Varuhusföreningen
Den statliga så kallade saneringsutredningen från 1954 lade grunden till Domuseran och de flesta av varuhusen kom till under en tioårsperiod, i ett allt mer accelererande tempo. För att effektivisera etableringar av Domus hade Svenska Varuhusföreningen 1956 bildats inom Kooperativa Förbundet, vilken sedan bytte namn till Varuhusföreningen Domus.
Varuhusföreningen arbetade i princip på samma sätt som ett mångfilialföretag och tog över både privata och kooperativa verksamheter. Varuhusen i sig ägdes fortfarande av de lokala föreningarna men den allmänna inköps- och försäljningspolitiken samt personalutbildningen var centralstyrd. Chef för varuhusföreningen blev Arnold Sjölund som hade utvecklat Forum i Uppsala. Som mest fanns drygt 200 Domusvaruhus och de hade en central plats i nästan alla stadskärnor i Sverige. Etableringen av Domus innebar ofta att många mindre konsumbutiker stängdes för gott. Ju större butik, desto bättre verkade resultatet bli. 1960-talet kom att bli varuhusens storhetstid i Sverige. Kooperativa förbundet var då Skandinaviens största handelsföretag och förfogade över runt 18 procent av den svenska detaljhandelsomsättningen.
Hugo Edstam (1900–1998) var specialvaruchef i Konsumentföreningens styrelse och betonade vikten av planering för Domusvaruhusens framgång. Varorna på Domus skulle vara upplagda på ett säljande sätt och inredningsdetaljerna genomtänkta. Att ha en stor och slagkraftig livsmedelsavdelning var en annan framgångsfaktor. Helst skulle lokalerna vara planerade så att kunderna på ett naturligt sätt kom i kontakt med resten av varuhuset när de besökte livsmedelsavdelningen. I Stockholm hade personalen till exempel märkt att ett färskbrödsbageri i anslutning till livsmedelsavdelningen bidrog till besök.
Påverkade stadsmiljön
Men succén för den kooperativa rörelsen fick också stora konsekvenser som påverkar stadsmiljön än i dag. De centrala tomtköpen från tidigare decennier skapade problem när stora nya Domusvaruhus skulle byggas. Att bygga parkeringar i direkt anslutning till varuhusen blev en både svår och kostsam uppgift att lösa för den kooperativa rörelsen. Men Hugo Edstam menade att det var nödvändigt: ”Man måste acceptera det faktum att ett varuhus utan tillfredsställande parkeringsutrymme är allvarligt handikappat redan från starten och kommer att bli det i ännu högre grad i framtiden.” Problemet löstes i vissa fall med parkering under jord eller på varuhusets tak. Men i andra fall, som i Eskilstuna och Karlstad, köptes och revs hela kvarter för att göra plats för Domus.