Hållbar infrastruktur

När Cementas första fabrik skulle anläggas 1871 stod valet mellan Lomma, där leran fanns, och Limhamn där kalk­brottet var beläget. Efter diskussioner föll valet på Lomma – och anledningen till det var att man ville hålla anläggnings­kostnaderna nere. Leran var nämligen dyrare att transportera än kalksten.

DE VIKTIGA HAMNARNA
Ända sedan cementen började tillverkas i industriell skala i Sverige har transporterna sjövägen varit viktiga. Därför har anläggningar av hamnar varit en betydande investering i infra­strukturen – i Limhamn, Lomma, Slite, Degerhamn, Hällekis och Stora Vika, för att nämna några.

Vikten av cement – en historisk översikt

En av de första åtgärderna som vidtogs i början av 1870-talet var att komplettera den befintliga hamnen i Limhamn med en last­brygga för att under­lätta transporterna av kalksten till fabriken i Lomma. Tio år senare beslöt man att bygga en riktigt hamn, både för kalk­stens­transporterna och för fiske­flottan som fanns i Limhamn.

Vid utbyggnaden användes avfallet från kalk­stens­brytningen. För att klara transporterna från fabriken i Lomma muddrades hamnen upp, och i stället för de fiske­båtar som tidigare låg här fylldes hamn­bassängen av pråmar. Anläggnings­kostnaderna blev dock nästan dubbelt så höga som man räknat med.

När transporter med löscement blev allt vanligare krävdes ytterligare investeringar i nya last­anordningar som moderniserades efter hand.

När Cementa rationaliserade verksamheten till färre fabriker i slutet på 1930-talet byggdes Limhamn, Slite och Hällekis ut. Även infra­strukturen behövde förbättras. I Hällekis byggdes hamnen ut till 4,6 meter djup. En inseglings­ränna sprängdes 1938 och en lastkaj uppfördes. I Slite byggdes en 100 meter lång betongkaj för 7 meters vattendjup.

När transporter med löscement blev allt vanligare krävdes ytterligare investeringar i nya last­anordningar som moderniserades efter hand. I Limhamn byggdes till exempel en ny ut­lastnings­hamn i mitten av 1970-talet, och i Slite togs en ny anläggning för lös­cement i bruk i början av 1970-talet.

Alltsedan verksamheten i Degerhamn inleddes 1888 var hamnen en viktig del av anläggningen och har i flera omgångar byggts ut och moderniserats. 2011 bestod hamn­anläggningen i Degerhamn av två våg­brytare, en kortare i söder och en längre mot väster samt en kaj för lossning och lastning av varor. Hamnen hade vissa begränsningar i både djup och omfång. Inseglings­rännans djup låg på 6,5 meter, och för att kunna vända inne i hamnen fick fartygen vara högst 90 meter långa.

Omställningen då och nu

En stor etablering gjordes under 1940-talet i Stora Vika på Södertörn, ungefär mellan Nynäshamn och Södertälje. Här fanns dels en stor kalkfyndighet, dels bra förutsättningar för transport sjövägen. Vid den djupt inskurna viken vid Fållnäs fanns möjligheter att bygga en djuphamn, strax intill brytnings­platsen. Här anlades en 200 meter lång betong­kaj. Men innan man nådde det avsedda djupet på 7 meter intill kajen måste stora muddrings­arbeten utföras. En 40 meter bred ränna måste också muddras upp, och tio fyrar sattes ut.

Cementen transporterades med de egna fartygen Vika I och Vika II inomskärs till distributions­centralen vid Lövholmen i Stockholm. Här installerades hel­automatiska anordningar av en helt ny typ för lastning och lossning. Både lastning och lossning kunde ske slutet och damm­fritt.

Kontoristen som blev Uppsalas betongboss

Cementa hade ursprungligen en egen flotta av fraktfartyg som special­byggts för att enbart transportera cement. Det största var M/S Sunnanvik som byggdes 1978 i Hamburg och fick Slite som hemmahamn. Andra fartyg var M/S Västanvik som byggdes redan 1966, och M/S Östanvik som byggdes 1974. Dessa tre var (och är) riktiga trotjänare. Efter 49 år i tjänst hos Cementa gjorde Västanvik den 20 maj 2015 sin sista resa från Degerhamn till Stockholm lossning. Sunnanvik såldes 2005 till Norge men fraktade cement åt Cementa fram till 2020. Östanvik seglar fortfarande – efter 47 år.