Boliden är i dag en internationell och högteknologisk metallkoncern. Men under bolagets första år handlade mycket av arbetet om prospektering, och den 10 december 1924 gjordes fyndet som förändrade allt.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria 2024 #4. Skriven av Sara Johansson och Karin Jansson Myhr
Företaget Boliden har sina rötter i det som kallades för Centralgruppens Emissionsbolag, som bildades 1915 av dåvarande Sveriges Privata Centralbank och 13 landsortsbanker. Ett emissionsbolag kan liknas vid dagens riskkapitalbolag. Bolaget köper en verksamhet (eller startar i vissa fall en från grunden) för att utveckla den och sedan sälja den med vinst.
Bergsingenjören Oscar Falkman utsågs till bolagets vd och det var på Falkmans initiativ som Centralgruppen började intressera sig för gruvor. Under de sista åren av första världskriget hade det blivit brist på metaller i Sverige.
Efter krigsslutet initierade staten därför en kampanj för att inventera landets resurser av basmetaller. Centralgruppen utbildade malmletare som rekognoserade över hela landet. Efter prospekteringsinsatser från bland annat den österrikiske geologen Fritz Kautsky gjordes först ett guldfynd i Holmtjärn.
Läs också: Gjutet i krig och fred
Tack vare detta fynd hade man råd att leta vidare och den 10 december 1924 gjordes ett ännu viktigare fynd på en plats som kallas Fågelmyran. Platsen låg drygt tre mil nordväst om Skellefteå, strax utanför samhället Bjurliden – på den tidens kartor felaktigt utmärkt som Boliden.
Borrkärnor från platsen skickades till Centralgruppens laboratorium i Ulvsunda utanför Stockholm, där kemisten Thelma Berggren arbetade. Förhoppningarna var stora och Thelma Berggrens chef, doktor Axel Lindblad, lovade henne en veckas ledighet om hon arbetade över varenda kväll, tills analyserna var klara. Och arbetet gav resultat.
I borrkärnorna hittades höga halter av svavelkis, kopparkis och arsenikkis, men också en guldhalt på 15 gram per ton. 15 gram är oerhört mycket – en malm som bara innehåller 3 gram per ton, brukar anses värd att bryta.
I en intervju har Thelma Berggren senare berättat: ”Den där ledigheten som jag fått löfte om tog jag aldrig ut. Hur skulle jag kunna lämna laboratoriet när allting var så spännande?”
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
ETT ANNORLUNDA AVTAL
Ägare till marken där Fågelmyran låg, var änkan och fembarnsmodern Margareta Lundberg. Hon erbjöds och accepterade 20 000 kronor för marken. I försäljningsavtalet ingick också att Margaretas manliga barn och barnbarn, liksom ett antal andra bybor, skulle erbjudas arbete i gruvan. Ett exempel är hennes barnbarn Henry Lundberg som kom att göra en lång och framgångsrik karriär inom bolaget.
Det fanns de som tyckte att Margareta sålt rättigheterna till fyndet alldeles för billigt, men själv var hon nöjd. I en intervju med tidningen Vecko-Journalen förklarade hon senare:
”Jag ägde en guldgruva i 25 år och hade varken glädje eller ett öres nytta av den. Skulle jag då inte vara nöjd när jag nu på gamla dar just genom bolaget själv fått det bra, och ser hur tusentals andra människor får det bra genom att jag sålt den för mig, och för vem som helst här uppe, värdelösa marken?”
Centralgruppen kunde nu starta arbetet med att anlägga en gruva, och i maj 1925 hade man avgränsat den lodräta malmkroppen, som var 600 meter lång och som mest 40 meter bred. Ett knappt år senare, i mars 1926, kunde den första malmen tas upp från gruvan.
Läs också: Svensk vattenkraft i Riga
Centralgruppen togs 1925 över av Skandinaviska Banken, som bildade två gruvbolag: Västerbottens Gruvaktiebolag och Skellefteå Gruvaktiebolag. Bolagen hade samma styrelse och samma vd – Oscar Falkman.
Liksom vid många andra gruvor blev transporterna en utmaning. De första lasterna transporterades med lastbil, men det var ingen hållbar lösning. I framtiden skulle malmen transporteras med järnväg till Skellefteå hamn för vidare transport med båt. En järnväg som gruvbolagen själva anlade.
I Sverige fanns inte heller några smältverk som kunde anrika malmen, utan man var tvungen att skicka den till Tyskland eller Nordamerika. Det var ingen hållbar lösning, utan gruvbolagen beslutade 1928 att uppföra ett eget smältverk, som togs i drift två år senare. Den 24 september 1929 avgick det första tåget till bolagets nyetablerade smältverk – Rönnskärsverken – som anlades utanför Skellefteå.
KREUGERS PLAN MISSLYCKADES
Emissionsbolagets affärsidé var som sagt att investera i en verksamhet, utveckla den och sedan sälja den vidare. I december 1929 såldes därför cirka 90 procent av aktierna i gruvbolagen Västerbottens Gruvaktiebolag och Skellefteå Gruvaktiebolag till finansmannen Ivar Kreuger, som hade byggt upp ett internationellt tändsticks- och finansimperium. Året efter försäljningen slogs de båda gruvbolagen samman och tog namnet Boliden.
Kreugers planer för Bolidenmalmen var främst att tjäna pengar – snabbt. Som huvudägare övertalade han bolagsstyrelsen att malmen skulle brytas betydligt snabbare än vad som var planerat. Detta skulle innebära att gruvan var utbruten redan efter 12,5 år i stället för 37 år. Det vore förödande för hela den bygd som vuxit fram kring gruvan, liksom för smältverket på Rönnskär.
Läs också: Det började med en resa till Danmark
Beslutet var både samhällsekonomiskt och miljömässigt fel, vilket bolagets vd Oscar Falkman påpekade. Dock för döva öron. Men den 12 mars 1932 dog Ivar Kreuger på ett hotellrum i Paris. Hans imperium visade sig vara en koloss på lerfötter och den svenska ekonomin sattes i gungning. Denna tragiska händelse blev emellertid Bolidens smala lycka. Kreugers aggressiva brytningsplaner hamnade i papperskorgen.
Nu skulle Kreugers Bolidenaktier säljas. Konkursförvaltaren undersökte bland annat möjligheterna att sälja dem till ett utländskt företag. Men dåvarande socialdemokratiska statsministern Per Albin Hansson och högerledaren Arvid Lindman kom överens om att detta inte fick ske.
I stället infördes den så kallade Lex Boliden, en lag som begränsade möjligheterna för utländska aktörer att bli ägare till svenska naturtillgångar. Kreugers Bolidenaktier var pantsatta hos Skandinaviska Banken, som nu också blev ägare till dem. Det skulle banken vara fram till den 7 juli 1952, då Boliden börsnoterades.
NYA FYND OCH FÖRVÄRV
Boliden har under åren även verkat på många andra platser än Västerbotten. Ett av de viktigaste fynden för Bolidens framtid var den enorma kopparfyndigheten i Aitik, strax söder om Gällivare.
Här hittade man redan på 1930-talet det berömda ”Blå blocket” som visade sig vara oerhört rikt på koppar. Blocket finns i dag utställt på kontoret i Aitik. Aitikgruvan togs i drift 1968, men blev till en början ingen större succé. Kopparpriserna var låga och framförhållningen kort.
Läs också: Rikets skattkista blev välbesökt turistmål
Under en period i början av 1990-talet räknade Boliden till och med på vad det skulle kosta att lägga
ned verksamheten. Men gruvan blev kvar och i början av 2000-talet steg metallpriserna.
Boliden valde då att investera stort i verksamheten och tack vare den tekniska utvecklingen gällande brytning av mineraliseringar med låga metallhalter, har Aitik med åren kommit att bli en av Europas största koppargruvor.
1957 förvärvade Boliden företaget Zinkgruvor AB och blev därmed ägare till flera gruvor i Bergslagen, däribland Garpenberg och Saxberget. Garpenberg är i dag en av världens äldsta gruvor som fortfarande är i drift. Efter förvärvet upprättade Boliden ett prospekteringskontor i Garpenberg och flera nya fynd har gjorts genom åren. I dag utvinns zink, bly, silver, koppar och guld där.
BETYDANDE KEMIKALIEPRODUKTION
Vid Bolidens malmförädling uppstod många restprodukter som också kunde vara farliga. Det var en anledning till att företaget byggde en svavelsyrafabrik vid Rönnskär 1952, för att där ta vara på de svaveldioxidhaltiga skorstensgaserna.
Under 1970-talet utgjorde kemikalieverksamheten en egen division inom Boliden, där den huvudsakliga verksamheten var tillverkning av tunga oorganiska kemikalier. De viktigaste produkterna var svavelsyra, fosforsyra och saltsyra. Utifrån dessa syror framställdes olika fasta kemikalier, främst fosfater och sulfater.
En storsäljande produkt var avloppsreningskemikalien Boliden AVR. Nästan alla svenskar som bodde i tätbebyggt område drack vatten som renats med kemikalier från Boliden. En annan restprodukt från metallutvinningen var arsenik.
Det var från början en stor huvudvärk för Boliden, men blev senare en kassako. På Rönnskär anlades ett arsenikraffineringsverk, som år 1933 började exportera raffinerad arsenik till i huvudsak Sydafrika. Där användes arseniken för att tillverka ett preparat för bekämpning av gräshoppor.
Under 1940-talet utvecklade Boliden ett nytt användningsområde för arsenik: virkesimpregnering. Det blev en mycket lyckad satsning, där Boliden tog fram en egen patenterad och mer effektiv metod med så kallat Bolidensalt. 1941 skedde 90 procent av all träimpregnering i Sverige med den Bolidenutvecklade metoden.
NYA MARKNADER OCH NYTT ÄGARSKAP
Under 1970-talets sista år började Boliden arbeta efter en ny strategi: verksamheten skulle internationaliseras. Företaget skulle hålla fast vid sina befintliga affärsområden, men bygga upp verksamheter i andra länder. I början av 1980-talet genomfördes ett flertal företagsförvärv och etableringar i bland annat Nordamerika, Frankrike och Filippinerna.
I sin internationaliseringssatsning etablerade Boliden också egna prospekteringskontor i länder som USA, Kanada, Saudiarabien och Spanien. Under samma tid genomförde Boliden även ett antal strategiska förvärv på hemmaplan – inom området metallåtervinning. Det första var danska Paul Bergsøe & Son som hade ett smältverk för blyåtervinning i Landskrona.
I mitten av april 1986 blev den stora svenska industrikoncernen Trelleborg AB ny huvudägare i Boliden, och aktien avnoterades från börsen.
Boliden hade under många år upplevt en rad ägarskiften. Nu verkade bolaget ha fått en stabil och långsiktig ägare. Glädjen varade dock inte länge. Efter att Trelleborg blivit huvudägare fortsatte de internationella företagsköpen. Man gick dock med stor förlust, och det krävdes radikala åtgärder.
Ett ”stålbad” inleddes med stora personalnedskärningar som följd. Och Trelleborg visade sig inte bli riktigt den långsiktiga ägare Boliden hoppats på. 1996 beslutade Trelleborg att avyttra majoriteten av sitt innehav i Boliden. Året därpå noterades Boliden Limited – som företaget nu bytte namn till – på börserna i kanadensiska Toronto och Montreal.
Detta innebar också att Bolidens huvudkontor flyttade till Toronto. Men efter börsintroduktionen började Bolidenaktien sjunka kraftigt. Kort därefter förvärvades det kanadensiska bolaget Westmin Resources. Förvärvet visade sig dock bli en riktigt dålig affär.
Läs också: Elektrifieringen av Sverige
Vid millennieskiftet var läget i det närmaste katastrofalt och Boliden hotades av konkurs. Bolaget hade då skulder på 8 miljarder kronor. Inte bara hade flytten till Kanada varit ett misslyckande. Boliden drabbades dessutom av en omfattande olycka då en damm brast vid gruvan Los Frailes i Spanien 1998.
Låga metallpriser och en allmän misstro mot hela gruvbranschen gjorde inte saken bättre. En konkurs skulle fått förödande konsekvenser, inte minst för näringslivet i Norrbotten och Västerbotten.
Under 2001 initierades en mycket speciell – och lyckad – räddningsaktion. Under ledning av finansmannen Carl Bennet, Anders Sundström (dåvarande direktör för Sparbanken i Piteå), byggföretaget Peabs vd Mats Paulsson, Skellefteås kommunalråd Lorentz Andersson och fackliga företrädare för Boliden, lyckades man mobilisera 2,6 miljarder kronor. Även bankerna ställde upp.
I december samma år var Boliden åter svenskägt och en genomgripande rekonstruktion av företaget inleddes. Verksamheter avyttrades eller stängdes, kostnader kapades – bland annat mer än halverades antalet anställda vid huvudkontoret. Åtgärderna gav resultat.
NYA BOLIDEN
I slutet av 2003 genomförde Boliden en stor och viktig strukturaffär med finska Outokumpu. Affären ansågs då vara nödvändig för att säkra en långsiktig och positiv utveckling för företaget.
Och det visade sig också vara en korrekt bedömning. Affären innebar att Boliden förvärvade Outokumpus gruv- och smältverksamheter inom zink och koppar. Samtidigt övergick Bolidens verksamheter inom kopparrör och mässingsstänger samt teknikförsäljning, till Outokumpu.
Läs också: Erövrade världen med the swedish method
Genom affären fick Boliden ett antal nya tillgångar i flera länder. Boliden hade nu gruvor i Aitik, Bolidenområdet och Garpenberg i Sverige, samt i Tara på Irland. Bolaget hade utöver detta två zinksmältverk – ett i Kokkola i Finland och ett i Odda i Norge – och två kopparsmältverk, varav ett i Harjavalta i Finland och ett i Rönnskär, samt blysmältverket Bergsöe i Landskrona. Huvudkontoret förlades till Stockholm.
Zinksmältverket i Odda som grundades redan 1924 har en speciell koppling till Boliden. Redan 1964 blev Boliden hälftenägare till Norzink (det som i dag är Boliden Odda). Men aktierna såldes år 2000 till Outokumpu. Efter den stora affären hamnade nu Odda åter hos Boliden.
Det fanns en utmaning när det gällde att skapa en stark företagskultur efter sammanslagningen med Outokumpus verksamheter – att få tusentals medarbetare i olika länder att arbeta mot samma mål. Inte minst då Outokumpu också har en lång egen historia.
Under parollen ”The New Boliden Way” inleddes ett förändringsprogram för att skapa en kultur för kontinuerlig förbättring, enligt den så kallade lean metodiken. Under samma tid genomfördes flera stora investeringar, bland annat i Aitik och i Garpenberg, och 2016 förvärvades dagbrottet Kevitsa i norra Finland.
METALLER FÖR KLIMATOMSTÄLLNINGEN
Gruvindustrin har genom åren lyfts fram som stora miljöbovar. Till exempel fick smältverket Rönnskär det inte så smickrande epitetet ”Sveriges smutsigaste industri” på 1970-talet. Inte utan anledning. Sedan dess har dock stora förbättringar skett.
Dels när det gäller den industriella verksamheten, dels hur landskapet hanteras när en gruva är färdigbruten. Att återställa ett område till exakt hur det såg ut före gruvbrytningen är inte alltid målet.
Läs också: Omställningen då och nu
Boliden jobbar i stället med efterbehandling där syftet är att skapa en attraktiv plats utifrån de nya förutsättningarna. Det kan till exempel innebära att omvandla platsen så att den passar en ny sorts verksamhet eller blir lämplig för rennäring.
De senaste decennierna har det blivit allt tydligare att världen behöver genomföra en klimatomställning och paradoxalt nog kan gruvnäringen spela en viktig roll för denna. Stora mängder koppar och zink krävs till nya energikällor som vind- och solkraft, inte minst för elöverföringen.
Batterier i alla former blir alltmer intressanta, och därmed nickel och bly, som är viktiga beståndsdelar. Flera av de metaller som Boliden tillverkar anses ha särskilt strategiskt intresse för Europa. Dessutom förväntas efterfrågan på återvunna metaller öka. Förutsättningar finns alltså för att Bolidens verksamheter ska kunna blomstra även efter de första hundra åren.
Efter den stora guldfyndigheten uppstod en veritabel guldrush i norra Västerbotten. För den arbetskraft som behövdes för att exploatera fyndigheten måste ett nytt samhälle byggas upp. Redan 1925 började gruvbolaget köpa upp mark i närheten av gruvan och ett samhälle började byggas, som tog namnet Boliden. Detta blev det första i en rad boendeorter som gruvbolaget etablerade när nya gruvor togs i drift. Andra välorganiserade samhällen var Kristineberg, Laisvall och Laver.
Boliden uppfördes i huvudsak mellan 1925 och 1935, där de ledande aktörerna var platschefen Erik Wesslau, vd Oscar
Falkman och arkitekten John Åkerlund. Samhället – en gles trädgårdsstad i trä – placerades i bergssluttningen ovanför gruvan, utifrån en stadsplan med gator, vattenledningar, avlopp och belysning. Högst upp i sluttningen placerades disponentbostaden, med utsikt över samhället och gruvan.
Arbetarbostäderna hade hög standard med den tidens mått. I bostäderna fanns bland annat värmeledningar, rinnande
vatten och avlopp. Snart skulle också nymodigheten elektriska spisar installeras. Badrum fanns dock inte i arbetarbostäderna, däremot i egnahemmen.
Boliden var ett modernt brukssamhälle, med bland annat skola, badhus, Folkets hus och bibliotek. Invånarna engagerade sig gärna i olika föreningar, politiken och nykterhetsrörelsen. Som mest bodde här nästan 3 000 personer.
