När snabbköpen kom till byn
VISA BILDTEXT
Stockholm, ca 1915-30. Viktualie-, kött- & fläskaffär. Bild ur ICAs historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

NÄRINGSLIVET AV: Peder Edvinsson 2019-04-05

När snabbköpen kom till byn

Att livsmedelsbutikerna ser ut som de gör i dag beror på en rad samverkande händelser över tid, som sammanslagning av butiker till kedjor, lanthandelsdiskens avskaffande och förbättrade möjligheter till import.

Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria nr 4 2018.

Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!

Går vi tillbaka till 1800-talet kommer vi till en helt annan värld än den vi upplever i dag. Livsmedel såldes av specialister, i alla fall i städerna. Det var fisk, kött- och charkuteri, mejerivaror, kaffe, kryddor – allt i sina egna butikslokaler. På landsbygden fanns också specialister till en viss grad, men lanthandlarna hade utvecklats till diversebutiker som sålde allt ovanstående, inklusive lieblad, sparkar och utsäde till åkrarna. När man kom in till slaktaren fick man berätta för denne att man ville ha ett kilo grytbitar och ett par hekto påläggskorv, i ostbutiken skars en ostbit upp i lämplig storlek på begäran. En shoppingrunda innebar besök till flera olika butiker.

Kooperationen

Så här fortsatte det i stora drag fram till 1960-talet, men bakom kulisserna skedde det stora saker, förändringar som främst gällde handlarna och hur de organiserades. En av dessa händelser är kooperationens framväxt, en tanke som funnits i Europa sedan 1700-talet och som på sina håll hade testats även i Sverige under 1800-talet. Men det var när politikern Axel Rylander startade Arbetarnas konsumtionsförening i Stockholm 1895 som det började fästa. Två år senare öppnades den första kooperativa butiken och 1899 bildades Kooperativa förbundet, det som vi i dag mest kallar KF och som bland annat driver Coop. Kunderna kunde nu bli medlemmar i lokala konsumentföreningar och på ett vis också medägare till sina butiker – eventuella vinster gick tillbaka till kollektivet.

Solidarisk Handel – ideellt motiverad företagsamhet

När KF växte kunde de börja köpa in varor i stora partier vilket kom kunderna till godo i form av lägre priser i de alltmer vanliga Konsumbutikerna. Men på sina håll var det inte fysiska butiker som kom att förknippas med KF, utan Konsumbilarna – rullande affärer som sökte upp kunderna med sina varor. Positivt för vanligt folk förstås, de slapp ta sig till en butik, men de lokala handlarna var säkert inte lika nöjda över att få konkurrens av en jätte som genom att ligga på vägarna kunde ha ett stort upptagningsområde.

Konsums första självbetjäningsbutik på Odengatan 31 i Stockholm, 1947. Ur ICA:s arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

ICA-lastbil anländer till Johannas Snabbköp i Borås, cirka 1955-63. Ur ICA:s arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Kunder samtalar utanför Hemköps livsmedelsbutik, cirka 1985-1995. Ur ICA:s arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Starten av ICA

1917 sjösattes dock ett svar på KF:s framgångar då Hakon Swenson knöt ihop Sveriges stora privata handlarorganisationer – Hakonbolaget i mellansverige, EOL i söder, Nordsvenska köpmanna i norr och SV i Stockholm och på Gotland – i en inköpscentral som ägdes gemensamt av handlarna. 1939 gick de alla ihop under namnet Svenska Inköpscentralernas AB och 1964 samlades butikerna under samma skylt: ICA. (Det kunde ha blivit SICA, men den förkortningen var upptagen när bolaget bildades.)

1937 hade också ASK, Aktiebolaget svenska kolonialgrossister som senare skulle bli Dagab och som i sin tur köptes av Axfood, bildats. ASK levererade till handlare som stod utanför KF och ICA, senare skulle butikskedjorna Vivo (startat 1957) och Favör (1961) bli deras största kunder. Utan att föregå historien alltför mycket kan också nämnas att en Spik Olle startade en butik under namnet Hemköp i Borlänge. Företaget arbetade främst med hemkörning av varor. Under ny ägare spreds Hemköp över Sverige och 1988 köptes kedjan av Axel Johnson-gruppen, ägare till Axfood som bildas 2000.

Radio CfN #15: “Det omöjliga jobbet”

Självbetjäning i snabbköp

Med stora handlarorganisationer som konkurrerade fick kunderna ett större utbud, men det var en nyhet som börjat få fäste i USA som skulle komma att förändra vardagen rejält för konsumenterna. 1916 öppnade Clarence Saunders sin butik Piggly Wiggly i Memphis. Här passerade man som kund ett vändkors på vägen in, fick en korg i sin hand och via ett slutet hyllsystem exponerades man för butikens alla varor innan man till slut stod framför en kassörska. Den första självbetjäningsbutiken var född, Saunders fick till och med patent på sitt nya butikssystem. Men det hindrade inte att andra handlare gjorde egna varianter på konceptet och snart var dessa ”supermarkets” den vanligaste formen av livsmedelsbutik i USA.

Klas Wennerberg, handlare i Göteborg, blev under ett besök i USA så inspirerad av den här nya formen av butik att han 1924 gjorde slag i saken och öppnade Sveriges första snabbköp. Efter bara en månad gick han tillbaka till att sälja över disk igen, kunderna hade inte nappat på hans nyhet. Det här berodde troligen på att snabbköpssystemet krävde färdigförpackade varor.

Om inte andra världskriget hade startat 1939 hade livsmedelsbranschen troligen ställt om till snabbköp med självbetjäning redan tidigare.

Visserligen hade fabriksförpackningar redan blivit vanligare. Mjöl i tvåkilospaket och burkar med färdigmalt kaffe rappade på försäljningen eftersom biträdet inte behövde mäta upp till varje ny kund och kön framför disken kunde betas av snabbare. Men Wennerberg hade också gjort egna förpackningar och lagt upp på de nya hyllorna i butiken, något som sägs ha gjort kunderna misstänksamma. Branschen insåg dock att självbetjäning var framtiden och fortsatte att studera Saunders Piggly Wiggly och andra uppstickare – och kopior – som Handy Andy och Helpy Selfy i USA.

På 1930-talet öppnade så Enhetsprisaffärerna i svenska städer, mer kända som EPA, som köpte in varor med så få mellanhänder som möjligt och sålde dem billigt. Kläder, köksgeråd och andra småprylar som alltid sålts över disk plockades nu av kunderna själva innan de betalades i kassan.

Beslutet som ritade om den svenska matkartan

Om inte andra världskriget hade startat 1939 hade livsmedelsbranschen troligen ställt om till snabbköp med självbetjäning redan tidigare, EPA:s exempel visade tydligt att man trots färre anställda kunde sälja mer. 1942 publicerade ICA-tidningen en artikel med rubriken ”Självbetjäningen i USA – kommer den hit?” och 1946 vågade handlaren Paul A Kågström, ansluten till ICA-relaterade Nordsvenska, testa en självbetjäningsavdelning i sin lanthandel i Skelleftehamn. Men det var året därpå som snabbköpen började bli vanligare.

KF hade gjort sin läxa grundligt och i och med öppnandet av Konsum på Odengatan i Stockholm inledde de ett landsomfattande omställningsarbete där gamla butiker blev snabbköp. 1950 fanns 120 kooperativa och 68 privata snabbköp, redan 1960 var den totala siffran 5 500. Fortfarande hade dubbelt så många KF-butiker ställt om jämfört med de privata alternativen. Inom ICA hade bara 18 procent av 9 900 butiker gjort omställningen.

Men ICA växte och ville inte lämna något åt slumpen. Redan 1950 stöpte de om interna ICA-tidningen till ett specialnummer om självbetjäning och tillsammans med egna företaget AB Köpmannatjänst presenterades lösningar på hyllsystem och andra åtgärder som enkelt förändrade en traditionell butik till självbetjäning 1960 startade ICA-förlaget även tidningen Självbetjäning som med säljidéer och effektivitetslösningar vände sig till hela handlarbranschen.

Egna märkesvaror från ICA. Bild från ICA Gruppen. Fotograf: Monka MiniFoto.

Nya varor och förpackningar som lockade

En nyckel till omställning var som nämnts förpackningarna, och på 1960-talet hade förpackningsindustrin med råge hunnit ikapp handlarbranschens framtidsutsikter. Från de nya butikshyllorna nästan skrek kakaopaket och burkar med senap till kunderna att lägga dem i sina korgar och tack vare att plastfolien uppfunnits på 1950-talet fanns även kundförpackningar med ost, köttfärs och andra färskvaror.

En nyhet på 1940-talet var dessutom frysar och kylskåp; djupfrysta bär och grönsaker kunde nu köpas året runt. 1956 sålde Findus sina första frysta fiskpinnar, och kombinerade med en annan nyhet, det industriframställda potatismoset, skapades en svensk klassiker som knappast tappat i popularitet bland kunderna med åren.

Andra halvfabrikat tillkom i utbudet, men också färsk frukt och grönsaker året runt. Mer pålitliga transportvägar med lastbil och tåg från södra Europa förlängde säsongerna för bland annat tomater och gurka från 1960-talet och framåt, och under kommande decennier löste man nöten om hur frukt från andra kontinenter, som passionsfrukt och kiwi, kunde transporteras till de svenska diskarna i säljbart skick.

Varannan flaskvatten

På 1970-talet väcktes också en ny tanke hos konsumenterna, kanske beroende på energikris och ökade transporter: miljösamvetet. I livsmedelsbranschen var det KF som först tog upp tråden genom att starta ett miljöråd och prata miljövänlighet med sina kunder. Kommande decennium fick säldöd, skövlade regnskogar och hål i ozonskiktet stor plats i nyhetsutbudet, något som banade väg för produkter som tydligt andades miljötänk.

1988 antog ICA en miljöpolicy som berörde varans väg hela vägen från producent till kund, för kunden märktes det till en början tydligast i att papperskassarna började tillverkas i oblekt papper, men några år senare även med nya varumärken som ICA:s Skona (tvättmedel med mera) och KF:s Änglamark (ekologiska livsmedel).

Omställningen till snabbköp ökade exponeringen av varorna, vilket i sin tur fick utbudet att öka och kunderna att lägga mer i varuvagnarna – ICA lockade sina handlare med att de kunde fördubbla sin omsättning om man övergav det långsamma över disk-systemet.

Frihandelns österbottniska arv

ICA Förbundets förre vd Nils-Erik Wirsäll skriver i sin bok Handelns förnyelse (ICA Förlaget, Västerås, 1982) apropå omställningen: ”Självbetjäningsutvecklingen kan på sitt sätt jämföras med den industriella revolutionen. Det är svårt att tro att vi någonsin mer får uppleva en så genomgripande förändring inom handeln.” Han gör också en förutsägelse som från hans tidiga 1980-talshorisont känns ganska pricksäker: ”Detta sagt med all respekt för att datatekniken och elektroniken säkerligen kommer att innebära stora förändringar.”

Där har han fått rätt, men inte i första hand vad gäller hur vi köper livsmedel, utan snarare hur vi handlar kläder, hemelektronik och andra konsumtionsvaror. För även om tekniken finns för att klicka hem både middagsmat och spontanköp, så verkar kunderna fortfarande föredra att gå till butiken – e-handlad mat utgjorde 2017 bara två procent av den totala livsmedelsmarknaden, för detaljhandeln var andelen nio procent.

Livsmedelsbranschens förändring

  • 1916 startades de första snabbköpen i större skala i USA. I Sverige kom omställningen igång rejält under 1950-talet.
  • Små lanthandlar i byarna och kvartersbutiker i städerna försvann alltmer under andra halvan av 1900-talet, i stället startades större butiker i centralorter och stormarknader utanför stadskärnorna. Antalet butiker sjönk drastiskt. 1952 hade KF 8 200 butiker i Sverige, 2018 är antalet cirka 650. För ICA gäller att de runt 1960 hade nästan 10 000 butiker, i dag är siffran kring 1 300.
  • Egna märkesvaror, EMV, gav kunderna ett billigare alternativ. Fenomenet är lika gammalt som butikskedjorna, ICA:s Luxuskaffe lanserades till exempel 1920. KF:s Blåvitt var en radikal variant av EMV med produktnamnet på en blå platta mot vit bakgrund, Blåvitt fanns från 1979 till början av 2000-talet.
  • Medvetenhet om miljö och hälsa växte redan på 1970-talet och från 1990-talet har kunderna fått allt fler valmöjligheter att handla varor med märkningar som ekologiskt, rättvisemärkt, fiberrikt, fettsnålt med mera.
  • Lågprisbutiker har aldrig varit riktigt stort i Sverige. Förutom lokala alternativ fanns Rimi i hela landet mellan 1991 och 2003, danska Netto startade 2001 och tyska Lidl fick sin första svenska butik 2003.