Gjutet i krig och fred

OLYCKSÅR FÖR BRUKET
Bröderna De Besche hade hittat en perfekt plats för sin bruks­rörelse. Tack vare närheten till Bråviken kunde man transportera kanonerna vatten­vägen, något som också möjlig­gjorde export till bland annat Holland.

Det fanns gott om malm i närområdet och rika skogs­till­gångar som gav virke att elda med. I slutet av år­hundradet hade en ny generation De Besche tagit över ledningen och bruket söder om Nyköping växte genom flera egendoms­förvärv.

Men 1719 blev ett olycks­år för familjen. På våren gick dåvarande ägaren Isac De Besche bort och några månader senare nådde ryss­härjningarna bruket. En masugn, hyttor, arbetar­bostäder, kvarnar och herr­gården sattes i brand.

Läs också: Pionjärerna på Bolinders mekaniska verkstad

Endast ett fåtal byggnader klarade sig. Bruket byggdes snabbt upp och redan 1723 var produktionen av kanoner i gång igen. Men efter­frågan på krigs­materiel sjönk under det fredliga 1700-talet och ekonomin blev alltmer ansträngd.

Näfve­qvarns bruk var i släkten De Besches ägo i 160 år, men 1793 bestämde sig dåvarande ägaren Isac George de Besche för att sälja verksam­heten. Ny ägare blev Gustaf Ulrik Silver­sparre som tretton år senare sålde det igen. Den här gången till Gustaf Adolf Sederholm.

Efter världs­utställningen i London 1851 fick gjut­järnet sitt stora genom­brott och gjutna hus­hålls­produkter blev allt vanligare i de svenska hemmen.

FREDLIGA HANDELSVAROR NYTT FOKUS
I Sederholm­släktens ägo byttes mas­ugnen mot en kupol­ugn och man skiftade fokus från krigs­materiel till mer fredliga handels­varor som kok­kärl, kaminer och trösk­verk. Efter världs­utställningen i London 1851 fick gjut­järnet sitt stora genom­brott och gjutna hus­hålls­produkter blev allt vanligare i de svenska hemmen.

Tack vare sin höga kolhalt rostar inte gjut­järn på samma sätt som till exempel stål, därför blev det ett populärt material i såväl hus­hålls­gods som träd­gårds­urnor och ute­möbler. Näfve­qvarns gjut­järn fick ett gott rykte och ansågs vara av god kvalitet. 1911 anställdes danske ingenjören Alfred Dybsö som bruks­disponent och en stor satsning på konst­gjutgods inleddes.

Läs också: Bruket för hästskor och kullager

Under hans ledning för­vandlades Näfve­qvarn till ett modernt industri­företag. Anläggningarna moderniserades, för­säljnings­lokaler öppnades i flera städer och man satsade mer på annonsering och kataloger. Alfred Dybsö ville, enligt sina egna ord, ”åter­uppväcka det sedan lång tid tillbaka avdomnade intresset för fram­ställning av prydnads­saker i gjut­gods”, och förutsättningarna för det var goda.

Bruket hade flera skickliga gjutare och som gammal ingenjör kunde Alfred Dybsö bidra till den tekniska utvecklingen. Nu infördes till exempel en kemisk yt­behandling som innebar att gjut­godset inte behövde målas för att stå utom­hus.

SAMARBETE MED KÄNDA FORMGIVARE
Med hjälp av Svenska Slöjd­föreningen kunde Näfve­qvarns bruk inleda sam­arbeten med några av tidens stora formgivare. Slöjd­föreningen arbetade med att koppla samman konstnärer och industrier för att höja den estetiska kvalitén på fabriks­tillverkade vardags­varor.

1914 grundade de en förmedlings­byrå med textil­konstnären Elsa Gullberg i ledningen och byrån för­medlade bland andra de unga Uno Åhrén och Folke Bensow till Näfve­qvarn.Byrån hjälpte också till att anordna en stor design­tävling inför brukets 300-års­jubileum 1923.

Näfveqvarn ville fylla på sortimentet med flera nya modeller och tävlingen bestod därför av olika kategorier, bland annat träd­gårds­fontäner, grindar och blomster­bord. Under de åtta tävlings­veckorna kom omkring 350 bidrag in från några av Sveriges främsta konstnärer, arkitekter och form­givare, och av dem togs ett tjugo­tal upp i produktion.

Läs också: Militärindustri med aviga och räta

Bland vinnarna fanns Olof Hults urna Mikrokosmos och Carl Hörviks blomster­bord. Samtliga vinnare, liksom resten av Näfve­qvarns sortiment av gjutjärn, visades upp på Göteborgsutställningen 1923 och väckte mycket intresse. Två år senare fick bruket sitt inter­nationella genom­brott under världs­utställningen i Paris, där gjut­gods från Näfveqvarn hade en central placering.

I entrén till den svenska utställnings­paviljongen syntes till exempel åtta pelare som gjutits av dem. Designen stod Anna Petrus för, Näfve­qvarns första kvinnliga form­givare som också till­delades en guld­medalj. Efter utställningen arbetades pelarna om till blom­krukor.

Nu följde några fram­gångsrika år för bruket men redan i slutet av 1920-talet hade intresset för exklusivt konst­gjut­gods börjat avta. Det nära sam­arbetet med Svenska Slöjd­föreningen upphörde och Alfred Dybsö sades upp från sin tjänst.

När funktionalismen sen gjorde sitt intåg i Sverige på 1930-talet var det tydligt att Näfve­qvarn inte lyckades hänga med i utvecklingen. Dessutom drabbades bruket 1934 av ännu en stor elds­våda, den här gången förstördes många gips­modeller som använts i gjut­järns­tillverkningen under 1920-talet.

Läs också: Hon skapade Nordens största industri