På en kattvind i ett hus på Stora Malmgatan i Sigtuna hittades på 1970-talet en fotoskatt som tillhört Nanna Lindgren Tingwall. Upptäckten gjordes av hennes son Gunnar och glasplåtarna med Nannas 280 fotografier och välskrivna minnesanteckningar hade då legat undangömda i nästan 60 år.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria nr 2 2024.
Nanna Lindgren Tingwall föddes 1873 och växte upp tillsammans med systern Emma i kvarteret Malmen, strax öster om Sigtunas stadskärna. Här har funnits småskalig industri som saltpetersjuderi, bryggeri och färgeri i drygt 400 år. Familjen Lindgren hade vid Nannas födelse levt sedan två generationer i kvarteret och sällat sig till övriga hantverkare i området.
Nannas farfar var hovslagare, farbror och faster drev skomakeri och pappa Wilhelm tog över garveriet, som var inrymt i ett stort 1700-talshus vid strandkanten. Därifrån gick det färdigbehandlade och garvade lädret direkt vidare till skomakeriet. Sammanhållningen i släkten och över generationer var stor och alla levde nära varandra i grannfastigheterna på Malmen. Småföretagarandan gick i arv till Nanna och Emma.
21 år gammal tog Nanna arbete som husföreståndarinna hos sprängämnesinspektör Ludvig Richnau. Hon bodde hos honom i Stockholm, tills de så småningom flyttade till hans sommarhus Sandsborg i Sigtuna. För lönen köpte hon en kamera av märket Mürer’s Express Newness. En kamera av deluxe-modell i valnötsträ, klädd i förstklassigt läder.
Läs också: Sif Öberg – produktiv illustratör och designer
Och så började hon sitt fotograferande, med stor lust och frihet. På bilderna finns hennes familj, vänner, de vackra damerna i kvarnhjulshattar, som kommit med tåget från Stockholm och sommargästerna vid ångbåtsbryggan som fällt upp sina vita parasoll i skydd mot solen.
Sigtuna hade vid samma tid ytterligare en fotograf, Arvid Drake, och hans och Nannas bilder är i dag viktiga källor för dokumentationen av stadens utveckling i början av förra seklet. Men medan Arvid fotograferade tidigt om morgonen, för att inte få med stadens invånare på sina bilder – gjorde Nanna det motsatta.
På hennes fotografier sjuder det av liv. Hon dokumenterade samtal mellan människor på Stora gatan, barnens lek vid stranden och dans på gårdsplanen till ljudet av herr Richnaus fonograf.
Nanna tog sig friheter, både som person och genom att hon som kvinna fick en roll som fotograf i lokalsamhället. Men så levde hon också i en tid av utveckling och förändring och berättelsen om henne blir en berättelse om hur kvinnor tog plats i yrkesliv och offentliga rum.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
NÄRINGSFRIHET ÖPPNAR DÖRRARNA
1846 trädde den nya Fabriks- och Hantverksordningen i kraft och med den gavs ogifta kvinnor samma rätt som män att bedriva hantverk och även viss handel, under förutsättning att de var ”välfrejdade kvinnor med försvarlig kristendomskunskap”.
Fotograf, som var ett nytt hantverksyrke i Sverige, var inte förbehållet männen. Med fotots artistiska uttryck ansågs det även lämpligt för kvinnor från borgarklassen att starta ateljéer. Men det var först 1864, då Näringsfrihetsförordningen klubbades igenom och kvinnor fick samma formella rättigheter som män i det privata näringslivet, som det kvinnliga fotograferandet tog fart på allvar.
Läs också: Spelkortstillverkning – ett kvinnojobb
Då öppnades så många ateljéer runt om i landet att det på flera platser ledde till en överetablering – och fotografer och fotoassistenter flyttade mellan städerna för att nå nya kunder.
Från 1860 och 50 år framåt, uppskattas att omkring 30–40 procent av landets fotografer var kvinnor. Då de i sin tur ofta anställde kvinnor som assistenter blev allt fler ateljéer helt kvinnliga arbetsplatser.
Någon formell utbildning fanns inte förrän på 1920-talet, så de flesta gick som lärlingar under några år, tills de behärskade yrket. Ökad tillgänglighet och förenklad fototeknik gav lägre priser och det blev möjligt även för den växande medelklassen att få sitt porträtt taget.
Det fanns en stor marknad för fotografiska visitkort, små bilder att visa upp för sin omgivning och byta med varandra. Ateljéerna, med kulisser och rekvisita gav kunderna möjlighet att skapa sina egna scener. Vackra salongsmöbler, palmer, målade landskap eller kanske något vågat – som en cykel att hålla i, var inte helt ovanligt.
Nanna fotograferade dock utanför fotoateljéernas ramar. Hennes bilder var ofta dokumentära. Hon var på plats i Stockholm när Gustaf V tillträdde tronen 1907. Med händerna sträckta högt över åskådarnas huvuden lyckades hon fotografera kungen och drottning Victoria i deras hästekipage, mitt bland stadens jublande invånare.
Men hon tillät sig också att leka med kameran. Bar ut stolar och bord i naturen och placerade och regisserade sina motiv.
Till bilderna förde hon anteckningar: ”Vaktmästargården i Vanadislunden”, ”’Gubben’ med granruskan” och hunden ”Kurre” som följde henne vart hon gick och vars nos tittar fram på många av fotografierna.
NANNAS VÄRLD
Från 1863 blev ogifta kvinnor myndiga. Många kvinnliga fotografer valde därför att vänta med giftermål eller förbli ogifta för att kunna behålla sitt yrke, ta egna beslut om sina livsval och förfoga över sin inkomst.
Även Nanna levde länge som ogift. Först vid 38 års ålder gifte hon sig med övermaskinist Emil Tingwall, men han befann sig till sjöss så vigseln fick ske när det sydafrikanska handelskompaniets stora ångare Magdala passerade den danska kusten.
I Svenska Dagbladet beskrevs den märkliga händelsen om sjömansbruden från Sigtuna som gifte sig i ett annat konungarike och sedan åkte med fartyget på ”en liten weddingtrip” upp till Sundsvall.
Läs också: ”Det är mer sport om underlaget är bottenlöst”
Nanna delade sitt livsval med systern Emma, som även hon äktat en sjöman. Som gifta blev de båda systrarna omyndigförklarade, vilket var svårt när deras förmyndare befann sig på havet månader i sträck.
Efter giftermålet och sonen Gunnars födelse slutade Nanna att fotografera. Bland de 280 glasplåtar hon efterlämnade finns många motiv på barn och familjer, men inget på hennes egen son eller make. Varför kameran lades undan vet man inte. Kanske ansågs det inte passande för henne som mor och hustru att fotografera, kanske hade hon inte längre tid eller lust.
Nanna dog av sjukdom redan 1925. Hon var då 52 år, men hann uppleva beslutet om kvinnlig rösträtt och rätten även för gifta kvinnor att förklaras myndiga. Men då hade hennes glasplåtar med bilder redan legat nedpackade på vinden i många år.
När sonen Gunnar hittade dem på 1970-talet skänkte han kameran och glasplåtarna till stadens museum. Nu har delar av bildskatten fått komma fram ur samlingarna igen. Nannas värld har öppnats och hon har fått en rättmätig plats i Sigtuna Museum & Arts permanenta utställning, omgiven av ett urval av företag och näringsidkare ur stadens historia.
Där står hon nu i helfigur, leende, med kameran mellan sina händer, redo att ta nästa bild.
Hedvig Söderström (1830–1914), Stockholm. Efter att ha utbildat sig som konstnär startade Hedvig 1858 en fotoateljé på Drottninggatan i Stockholm, som en av de första kvinnliga fotograferna i huvudstaden. Hon var porträttfotograf och stod titulerad som mamsell, det vill säga ogift, vilket gav henne möjlighet att driva affärsverksamhet.
Nelly Gunnarsson (1869–1950), Helsingborg. Nelly startade fotoateljé där hennes syster anställdes som assistent, vilket inte var helt ovanligt. Hon fotograferade både i sin ateljé och ute i naturen. Många av hennes bilder togs framför målade kulisser och kanske fick hon influenser från England, där hon studerat en tid. Nellys fotografier finns i dag att ta del av via Helsingborgs museisamling.
Albertina Eriksson (1881–1969), Bjurholm. Albertina skaffade sin första kamera i slutet av 1800-talet. Hon var självlärd och vandrade runt i södra Västerbotten som bygdefotograf, vilket var en ovanlig roll för att vara kvinna. När Albertina gifte sig, 1912, slutade hon nästan helt att fotografera. I dag finns hennes bilder i Västerbottens museums samlingar.
Ida Ekelund (1884–1982), Lund. Vid en renovering av en takvåning i Lund 2012 hittades över 8 000 glasnegativ med bilder av fotograf Ida Ekelund. Ida drev fotoateljé på 1910–1920-talet. Hon hade förmågan att få sina kunder att känna sig bekväma framför kameran, vilket syns i många av hennes porträtt. Bilderna finns att se i utställningen »Jag ser dig« på Kulturen i Lund samt online på kulturen.com.
Maja Åström (1889–1946), Bureå. Maja var utbildad fotograf och kom till Bureå i Västerbotten som tjugoåring. Hon tog portätt i sin ateljé, men åkte även ut och fotograferade människor i vardagliga miljöer eller på arbetsplatser. Skellefteå Museum har ett flertal av Majas bilder i sina digitala samlingar.
