År 1955 debuterade Lisa Larson som formgivare vid Gustavsbergs porslinsfabrik med en serie djur i mörkbrunt stengods. Inom några år framstod hon som en av Sveriges mest älskade keramiker.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria 2024 #3.
Lisa Larson föddes hösten 1931 i sydvästra Småland – i Härlunda i Kronobergs län. Där drev hennes far ett sågverk. Han var en passionerad älskare av konst och antikviteter. Så småningom flyttade familjen till Killeberg, ett litet samhälle i Skåne. Lisa ritade mycket som barn. I tidiga tonåren började hon också snida och måla lustiga figurer i trä – det fanns ju gott om träbitar i faderns företag.
En lärare från Slöjdföreningens skola i Göteborg, blev imponerad när han fick syn på Lisas sniderier. Han uppmanade henne att söka till konstskolan i Göteborg – den som då kallades för ”Slöjdis” men i dag heter Högskolan för Design och Konsthantverk (HDK).
Läs också: Augusta Lundin – först med det senaste
Vid 18 års ålder, började hon på Slöjdföreningens skola i Göteborg. Hon hade sökt och kommit in på skolan utan att uppge vilken linje hon ville gå på. Rektorn placerade henne på keramiklinjen med möjlighet att byta till annan linje efter ett år.
Som huvudlärare fick hon den finlandssvenske keramikern Kurt Ekholm, känd från Arabia porslinsfabrik i Helsingfors. Lisa ville egentligen bli modetecknare precis som sin syster, men så snart hon började arbeta med leran kände hon att hon hade hamnat rätt.
Efter några år gifte hon sig med den värmländske konstnären Gunnar Larson som studerade vid Valands konstskola i Göteborg. Så fick hon sitt välklingande konstnärsnamn – Lisa Larson. Hon var då bara 21 år och fortfarande elev på ”Slöjdis”.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
VÄRVAD AV STIG LINDBERG
Efter fem års utbildning var hon dock redo att söka sin försörjning som keramiker. Både Lisa och Gunnar såg fram emot ett liv tillsammans som fria oberoende konstnärer. Hon drömde om en egen verkstad; ingen av dem hade någon önskan att arbeta för konstindustrin.
Men våren 1954, en kort tid innan Lisa skulle lämna Slöjdföreningens skola hade läraren Kurt Ekholm skickat in några av hennes arbeten till en tävling mellan konsthantverksskolorna i Norden.
I juryn satt den konstnärlige ledaren för AB Gustavsbergs Fabriker – Stig Lindberg – och han blev intresserad av Lisa Larsons bidrag, däribland en kanelbrun vas med ristad dekor som fick andra pris i tävlingen. Den 3 maj 1954 skrev Stig Lindberg ett brev till ”Fru Lisa Larsson” där han erbjöd henne ett provår vid porslinsfabriken i Gustavsberg.’
De unga keramikerna skulle uttrycka sig fritt och dessutom få en liten månadslön; allt de skapade skulle vara deras egendom och kunde säljas om de behövde extra inkomster
GUSTAVSBERG BLEV LISAS UNIVERSITET
I början av femtiotalet framstod Gustavsbergs porslinsfabrik som Sveriges mest moderna och framgångsrika keramiska industri, vida känd för sin formgivning av servis- och konstgods.
Där arbetade en rad kända konstnärer när Lisa Larson anlände till fabriken hösten 1954. Legendariske Wilhelm Kåge, som kommit till fabriken redan 1917, var fortfarande aktiv i Studion – den berömda konstavdelning som Kåge hade inrättat 1942, då han fortfarande var konstnärlig ledare för Gustavsberg. 1949 överlät han det konstnärliga ansvaret till den livfulle yngre medarbetaren Stig Lindberg.
Av det brev, som Stig Lindberg skrev till Lisa Larson den 3 maj 1954, framgår att han tänkte starta ”en fri ateljé, där några ungdomar får arbeta cirka ett år”. Tanken var att fabriken skulle stå för lokal, material och tekniskt kunnande.
De unga keramikerna skulle uttrycka sig fritt och dessutom få en liten månadslön; allt de skapade skulle vara deras egendom och kunde säljas om de behövde extra inkomster (men fullt så generösa villkor fick de inte alls i realiteten!).
Det hela var ett experiment som Stig Lindberg formulerade så här: ”Min avsikt är att lära känna dessa ungdomars begåvning och egenskaper, och den eller de som är bäst skulle sedan anställas som konstnär vid fabriken.”
Läs också: Sif Öberg – produktiv illustratör och designer
Lisa Larson lockades av förslaget och tackade ja. Lisa Larson framhöll ofta sin stora tacksamhet över Stig Lindbergs framsynthet. Han lät de unga konstnärerna arbeta fritt och kom ofta upp till ateljén för att titta på vad de hade åstadkommit och diskutera deras arbeten.
Lisa Larson betraktade det första året på Gustavsberg som sitt universitet. Stig Lindberg blev hennes mentor. På skolan i Göteborg hade hon enbart arbetat med lergods, nu fick hon lära sig att hantera stengods, vilket gav helt andra möjligheter.
En dag hade hon modellerat en katt med svansen i vädret. När Lindberg fick syn på den föreslog han att hon skulle utveckla katten till en modell för produktion. Så tillkom hennes första serieproducerade figur, en kavat liten katt med tidstypisk uppsyn.
KVINNOR MED RONDÖR BLEV ETT SIGNUM
År 1958 presenterades ”ABC-flickorna” på marknaden och denna älskliga serie blev Lisa Larsons genombrott i folkhemmet. De fem kraftfulla kvinnofigurerna var tänkta som bokstöd, men trots sina väldiga former blev de inte tillräckligt tunga för att fungera så som det var tänkt – de var ju inte massiva. Men de sålde bra ändå och är i dag mycket eftertraktade samlarobjekt.
Lisa Larson har alltid fascinerats av voluminösa kvinnokroppar. Kvinnofigurer med rondör har blivit något av Lisa Larsons signum, men i slutet av femtiotalet blev en del människor rasande över att hon hade ”vanställt” ABC-flickorna med tjocka lår och stadiga vader.
Hur kunde hon göra sådana nidbilder av kvinnor, dundrade hennes kritiker, men den stora publiken älskade Lisa Larsons frodiga figurer. De producerades i stora upplagor och tryggade jobbet åt ett tiotal unga kvinnor som målade dekoren i ateljén.
STOR BREDD
Efter provåret 1954–55 blev Lisa Larson fast anställd, och hon fick då en egen verkstad i samma byggnad som fabrikens konstavdelning, allmänt kallad Gustavsbergs Studio. Detta var en konstnärlig experimentverkstad för konst- och prydnadsgods i såväl unik som hantverksmässig serietillverkning.
I den egna verkstaden samarbetade Lisa med en skicklig drejare som hjälpte henne att dreja vaser, krukor och fat i stort format – exklusiv keramik som hon sedan själv försåg med ristad eller målad dekor. Ända sedan 1917 hade företagets konstnärer fått arbeta med både design för serieproduktion och fritt skapande av unikt konstgods.
Lisa Larson gjorde en hel del unika ting på femtiotalet – inte bara figurer utan också stora kraftfulla vaser med ristade dekorer. Många blir förvånade över hennes stora bredd; man känner kanske inte till att en konstnär har lättare att vara spontan när han eller hon får uttrycka sig helt fritt. Mycket av det som Lisa Larson har åstadkommit är resultatet av en plötslig ingivelse.
Hennes fria keramik skiljde sig ganska mycket från den serietillverkade, men även i unikaten känner man igen konstnären bakom verket.
Lisa Larsons ABC-flickor från 1958 producerades i stora upplagor även under sextiotalet. Lisa fick aldrig någon royalty på sina figurer, i stället arbetade hon i alla år för en ganska låg månadslön (det hade kvinnorna i Sverige på sextiotalet!).
Hon fick inte heller några friexemplar av de föremål som hon formgivit; hon var tvungen att köpa dem från fabriken. Sådana var villkoren för de fast anställda konstnärerna.
På sextiotalet skapade hon många nya serier, till exempel ”Afrika” (1964) med olika afrikanska djur, däribland ett lejon med gigantiskt klotrunt huvud och ristad dekor. Detta lejon har blivit något av en signatur för Lisa Larson, och det blev sedan upptakten till hennes framgångar i Japan under 2000-talet.
Formgivning av keramik för industriell tillverkning kräver mycket planering. Det finns en rad ekonomiska och produktionstekniska faktorer att ta hänsyn till, ty det är dyrt att ta fram gjutformar till nya modeller. Produkterna måste vara lätta att tillverka och de måste framför allt gå att sälja – helst i stora upplagor.
Under studentrevolternas år – 1968 – gjorde Lisa Larson en politiskt färgad skulptur kallad ”Samhällsdebatten” – en kraftfull kvinna som lyfter en herreman på raka armar högt över huvudet. Modellen gjordes i två storlekar, 20 och 40 cm, med varierande dekorer. Även denna är hett åtrådd av dagens samlare.
STRUKTUROMVANDLING I BRANSCHEN
I början av sextiotalet blev det modernt att liva upp den öppna spisen med en konstnärligt utformad keramikplatta, och snart sågs sådana väggplattor överallt – såväl inne som ute. Flertalet av dem är designade av Lisa Larson.
Något senare började Lisa Larson arbeta i en ny teknik; i stället för att dreja övergick hon till unika skulpturer i kavlad, skuren och rullad stengodslera. Med denna metod framställde hon en rad fantasifulla fåglar och människofigurer.
På sjuttiotalet fick Lisa Larson flera idéer till skulpturer som blev stora försäljningssuccéer. Och kreativa idéer var just vad företaget behövde, för under detta decennium började fabriken i Gustavsberg få problem.
Den strukturomvandling som inleddes i Sverige på sextiotalet drabbade en rad svenska industrinäringar, inte minst glas- och porslinsindustrin som hade svårt att konkurrera med de utländska importvaror som vällde in i landet. Samtidigt svalnade kundernas intresse för svenskt konsthantverk och konstnärligt formgivna industriprodukter.
På sjuttiotalet befann sig stora delar av den keramiska industrin i kris. Även i Gustavsberg kände man av det konsumtionsfientliga klimatet som då rådde i landet. Porslinsfabrikens verksamhet hade länge bekostats av intäkterna från koncernens andra, mer lönsamma industrier: sanitets- och badkarsfabrikerna samt tillverkningen av plast.
Läs också: Mattdrottningen Märta Måås-Fjetterström
Men produktionen av serviser och konstgods gav Kooperativa Förbundet god publicitet, vilket naturligtvis var värdefullt och mycket därför fick porslinsfabriken leva kvar. Konstnärerna på Gustavsberg deltog ofta i utställningar och mässor runt om i världen. Lisa Larson var särskilt populär i Tyskland dit mycket av hennes design exporterades.
Fabriksledningen brukade då och då samla konstnärerna till ”brainstorming” för att få fram förslag till nya produkter. Vid ett sådant möte 1972 framkastade Lisa Larson spontant: finansminister Gunnar Sträng som sparbössa!
Detta tyckte alla var en lysande idé, och året därpå lanserades Gunnar Strängs karaktäristiska gestalt som sparbössa i oglaserat stengods (1973). Denna porträttlika figur blev en verklig kassasuccé!
År 1974 presenterades de fyra första barnen i serien ”Världens barn”, och ett år senare kom ytterligare fyra etniska figurer. Denna serie producerades under hela sjuttiotalet i mycket stora upplagor – cirka 100 000 barn per år. De salufördes i många europeiska länder, och delar av intäkterna gick till FN-organet UNICEF.
Samlarserien ”Utrotningshotade djur” växte fram i samarbete med Världsnaturfonden WWF och producerades åren 1975– 81. Serien omfattar sju djurarter som tillverkades i begränsade upplagor i målad och glaserad stengodslera.
Konsumenterna älskade Lisa Larsons knubbiga små barn, och 1978 dök nya ungar upp som figurativa ljusstakar i serien ”Advent” – en liten Lucia, stjärngosse, tärna och tomte. (De tillverkas fortfarande, men nu av Keramikstudion Gustavsberg.)
Åren 1965–75 producerade fabrikerna i Gustavsberg allt från kakel till handfat, toalettstolar och badkar till alla dessa nybyggda bostäder.
TUFFA TIDER
AB Gustavsbergs fabriker upplevde mycket goda tider på fyrtio- och femtiotalen när folkhemmet försågs med många nya bostadsområden. Än bättre blev det på sextiotalet, då regeringen satsade på ”miljonprogrammet” vilket innebar att en miljon nya lägenheter och småhus skulle byggas på tio år.
Åren 1965–75 producerade fabrikerna i Gustavsberg allt från kakel till handfat, toalettstolar och badkar till alla dessa nybyggda bostäder. Men i slutet av sjuttiotalet, då marknaden plötsligt var mättad, rådde helt andra tider och stämningen på porslinsfabriken sjönk. Den nervösa och irriterade atmosfären spred sig snart till de anställda.
Lisa Larson kände ingen uppskattning för sitt arbete och därmed försvann hennes arbetsglädje, trots att hennes design sålde så bra. Hon hade varit på fabriken i mer än halva sitt liv och kände nu att det kanske var dags att säga upp sig.
SA UPP SIG OCH BLEV FRI KERAMIKER
Lisa Larson sade upp sig från Gustavsbergs porslinsfabrik 1980, för att i stället pröva lyckan som fri keramiker. Hon hade då arbetat 26 år på Gustavsberg. Fem år tidigare hade familjen lämnat själva brukssamhället på Värmdö och flyttat till en villa i grannkommunen Nacka, närmare centrala Stockholm.
Där hade Lisa och hennes make Gunnar inrett varsin ateljé. Det dröjde inte länge förrän den erfarna formgivaren Lisa Larson fick nya uppdrag från porslinsfabriker i såväl Danmark som Tyskland samt från olika varuhus i Sverige.
En tid arbetade hon för tyska Rosenthal, därefter för Goebel Porzellan där de små Hummel-figurerna tillverkas. Inför julen 1981 fick Lisa Larson i uppdrag att designa en liten tomte för den KF-ägda varuhuskedjan Domus. Tomten tillverkades i Japan och såldes sedan i stora upplagor över hela Sverige.
Läs också: Swedish grace såg dagens ljus i Göteborg
Snart kom också en förfrågan från varuhuskedjan Åhléns som beställde en bra vardagsservis i flera delar. Så tillkom den mjukt formade servisen ”Jang”, som är Lisa Larsons första och enda bordsservis. Butikskedjan Duka hörde också av sig och beställde en serie tillbringare samt kaffe- och tekannor.
På åttiotalet inledde Lisa Larson ett samarbete med de skånska företagen Höganäs Keramik och Jie-Keramik i Gantofta utanför Landskrona. För Jie har hon formgett en serie djur som sålts i numrerade upplagor till förmån för Världsnaturfonden.
De figurer som Lisa Larson designade för Gustavsberg såldes inte i Japan medan hon var anställd på fabriken och hon hade heller inga separatutställningar där, trots att hon fick flera erbjudanden. Men som fri keramiker kunde hon göra som hon ville, och därför tackade hon ja när hon 1981 blev inbjuden att ställa ut i varuhuset Seibu i Tokyo, vilket var ett mycket prestigefyllt erbjudande.
KREATIVT SAMARBETE I KERAMIKSTUDION
När Lisa Larson hade lämnat Gustavsberg dröjde det inte länge förrän två av hennes tidigare nära medarbetare – Franco Nicolosi och Siv Solin – kontaktade Lisa. Snart inledde de tre vännerna ett nytt kreativt samarbete.
År 1993 lades Gustavsbergs hushållsporslinsfabrik ned av de dåvarande ägarna Hackman-Rörstrand. Då var Franco Nicolosi arbetsledare vid fabrikens konstgodsavdelning. Inför nedläggningen blev han erbjuden att överta denna del av verksamheten.
Med Siv Solin och Lisa Larson som delägare grundade han Keramikstudion Gustavsberg. Företaget tillverkar främst föremål designade av Lisa Larson. När Keramikstudion startades beslöt sig Lisa Larson för att tacka nej till alla designuppdrag.
Hon ville nu enbart koncentrera sig på sin unika keramik, men detta till trots har hon skapat flera nya skulpturer som nu produceras av Keramikstudion. Merparten av dessa nyheter säljs till Japan.
POPULÄR I JAPAN
Hennes sextio år som formgivare firades hösten 2014 med en retrospektiv vandringsutställning på varuhuset Matzuya i Tokyo. Ända sedan tidigt 2000-tal har Lisa Larson haft täta kontakter med Japan och hon får ofta besök av japanska återförsäljare, gallerister, journalister och fotografer.
Lisa har också samarbetat med sin dotter Johanna Larson som är utbildad grafisk designer. De har bland annat skapat barnböcker som getts ut i Japan.
Läs också: Porslin för Ryssland
Lisa och Johanna Larson har också samarbetat för svenska företag, däribland Klippan Yllefabrik som tillverkar plädar och filtar, och Opto Design, som producerar svensktillverkade brickor och skärbrädor med mera.
Lisa Larson tog också upp kontakten med det företag som ägde fabriken där hon arbetade i 26 år. Det gjorde hon när Coop bad henne henne att rita mönster till sina regnkläder och stövlar för barn. Lisa Larson var aktiv in i det sista. I en intervju i TT 2021 uppgav hon att hon arbetade med lera varje dag. Hon avled under 2024.
Denna text är kortad, men finns utgiven i en längre version i boken Lisa Larson keramiker utgiven av Bokförlaget Arena.
