Ett folkkärt arv efter den magiska utställningssommaren 1923 är Liseberg. Men det var ingen självklarhet att Göteborgs jubileumsutställning skulle inkludera något så lättsinnigt som ett tivoli. Det var tack vare möbelsnickaren Herman Lindholm från Malmö som nöjesfältet kom till – och blev kvar.
Artikeln publicerades sommaren 2023 i GP.se
Tanken på att anordna en utställning för att fira Göteborgs trehundraårsjubileum väcktes i en motion av stadsfullmäktiges ordförande Axel Carlander 1915, mitt under brinnande världskrig. Som ledare för textilföretaget Gamlestadens fabriker och styrelseordförande i kullagertillverkaren SKF hörde Carlander till den borgerliga elit som varit drivande i stadens snabba utveckling till modern industristad.
Läs också: Samhällets stöttepelare
Den utställning han ville anordna var en historisk och kulturell exposé över stadens utveckling från de äldsta föregångarna till den moderna storstad som Göteborg nu upplevde sig vara.
Genom att anlita forskare och museiexperter skulle utställningen bli en manifestation över Göteborg som kulturellt centrum. Därmed skulle den också skänka kulturell glans åt den industriella elit där Carlander själv ingick, jämte namn som skeppsredaren Dan Broström och Götaverkens chef Hugo Hammar.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
Men planerna var lika dyra som de var ambitiösa. I takt med matbrist, ekonomisk kris och politisk oro under världskrigets andra hälft blev utställningen alltmer ifrågasatt. Lösningen blev att skjuta fram firandet från 1921 till 1923 – alltså två år, precis som det nu pågående 400-årsfirandet – och att utöka evenemanget. Till den historiska minnesutställning som varit tänkt inbjöds nu även det moderna svenska näringslivet för att visa upp sin industriella förmåga, och dessutom kopplades ett nöjesfält till programmet.
Till de attraktioner som planerades på Liseberg hörde ett sameläger med kåtor och renar
Nöjesfältet innebar ett avsteg från de högkulturella ambitionerna, men med detta folkliga inslag blev utställningen mer acceptabel för Socialdemokraterna i fullmäktige, som annars var kritiska mot hela projektet.
Med ett nöjesfält blev utställningen också mer lik de stora världsutställningar som sedan 1800-talet anordnats på olika platser i världen. Världsutställningarna utgjorde en blandning av finkultur, industri och underhållning – att de även inkluderade nöjesfält var sedan länge en självklarhet.
Läs också: Nattsudd på Djurgården
Denna tillkomsthistoria, och kanske oviljan att blanda högt och lågt, avspeglas i utställningsområdets utformning, med ett tydligt ”minnesfält” för de kulturhistoriska delarna (ungefärligen Humanisten/Campus Näckrosen i dag), ett ”exportfält” för den moderna industrin (Svenska Mässan i dag) och, till sist, nöjesfältet Liseberg, som låg längst bort från entrén vid Götaplatsens finrum, sedan besökarna passerat genom de övriga delarna.
Den som föreslagit nöjesfältet var Socialdemokraternas starke man, den tidigare snickaren Herman Lindholm. För honom var det en ungdomsdröm som gick i uppfyllelse – en nöjespark för alla, med dansbanor, karuseller och teaterscener i en grönskande inramning. Lindholm hade erfarenhet från nöjesbranschen – bland annat som tandatlet (!) och som arrangör för arbetarekommunens folkpark Krokäng, en sorts föregångare till Liseberg vid Sannegården på Hisingen.
I denna miljö spelade ett sällskap på 25 kortvuxna personer dagligen upp bröllop, fester, sångframträdanden, brottningsmatcher och mycket annat inför publik.
I valet 1922 fick Socialdemokraterna för första gången majoritet i stadsfullmäktige. Därmed var Herman Lindholm självskriven efterträdare till Axel Carlander som stadsfullmäktiges ordförande.
Med tanke på allt utställningssommaren skulle innebära av internationell representation valde Lindholm till mångas överraskning att temporärt avstå ordföranderollen i kommunfullmäktige till den mer världsvane Carlander. Sannolikt påverkades beslutet även av att utställningen fortfarande var ett projekt Socialdemokraterna helst inte ville förknippas med.
Platsen för nöjesfältet, det lantliga landeriet Liseberg med odlingar, betesmark och gamla ekar, hade köpts av staden 1908 sedan de sista ägarna, systrarna Nonnen, gått bort. Nu omgestaltades det hela till ett nöjesfält.
Läs också: Den ofrivillige samlaren
Det gamla 1700-talshuset och den större manbyggnaden från 1801 fick sällskap av nya byggnader, de flesta ritade av Arvid Bjerke, som tillsammans med Sigfrid Ericson var utställningens huvudarkitekt. Till skillnad från de övriga utställningsbyggnaderna dominerade en lekfull rosa färgsättning på Lisebergsområdet.
Den dominerande byggnaden på nöjesfältet var Kongresshallen, ritad i klassicerande stil av Arvid Bjerke – förmodligen i samarbete med en ung Alvar Aalto som praktiserade på utställningsarkitekternas kontor. I byggnaden höll branschorganisationer sina kongresser under hela sommaren. Dit kom också Albert Einstein för att under stor uppmärksamhet hålla sin Nobelföreläsning i samband med det internationella naturforskarmötet.
Många göteborgare har livliga minnen från bergbanan som var i drift ända fram till 1987. Då hade 41 miljoner personer begått den skakiga färden.
Einstein hade fått Nobelpriset 1921, men som den vetenskapens världskändis han var hade han inte kunnat komma till Stockholm eftersom han var på föreläsningsturné i Japan. Därför fick det ske i Kongresshallen på Liseberg, en lokal där senare storheter som Edit Piaf, Jussi Björling, Sonya Hedenbratt och Jimi Hendrix framträtt, innan byggnaden brann ned i en eldsvåda 1973.
Redan från starten, eller nästan, eftersom den inte var färdig till invigningen den 8 maj, fanns också Lisebergs med tiden legendariska berg- och dalbana med. Banan var byggd i trä och med sina 980 meter var den världens största.
Bara under de första två timmarna provåkte cirka 3 000 passagerare, till biljettpriset tio öre för de stora och fem för de små. Många göteborgare har livliga minnen från bergbanan som var i drift ända fram till 1987. Då hade 41 miljoner personer begått den skakiga färden.
Läs också: Planetariet skulle sätta tidningshuset på kartan
Till de attraktioner som planerades på Liseberg hörde ett sameläger med kåtor och renar, där det var meningen att samer iklädda traditionell dräkt skulle visa upp sitt dagliga liv och traditioner inför publik. Efter intensiv kritik i dagspressen mot att exponera människor på detta vis valde dock utställningsstyrelsen att stryka samelägret ur programmet. Däremot genomförde man, paradoxalt nog, dvärgstaden Lillköping, med post- och poliskontor, teater, bageri, butik osv.
I denna miljö spelade ett sällskap på 25 kortvuxna personer dagligen upp bröllop, fester, sångframträdanden, brottningsmatcher och mycket annat inför publik. Även här förekom kritiska tidningsröster, men uppenbarligen inte tillräckligt för att avstyra arrangemanget.
Däremot blev projektet som helhet ett ekonomiskt fiasko.
De besökare som promenerade i den kuperade och lite bortglömda delen av Liseberg närmast Korsvägen möttes av en oväntad syn. Dit hade nämligen flyttats en gammal spiksmedja, en vattendriven kvarn, en väderkvarn och ett handpappersbruk, från olika delar av södra Sverige.
Detta var tänkt att bli landets första industrihistoriska friluftsmuseum, men efter utställningens slut saknades resurser att fortsätta projektet. Fortfarande står dock en väderkvarn kvar på sluttningen nedanför Lisebergshjulet som en påminnelse om de stolta planerna.
Trots ihållande regn blev Göteborgsutställningen en besöksmässig framgång. Med cirka 4,2 miljoner besökare mellan den 8 maj och den 15 oktober var detta den mest välbesökta utställning som anordnats i Sverige.
Däremot blev projektet som helhet ett ekonomiskt fiasko. Just nöjesfältet hade dock, föga förvånande, visat sig lönsamt. Medan merparten av den stora utställningen revs fick därför Liseberg stå kvar, och året därpå köptes anläggningen av Göteborgs stad för en miljon kronor.
Läs också: Hotell med industrihistoria
Den drivande kraften bakom beslutet var återigen Herman Lindholm. Efter tre år som stadsfullmäktigeordförande valde han 1926 oväntat att träda tillbaka, trots att han hade stöd av en betydande politisk majoritet, för att i stället ägna sig åt sitt älskade Liseberg. Där stannade han som ledare fram till 1942.
Genom Liseberg lever minnet av Jubileumsutställningen vidare. Nöjesfältet hör till Sveriges främsta turistattraktioner, med årliga besökstal på omkring 2,5 miljoner – lite drygt hälften så många som besökte Göteborgsutställningen den regniga sommaren 1923.
Not: I samband med Göteborgs 400-årsjubileum år 2021 utnämnde Göteborgs-Posten Herman Lindholm till tidernas mäktigaste göteborgare.
I samband med Göteborgs 400-årsjubileum publicerar GP Kultur en serie artiklar om de platser, människor och händelser som format staden allra mest. Först ut är Anders Houltz, forskningschef vid Centrum för Näringslivshistoria, som skriver om Liseberg.
