FÖRETAGEN AV: Ronald Fagerfjäll 2012-10-01

Sandvik formades i hårt väder

Sandvik the Journey, så hette den multinationella verkstadskoncernens jubileumsfirande våren 2007: en 150-årig resa värd att fira! Det unika med just Sandvik är att resan beskriver såväl en industrialiseringsvåg som globaliseringen av världsekonomin och utvecklingen av ett världsföretag.

Sandvik föddes ur 1857 års finansiella kris. Det var järnvägsbyggandets första stora baksmälla, en kris som välte handelshus som dominobrickor. Bland dem fanns Daniel Elfstrand & C:ie, inte bara Gävles utan också ett av Sveriges allra största handelsbolag. I ledningen fanns en Fredrik Göransson, som hade startat aktiebolag, övervakat järnvägsprojektet, drivit landets största rederi och en del annat. Nu kunde hans lysande bana ha slutat.

Men på en Londonresa träffade Göransson mannen bakom en av seklets viktigaste uppfinningar, Henry Bessemer. Världen ropade efter billigare stål, och Bessemer hade lösningen. Men dittills hade ingen fått den processen att fungera i daglig drift. Det klarade Göranssons medarbetare något år senare.

Göransson köpte del i patentet, satsade stort och fick med sig brittiskt och svenskt finanskapital. Han begrep att det behövdes investeringar i en skala som ingen i Sverige tidigare hade sett. Så byggdes med hjälp av ditresta tekniker, oerfarna arbetare och snabbrörligt kapital en världsledande anläggning ute i skogen vid en sandig vik (Sandviken) vid Storsjön, en dagspromenad från Gävle.

Det gick faktiskt inte så bra.

I konkurs

Pengarna tog snabbt slut och det nya stålföretaget Högbo gick i konkurs. Medan stålverket låg stilla i nära två år satsade andra svenska och utländska bruk på Bessemer, och britten Thomas löste problemet med den förorenande fosforn.

En invecklad händelsekedja ledde till att Göransson och hans närmaste släktingar kunde köpa ut stålanläggningen ur konkursboet. Men magin med Bessemer var borta för ett litet företag i Norrland som hade onödigt fin malm, och dyr träkol i stället för billig stenkol. I Tyskland och Förenta Staterna satsade man stort på Bessemers process i hundratals anläggningar. Egentligen var det slutkört för Sandvikens Jernverk AB, som namnet nu löd.

Två saker räddade Jernverket. Den ena var att världens verkstadsindustri gick in en guldålder, och den andra att grundarens son Anders Henrik Göransson var tillräckligt välutbildad och berest för att inse detta.

Han valde ny affärsidé när produkter som symaskinen, skrivmaskinen och telefonen kom. På 1890-talet lanserades cykeln, grammofonen, personbilen, fotogenmotorn för den mindre båten och mycket annat. Och det elektriska sortimentet rullades ut. Jernverket hamnade i en ny tid av svarvande, slipande, fräsande och borrande. Mekaniska produkter som ingen hade hört talas om ett år kunde finnas i tillverkning nästa. Genom att möta de nya kundernas krav kunde Jernverket få ut högre priser för specialprodukter, priser som bar frakt- och träkolskostnader.

Från konflikt till samförstånd

Grundarfamiljen hade drömt om ett mönstersamhälle, men den nya inriktningen krävde att många arbetare trängde ihop sig, och priskonkurrensen var hård. Det var först på 1920-talet som Jernverkets arbetare kunde få bättre reallön. Vägen dit var kantad av oro och kast på marknaden. Under första världskrigets spekulation, då lönerna inte hängde med i inflationen, höjde ägarna utdelningen kraftigt, vilket blev inledningen till ständiga interna ägarkonflikter. Nu var det revolutionens tid, 1918, då hungerkravaller och börsyra pågick samtidigt. Hur skulle företaget drivas ansvarsfullt? Nya svenska fattigvårdslagar gjorde att arbetsgivarna inte längre kunde använda lockoutvapnet effektivt. Jernverkets fjärde chef, sonson till grundaren, drev därför tidigt samförståndsidéer och blev en av männen bakom Saltsjöbadsavtalet.

Men det var inte bara här som Sandvikens Jernverk återigen hamnade i utvecklingens huvudspår. Bättre produktivitet kräver organisation. Den så kallade taylorismens tankar innebar en ny, rationell produktion. Jernverket anammade idéerna med spektakulärt resultat.

Teknikerna i Sandviken lyckades inte bara erövra världsledarskap för skärande bearbetning, utan lyckades också genom samarbetet med Atlas Copco nå samma position inom bergborrning. Medan tyskarna fastnade i specialprodukter och amerikanerna vurmade för nya branscher, kunde ett litet företag från Sverige steg för steg utveckla billigare och bättre verktyg av hårdmetall, använda av all världens verkstadsföretag. Ibland av ren tur, som när en patentansökan för ytbeläggning av verktyg inkom några veckor före konkurrentens. Ingenstans i världen samlades så mycket kunnande om verkstadsbearbetning som i Sandviken.

Priskrig pågår

På stålområdet blev inte framgångarna lika spektakulära, men satsningen på specialrör och kallvalsade färdigprodukter (rakblad, sågar och transportband) bar stålsidan över kriserna.

År 1989 sprack samarbetet med Atlas Copco, och ett förödande priskrig om bergborrar utbröt. Koncernen fick sin tredje förlust på 143 år. Sandvik tvingades utveckla gruv- och anläggningsmaskiner för att försvara sina marknadsandelar. Sådan breddning misslyckas ofta, men Sandvik hade turen att gå in i gruvmaskinbranschen när Kinas efterfrågan tog fart. Diversifieringen lyckades! Ett 150 år gammalt företag har därför haft sin mest expansiva period alldeles nyligen, åtminstone fram till krisen 2008.

Sandvik har gradvis och obevekligt bytt tyngdpunkt, inte bara från Sverige utan också från Europa och USA. Företagets allra största marknader finns i dag Kina, Indien, Australien, Brasilien och Sydafrika; flytten går ständigt söderut och österut. Utmaningen är inte bara att få fram ständigt nya sortiment – fem år gamla produkter är allas egendom – utan att förena global strategi med lokal anpassning.

Skillnaden mellan Sandvik av i dag och det projekt som Fredrik Göransson startade 1862 är därför nästan obeskrivlig. Att beskriva vägen har varit ett gyllene praktikfall i studiet av ekonomisk och teknisk evolution.