Fortfarande efter hundra år präglas Göteborgs museilandskap av de satsningar som genomfördes inför stadens Jubileumsutställning 1923. Med drygt 4,2 miljoner besökare var Göteborgsutställningen den största som hållits i Sverige, och internationellt sett den första betydande utställning som anordnats i Europa efter första världskriget.
Artikeln publicerades 2023 i Industrihistoria i Väst
Initiativtagarna, med stadsfullmäktiges ordförande Axel Carlander i spetsen, hade slagit fast att detta skulle bli ett evenemang som firade stadens 300-årsjubileum genom utställningar på mycket gedigen faktagrund. För att förverkliga sina ambitioner anlitade de en rad av dåtidens vetenskapliga experter.
Men planerna svällde under arbetets gång och den från början renodlat historiska utställningen kom att även inkludera såväl folkliga nöjen av alla de slag som en imponerande provkarta på landets ledande industriföretag.
Läs också: Världsutställningarna – fönstret mot framtiden
För invigningsbesökarna den 8 maj 1923 må Göteborgsutställningens innehåll ha framstått som en myllrande mångfald, men området var i själva verket uppbyggt efter en tydlig grundtanke. Den utgick ifrån separerade funktioner organiserade i tre huvuddelar eller, som det kallades, fält: det historiskt inriktade Minnesfältet (ungefärligen dagens Campus Näckrosdammen), Exportfältet som visade upp modern svensk exportindustri (motsvarande Svenska Mässan i dag) och till sist Nöjesfältet (Liseberg).
STORT MUSEUM
Av dessa var Minnesfältet utställningens innehållsliga kärna. I praktiken var denna del utformad som ett mycket stort museum, fastän uppfört bara för en sommar. Som kulturhistorikern Sigurd Wallin från Nordiska museet och formgivaren Anders Billow formulerade det samma år i tidskriften Rig: ”[Man] finner till sin häpnad, att Jubileumsutställningens historiska avdelningar tillsammans utgöra ett av Skandinaviens största museer och avgjort ett av de modernaste.”
Läs också: Ett nöjesfält i Göteborg var aldrig någon självklarhet
En av de delar som starkast bidrog till bilden av Göteborgsutställningen som nyskapande och just modern i museisammanhang var den stora avdelning för industrihistoria som ingick i Minnesfältet. Denna artikel syftar till att analysera utställningens betydelse i formeringen av ett svenskt industriarv.
Hur och varför byggdes den industrihistoriska avdelningen upp? Vilket narrativ om svensk industriell historia presenterade den och vilken roll spelade detta narrativ i utställningen som helhet?
SAMLA IN OCH STÄLLA UT
De industrihistoriska insamlingarna finansierades av utställningen men genomfördes i nära samarbete med Nordiska museet i Stockholm och under ledning av etnologen Sigurd Erixon. Inom andra delar av insamlingsarbetet fanns det erfarenhet från tidigare projekt att utgå ifrån, men så var inte fallet när det gällde den industrihistoriska insamlingen.
Sigurd Erixon kommenterade detta i en artikel 1929: ”Ingen verklig erfarenhet fanns samlad om tillståndet på detta område, och vad som förelåg i museerna var ytterst obetydligt.”
Under 1918 och 1919 genomförde därför hembygdsforskaren Karl Rencke på Erixons uppdrag en ”provundersökning”, dels i form av ett upprop till museer, företag och enskilda för att finna föremål och uppgifter, dels genom insamlingsresor i Västsverige sommaren 2019.
Resultatet blev en rad industrihistoriska dokumentationsfilmer som kunde visas upp i utställningens egen biograf, tillsammans med filmer som visade upp modern, samtida industri.
Under 1920–22 utökades arbetet, denna gång under ledning av två kulturhistoriskt intresserade unga officerare, Nils Åkerhielm och Torsten Althin, som efter en snabbutbildning på Nordiska museet genomförde en rad insamlingsresor. De föremål som på detta sätt samlades in från väst- och sydsvenska landskap bildade i kombination med inlånade museiföremål stomme i den industrihistoriska utställningen.
Ett samarbetsavtal med det nystartade Svensk Filmindustri, SF, gjorde att även det nya filmmediet kunde utnyttjas i insamlingsarbetet. Resultatet blev en rad industrihistoriska dokumentationsfilmer som kunde visas upp i utställningens egen biograf, tillsammans med filmer som visade upp modern, samtida industri.
KRONOLOGISK UPPLÄGGNING
Den industrihistoriska utställningen ingick som avslutande del i en historisk sekvens som inleddes med en avdelning för förhistorisk arkeologi, följd av utställningar om Göteborgs föregångare, de båda stadsbildningarna Gamla och Nya Lödöse.
Sedan följde i tur och ordning krigshistoria, kyrkohistoria, personhistoria, boktryck och grafisk konst, högreståndskultur, allmogekultur, historiskt hantverk och, till sist, industrihistoria.
Läs också: Hotell med industrihistoria
Det var med andra ord en i huvudsak kronologisk uppläggning, med start i arkeologi och avslutning i industri. Med en sammanlagd yta på 3 000 kvadratmeter var den Industrihistoriska avdelningen störst bland de kulturhistoriska avdelningarna.
Den visade upp olika utvecklingssteg inom bransch efter bransch, med särskild betoning på järn- och stålindustri. Redskap, maskiner och utrustning kombinerades med konstfärdigt utförda modeller, baserade på uppmätningar och dokumentation av autentiska miljöer på olika platser.
Gruvhanteringen visades upp i en 200 meter lång, iscensatt gruva i källarvåningen under utställningsbyggnaden, efter förebild från Deutsches Museum i München. Pappers- och massaindustrin hade av utrymmesskäl inrymts i en egen byggnad, skild från den övriga avdelningen och placerad på Lisebergsområdet, dit också en spiksmedja, en väderkvarn och ett handpappersbruk flyttats och återuppförts som ett sorts industrihistoriskt friluftsmuseum i begränsat format.
DEL AV ETT KULTURARV
Samtidigt som den industrihistoriska avdelningen kunde framstå som avslutning på en historisk linje från äldsta tider till nutid och från primitiva former till avancerade, hade den också en annan roll i Göteborgsutställningen: den tjänade som kontrastbild till den moderna industri som visade upp sin förmåga på Exportfältet, alldeles intill.
I jämförelse med den ålderdomliga tekniken på Avdelningen för industrihistoria framstod den moderna tekniken på Exportfältet som än mer avancerad och imponerande. I jämförelse med de övriga avdelningarna på Minnesfältet fick Avdelningen för industrihistoria stor uppmärksamhet i tidningarna.
Att alls visa upp industri som något förflutet – ett kulturarv – väckte uppseende vid en tid då det industriella mer än något annat representerade framtid och modernitet.
Anledningen till detta var att den representerade något nytt, något som publiken inte hade sett tidigare. Det nya låg inte i första hand i vad som exponerades – mer eller mindre välbekanta och vardagliga föremål – utan i det faktum att dessa föremål exponerades i en museal inramning, som uppburna kulturföremål.
En smälthammare som några decennier tidigare varit i full verksamhet vid Borgviks bruk i Värmland hade exempelvis fraktats till utställningen där den visades upp på ett podium, som en märkvärdighet. Att alls visa upp industri som något förflutet – ett kulturarv – väckte uppseende vid en tid då det industriella mer än något annat representerade framtid och modernitet.
OMVANDLINGSPERIOD
Att den musealiseringsprocess som utställningen gav uttryck för alls var möjlig berodde i sin tur på att svensk industri nu hade lämnat sin tidigaste utvecklingsfas och var inne i den omvandling som kallas den andra industriella revolutionen – med elektrifiering, massproduktion, stordrift och vetenskapsbaserade processer.
Äldre bruk och industrier som inte kunde hävda sig lades ned eller byggdes om till större enheter. Teknisk utrustning som nyligen varit i fullt bruk kunde med ens betraktas som museiföremål. Ett industrins kulturarv var i färd att utpekas.
Läs också: Sandvik formades i hårt väder
Även om Göteborgsutställningen i mångt och mycket var tillbakablickande till sin karaktär måste motiven för dess tillkomst huvudsakligen sökas i samtiden. Satsningarna på historia, och närmade bestämt industrihistoria, kan knytas till både nationella och regionala ambitioner.
På ett nationellt plan fanns det många aktörer som vid tiden närmast efter första världskriget såg möjligheter för svenskt näringsliv att vinna nya framgångar när den internationella världshandeln började komma igång igen efter kriget. Dels hade svenska teknikföretag genomgått en snabb utveckling i och med den andra industriella revolutionen, dels stod svensk industri intakt medan många ledande europeiska konkurrenter drabbats av världskrigets förödelse.
Förhoppningar om en andra svensk stormaktstid, denna gång baserad på industri snarare än krigföring, började vinna gehör.
FRAMSTÅENDE INDUSTRISTAD
På ett regionalt plan kunde staden Göteborg se tillbaka på en unik utveckling under det senaste halvseklet. Mellan 1873 och 1923 hade befolkningen ökat från 61 000 till 220 000 personer. Nya stadsdelar hade bebyggts, tidigare kransområden hade inkorporerats.
Samtidigt hade stadens näringsstruktur gått från renodlad handels- och sjöfartsstad till att också bli en av landets främsta industristäder. Varven och verkstadsföretagen ropade efter arbetskraft och den företagarelit som varit drivande i denna utveckling var också djupt engagerad i utställningen.
Läs också: Elektrifieringen av Sverige
Utställningens initiativtagare, grosshandlare Axel Carlander, är ett talande exempel. Han var inte endast stadsfullmäktiges ordförande utan också ledare för Gamlestadens fabriker, medgrundare och styrelseordförande till stadens främsta industriföretag, Svenska kullagerfabriken SKF, samt styrelseordförande för rederiet Svenska-Amerika Linien och för affärsbanken Skandinaviska Kredit AB.
Utställningen blev ett monument över den omvandling som industrialister som Carlander drivit fram. Den presenterade också en ny historieskrivning som var passande för en stad – och en nation – på väg att tillägna sig en industriell identitet.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
SAMLINGARNA EFTERÅT
Det grundliga förberedelsearbetet inför Göteborgsutställningen siktade dock betydligt längre än en temporär utställning. År av kunskaps- och föremålsinsamling hade genererat stora kulturhistoriska samlingar som efter utställningen tillfördes stadens museer – både befintliga museer som Stadsmuseet och nya institutioner som Sjöfartsmuseet.
Därtill färdigställdes nya museibyggnader inför utställningssommaren som sedan skulle bli permanenta, så som Naturhistoriska museet och Konstmuseet (som ingick i utställningen som avdelning för Nordisk konst).
Läs också: Nya utställningar för en ny tidsålder
När utställningssommaren gick mot sitt slut startade också en livlig debatt i tidningarna om vad som skulle hända med de industrihistoriska samlingar som skapats inför utställningen. I september fattade Göteborgs stadsfullmäktige beslut om att verka för ett ”riksmuseum för hantverk och industri” i Göteborg.
Detta väckte omgående reaktioner i Stockholm, där Ingenjörsvetenskapsakademin, Industriförbundet och Svenska teknologföreningen tillsammans vände sig mot förslaget om ett tekniskt museum i Göteborg. I stället, menade dessa organisationer, vore Stockholm den naturliga platsen för ett nationellt museum av detta slag. Sådana planer hade dessutom diskuterats i ett femtontal år, dock utan att komma till något konkret resultat.
STOCKHOLM FÖRST
Bara några dagar efter stadsfullmäktiges utspel lämnade Ingenjörsvetenskapsakademin in en ansökan till regeringen om anordnandet av ett penninglotteri till förmån för ett, som det kallades, ”industrimuseum” i Stockholm.
Redan i januari 1924 inrättades Tekniska museet i Stockholm, till att börja med i provisoriska lokaler på Ingenjörsvetenskapsakademins vind. Som museets chef rekryterades en av de officerare som ansvarat for den industrihistoriska insamlingen i Göteborg – Torsten Althin.
Läs också: IVAs forskningsstation – en startup hub från 1944
Då det stod klart att det inte skulle bli något nationellt tekniskt museum i Göteborg magasinerades merparten av de industrihistoriska samlingarna. Först 1960 gjordes de på nytt tillgängliga för besökare genom Göteborgs industrimuseum, först beläget vid Götaplatsen och senare i industrilokaler i stadsdelen Gårda. Museet upphörde på 1990-talet och samlingarna inordnades i Göteborgs stadsmuseum.
Göteborgsutställningen blev en tidig milstolpe för det svenska industriarvet. Den blev också en utlösande faktor för ett svenskt tekniskt museum – men när detta öppnade portarna året efter utställningen skedde det inte i Göteborg utan i Stockholm.
