Den 16 september 1540 inkom en första samling arkivalier till det medeltida slottet i den kastilianska byn Simancas, drygt 16 mil nordväst om Madrid. Det skedde på order av sekreteraren till Spaniens kung Karl I, mer känd som den tysk-romerske kejsaren Karl V av ätten Habsburg.

Ett trettiotal år senare valde hans son Filip II att bygga om hela slottet (med undantag för dess yttre mur) till en säker, funktionell och representativ arkivbyggnad avsedd för rikets arkiv. Slottet i Simancas blev den första arkitektdesignade arkivbyggnaden i Europas moderna historia och klassas idag som världsarv av Unesco.

Yngve Ekströms arkiv till Centrum för Näringslivshistoria

Den 24 augusti 1588 undertecknade Filip II ”Instrucciones para el gobierno del Archivo de Simancas”, med bestämmelser om arkivets organisation, utnämning av ansvarig personal och regler kring insamling, förteckning och bevarande av handlingar. Instrucciones anses vara Europas första riksarkivinstruktion. Den svenska motsvarigheten är kansliordningen från den 16 oktober 1618.

Synen på arkivarien som väktare av myndighetshandlingar, inte sällan bevarade i tättpackade hyllor på ett slott eller annan pampig offentlig byggnad, kvarstod fram till vår egen tid. Vid millennieskiftet samexisterade denna syn – som allmänheten kopplade främst till arkivinstitutioner i statens och den historiska forskningens tjänst – med en syn på arkivarier som lägre administrativa tjänstemän vars uppgift var att ta hand om myndigheters och andra organisationers ”gamla papper” i dåligt belysta källarlokaler.

Arkivstudier i ett brott

Att många organisationers arkiv bevaras än idag i just denna typ av lokaler med lågt i tak och med risk för både fukt och damm bidrar onekligen till denna snedvridna bild. Den lever kvar även hos vissa myndigheter.

Nya idéer, med avstamp i Michel Foucaults tankar kring arkiven som ramverk för framtagande och förvandling av diskurser, har under de senaste femtio åren bidragit till att omvärdera denna syn. Derrida, Ketelaar, Cook och andra forskare bidrog till en omdefinition av arkivens natur och funktioner med betoning på arkivariernas proaktiva roll vid insamling och värdering av information.

Eastwoods syn på arkiven som viktiga arsenaler i demokratins tjänst slog igenom och satte fart på diskussionen kring arkivariernas yrkesroller. Den teknologiska utvecklingen och övergången till en alltmer digital värld bidrog till ett paradigmskifte där processer och funktioner stod i fokus och arkivarierna sågs som aktiva vårdare av kollektiva minnen och inte blott som väktare av ett dokumentalt arv.

Mystiskt arkivfynd var arvet efter Polhem

Parallellt med denna teoretiska diskussion gjordes sedan millennieskiftet många försök att identifiera och bemöta de praktiska utmaningar som den nya tiden förde med sig, vilket resulterade i förändringar såsom processbaserade arkivredovisningsformer, utvecklingen och implementeringen av OAIS-modellen, nya internationella standarder och inte minst justeringar i arkivariernas utbildning så att yrkeskunskaperna skulle matcha den nya tidens utmaningar.

I The American Archivist 64/2001 framlade ordföranden i USA:s Society of Archivists Thomas Hickinson en lista över de 10 viktigaste utmaningarna som arkivarieprofessionen stod inför, med fokus på hantering av digitala handlingar. Idag kan de flesta av dessa utmaningar anses ha varit framgångsrikt bemötta, samtidigt som nya frågor dykt upp i kölvattnet av den nya tekniken och den ökade globaliseringen, exempelvis behovet av praktiska lösningar för hantering av sociala media och andra stora källor till digital information.

På många håll i den anglosaxiska världen görs en tydlig distinktion mellan arkivarier som tar hand om historiska arkiv och de som är informationsförvaltare inom pågående verksamheter.

Denna utveckling har medfört ett behov av att omvärdera arkivarieyrkets identitet. Frågan har dryftats flitigt under de senaste 20 åren. På många håll i den anglosaxiska världen görs en tydlig distinktion mellan arkivarier som tar hand om historiska arkiv och de som är informationsförvaltare inom pågående verksamheter. Denna distinktion görs dock inte i Sverige. För ett par år sedan undersökte Rebecca Lihv i masteruppsatsen Arkivarien som väktare eller facilitator de svenska arkivariernas syn på sitt yrke utifrån en analys av 64 utvalda artiklar i två ledande svenska arkivtidningar (Arkiv, samhälle och forskning och Tema Arkiv, senare kallad Arkiv) under perioden 2003–2017.

Flertalet artikelförfattare var tongivande personer inom den svenska arkivvärlden, vilket utgör en styrka men samtidigt en begränsning, då den yngre generationen arkivariers tankar kan hamna i skymundan. Lihvs slutsats var att den traditionella bilden av arkivarier som neutrala väktare av ett kulturarv fortfarande lever starkt och oftast anges som grund för yrkets legitimitet.

Samtidigt betonade många artiklar, särskilt från arkivarier inom näringslivsarkiven, värden som effektivitet i informationsförvaltningen och tillfredsställande av användarnas behov, i ett försök att värna om en yrkesidentitet grundad på marknadens logik i stället för yrkeskårens självbild.

Lihvs resultat är stort sett i linje med internationella studier, t.ex. Vassilakakis och Moniarou-Papaconstantinous systematiska genomgång av engelskspråkiga studier om arkivariernas roller skrivna under perioden 2000–2015.

Arkivfavoriter: Rapport från världskrigets rand

Den visade att de traditionella rollerna fanns kvar men nya uppgifter hade kommit till, såsom arkivpedagogik, specialisering på digital arkivering och uppkomsten av kombinerade tjänster som arkivarie-bibliotekarie eller arkivarie-researcher, vilka ställde stora krav på kommunikation och kunde leda till en omdefinition av gränserna för yrkets identitet.

I min egenskap av både arkivarie och forskare har även jag, under de senaste åren, deltagit i internationella konferenser och seminarier som lyft fram de positiva synergieffekterna av ökat samarbete och bättre kommunikation mellan arkivarier och deras ”kunder”, vare sig dessa är forskare, arkivbildande organisationer eller den breda allmänheten.

De nya arkivarierollerna, den ökade specialiseringen och kombinationen av de traditionella arkivarievärdena med de krav på effektivitet och professionell informationsförvaltning som en modern marknadslogik medför, utgör en spännande utmaning. Nu när fler och fler människor och organisationer, inte minst inom näringslivet, upptäcker värdet av information som strategisk resurs – oavsett om det gäller den information som bevaras i historiska arkiv eller den som produceras i arkivbildarens löpande verksamhet – öppnas nya vägar till en positiv omvärdering av arkivarieyrkets status. Till detta bidrar även den allt större vikt myndigheter och organisationer lägger vid både säkerhets- och tillgänglighetsaspekterna.

Tjeckisk kulturhistoria i svenska arkiv

Dagens mångfald av roller och kompetenser inom arkivvärlden innebär stora möjligheter att förstärka yrkets professionalism men kan också verka splittrande. I en masteruppsats 2019 liknade Anna Nilsson hanteringen av mångfalden inom arkivarieyrket med tämjningen av en hydra och kom till slutsatsen att arkivarier behöver göra mer för att markera sin professionalism. Detta är enligt många arkivarier en angelägen uppgift, inte minst på grund av dess praktiska konsekvenser för lönenivåer och för yrkets samhällsstatus.

Specialisering och mångfald kan gärna bejakas utan att för den skull göra avkall på yrkets förankring i humaniora och på det gemensamma uppdraget att vårda, bevara, förvalta och tillgängliggöra information i en tid då denna värderas allt högre.

Frågan är i vilken utsträckning det är möjligt att överbrygga de klyftor som en ökad mångfald och specialisering innebär. Risken finns för splittring och spänningar inom arkivariekåren. Frestelsen att opponera ”analoga” arkivarier mot “digitala” dito, personarkiv mot organisationsarkiv, arkivarier vid arkivinstitutioner mot organisationsarkivarier, myndighetsarkiv mot enskilda arkiv – det sistnämnda kanske ännu mer märkbart i Sverige än utomlands på grund av den unika karaktären av den svenska offentlighetsprincipen – finns alltid nära till hands.

Därför är det viktigt att utmana, inom både arkivteori och praktik, denna typ av förenklade kategoriseringar i binära motsatspar, vilket arkivforskarna Sue McKemmish och Piggott påpekade redan 2013. Specialisering och mångfald kan gärna bejakas utan att för den skull göra avkall på yrkets förankring i humaniora och på det gemensamma uppdraget att vårda, bevara, förvalta och tillgängliggöra information i en tid då denna värderas allt högre. Det gäller att främja en ”både och”– i stället för en ”antingen eller”-inställning.

Stanfords hemliga Apple-arkiv

En ännu större mångfald av yrkesroller och en snävare specialisering lär vara oundvikliga, men detta behöver inte innebära ett problem för arkivarieprofessionen, särskilt då denna utveckling hör ihop med en allt större förståelse för värdet av information som strategisk resurs. Det kan leda till ett större intresse för informationsförvaltningsfrågor och bidra till att arkivarier kan byta ut ”kojan” mot finare rum … på sikt kanske även mot styrelserummet.