Albert Samuelsson började tillverka cyklar i småländska Skeppshult 1911. Han anade knappast då att hans firma ett drygt sekel senare skulle vara den enda kvarvarande cykeltillverkaren i Sverige där allt byggs från grunden.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria 2023 nr 2.
Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!
I början av 1900-talet gjorde cykeln sitt segertåg genom Sverige. Ett par decennier tidigare hade den ståtliga men livsfarliga höghjulingen, med ett jättelikt framhjul och ett minimalt bakhjul, blivit utkonkurrerad av ”säkerhetsvelocipeden”.
Denna nya cykel påminde i allt väsentligt om dagens, med två lika stora hjul, bakhjulsdrift med kedja och separat vevhus, frihjul och luftfyllda däck. Cykeln gick från att vara ett äventyrligt fritidsnöje till att bli ett transportmedel att räkna med – särskilt på landsbygden där den, de dåliga vägarna till trots, innebar en kommunikationsrevolution.
Läs också: Framgång i stormig skogsbransch
Marknaden för cykelreparatörer exploderade och de importerade cykelmärkena fick konkurrens från inhemska tillverkare. Albert Samuelsson i Skeppshult var en av många som började i liten skala med att laga cyklar åt lokala kunder, för att sedan gå över till egen tillverkning. Uppskattningsvis fanns det omkring 70 större eller mindre cykeltillverkare i Sverige omkring 1910, och flera av dem sålde cyklar under olika märken.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
VERKSAMHETEN TRAMPAR I GÅNG
Albert Samuelsson (1883–1934) var en teknikbegåvad lantbrukarson som inte lockades av bondelivet. Liksom så många i sin generation ville han prova lyckan i Amerika, men sedan han träffat den unga skollärarinnan Berta Bengtsson valde han att stanna hemma. I stället började han reparera cyklar i en liten verkstad intill Skeppshults bruk, som låg vid Nissans forsar.
Samhället Skeppshult hade vuxit upp kring bruket och järnvägen. Liksom många andra orter i Finnveden – det sydvästra hörnet av Småland – präglades Skeppshult av företagaranda och frikyrkorörelse. Driftighet och skötsamhet värderades högt, och Albert Samuelsson besatt båda egenskaperna. 1911 gifte sig Berta och Albert och flyttade in i ett hus som Albert och hans bror Seth hade byggt strax utanför Skeppshult.
Läs också: Entreprenören som aldrig fick slut på idéer
Huset kallade de Skogshyddan och där inrättade Albert en cykelverkstad. Samma år började han tillverka cyklar med märket ”Skogsstjärnan”. Affärerna gick allt bättre och Albert fick anställa personal för att klara leveranserna. I en prislista från 1915 utvecklade han sina affärsidéer.
Målet var att tillverka ”en i allt förstklassig maskin till lägsta möjliga pris”. Att han kunde erbjuda priser som var 25–30 kronor lägre än konkurrenternas förklarade Samuelsson med allmän sparsamhet, låga lokalkostnader och – främst av allt – att han undvek att sälja cyklar på kredit och endast genomförde kontantaffärer.
Damcykelmodellen Skogsstjärnan I kostade 135 kronor år 1915 (drygt 6 000 kronor i dagens penningvärde), herrmodellen Skogsstjärnan II kostade 120 kronor.
I flera år kämpade Albert Samuelsson & Co för sin överlevnad, och det var heller inte givet att cyklarna skulle förbli firmans huvudprodukt. Förutom Skogsstjärnan-cyklar sålde företaget även importerade bilar av märket Ford, Harley-Davidson-motorcyklar och symaskiner.
1920 var Albert Samuelsson redo för nästa steg. Tillsammans med sin yngre bror Arvid och svågern Carl Blad registrerade han bolaget ”Albert Samuelsson & Co”. Med banklån finansierade de en helt ny fabrik i bästa tänkbara läge, mitt emot järnvägsstationen – i den byggnad som utgör kärnan i dagens anläggning. Där kunde de till och med själva svetsa sina cykelramar och slapp köpa in från andra tillverkare.
Men det rådde ekonomisk oro efter första världskriget. Försäljningen minskade och det nystartade företaget var nära att gå under. Tillverkningen gick på sparlåga och de nya fina lokalerna stod till stor del tomma. I flera år kämpade Albert Samuelsson & Co för sin överlevnad, och det var heller inte givet att cyklarna skulle förbli firmans huvudprodukt. Förutom Skogsstjärnan-cyklar sålde företaget även importerade bilar av märket Ford, Harley-Davidson-motorcyklar och symaskiner. Mot slutet av 1920-talet tog cykelförsäljningen äntligen fart på nytt.
Läs också: Se upp vid korsvägarna!
Märket Skogsstjärnan började bli känt i vidare kretsar. Detta sågs inte med blida ögon överallt. En av dåtidens ledande tillverkare var Wiklunds Cykelfabrik i Stockholm, med märken som Nordstjernan, Polstjernan och, kort och gott, Stjernan.
Stockholmsfabriken menade att namnet Skogsstjärnan låg alldeles för nära dessa välkända ”stjernvelocipeder”, och den lilla tillverkaren i Skeppshult blev därför tvungen att byta varumärke. Från ungefär 1925 började Skeppshultcyklarna marknadsföras under namnen Smålands Original och Skeppshult Velocipeder.
CYKELBOOM OCH VÄRLDSKRIG
Då Albert Samuelsson 1934 plötsligt avled i akut blindtarmsinflammation 51 år gammal, stod cykelfabriken inför en stor expansion. Brodern Arvid fick hastigt ta vid, och ledde företaget i en rad utbyggnader och moderniseringar. En ny lackeringsverkstad stod färdig 1936, därefter följde maskinverkstad, svetsningsavdelning och lagerbyggnader. I samma takt ökade personalstyrkan. Vid 1930-talets början hade fabriken ett tiotal anställda, tio år senare närmare 70.
Fabriken i Skeppshult var dock inte ensam om att växa – hela den svenska cykelbranschen var på väg in i en guldålder. Svenska folket cyklade nämligen som aldrig förr. Industrisamhället blomstrade, folkhemmet var etablerat och levnadsstandarden ökade. Allt fler hade råd med egen cykel. Förbättringar som rostfritt stål och tåliga ballongdäck gjorde dessutom cykeln till ett ännu bättre fortskaffningsmedel.
Läs också: Den siste däckplågaren
Allmän, lagstadgad tvåveckors semester infördes 1938, vilket gav nästan alla löntagare rätt till avlönad sommarledighet. Bilismen hade ännu inte slagit igenom på allvar, men att semestra med cykel och tält blev för många ett enkelt och billigt alternativ. Cykeln hade redan tidigare varit en frihetssymbol. Nu blev den också en symbol för semester och rörlighet.
Då andra världskriget bröt ut 1939 ökade cykelförsäljningen ytterligare, bland annat på grund av bränsleransonering och höjda bensinpriser. De första krigsåren såldes drygt 400 000 cyklar årligen (motsvarande siffra för 2020/2021 var 460 000 cyklar). 1941 fanns det cirka tre miljoner cyklar i landet. Cykeln dominerade trafikbilden i städer och på landsbygd på ett sätt som saknar motstycke i historien.
SVENSKA CYKLAR I MOTVIND
Fredsåret 1945 firade cykelfabriken i Skeppshult med att byta märkesnamn på alla sina modeller till ett och samma: S-Cykeln, kort och gott. Bokstaven S kunde förknippas med företagsnamnet, Albert Samuelsson & Co, men också med Skeppshult och Småland – eller varför inte Sverige? Varumärket kombinerades med ledord med samma begynnelsebokstav: Snabb, Stark, Säker. Reklamkampanjen som annonserade namnbytet andades självförtroende och framtidsoptimism.
1950-talet var massbilismens verkliga genombrottsperiod i Sverige. En annan ny konkurrent var mopeden, som utvecklats från cykel med hjälpmotor till ett nytt fordonsslag i egen rätt.
Men i själva verket var cykelbranschens guldålder i stort sett över. Trots att de flesta under 1950-talet fick det allt bättre minskade försäljningen år för år. Det fanns nu en kraftfull medtävlare som lockade konsumenterna, nämligen bilen.
1950-talet var massbilismens verkliga genombrottsperiod i Sverige. En annan ny konkurrent var mopeden, som utvecklats från cykel med hjälpmotor till ett nytt fordonsslag i egen rätt. Cykelförsäljningen dalade tills den vid decenniets slut låg på drygt 100 000 cyklar per år, varav merparten utländska märken. Vid 1950-talets slut fanns endast ett tiotal tillverkare kvar i Sverige. 1960 gick de båda jättarna Monark och Nymans samman i Monark-Crescent AB. Småtillverkarna slogs ut och Albert Samuelsson & Co i Skeppshult blev allt ensammare.
De pressade cykeltillverkarna hade olika överlevnadsstrategier. En var att bredda sortimentet. Husqvarna tillverkade bland annat motorcyklar och mopeder. Monark köpte Värnamo Gummifabrik som tillverkade däck och slangar, men började också under varumärket Nornan att tillverka radio- och tv-apparater. Ett lyckokast för Skeppshult var den produktion av barncyklar som inletts redan på 1930-talet.
Läs också: Hållbar infrastruktur
År 1948 tillverkades hela 40 000 trehjulingar och 12 000 tvåhjuliga barncyklar vid fabriken. Man tillverkade också kälkar, skottkärror och rullande pottstolar för barn, liksom julgransfötter, sjukhussängar och till och med svetsade stålramar för pianon. Skeppshult var även tidigt ute med shoppingvagnar – en produkt som kom till Sverige med de första snabbköpen åren efter andra världskriget.
Den hopfällbara rullstolen Annastolen lanserades 1960. I flera år beställde möbeltillverkaren Lammhult möbeldelar av stålrör från Skeppshult. Dessutom var fabriken grossist för sportartiklar och diverse gummiprodukter. Uppfinningsrikedomen var utan gräns.
En annan strategi var cyklar i strömlinjeformad design och attraktiv färglackering, inspirerat av dåtidens extravaganta amerikanska bilmode. Den strömlinjeformade herrcykeln S 50 lanserades 1950 och följdes två år senare av dammodellen S 52. Sedan följde barncyklar i djärvt rundade former, som Modell S-40, ”drömcykeln”, eller de speedwayinspirerade modellerna Knutte och Motorknutte.
Den senare hade låtsasmotor av trä, skumgummilimpasadel och motorljudsimiterande smatterfunktion i framhjulet. Mopeden Motoress kom 1954 – en moped så lätt att den kunde lyftas i ett handtag, med tvåtakts Husqvarnamotor och ett formspråk besläktat med de rundade barncykelmodellerna från samma tid.
I början av 1970-talet fick stigande bensinpriser och ökande miljömedvetenhet cykelförsäljningen att återhämta sig efter åratal av nedgång. Cykeln var åter i ropet, men den hade fått en annan roll – som redskap för fritid, nöje och motion snarare än nyttofordon. Bilen var det definierande trafikslaget, cykeln på sin höjd ett komplement. Försäljningsökningen gynnade dessutom importerade märken snarare än svenska.
Detta blev än tydligare då mountainbikes slog igenom vid 1980-talets mitt. Märken från asiatiska lågprisländer dominerade, och svenska tillverkare hade problem att anpassa sig. Vid 1990-talets början importerades hela 410 000 cyklar årligen, medan den inhemska tillverkningen låg på under 180 000. Dessutom bestod de ”svensktillverkade” cyklarna i allt större utsträckning av utlandstillverkade delar.
DEN NYA ”GAMLA” SKEPPSHULTCYKELN
Med småländsk sparsamhet, uppfinningsrikedom och lokal förankring överlevde Skeppshult decennier av cykelfabriksdöd och internationell konkurrens. Trender som minicyklar, racers och mountainbikes passerade utan att sätta särskilt tydliga spår i sortimentet. Vid 1980-talets slut var verksamheten visserligen stabil, men lönsamheten var vikande, investeringstakten låg och varumärket okänt.
1989 köptes cykelfabriken av PeO Helge och Kjell Sture, de första ägarna utan släktband till grundaren. Till en början skedde inga stora förändringar men snart visade de nya ägarna att de hade idéer. Medan konkurrenterna kämpade för att hänga med i mountainbikeracet valde Skeppshult att satsa på standardcyklar.
I ett Rapportinslag 1993 kontrasterades den lilla industriorten mot den bekymmersamma ekonomiska situation landet som helhet just då befann sig i: “Sverige är mitt uppe i en våldsam finanskris, men i Skeppshult rullar hjulen för fullt.”
Den verkliga vändningen kom ett par år senare. Med moderniserad maskinutrustning, ny säljorganisation och ett samarbete med den nystartade reklambyrån IPM i ryggen började man formulera en tydligare berättelse om cykelfabriken i Skeppshult. Fabrikens historia, särart och lokala förankring kopplades till motsvarande egenskaper hos produkterna. I denna berättelse var det viktigt att varje cykel var tillverkad för sig, delvis för hand, och inte var en löpandebandprodukt.
Utgångspunkten för förnyelsearbetet blev en av fabrikens äldsta bevarade cykelmodeller. En gammal damcykelram från 1927 hämtades ned från vindsförrådet för att ge inspiration till en ny modell – det som skulle bli Skeppshult Natur.
Radio CfN #30 Hantverk, tradition och kvalitet – Skeppshultcykelns historia
Denna på en gång gammaldags och moderna cykel utrustades med nav och växlar i hög kvalitet men också exklusiv lädersadel, särskilda handtag, fast cykelkorg och breda däck med gula reflexsidor. Lanseringen ackompanjerades av en reklamkampanj som förstärkte bilden av tradition och kvalitet – och succén var ett faktum. Snart uppmärksammades Skeppshult i tidningar och tv.
I ett Rapportinslag 1993 kontrasterades den lilla industriorten mot den bekymmersamma ekonomiska situation landet som helhet just då befann sig i: ”Sverige är mitt uppe i en våldsam finanskris, men i Skeppshult rullar hjulen för fullt.”
Snart tillverkade även konkurrenterna modeller i gammaldags stil med svängd ram, fast framkorg och upprätt cykelställning. Samtliga anspelade på svenskhet och nostalgi i sin reklam även om cyklarna var tillverkade i Asien och endast monterade i Sverige.
VÄGEN FRAMÅT
Sedan 2010 är det bröderna Jonas och Magnus Andersson som äger och leder cykelfabriken. De har valt att bygga vidare i den riktning som föregångarna stakat ut, med tydligt varumärkesbygge och design, men med ännu större fokus på produkterna. Till exempel har de satsat på att göra Skeppshultcyklarna lättare genom detaljutveckling och med ny teknik som använder tunnare stålrör i cykelramarna.
Bröderna Andersson har också satsat helhjärtat på elcyklar – det nytillskott som kanske påverkat cykelmarknaden tydligast under de senaste decennierna. Den första prototypen kom 2011 men utvecklingsarbetet fortsatte fram till den integrerade elcykelmodellen CYK EL, lanserad 2015.
Läs också: Midsommar¬kransens egen flyg¬fabrik
Det tekniska utvecklingsarbetet har gått hand i hand med datorisering, förbättrad inre arbetsmiljö och minskad miljöpåverkan. För de 45 anställda i 2023 års fabrik ser arbetet i de flesta avseenden annorlunda ut jämfört med starten 1911. Samtidigt är traditionen ständigt närvarande och genomsyrar alla förändringsbeslut.
Bröderna Andersson ser sig själva som förvaltare och vidareutvecklare: ”Vi är inga entreprenörer – vi är fabrikörer. Vi har inte skapat något nytt, vi har köpt ett företag och ska driva det vidare, bara lite bättre.”
Genom att välja en egen väg, undvika lönsamma men kortsiktiga trender och prioritera småskalig mångsidighet framför expansion, har cykelfabriken i Skeppshult överlevt medan andra gått under eller köpts upp av större koncerner. Skeppshultcykeln har visat att ett litet företag kan tillverka och sälja kvalitetscyklar med förtjänst och långsiktighet i Sverige.
Och det finns skäl att se hoppfullt på framtiden. I omställningen till hållbara transporter spelar cykeln en nyckelroll som kommer att öka i betydelse även fortsättningsvis. Cykeln må vara ett fritidsnöje och en livsstilsaccessoar – men den är också på nytt ett transportmedel att räkna med. I dag liksom då Albert Samuelsson startade sin verkstad i början av förra seklet.
Boken ”Vägen – Berättelsen om Skeppshultcykeln” (Förlaget Näringslivshistoria, 2022) berättar den fantastiska historien om Skeppshultcykeln, en av Sveriges få kvarvarande cykelfabrikanter – och skildrar samtidigt Sveriges slingrande väg in i det moderna.
Författaren är teknikhistorikern Anders Houltz, som är forskningschef på Centrum för Näringslivshistoria. Han har intervjuat och researchat på plats i Skeppshult och i arkiv runt om landet – och fram kom en berättelse som utöver att skildra ett envist företagande lika mycket är en skildring av Sveriges slingrande väg från 1800-talets fattigland till det moderna 2000-talet.
