Harris tweed är världens enda textil med skyddad ursprungsbeteckning och en egen parlamentslag. Företagshistoria reste till Yttre Hebriderna för att granska tyget som har fått en kultstämpel bland allt från brittiska kungligheter till moderna hipsters.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria nr 1 2024.
Vävkonsten är en av människans äldsta hantverksformer. Världens första tyger och vävramar har sedan länge brutits ned, men 36 000 år gamla fynd av färgade flaxfibrer (som används för att väva linnetyg) i en georgisk grotta ger en fingervisning om hur länge textilliknande material har funnits på den mänskliga tapeten.
Läs också: En diamant för alla
I Irak har man påträffat 9 000 år gamla avtryck i lera av vävt tyg, och på Orkneyöarna norr om det skotska fastlandet upptäckte man 2020 avtryck av en mycket fin väv på en lerkruka från omkring 2 700 f.Kr. Det motsvarar samma årtusende som de första människorna förmodas ha befolkat Skottlands västligaste bebodda utpost, ögruppen Yttre Hebriderna.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
ÖN KÄND FÖR SCHACKPJÄSER OCH TWEED
Huvudön Lewis and Harris ligger 65 vindpinade, isolerade kilometer utanför den skotska kusten. Det är en plats där djur och människor bodde under samma tak i svarthus uppvärmda av torvblock ända in på 1970-talet, och där den första direkta färjeförbindelsen med fastlandet etablerades först 1996.
Att denna avlägsna plats har blivit världsberömd beror på två olika fenomen, uppkallade efter huvudöns två olika namn: Lewis chessmen, de magnifika schackpjäserna från 1100-talet, och Harris tweed – det enda tyg i världen som skyddas av en registrerad ursprungsbeteckning och en parlamentslag.
Läs också: Augusta Lundin – först med det senaste
Tweed, ursprungligen en felstavning av vävtekniken tweel, på svenska kypert, karakteriseras av de snett löpande linjer som skapas av en regelbunden förskjutning av bindningspunkterna (där vävtrådarna korsar varandra).
Tekniken gör tyget både slitstarkt och elastiskt. Kypert är inget unikum för Yttre Hebriderna; folk jorden över, från 3 000-åriga ryttare i Kina till den halländske Bockstensmannen, har lämnat efter sig klädesplagg vävda i kypert.
Det är ett varmt och vattentåligt tyg, som i Storbritannien ända in på mitten av 1800-talet nästan uteslutande klädde Skottlands så kallade crofters, de lantbrukare, fåruppfödare och fiskare som arrenderade Skottlands mer eller mindre bördiga jordlotter (crofts).
TILLVERKNINGEN INVOLVERADE HELA FAMILJER
Produktionen av tweed var en sann familjeangelägenhet. Männen klippte fårens feta ull, som kvinnorna sedan tvättade i öarnas torvrika, mörka vatten, färgade med pigment från lokala växter och lavar, och spann till garn.
Både män och kvinnor vävde garnet till tyg, vilket sedan efterbehandlades (valkades) genom att kvinnorna trampade eller knådade det i urin för att göra det tätare och skapa en aningen filtad yta. Clò mòr, ”det stora tyget” på gaeliska, var så vanligt att det kom att fungera som lokal valuta och som vederlag för jordarrende.
1846 nåddes Hebriderna av samma fruktansvärda hungersnöd orsakad av potatispest som året dessförinnan hade drabbat Irland. Fyrabarnsmamman Catherine Murray, Lady Dunmore, var dotter till greven av Pembrokeshire och änka efter den sjätte greven av Dunmore. Det var Catherine Murrays ansvar att godset Dunmores crofters fick mat på bordet och hittade ett sätt att försörja sig.
Läs också: En ”sales minded” hantverkets riddare
På ett besök i byn Strond råkade Lady Dunmore titta in i de två unga systrarna Marion och Christina Macleods lilla vävstuga. De så kallade Paisleysystrarna, så benämnda efter det skotska samhället där de hade gått i lära, producerade ett tyg av ypperlig kvalitet, märkbart högre än otränade vävare på ön, och Lady Dunmore fattade ett banbrytande beslut.
Hon gav Paisleysystrarna i uppgift att börja väva stora mängder tweed i den legendariska klanen Murrays rutiga tartan, och lät sedan sy upp arbetsuniformer för godsets skogsvaktare i tyget.
Därefter började hon förespråka Harris tweed bland sina vänner och bekanta som det idealiska materialet för sportigt eleganta utstyrslar för ridning, jakt och andra klassiska aristokratiska tidsfördriv. Satsningen blev en sådan succé att Lady Dunmore ideligen fick skicka nya vävare för träning i den skotska textilstaden Alloa.
Tweed vävdes på många håll i Skottland, men det var Harris tweed som sades hålla den högsta kvaliteten.
TWEED POPULÄRT HOS DROTTNINGENS NÄRMASTE
I slutet av 1840-talet hade Harris tweed nått London och ända in i drottning Victorias innersta krets. Tweed sågs inte längre som ett bruksmaterial för hårt arbetande crofters, utan som en statussymbol, en stilmarkör.
Catherine Murray, som avled 1886, fick tyvärr aldrig se de första skisserna på Sherlock Holmes iförd sin klassiska tweedhatt från 1891, eller Paddan i den kultförklarade barnboken Det susar i säven från 1908 som avbildades klädd i Harris tweed från topp till tå.
Läs också: Pasteller och träningsskor från Dalarna
Tweed vävdes på många håll i Skottland, men det var Harris tweed som sades hålla den högsta kvaliteten. Populariteten gjorde dock att billigare kopior av originalet började dyka upp, vilket 1909 föranledde grundandet av Harris Tweed Association (HTA, sedan 1993 Harris Tweed Authority) som registrerade det klassiska varumärket och började utföra strikta kvalitetskontroller av tyget.
HTA satte även upp de hårda kriterier som begränsar exakt vad som klassas som äkta Harris tweed, där ett av de mest grundläggande kraven är att tyget har vävts i vävarens privata hem eller på vävarens arrenderade mark på någon av de Yttre Hebriderna.
ALLT FLER VILLE HA DET SLITSTARKA TYGET
Efterfrågan på Harris tweed fortsatte att stiga ända till 1960-talet, då omkring 1 000 lokala vävare producerade otroliga 7,5 miljoner meter tweed per år.
Stilikoner likt Sean Connery och Roger Moore bidrog till att upprätthålla tweed-looken som ett ideal i manlig elegans. Det var i slutet av 1970-talet, och i synnerhet efter 1980-talets introduktion av billiga, syntetiska tyger, som tweed sakta kom att förknippas med en murrig, omodern livsstil.
Läs också: Varumärket som blev en statlig thriller
Samtidigt hade man på öarna satsat hårt på att få iväg den yngre befolkningen till universiteten på fastlandet. Allt fler vävstolar kom att stå tomma och den genomsnittliga åldern på de aktiva vävarna var plötsligt oroväckande hög. Något måste ske om inte öborna skulle förlora sitt kulturarv.
”Så man satte raskt igång att värva ungdomar som ville väva”, förklarar 41-åriga Rebecca Hutton, som i dag driver Taobh Tuath Tweeds i Northton på Harris.
”Och jag var en av dem! Min mormor och morfar vävde, alla deras syskon vävde. Min mamma tillhörde generationen som blev utan kunskapen, men jag har alltid velat väva.”
För Rebecca Hutton är vävandet mer än bara ett försörjningsmedel. Harris tweed är öarnas historia, öarnas unika natur. Lila ljung, limegrönt gräs, grå sten, brun torv, mörkgrön mossa, vita får, blå bäckar, gul sol och silvrigt hav, alla dessa färger går att identifiera i tweedens traditionella mönster och färgkombinationer.
”Den här gjorde jag baserad på vad jag ser från mitt vävfönster”, säger hon och visar upp en lila, vit och grå tweed.
”Och det här blå mönstret baserar sig på havet. Havet inspirerar mig, jag gillar att väva i blå nyanser. Alla vävare har sina specialiteter. Om någon kommer in och vill ha grön tweed, då kan jag skicka dem till Donald John, och tvärtom. Alla vävare hjälper varandra.”
VÄVARE HJÄLPTE HARRIS TWEED TILL PLATS I RAMPLJUS
Det var vävaren Donald John MacKays i dag legendariska gröna tweed som hjälpte Harris tweed tillbaka in i moderna tiders rampljus. Sportföretaget Nike hade 2004 fått upp ögonen för ett tweedmönster som var inspirerat av naturen runt Donald Johns vävstuga.
När Nikes agent ringde upp och bad honom att producera 10 000 meter tyg på två veckor, var dock hans första reaktion att få panik. Tweed vävdes vanligen i en hastighet om fyra meter per timma. 10 000 meter skulle ta flera år att producera!
Självaste Madonna sågs traska omkring i ett par Terminator, samtidigt som nya modehus, från Hugo Boss och Chanel till Vivienne Westwood och Alexander McQueen, närmast tävlade om att inkludera Harris tweed i sina kollektioner.
När Donald John beklagade sig inför sina vävarvänner gav sig dock öbornas karakteristiska, nedärvda handlingskraft till känna. ”Det fixar vi”, var den generella inställningen. Gamla vävare kom tillbaka från pensionen, nya vävare expressutbildades, sönderfallna vävstolar dammades av och restaurerades.
80 aktiva vävare blev 200. Alla satte igång att väva Donald Johns gröna tweed. Och de fixade det.
Sportskomodellen Terminator, producerad i 60 000 par, sålde slut på ett par veckor. Självaste Madonna sågs traska omkring i ett par Terminator, samtidigt som nya modehus, från Hugo Boss och Chanel till Vivienne Westwood och Alexander McQueen, närmast tävlade om att inkludera Harris tweed i sina kollektioner.
Draghjälpen slutade inte där. När familjen Crawley i Downton Abbey (2010) och den brittiska kungafamiljen i The Crown (2016) med gemensamma ansträngningar hade återinsatt välskräddade tweeddräkter på den populärkulturella tronen, ökade efterfrågan på Harris tweed med 400 procent.
1960-talets årsproduktion på 7,5 miljoner meter må fortfarande vara avlägsen. Jämfört med 2009 års bottennotering på 450 000 meter måste dock de 1,5 miljoner meter som numera slamras fram årligen i hebridiska vävskjul ses som en fantastisk renässans för Harris tweed.
