Ett nöjesfält i Göteborg var aldrig någon självklarhet
VISA BILDTEXT
Folkvimmel på Liseberg, ca 1920 – 1929. foto: Carl Alfred Träff. Källa: Bohusläns museum.

NÄRINGSLIVET AV: Anders Houltz 2024-07-04

Ett nöjesfält i Göteborg var aldrig någon självklarhet

Ett folkkärt arv efter den magiska utställnings­sommaren 1923 är Liseberg. Men det var ingen själv­klarhet att Göteborgs jubileums­utställning skulle inkludera något så lätt­sinnigt som ett tivoli. Det var tack vare möbel­snickaren Herman Lindholm från Malmö som nöjes­fältet kom till – och blev kvar.

Artikeln publicerades sommaren 2023 i GP.se

Tanken på att anordna en utställning för att fira Göteborgs tre­hundra­årsjubileum väcktes i en motion av stads­full­mäktiges ord­förande Axel Carlander 1915, mitt under brinnande världs­krig. Som ledare för textil­företaget Gamle­stadens fabriker och styrelse­ordförande i kullager­tillverkaren SKF hörde Carlander till den borgerliga elit som varit drivande i stadens snabba utveckling till modern industri­stad.

Läs också: Samhällets stöttepelare

Den utställning han ville anordna var en historisk och kulturell exposé över stadens utveckling från de äldsta före­gångarna till den moderna storstad som Göteborg nu upplevde sig vara.

Genom att anlita forskare och musei­experter skulle utställningen bli en manifestation över Göteborg som kulturellt centrum. Därmed skulle den också skänka kulturell glans åt den industriella elit där Carlander själv ingick, jämte namn som skepps­redaren Dan Broström och Göta­verkens chef Hugo Hammar.

Berg- och dalbanan på Liseberg ca 1922. Källa: Västergötlands museum.

Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.

Men planerna var lika dyra som de var ambitiösa. I takt med matbrist, ekonomisk kris och politisk oro under världs­krigets andra hälft blev utställningen alltmer ifrågasatt. Lösningen blev att skjuta fram firandet från 1921 till 1923 – alltså två år, precis som det nu pågående 400-års­firandet – och att utöka evenemanget. Till den historiska minnes­utställning som varit tänkt inbjöds nu även det moderna svenska närings­livet för att visa upp sin industriella förmåga, och dessutom kopplades ett nöjes­fält till programmet.

Till de attraktioner som planerades på Liseberg hörde ett sameläger med kåtor och renar

Nöjes­fältet innebar ett avsteg från de hög­kulturella ambitionerna, men med detta folkliga inslag blev utställningen mer acceptabel för Social­demokraterna i full­mäktige, som annars var kritiska mot hela projektet.

Med ett nöjesfält blev utställningen också mer lik de stora världs­utställningar som sedan 1800-talet anordnats på olika platser i världen. Världs­utställningarna utgjorde en blandning av fin­kultur, industri och under­hållning – att de även inkluderade nöjes­fält var sedan länge en själv­klarhet.

Läs också: Nattsudd på Djurgården

Denna tillkomst­historia, och kanske oviljan att blanda högt och lågt, avspeglas i utställnings­områdets ut­formning, med ett tydligt ”minnes­fält” för de kultur­historiska delarna (ungefärligen Humanisten/­Campus Näckrosen i dag), ett ”export­fält” för den moderna industrin (Svenska Mässan i dag) och, till sist, nöjes­fältet Liseberg, som låg längst bort från entrén vid Göta­platsens finrum, sedan besökarna passerat genom de övriga delarna.

“Liseberg, Restauranten i illumination, u å. Foto: Carl Alfred Träff. Källa: Bohusläns museum.

Den som före­slagit nöjes­fältet var Social­demokraternas starke man, den tidigare snickaren Herman Lindholm. För honom var det en ungdoms­dröm som gick i upp­fyllelse – en nöjes­park för alla, med dans­banor, karuseller och teater­scener i en grönskande inramning. Lindholm hade erfarenhet från nöjes­branschen – bland annat som tandatlet (!) och som arrangör för arbetare­kommunens folk­park Krokäng, en sorts före­gångare till Liseberg vid Sanne­gården på Hisingen.

I denna miljö spelade ett sällskap på 25 kortvuxna personer dagligen upp bröllop, fester, sångframträdanden, brottningsmatcher och mycket annat inför publik.

I valet 1922 fick Social­demokraterna för första gången majoritet i stads­full­mäktige. Därmed var Herman Lindholm själv­skriven efter­trädare till Axel Carlander som stads­full­mäktiges ordförande.

Med tanke på allt utställnings­sommaren skulle innebära av inter­nationell representation valde Lindholm till mångas överraskning att temporärt avstå ordförande­rollen i kommun­fullmäktige till den mer världs­vane Carlander. Sannolikt påverkades beslutet även av att utställningen fort­farande var ett projekt Social­demokraterna helst inte ville förknippas med.

Platsen för nöjes­fältet, det lantliga landeriet Liseberg med odlingar, betes­mark och gamla ekar, hade köpts av staden 1908 sedan de sista ägarna, systrarna Nonnen, gått bort. Nu omgestaltades det hela till ett nöjes­fält.

Läs också: Den ofrivillige samlaren

Det gamla 1700-talshuset och den större man­byggnaden från 1801 fick sällskap av nya byggnader, de flesta ritade av Arvid Bjerke, som tillsammans med Sigfrid Ericson var utställningens huvud­arkitekt. Till skillnad från de övriga utställnings­byggnaderna dominerade en lek­full rosa färg­sättning på Lisebergs­området.

Den dominerande byggnaden på nöjes­fältet var Kongress­hallen, ritad i klassicerande stil av Arvid Bjerke – förmodligen i samarbete med en ung Alvar Aalto som praktiserade på utställnings­arkitekternas kontor. I byggnaden höll bransch­organisationer sina kongresser under hela sommaren. Dit kom också Albert Einstein för att under stor uppmärksamhet hålla sin Nobel­föreläsning i samband med det inter­nationella natur­forskar­mötet.

Många göteborgare har livliga minnen från bergbanan som var i drift ända fram till 1987. Då hade 41 miljoner personer begått den skakiga färden.

Einstein hade fått Nobelpriset 1921, men som den vetenskapens världs­kändis han var hade han inte kunnat komma till Stockholm eftersom han var på föreläsnings­turné i Japan. Därför fick det ske i Kongress­hallen på Liseberg, en lokal där senare stor­heter som Edit Piaf, Jussi Björling, Sonya Hedenbratt och Jimi Hendrix fram­trätt, innan byggnaden brann ned i en eldsvåda 1973.

Linbana vid Lisebergs nöjesfält 1923. Källa: Västergötlands museum.

Redan från starten, eller nästan, eftersom den inte var färdig till invigningen den 8 maj, fanns också Lisebergs med tiden legendariska berg- och dalbana med. Banan var byggd i trä och med sina 980 meter var den världens största.

Bara under de första två timmarna provåkte cirka 3 000 passagerare, till biljett­priset tio öre för de stora och fem för de små. Många göteborgare har livliga minnen från berg­banan som var i drift ända fram till 1987. Då hade 41 miljoner personer begått den skakiga färden.

Läs också: Planetariet skulle sätta tidningshuset på kartan

Till de attraktioner som planerades på Liseberg hörde ett same­läger med kåtor och renar, där det var meningen att samer iklädda traditionell dräkt skulle visa upp sitt dagliga liv och traditioner inför publik. Efter intensiv kritik i dags­pressen mot att exponera människor på detta vis valde dock utställnings­styrelsen att stryka same­lägret ur programmet. Däremot genom­förde man, paradoxalt nog, dvärg­staden Lill­köping, med post- och polis­kontor, teater, bageri, butik osv.

I denna miljö spelade ett sällskap på 25 kort­vuxna personer dagligen upp bröllop, fester, sång­framträdanden, brottnings­matcher och mycket annat inför publik. Även här förekom kritiska tidnings­röster, men uppen­barligen inte tillräckligt för att avstyra arrangemanget.

Däremot blev projektet som helhet ett ekonomiskt fiasko.

De besökare som promenerade i den kuperade och lite bort­glömda delen av Liseberg närmast Korsvägen möttes av en oväntad syn. Dit hade nämligen flyttats en gammal spik­smedja, en vatten­driven kvarn, en väder­kvarn och ett hand­pappers­bruk, från olika delar av södra Sverige.

Detta var tänkt att bli landets första industri­historiska fri­lufts­museum, men efter utställningens slut saknades resurser att fortsätta projektet. Fortfarande står dock en väder­kvarn kvar på sluttningen nedan­för Lisebergs­hjulet som en påminnelse om de stolta planerna.

Liseberg, u år. Fotograf K W Gullers, Nordiska museet CC BY-SA 4.0.

Trots ihållande regn blev Göteborgs­utställningen en besöks­mässig framgång. Med cirka 4,2 miljoner besökare mellan den 8 maj och den 15 oktober var detta den mest väl­besökta utställning som anordnats i Sverige.

Däremot blev projektet som helhet ett ekonomiskt fiasko. Just nöjes­fältet hade dock, föga för­vånande, visat sig lönsamt. Medan merparten av den stora utställningen revs fick därför Liseberg stå kvar, och året därpå köptes anläggningen av Göteborgs stad för en miljon kronor.

Läs också: Hotell med industrihistoria

Den drivande kraften bakom beslutet var återigen Herman Lindholm. Efter tre år som stads­full­mäktige­ordförande valde han 1926 oväntat att träda tillbaka, trots att han hade stöd av en betydande politisk majoritet, för att i stället ägna sig åt sitt älskade Liseberg. Där stannade han som ledare fram till 1942.

Genom Liseberg lever minnet av Jubileums­utställningen vidare. Nöjes­fältet hör till Sveriges främsta turist­attraktioner, med årliga besöks­tal på omkring 2,5 miljoner – lite drygt hälften så många som besökte Göteborgs­utställningen den regniga sommaren 1923.

Not: I samband med Göteborgs 400-årsjubileum år 2021 utnämnde Göteborgs-Posten Herman Lindholm till tidernas mäktigaste göteborgare.

Serie: Göteborg 400 år

I samband med Göteborgs 400-årsjubileum publicerar GP Kultur en serie artiklar om de platser, människor och händelser som format staden allra mest. Först ut är Anders Houltz, forskningschef vid Centrum för Näringslivshistoria, som skriver om Liseberg.