SKÅDESPEL
Väl på plats skulle instrumentet möjliggöra den ”kosmiska teater” av över 9 000 stjärnor och himlakroppar som återgavs i kupolens tak med hjälp av över 150 projektorer, varav 32 var kalibrerade för de starkaste stjärnorna. I kupolen, som enligt planen skulle vara 15–20 meter i diameter och ge plats för upp till 600 personer, skulle alla möjliga projektioner av himlen kunna visas i korrekt skala för den sittande publiken.
Den trollbundna publiken skulle bli medveten om den storhet och mystik som rymden och himlakropparna berättar om, när de sjönk längre och längre in i kosmos.
I Harry Bjurströms skriftliga bilaga till DN:s styrelse beskrivs upplevelsen för publiken som, efter att de första himlakropparna framträder i taket och stilla stråkmusik spelas ur högtalare, blir så gripna av upplevelsen att det råder fullkomlig tystnad. En efter en blir stjärnorna, satelliterna och månraketerna fler och fler när projektionen sakta förflyttar himlen i en långsam rörelse.
Läs också: Den första svenska raket-uppskjutningen
Den trollbundna publiken skulle bli medveten om den storhet och mystik som rymden och himlakropparna berättar om, när de sjönk längre och längre in i kosmos. Bjurström, som i sitt förslag för styrelsen kommit mycket långt, hade redan rubriksatt de möjliga föreställningarnas namn – ”Världsalltets under”, ”Planeter på parad”, ”På andra sidan Vintergatan”, ”Kvällens blinkande stjärnor”, ”Runt solen på 40 minuter” och så vidare. Rymden symboliserade något främmande och mystiskt, men som ändå låg inom räckhåll för många, även utanför rymdforskningen.
Innan förslaget arbetats fram fanns en tidigare, något mer nedtonad, plan av redaktören Harry Werner. Han menade att det gick att köpa en billigare projektor från ett japanskt företag. Den planen måste dock ha varit mindre långtgående eftersom man vid närmare undersökning insåg att den skulle vara svår att genomföra.
Efter att Werner lyft förslaget i företagsnämnden (där han inte vann något gehör) gav han och reklamchefen Claes Collenberg sitt stöd till Bjurströms version. Att Bjurström hade en stor och entusiastisk plan kring planetariet var det ingen tvekan om. Han menade att förslaget i allra högsta grad var en ”vettig, värdig och värdefull idé, värd att realiseras i anslutning till Dagens Nyheters 100-årsjubileum.”
Till sist var det bara själva beslutet som återstod att ta. De andra förslagen till 100-årsjubileet inkluderade allt från en jubileumsbok eller en utställning på Moderna museet till en donationsfond eller en simhall. Samtliga förslag var mindre kostsamma, både tidsmässigt och ekonomiskt. Planetariet var måhända en bra idé, men den krävde ganska mycket av en tidning som vid tiden genomgick en stor förändring, inte minst med flytten från Klarakvarteren till Marieberg.
Läs också: ABBA – mer än bara musik
Nytillträdde vd:n Erik Huss, som tog över vid Helge Heilborns bortgång 1960, menade att för att DN skulle kunna ta sig an ett ”speciellt och kostnadskrävande projekt som detta” måste styrelsen i stort sett vara helt enig. Någon enig styrelse fanns för närvarande inte, varför man beslöt att statsvetaren och tidigare politikern Yngve Larsson skulle ”inhämta professor Lindblads synpunkter i frågan”. Detta var alltså Bertil Lindblad, en internationellt erkänd astronomiprofessor. Det beslöts även att Erik Huss skulle fråga om Carl Zeiss återigen kunde avvakta med produktionen, men i övrigt bordlades ärendet tills nästa möte.
Professor Lindblads svala intresse signalerade slutet för planetariet som projekt.
RESAN LIDER MOT SITT SLUT
Åke Bonnier i styrelsen, som tidigare varit positiv till idén om ett planetarium, blev efter en resa till ett planetarium i New York mindre entusiastisk. När nästa styrelsemöte hölls visade det sig att även astronomiprofessorn Bertil Lindblad var svalt inställd. Yngve Larsson berättade att han i stället för ett planetarium ville se att DN sponsrade bygget av en ”stor dominerande klocka” i innerstaden, som han menade saknades, och som skulle ge bättre publicitet.
Professor Lindblads svala intresse signalerade slutet för planetariet som projekt. Att denne rymdforskare av rang inte var entusiastisk och i stället ville se en annan idé realiserad, gjorde det svårt att för styrelsen argumentera för projektets fortlevnad. Även den nyinkomna kostnadsberäkningen av DN-skrapan och resten av Mariebergsbyggnaderna gjorde det svårare att sträcka sig ekonomiskt till kostnadskrävande projekt som detta.
Läs också: Utforskare av nya världar
Med andra ord blev det inget planetarium för Dagens Nyheter. Inte heller Carlsbergsfondens Köpenhamnsplanetarium realiserades eftersom det inte gick att enas om en definitiv placering. Den redan inköpta projektorn såldes i stället vidare till Stuttgart. Än i dag har vi inget så kallat projektionsplanetarium i Sverige. Naturhistoriska Riksmuseets Cosmonova turas om att vara en IMAX-biograf och planetarium, vilket också är en vanlig modell internationellt.
