En svensk armékniv
VISA BILDTEXT
Knivsamlaren Torbjörn Eriksson visar upp några av universalknivarna i samlingen. Foto: Jonathan Eriksson.

PRYLARNA AV: Mats Karlsson 2021-11-09

En svensk armékniv

Universalknivar med dussintals redskap skapades redan i mitten av 1800-talet i Eskilstuna. Den berömda schweiziska armékniven kunde i teorin lika gärna ha varit svensk.

Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria nr 4 2020.

Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!

Universalknivarnas historia är mång­förgrenad, lokal och global på en och samma gång. Det finns många ändar att börja i, som kombinerade mat­bestick, kork­skruvar och kypar­knivar, instrument­makares, hov­slagares eller mekanikers verktyg. Genom att samla verktygen i ett knippe finns allt smidigt till hands – om man inte frestas att ta för många och stora.

År 1900 försökte sig Carl Yman i Linköping på konststycket att samla några av murarnas vanligaste redskap i ett. Stommen var två stål­linjaler på en respektive en halv meter. På och kring dem fanns anordningar för “lod, vattenpass, tumstock, vinkel, smyg, vägskifva, rätkäpp, lineal etc”, enligt en tidnings­notis. Dock var uppfinnaren alltför fattig för att kunna söka patent på det otympliga redskapet.

Så fick militära persedlar nytt liv

Knivar och andra mindre verktyg lämpade sig bättre för ändamålet. 1885 fick Donatus Hedengran, en av de berömda kniv­smederna i Eskilstuna, patent på vad vi i dag kallar kyparkniv. Det var en fällkniv med korkskruv och konserv­öppnare, i dag ersatt med kapsyl­öppnare.

Det var den blygsamma starten för den världs­berömda schweiziska armé­kniven, som med åren kom att svälla till dussintals verktyg och anordningar för alla möjliga och omöjliga ändamål.

SCHWEIZISKT PATENT
Året före hade en schweizare tagit patent på en kombinerad kniv, gaffel och sked. Det var den blygsamma starten för den världs­berömda schweiziska armé­kniven, som med åren kom att svälla till dussintals verktyg och anordningar för alla möjliga och omöjliga ändamål. Ett snarlikt svenskt patent av J F E Ericsson godkändes 1904, men det var inte specifikt avsett för armén.

Däremot gjorde en K Linder i Skövde 1911 ett försök att lansera en “universalkniv” för armén. Hans utgångs­punkt var att “militär, i synnerhet vid de beridna vapenslagen, i fält måste hava till hands en kraftig s.k. avbitartång för undanröjande av taggig stängseltråd”, enligt patentet.

Koka maten i låda

För att minska soldaternas börda kombinerades tången med kniv, pryl, konserv­öppnare, korkskruv med mera, fästa på skaklarnas insida och dolda när tången fälldes ihop. Men om Linder, som inte är känd för andra patent, uppvaktade Försvarsmakten är inte känt. Det uppstod inte heller någon konkurrens mellan Sverige och Schweiz. Kniv­tillverkning var fram till mitten av 1800-talet ett hantverk för lokala by­smeder.

K Linders patent på universalkniven från 1911. Foto: Patent- och registreringsverket (PRV).

Varannan vecka, direkt i mejlen.

KNIVKLUSTER I ESKILSTUNA
På 1700-talet var så kallade gästabuds­knivar populära. De var ganska stora, med mat­kniv och sked som fälldes in i skaftet. Var det en lyx­modell fanns också en gaffel. De var ofta vackert utsmyckade, med till exempel drak­huvud så att den skulle se vikinga­tida ut. Modellerna spreds länder emellan och kopierades friskt. Det fanns flera olika typer av universal­knivar, som häst­skötar­kniven, instrument­kniven och “tolvtaggarna”.

– Det var inte som nu, att man kunde köpa grejer från när och fjärran, utan man tillverkade verktyg själv eller köpte av by­smeden. Det fanns en uppsjö knivar för olika ändamål. De som mest liknar schweiziska arméknivar är de som vi samlare kallar tolv­taggare. De gjordes som ett bevis på att man verkligen kunde sitt hantverk, säger kniv­samlaren Torbjörn Eriksson i Borensberg.

Det gällde då att fylla kniven med så många verktyg som möjligt, som hovkrats, mejsel, pryl och såg.

– Om mäster fick för sig att göra en jättefin kniv som han sett, kunde han lägga tid på att göra kanske fem sådana. De fick ha en jäkla massa fjädrar i dem, så hade du tio–tolv verktyg blev den väldigt tjock och tung.

I detalj: stormköket

Torbjörn Eriksson räknar med att det fanns åtta smeder som gjorde stora universal­knivar, från 1850-talet och framåt. De allra flesta fanns i Eskilstuna, som inte bara var smedstan utan även knivstan med en stor andel av landets skickligaste knivmästare. Liknande kluster fanns i tyska Solingen, engelska Sheffield och franska Thiers.

Den obestridde mästaren i mitten av 1800-talet var Lars August Norenjus, som levde ett stökigt liv och aldrig nådde de kommersiella fram­gångarna som andra. Men hans skicklighet var oöver­träffad, inte minst när det gällde tolv­taggare.

– Han gjorde remarkabla knivar, det var ett fantastiskt hantverk! Den största hade 14 olika verktyg, och vägde över fyra hekto, säger Torbjörn Eriksson.

Denna furste bland knifvar har i bakändan en diamant, med hvilken man kan skära glas. Vidare har knifven – Gud, en sådan knif! – en våg, som orkar väga sina modiga 5 kilogram.

En del kallades häst­skötar­knivar, och var lite grövre ut­formade. Där låg fokus på funktion, och ett av verktygen var hovkrats. En variant kallades veterinär­kniv.

I slutet av 1880-talet skildras en gatu­krämare som säljer bland annat universal­knivar, med mustig svada: “Denna furste bland knifvar har i bakändan en diamant, med hvilken man kan skära glas. Vidare har knifven – Gud, en sådan knif! – en våg, som orkar väga sina modiga 5 kilogram.” skrev en lokaltidning.

Knivtillverkaren Hedengran & Son presenteras i skriften Sveriges industri – dess stormän och befrämjare (1894–1907), del 2 utgiven på P. B. Eklunds förlag. Bild: KB.

STATUSPRYL OCH PRESENT
En typ av universalkniv som var enklare tekniskt kallades konst­tälj­knivar – kom att bli en export­framgång med emigrant­strömmarna till Amerika. Det var i grund och botten en korkskruv, med tjockt runt handtag. I detta fälldes kork­skruven, kniv­blad och andra verktyg in. Det första patentet kom 1882.

I stället för att maximera antalet redskap lades arbete på att göra dem så vackra som möjligt. De var populära att ge bort i present. Till exempel lät företag etsa in sina logotyper och gav bort dem till viktiga kunder.

Militärindustri med aviga och räta

– Man visade gärna upp dem, som en fin och dyr mobil­telefon i dag. De kunde ha etsningar i både metall och pärlemor och det var vanligt att ge bort en kniv vid högtids­tillfällen, även till sin käresta. Det finns rätt mycket knivar med kvinno­namn, de var lite nättare och hade filar att fixa naglarna med, säger Torbjörn Eriksson.

Den förre järn­handlaren Erik Henrik Nylin bör också nämnas i samman­hanget. Han jobbade även på gevärs­faktoriet i Eskilstuna innan han utvandrade till Amerika. Där uppfann han 1909 ett egen­sinnigt utformat universal­verktyg med 29 funktioner, bland annat knivar, mejslar, nöt­knäppare, porter­brytare, rörtång, skruv­nycklar, konserv­öppnare och kork­skruv.

Att Donatus Hedengran fick patent på sin kyparkniv just 1885 är ingen slump. Året före lanserades den så kallade knopp­flaskan, den första standardiserade öl­buteljen. Det ledde till att öl på tunnor fasades ut, och en motsvarande ökad efterfrågan på kork­skruvar bland gemene man. Det ledde till ett kraftigt uppsving för fick­knivar med flera redskap. Först på 1930- talet kom de moderna kapsylerna, som ersatte korken.

I detalj: skrivmaskinen

Parallellt minskade utbudet av mer komplicerade universal­knivar, i takt med att tillverkningen blev mer industrialiserad. Bara ett fåtal tillverkare fortsatte, och två schweiziska företag valde att utveckla konceptet. De dominerade världs­marknaden och är i dag samman­slagna.

Någon universalkniv har svenska soldater hittills inte utrustats med. Närmast är det så kallade fältbesticket, med kombinerad kniv, gaffel, sked och konservbrytare, som infördes på 1920-talet. Det är i allt väsentligt identiskt med J F E Ericssons patent från 1904.

Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!