Heliopolis – år 2000, en respektlös vision av Vic Suneson
Ur ”Vi bygger vidare”, Byggnadsaktiebolaget Hallström & Nisses 25-årsbok (utgiven 1955)
Nyårsdagen den 1 januari år 2000 landade det första raketplanet från Tellus på Mars. Landningen gick utan missöde – om man bortser från en liten felräkning, beroende på ett defekt kugghjul i en matematikmaskin, varigenom landningen egentligen kom att äga rum sju minuter före sekelskiftet. Men skickliga och förstående teletekniker på jorden lät jubileumsprogrammet från Mars hänga på tork några minuter, varigenom jordens cirka fyra milliarder invånare utan nämnvärd överraskning kunde via sina inbyggda teleapparater konstatera, att nyårs grönskan på Mars var närmast tropisk, att där faktiskt fanns kanaler och att ledaren för den första slutgiltiga expeditionen till Mars – professor A. E. Rohast – läspade även i avlägsna interplanetariska atmosfärer.
Atta år tidigare ägde den första raketflygningen till månen rum. På några korta år koloniserades denna drabant till Tellus och via rymdstationer i gränsbandet till jordatmosfären försiggick regelbunden semestertrafik till den i sig fullständigt ofruktbara månterrängen.
Den egentliga överraskningen i sammanhanget var att man funnit varken mån- eller marsmänniskor.
Närmast siktade man på Jupiter, men det fanns också en falang, som ansåg det mera lönande att satsa på Venus eller Merkurius. Men Jupiter hade sina elva månar och föreföll fastare i köttet.
På jorden gick livet vidare.
*
Solen gick upp över bergskammen i öster, björkarna stod i gryningsljuset och andades vit rimfrost och en domherrehona purrade upp sig, fladdrade till en aning osäkert och slog ner intill fågelbordet på ett fönsterbleck. Hon pickade i en frusen brödskiva och for besviken därifrån.
Väckarklockan ringde.
Nu ringde den egentligen inte. Det var många år sedan man slutat med väckarklockor som drogs upp och ställdes och sedan slängdes i väggen. Men man använde fortfarande samma uttryck.
Språket utvecklas egendomligt nog inte alltid lika fort som allt annat.
Väckarklockan ringde, vilket betydde att elplattan under kaffekokaren tändes, att musiken släpptes på i högtalaren i sovrummet och att en bestämd röst med mjuka tonfall tillhöll barnen att stiga upp, att tvätta sig och skölja tänderna, att dra på sig dräkterna och att gå ner till frukost.
Kontorsassistenten Svensson ville inte vakna. Det optiska ögat på väggen mitt emot honom blinkade till. Musiken ökade i styrka, men han skruvade sig längre ner under dormlontäcket och drog kudden över huvudet. ögat rodnade och musiken avbröts.
– Svensson, sa rösten från högtalaren. Du kommer för sent till jobbet, om du inte sticker upp ur sängen. Bumps!
Det var fru Svenssons röst och den var inspelad på band. Själv sov hon lugnt vidare.
Dormlontäcket var mjukt och ändå tätt. Drog man det över öronen, så tänjdes det ut och lämnade inte fötterna obetäckta.
– Svensson, fortsatte rösten. Är du en man eller en mullvad? Om du inte är ur sängen inom tretti sekunder, så vet du vad som händer.
Svenssons ögon var blå. Ögonvitorna en aning röda. Det blonda håret var rufsigt och det var egentligen allt som syntes ovanför täcket.
– Humbug, muttrade han och vred på sig. Varför skulle jag inte sova vidare?
– Därför att då kommer du försent till jobbet, sa rösten. Ska jag släppa på vattnet?
Svensson slog tillbaka täcket och satte sig upp i sängen. Den sjönk ner mot golvet och vickade till längs ena kanten. Svensson vältes ut på golvet och han stod utan att riktigt veta hur på den mjuka mattan och gned sig i ögonen. Golvet slöt sig över sängen, det mullrade en smula när de infraröda strålarna såg till att sängen blev bäddad, och han tänkte okontrollerat … i kväll måste jag smörja sängen … och så rullades han ut i badrummet, där han rutinmässigt slängde av sig prylonnattdräkten i tvättbasken och själv lät sig föras in i duschen.
Tjugo minuter senare stod han nyrakad och påklädd på golvet i hallen. Han var litet mera vaken nu, men fortfarande inte upplagd för lustigheter. Det var nästan en chock, när han fick se sin fru komma ut ur sovrummet i en blommig nattrock.
– Fuskis, sa han. Du skulle ju sova i två minuter till.
Så blev han orolig.
– Har det hänt något, älskling? frågade han.
Högtalaren vid hans armbåge knäppte till.
– Är alla uppe? frågade en hurtig röst.
En serie kontrollampor glimmade till.
– Var är Lasse? frågade högtalaren.
Man hörde en duns från badrummet och så dök det upp en liten kille i pyjamasbyxor på tröskeln.
– Vanurå? sa han. Får man inte sitta på …
Kontrollamporna blinkade och en klocka började ringa.
– Vårda ditt språk, unge man, sa rösten.
– Kaffet! ropade fru Svensson och rusade nerför trappan. Svensson följde efter i lugnare takt.
– Ingen panik, ropade han efter hustrun.
– Sju minuter kvar, sa högtalaren. Skynda på!
Svensson snubblade ut i vardagsrummet. Han var fullständigt vaken och han var inte på gott humör.
– Älskling, sa han till sin hustru ute i köket. Stäng av den förbaskade automatiken. Kan vi inte få vara oss själva för en enda sekund.
Lamporna blinkade.
*
Vattnet bubblade och sjöd i Norrström och isflaken inne från Mälaren virvlade runt i en munter dans ner mot Strömparterren, innan de lugnade upp sig i marvattnet framför Nya Strömbron. Den hette fortfarande Nya Strömbron, trots att den byggts redan på fyrtitalet som ett tjugoårigt provisorium. Nu stod den egentligen kvar som ett avskräckande exempel. Trafiken var också obetydlig. Tunnlarna under Strömmen tog den tunga trafiken och till kontorskvarteren i Klara kom man från förorterna med luftbussarna. Såvida man inte föredrog tunnelbanan, vilken kämpade en hård och förlustbringande kamp med den allt intensivare luft trafiken.
Man byggde en ny kontorsskrapa på Blasieholmen. Det var en av de få äldre byggnader utanför Gamla Stan som klarat sig undan den våldsamma byggruschen på åttitalet, då hela innerstaden skapades om. Intill dess hade man länge vanmäktigt kämpat med saneringsproblemen och låtit staden växa utåt periferien.
Så kom nya tongångar och de stora organisationerna tog ledningen. Arbetsgivarna och LO gick tillsammans med tjänstemannaorganisationer och andra grupper och sopade bort statsdirigeringen. Riksdagens makt begränsades och regeringen ställdes åt sidan. I stället utövades bestämmanderätten av Höga Rådet – representanter för produktion och företagsamhet i förening med forskare, arbetare och tekniker – och en våldsam utveckling växte fram i skuggan av den nyttiggjorda solenergin, atomkraften och viljan till friska personliga initiativ.
Men Gamla Stan lämnades som sagt orörd. Den låg på sin ö som ett museum, där konstnärer och intellektuella fick ateljéer, arbetsrum och bostäder i gammal miljö. Riksdagshuset byggdes om till konsthögskola och debatterna blev inte mindre heta. På Källaren Freden levde Bellmans minne kvar lika intensivt som Evert Taubes visor och i Börssalen delade man fortfarande ut litteraturpris till fel författare.
Runt Gamla Stan växte det upp en ny stad. Man byggde högt och man byggde djärvt. Visst svepte den nya given bort många vackra, gamla hus och visst sved det i hjärtat, när Norrmalmstorg försvann. Men i stället kom breda gator och höga hus med parkeringsgarage och plana tak för luftbussarna. Södra bergens gråa massor kantades av ljusa huskroppar, som reste sig terrassformigt, och det som en gång varit tidningscentrum i Klara fylldes nu av de intensivt konkurrerande televisionsbolagens jättekomplex.
Mitt i all denna tekniska utveckling levde människan vidare.
*
Kranskötaren hade en och en halv kvadratmeter att röra sig på, en ratt, två spakar och en fotkontroll. Och så televisionen. Inte till nöjesnätet, förstås, utan till nyckelpunkterna på bygget. Kontoret nere vid kajen, avlastningsplatsen åt Hovslagaregatan, lunchrummet och så montageplatsen uppe på bjälklaget.
Dessutom hade han en sällsynt god utsikt.
Men just nu tänkte han inte på måsarna som slog över Strömmen och kivades om matresterna, som den slarviga kokerskan slängde ut från köket i förstäven på Skärgårdsbolagets nya stolthet, sextioknoparen Gillöga VII. Inte heller såg han solen bryta sig igenom Riddarkyrkans gallertorn eller hur trafiken flöt fram längs Strandvägens sextonvåningars kontorskomplex.
– Hon är otrogen, tänkte han. Jag kan ge mej…
Det knäppte till i televisionsapparaten och den skiftade bild. Montageingenjören stod uppe på bjälklaget och viftade med armarna.
– När får vi egentligen element H 18? skrek han. Hela bygget står ju stilla! Vi har väntat i fyra minuter.
Kranarmen svepte runt och element H 18 svängde genom luften. Montageingenjörens ansikte slätades ut och bildytan växlade över till vidvinkel. Elementet sänktes mjukt ner mot bjälklaget, svajade en smula i den slanka nylonvajern och fångades in av två murare. Precisionsbyggda ytor pressades samman, den slanka vajern slaknade och elementet vilade på bjälklaget. Den ene muraren svepte till med en plast spruta och fogen längs bjälklaget försvann. Han vispade med sprutan upp efter kanten till det tidigare plastade elementet, och även den fogen var fullbordad.
Montageingenjören höjde handen.
– Kontroll! sa han.
En blå lampa glimmade till nere på kontoret vid kajen och kontrollingenjören ställde in sitt instrument. Röntgenstrålen, som via en kontaktpunkt på kranarmen riktades in mot den nyplasticerade fogen i huset, gav utslag på en visirskiva. En visare pendlade framför kontrollingenjören och denne rynkade ögonbrynen.
– Värmen och hållfastheten är O.K., sa han. Men ljudet sprack!
Montageingenjören stirrade rakt in i bildytan. Han hade ljusblå ögon och grön slips. öronen rodnade.
– Måste dom knäppa nötter? frågade han. Vi har följt arbetsbeskrivningen.
– Hör nu herrarna där uppe, sa kontrollingenjören. Får jag besvära er med att se till att mina ljudvisare slår rätt. Korrigering av ljudisoleringen!
Montageingenjören såg på muraren. Det knäppte till i hans televisionsapparat och kranskötarens breda ansikte grinade mot honom.
– När kan jag egentligen få lämna av element H 19? sa han. Hela bygget står ju stilla. Jag har väntat i fem minuter.
Muraren svepte med plastsprutan längs fogen.
– Aja, sa kontrollingenjören, lagoma korvar är bäst.
Min farsa var också murare, tänkte mannen uppe i kranen. Men på den tiden gjorde dom verkligen murar. Med tegel och lättbetong. Dom vi kallar murare är montörer. Men namnet har levt kvar.
Han sänkte ner element H 19 – ett komplett sammanträdesrum med möbler, matta, anteckningsblock, television, sodavatten, askkoppar och fiaspel – släppte av kopplingen och tände en cigarrett.
Min farsa jobbade i det här huset, tänkte han. I det huset som var. Det vill säja han jobbade inte, förståss. Han var där på förhandlingar. Nu är det huset en grushög och i stället bygger jag något högre och snyggare.
– Kranis! sa en röst. Va ska du ha till lunch?
Televisionsskärmen satt framför honom och han hörde klockan i Jakob slå ett och han såg på sin vän chefen för lunchrestaurangen och han ville egentligen inte äta alls. Inte ens stångkorv.
– Skinka och ägg, sa han.
En mås nere från Strömmen vispade runt kranarmen och slog ner på det översta åttonde bjälklaget. Den pickade med sin brandgula näbb mot en plastbehandlad betongyta och kördes bort av en av murarna. I byggmästarnas höghus Yid Narva vägen slog klockan ännu en gång ett. En aning för sent.
– Hon är otrogen, tänkte han. Det där snacket om att jobba övertid, det var nog något annat
*
Städerna hade ganska tidigt blivit alldeles för stora. Millionstäderna som växte fram i början av seklet var avskräckande exempel och när Stockholm passerade millionen och med drabantstäder var femti procent större, så slog man äntligen näven i bordet. Ungefär samtidigt slog den allmänna reaktionen mot centraldirigeringen igenom och flykten från landsbygden hejdades. De mellanstora städerna växte och där värkte fram en balans i samhällsstrukturen, som man längtat efter, men inte vågat hoppas på. Kanske bidrog lufttrafikens fantastiska utveckling. Det var inte längre något problem att bo i Södertälje och arbeta på Lidingö. Visserligen tog det litet tid, innan luftsäkerheten blev så stor att den kunde godtagas av Statens trafiksäkerhetsinspektion. Men sedan detta på sextitalet inrättade ämbetsverk – en överdirektör, tre byråchefer, fem byråsekreterare, arton byråingenjörer och trehundrafjorton inspektörer jämte minst lika många kvinnliga biträden – likviderats i den allmänna avbyråkratiseringen på åttitalet, växte det personliga ansvaret och ökades den allmänna trafiksäkerheten.
Numera flög man säkrare än man åt ostron.
*
Byggnadsfirman Element hade sitt kontor vid Sveaplatsen i ett av höghusen. Det var inte ett av de modernaste kontoren, men det var otrivsamt rationellt och påminde om en hjärnoperation.
Besökaren såg sig litet tveksamt omkring i den stora hallen, när han knuffades ut ur hissen uppe från takstationen. Det satt en slank blondin vid ett manöverbord och målade naglarna. Hon höjde ena ögonbrynet, stängde av ett fullbordat telesamtal med lillfingret och sa:
– Ja-aa?
Han hade en mossgrön kostym med både kavaj och byxor och det verkade gammaldags och osäkert. Men hans blå ögon var mycket fasta.
– Jag skulle bygga ett hus, sa han. Hon höjde även det andra ögonbrynet.
– Har ni byggnadstillstånd? frågade hon.
Den breda munnen drogs litet uppåt i ena mungipan och det glittrade till i hans blå ögon.
– Så vad? sa han i en numera omedveten anglicism. – Är chefen inne?
– Han sitter i sammanträde, sa blondinen och log med bländvita tänder. Sitt ner så länge.
Besökaren rättade till sin rostbruna slips. Hans blå ögon var mycket hårda och han log inte.
– Fortfarande, sa han och satte sig i en anatomiskt tillskuren plastfåtölj.
*
Brobyggarna hade det besvärligt. Blockaden av Berlin i mitten på seklet födde uttrycket luftbro och lufttrafikens enorma utveckling gjorde att broar i markplanet liksom gick ur marknaden.
Men Strömmen i Stockholm låg där den låg och trots lufttrafiken kvarstod behovet av en österbro. Den byggdes på åttitalet och den blev icke oväntat en tunnel.
*
Chefsrummet var stort. Ena kortväggen var helt av plastglas. Besökaren satt i en djup fåtölj med ljuset från fönstret i ögonen. Hans gröna kavajkostym verkade vilsen i rummet.
– Ni begär ju det orimliga, sa företagschefen.
Han reste sig och gick runt skrivbordet. Den svala prylondräkten föll mjukt kring hans kraftiga kropp och fotstegen dämpades av den mjuka sammetsparketten. Allt i rummet var dämpat och mjukt. Allt utom chefens ansiktsfärg.
– Vi bygger i hela universum, sa han och vi är inte rädda för att ge oss på något byggnadsproblem. Någonstans. Men det här.
Mannen i den gröna kostymen log.
– Det borde inte vara så märkvärdigt, sa han.
– Märkvärdigt, fräste chefen. Vi byggde den första rymdstationen på Kebnekajse. Och vi byggde det första svenska turisthotellet på månen. Vi byggde Öresundstunneln och Tekniska Högskolan i Sundsvall. Vi har byggt nästan en million bostadslägenheter och flera hundra tusen egnahem. Vi …
– Jag nöjer mej med ett, avbröt besökaren. Men det ska vara så som jag vill ha det.
– Det är orimligt, sa chefen. Jag beklagar, men … materialet finns inte … vi behärskar inte tekniken …
Besökaren reste sig.
– Förlåt att jag besvärat, sa han, nickade och gick.
Blondinen log rutinerat mot honom. Hennes naglar var nästan färdigmålade. Tegelrött, årets modefärg. Ytterdörren slog igen.
– Jag går för i dag, sa chefen över teleapparaten. Var snäll och ring efter en heli.
Han tog hissen från sitt rum upp till takterrassen. Mannen i den gröna kostymen stod där och väntade på bussen, men företagschefen vägrade se honom.
– Fantaster, muttrade han, när han steg in i sin heli. – Österskär, sa han till helichauffören. Vaxholmsvägen 58.
Chauffören såg på sin klocka.
– Det är nog trångt på lokalhöjden i dag, sa han fundersamt. Ska jag gå upp till zon sju?
– Vad är det nu då? undrade företagschefen.
– Fotboll, svarade chauffören. På Roslagsarenan. AIK och Djurgården. Fullt hus.
– Folk är som galna, suckade företagschefen. Och trafiken börjar bli för hopplös. Ta zon sju, då.
*
Luften över storstäderna var kanske inte sanatorieluft. Men den tiden var förbi, då myriader skorstenar spydde tjock rök upp mot himlen. Solenergi, atomkraft och elförsörjning tog död på röken och det var mest i sportstugor och en del våningar, som ved fortfarande kom till användning i den öppna spisen.
Vattnet var också bättre. Avloppsfrågorna blev redan på sextitalet katastrofala och man tog krafttag för att få reningsfrågorna lösta. Det kostade mycket pengar och det tog tid. Men det gav resultat. De nya Strömbaden kring Skeppsholmen var numera populära rekreationsplatser under lunchtiden och på de arbetsfria lördagarna. Vissa företag hade också börjat stänga tidigare på fredagarna, men helt hade detta ännu inte slagit igenom.
Rekreation och fritidssysselsättningar var också allvarliga problem. Den ökade motoriseringen ledde till att nästan ingen gick. Man tvingades, för att inte ruinera folkhälsan, genom våldsamma propagandakampanjer – tvångsmedlen var i stort sett avskaffade, utom byggregleringen, förstås – få upp ett ökat intresse för motion och friluftsliv.
Tävlingsidrotten blommade och fotboll spelades året om i enorma hallar, där man till omväxling sommartid spelade ishockey eller hoppade på skidor i ganska höga backar. Modern femkamp var fortfarande en framstående svensk gren. Men i teleprogrammen retades man litet över namnet. En kraftig opinion ville ha helicross med i stället för de omoderna motorcyklarna, vilka infördes på sextitalet i stället för ridningen. Heliknuttarnas vilda framfarter i luften gav dock argument för att ännu en tid hålla tävlingens första gren på jorden.
Man hade nämligen ännu en betydande trafik på marken och trots tre folkomröstningar var det i Sverige fortfarande vänstertrafik.
*
Fru Svensson kom hem från bridgekvällen i grannvillan. Hon konstaterade på kontrollskivan i hallen att pojkarna sov och att mannen ännu inte kommit hem från fotbollen. Han hade förstås gått ut med kamraterna och ätit en bit. När hon kom in i vardagsrummet ringde telefonen. Hon tände solljuset och satte sig i fåtöljen framför apparaten. Linjerna i visirskivan spelade, så dök mannens ansikte upp.
– Hej, sa han. Jag är på väg hem. Hon rynkade ögonbrynen.
– Ställ dej mitt för apparaten, sa hon. Annars tror jag du är onykter. Kommer du med bussen?
– Det snöar och blåser, sa han. Jag tror inte jag vill flyga i kväll. Jag ska se om jag får tag i en bil.
– Det tar ju timmar, plutade hon. Men det är kanske klokt.
Hon nickade åt honom och stängde av apparaten. Så släckte hon solljuset och öppnade fönsterväggen. Snön föll i mjuka vågor utanför plastglaset och virvlades runt mot trädgårdsgångens stenar. Nere på gatan låg asfalten svart och blöt. Snöskottningen var avskaffad, sedan gatorna numera ständigt hölls vid några plusgrader.
Bara inte transformatorn slår ifrån, som den gjorde för ett år sen, tänkte hon. Då kanske gatan snöar igen och bilen inte kommer fram.
Hon stängde väggen igen och gick upp i sovrummet.
I grannvillan låg företagschefen i sin säng och läste en diktsamling. Han vred sig under dormlontäcket och vantrivdes. Hans fru kom upp från köket.
– Hur var bridgen? frågade han.
Hon drog av sig kvällsdräkten och hängde in den i klädskåpet. Det surrade ett ögonblick bakom den stängda dörren, när dammsugaren borstade av den.
– Jag förlorade ett par kronor, sa hon. Den där fru Svensson är riktigt trevlig, för resten. Mannen ska också vara trevlig, säjs det.
– Han är tredje kontorsassistent i något av månbolagen, sa företagschefen. Lunatic, tror jag. Jag har spelat golf med honom, nån gång.
Hans fru kysste honom på nästippen och kröp ner i sin säng.
– Du ser bekymrad ut, sa hon.
– Jaa, kan du tänka dej, sa företagschefen. Jag hade ett besök i dag. Folk är som galna. En karl som ville vi skulle bygga ett hus åt honom.
– Det låter väl ganska naturligt, protesterade frun.
– I och för sig, sa mannen. Men han ville vi skulle bygga det i tegel. Hon rynkade ögonbrynen.
– Tegel? sa hon. Det är årets modefärg för nagellack.
– Men det är ett gammalt byggnadsmaterial, också, förklarade han. Som man har slutat tillverka. Och det är inte det värsta, vi har inga murare. Det kanske finns nån enstaka gamling kvar i Skåne, men annars är alla murare montörer och har glömt hur man murar.
Han lade boken ifrån sig och drog upp täcket. Så släckte han ljuset. I skenet från en lykta dalade snöflingorna sakta ner utanför fönstret.
– Det finns romantiker, sa han.
Hans fru såg också ut genom fönstret upp mot månen och alla stjärnorna bortom snömolnen. Hon suckade litet och hennes ansikte hade ett uttryck som kvinnor haft sedan tidens morgon och alltid kommer att ha.
*