När Republiken Lettland utropades i november 1918 blev Riga dess huvudstad. Riga hade tidigare varit en av Europas rikaste städer men genom krig, och inte minst genom den kommunistiska statskuppen i Ryssland, hade allt förändrats. Landets största problem låg i energiförsörjningen, då det nya riket saknade inhemska energiresurser.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria nr 1 2018.
Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!
Lettlands politiska liv präglades av otaliga regeringskriser. Flera av de kortlivade regeringarna ville att ett vattenkraftverk skulle byggas vid Kegums, fyra mil uppströms från Riga i floden Daugava. Man hade kommit fram till detta efter undersökningar utförda av det svenska konsultföretaget VBB och efter provborrningar utförda av Svenska Diamantbergborrningsbolaget. Ingen lyckades dock starta projektet. När så premiärminister Karlis Ulmanis genomfört sin statskupp den 15 maj 1934 sökte han ett projekt för att manifestera en ny handlingskraftig statsledning och uppvisa den nya nationalstatens styrka. Projektet blev Kegums. På olika sätt togs kontakter med Sverige, inte minst genom VBB. Den svenska handelskammaren i Lettland tog också kontakt med ASEA, Elektro-Invest och Stockholms Enskilda Bank i syfte att väcka intresse för ett erbjudande om ett nyckelfärdigt projekt inkluderande finansiering. Ett konsortium skapades i Sverige för att lämna ett bud på konstruktion och finansiering av Kegums. I konsortiet ingick det relativt nystartade företaget Svenska Entreprenad AB (Sentab), AB Electro-Invest, ASEA, Karlstad Mekaniska Werkstad, Svenska Diamantbergborrnings AB, Motala Werkstad AB samt Stockholms Enskilda Bank och VBB.
Specialiserade på projekt utomlands
Sentab hade grundats för att driva byggprojekt utanför rikets gränser, på basis av erfarenheter från stora järnvägsbyggnadsprojekt i Turkiet och Persien, där en mängd svenska ingenjörer deltagit och skaffat sig rika lärdomar. Bolaget kom att ledas av kaptenen och senare majoren (vid Väg- och Vattenbyggnads- kåren) Carl Thulin, som tillträdde när han 1935 avslutat ledningen av byggandet av Slussen i Stockholm.
AB Electro-Invest hade grundats av ASEA och Investor. Syftet var att genom ackvisitioner av kraftverkskoncessioner i utlandet skapa avsättningsmöjligheter för ASEA:s produkter. Vd var ingenjören Torsten Eriksson, som tidigare lett ett antal vattenkraftverk i Sverige. Ett finansieringsförslag utarbetades av Marcus Wallenberg i Stockholms Enskilda Bank, vilket innebar ett erbjudande om 11 miljoner kronor att halvårsvis återbetalas över en tidrymd av 13 år. Krediten skulle täcka alla svenska leveranser, inklusive borrningar och injektioner av Diamantbergborrningsbolaget samt VBB:s insatser som konsult och Sentabs och Electro- Invests administrationskostnader.
En väsentlig punkt för banken var att återbetalningen av krediten skulle garanteras av den relativt nyligen inom UD inrättade Exportkreditnämnden (EKN). Krediten manifesterades av obligationer utställda i svenska kronor till innehavaren, och betalbara i Stockholms Enskilda Bank. EKN täckte enbart leveranser av svenska produkter eller arbeten utförda av svenska företag. För konsortiet var det viktigt att motparten inte skulle kunna hävda brist i leverans för att innehålla betalning.