Silversmeden Claës E Giertta var en kreativ mångsysslare och stridbar förkämpe för hantverksmässig produktion av smycken och andra föremål av ädla metaller. Han var friherre, bördsstolt, intresserad av människor och ytterligt social. Men framför allt var han en nyskapande entreprenör som förstod sig på marknadsföring, affärer och att hans alster måste säljas brett och aktivt.
Artikeln publicerades först i vår tidskrift Företagshistoria nr 3 2019.
Genom årens lopp tog många förbipasserande en titt i silversmeden Claës E Gierttas skyltfönster i Drottninggatsbacken eller fick en pratstund med den egensinnige smeden som i skinnförkläde eller målarrock hämtade luft i dörröppningen. Efter småskalig start i Sundbyberg 1953, hade han i över 40 år sin smedja på Drottninggatan 77 i Stockholm. Han blev en välkänd profil.
En hantverksprodukt är besjälad, har liv och värme.
I en tid när industriell produktion drog in i allt fler branscher och konsumtionssamhället växte fram på allvar, gick Claës E Giertta på tvärs. Som bas för sitt affärsmannaskap satsade han på artistiskt hantverk i dyrbara material: “En hantverksprodukt är besjälad, har liv och värme.” Så beskrev han till exempel själv sitt värv.
Den tuschtecknade logotypen med städ, hammare och andra verktyg talade sitt tydliga språk. Att arbetsmiljön var en smedja med öppen låga framgår också av hans efterlämnade arkivmaterial – det är gulnat, sotigt och även brandskadat på sina håll. Metodiskt och medvetet byggde han sitt kommersiella varumärke utifrån en konstnärlig plattform.
Industridesign som revolutionerade vardagen
Utställningar, designtävlingar, nätverkande med näringsliv och konsthantverkare, årliga glöggfester, föreläsningar och föreningsliv genom till exempel Rotary och Riddarhuset blev viktiga redskap för att nå de köpstarka målgrupperna. 1968 sysselsatte han nio fullärda smeder: två guldsmeder, två corpussmeder och fem smyckessmeder. Flera av medarbetarna och adepterna blev skickliga guld- och silversmeder med egna namn inom yrket, som Rolf Karlsson som värvades på 1960 talet.
Han startade eget 1973, blev medlem i Galleri Argentum 1976 och köpte loss och drev smedjan vidare när Claës E Giertta blev pensionär. – Claës var estet, driven på att skissa och fenomenal på att sälja, berättar Rolf Karlsson. Självklart kunde han hela jobbet men när det gick som bäst hade han 6-7 stycken smeder som bara producerade utifrån hans skisser. Så jobbade Gunnar Cyrén och Wiven Nilsson också, tillägger han.
KONSTNÄR OCH DESIGNER
Claës E Giertta föddes i Stockholm 1926 och kom att kalla sig själv konstnär och designer inom ädla metaller och stenar. Han var den förste i släkten på fädernet att syssla med konstnärlig verksamhet men på mödernet fanns författare, skådepelare, konstnärer och arkitekter, bland annat Fredrik Blom med signum Rosendals slott och Skeppsholmskyrkan: “Personligen har jag inga ärvda hantverkstraditioner att falla tillbaka på. Jag tror det är lyckligt. Man är inte traditionellt bunden utan vågar ett djärvt experimenterande” sa han i en intervju vid mitten av 1960-talet.
Personligen har jag inga ärvda hantverkstraditioner att falla tillbaka på. Jag tror det är lyckligt. Man är inte traditionellt bunden utan vågar ett djärvt experimenterande.
Claës E Giertta var först inne på teckning och måleri och deltog flera gånger i utställningen Unga tecknare på Nationalmuseum. Han övervägde flera olika utbildningsvägar men hoppade så småningom av läroverket till förmån för Konstfack. Där gav studier för den kände silversmeden Erik Fleming honom smak för metallsmide. Produktionen fick en bredd från kyrksilver och juveler till skulptur och inredningsdesign. 1959 deltog Claës E Giertta i Nationalmuseums stora smyckeutställning. Året därpå blev han medlem i Stockholms Hantverksförening och 1961 sattes den första separata smyckeutställningen upp hos Hantverket på Brunkebergstorg. Inför ett kungligt statsbesök i Sovjet arrangerades en utställning om gammalt och nytt inom svenskt silversmide i Moskva. Claës E Giertta fick representera det moderna silvret. Fram till 1981 deltog han i ett trettiotal utställningar – som ensamt namn eller i grupp. I Sverige såväl som utomlands.
BÄRBART, PERSONLIGT OCH UNIKT
Claës E Giertta eftersträvade det personliga i sina alster och arbetade med unikat, där formen ofta växte fram i dialog med kunden. Två av hans skapelser kunde vara nära släkt – men aldrig helt lika. Med sin hantverksskicklighet
i botten befann han sig i ständig utveckling och måttot var: “Jag hjälper metallerna på väg”. I hans arkiv finns stora mängder skisser, hyfsat sorterade på: ringar, halskedjor, halsskenor, brudkronor, ljusstakar, kyrksilver, hedersgåvor, ordförandeklubbor, inredningar med mera.
Jag hjälper metallerna på väg.
Så kan den kreativa utvecklingen av formspråket, men även bredden på produktionen, följas. Genom skisser och bevarade arbetsböcker framgår hur verksamheten växer. För företag som arbetade med ädla metaller var såväl tillgången på arbetsmaterial som produktionen kontrollerad och reglerad. Således finns fortlöpande, noggrann redovisning från den första tillverkningsnoteringen i december 1954: 2 st manschettknappar, 23 st broscher, 5 st ringar, 9 st småringar, 36 st armband, 7 st halsringar och 67 st örhängen. Inte preciserat med form och detaljer men väl till typ, vikt och vem som var smed. Så småningom plitades även kundernas namn ned. Guldsmedsfirmans sammanräknade och signerade arbetsbok skulle under lång tid visas upp för Kungl. Mynt och justeringsverket senast den sista augusti varje år.
I smedens arkiv finns också uträkningar för den lyxskatt som guld- och silversmeder skulle leverera till statskassan på 1960-talet. Det var en 20-procentig extraskatt som lades ovanpå den färdiga produktens utpris vilket innebar att hela skapelsekedjan från idé till ritning och utförande beskattades.
Vilken position har konsthantverkaren i dagens samhälle?
I en debattartikel i Expressen under februari 1965 hävdade Claës E Giertta att “Vi konstsmeder är i strykklass! Lite material men mycket arbetstid gör att det i princip är arbetsinsatsen som beskattas. Skall det moderna svenska silversmidet, som för närvarande har en mycket hög och aktad position, behålla sin ställning, måste man se till att skatterna minskar och att lyxskatten kommer bort. Som det är nu måste många lovande silversmeder sluta upp med sitt hantverk och i stället söka sin utkomst som industriella formgivare. Och så är det väl inte meningen att utvecklingen ska gå?”.
I tidningen Form undrade han 1966 “Vilken position har konsthantverkaren i dagens samhälle?« och hävdade att “konsthantverkarnas möjligheter att integreras i samhället och få avsättning för sina produkter blir allt sämre och att något borde göras medan det ännu finns någon som orkar utöva konsthantverksyrkena”.
SAKRALA FÖREMÅL OCH UTSMYCKNINGAR
Genom prästvigningen av Margit Sahlin och två kvinnor till på palmsöndagen 1960, fick den hårda debatten om kvinnliga präster inom Svenska kyrkan sin initiala lösning. Redan 1950 grundade Margit Sahlin S:ta Katharinastiftelsen som dialogplats mellan kyrka och samhälle och kontaktpunkt mellan kyrkoliv och kvinnorörelse. 1959 flyttade stiftelsen
till Österåker utanför Stockholm.
Prästvigningen ägde rum i S:ta Katharina kapell. Margit Sahlin bar en klänning utformad efter egna idéer om passform för kvinnliga präster och i stället för kaftanens traditionella “vita elva” hade hon ett elegant silverkors i lång kedja. Korset hade smitts av Claës E Giertta med utgångpunkt i Johannes Olivegrens servettskiss (den arkitekt som ritat S:ta Katharinas Kapell). Margit Sahlin och Claës E Giertta startade ett långt och nära kreativt samarbete berättar Katharinastiftelsens förra direktor Madeleine Åhlstedt.
När Margit Sahlin senare utsågs till Sveriges första kvinnliga kyrkoherde, i Engelbrekt, beställdes nytt nattvardssilver från Gierttas smedja.
1960 beställde hon ett stramt, modernt nattvardssilver till kapellet och bekostade det med sitt morsarv. Det var hans första stora sakrala skapelse, formgiven efter långa diskussioner om, framför allt kalkens, korrekta utförande.
Smeden fick göra om flera gånger. På bevarade skisser kan man till exempel se hur han försåg S:ta Katharinas kanna med ett handtag som inte fanns i ursprungsidén. – När Margit Sahlin senare utsågs till Sveriges första kvinnliga kyrkoherde, i Engelbrekt, beställdes nytt nattvardssilver från Gierttas smedja.
Väl inne på det sakrala spåret kom Claës E Giertta att skapa silverföremål till flera församlingskapell och kyrkor, bland annat i Korpilombolo, Munsö och på Gran Canaria. Till St Matthews church i St Louis, USA, gjorde han så småningom en hel reliefvägg. För sitt korpussilver hade Claës E Giertta en programförklaring kopplad till materialet:
“Har man sin specifika vikt på tio eller nitton då låter man sig inte krusas till fänkål eller blomrankor utan protester.” Det skulle vara släta enkla former utan krusidullig dekor.
Claës E Giertta gjorde också ett antal särpräglade brudkronor till bland annat Vällingby kyrka 1963, med formkommentaren “i nöd och lust och jag vill förutsätta att äktenskapet ska ge mera glädje än nöd och har därför i symboliken använt mig av citriner, glädjens stenar och en enda violett smaragd för nöden”. 1964 utformade han också en ny brudkrona till anrika ätten Åkerhielm med hemvist på Margretelunds slott i Österåker.
DEN PR-SINNADE UTSTÄLLAREN
1960 drog Claës E Giertta och konstfackkamraterna Rey Urban och Lars Fleming, under namnet Tre smeder, ut på ett uppmärksammat, flerårigt turnerande runt hela riket. Avstamp gjordes hos Konsthantverkarna i Stockholm. Med unika alster visade de hur moderna smyckeskonstnärer och hantverksmässigt arbetande silversmeder behandlade materialet i enkelt uttrycksfulla former, så att materialets egen skönhet fascinerade lika mycket som formgivningen.
Målet var att visa att smyckena verkligen smyckade och kunde bli ett personligt uttryck för sin bärare. Utställningen fick otaliga besökare och pressrösternas lovordande. 1961 skrev Eugen Wretholm i Dagens Nyheter “Den kanske mest
pregnante, den radikalaste experimentatorn är Claës E Giertta. Han arbetar med ovanliga och energiskt accentuerade formkombinationer, som förvånar vaneögat och inger lustkänslor”.
Det är en liten men växande krets som söker sig till Gierttas butik för silversmide, människor tillhörande kategorien Moderna museets vänner, folk vilkas tavlor, möbler och textilier fordrar silverpjäser och smycken som går in i vår tids miljö.
I Idun skrev samme Wretholm 1962 att “Claës Giertta är inspirerad av den store franske målaren Fernand Léger och experimenterade en tid med rena maskinformer, kuggdrev, cylindrar etc. som befriade från praktiska funktioner utvecklade sin skönhet i silvrig glans.” Och “Till männen skulle man vilja säga: När ni ger er älskade ett smycke härnäst, giv det av Giertta!”
I Expressen konstaterade Willy Maria Lundberg att “Priserna trots den höga silverskatten är överraskande överkomliga.” I Femina redovisade Karin Stenfors prisbilden för smyckena 1962: från 125 till 250 kronor. 1963 rapporterade signaturen Bric i Sydsvenskan från en utställning med Claës E Giertta och Rey Urban på Galleri Gatto i Köpenhamn, “Claës Giertta företräder det formala formproblemet. Han vill skapa smycket som ett självständigt konstverk … … Små skulpturer – det är vad man tänker när man ser Claës Gierttas arbeten. Med silverstavar och plattor av olika bredd och storlek får han fram dekorativa moment genom att inspirerat stapla tingen på olika sätt. En brosch har Giertta kallat Vasas däck med inspiration från regalskeppet Vasa – om än med en fri tolkning.”
Signaturen Bibi berättar i Aktuellt från samma utställning att “Det er en stor oplevelse at se denne udstilling, men forudsaetningen er, at man glemmer alle gamle forestillinger om, hvordan smykker “skal” se ud, og i stedet bruger
fantasien.”
Ulf Hård av Segerstad konstaterade 1966 att “Claës Giertta äger en sträv viril egenart och respektingivande vilja
till personligt uttryck.” Och om Tre smeder att det var “ett utmärkt och av rapporterna att döma lyckat initiativ att utan offentligt stöd göra sin egen lilla riksutställning. Därmed har de tre visat att en utåtriktad aktivitet från konsthantverkarnas sida kan löna sig, ett fint exempel att följa även inom andra fack.” Samma år ställde Claës E Giertta ut i Rio de Janeiro tillsammans med en rad svenska smyckeskonstnärer.
BabyBjörn förvandlade faderskap till affärer
Svenska Institutet var arrangör och juvelerarfirman H Stern upplät sina lokaler i först Rio och sedan Sao Paulo. Logiskt då många av de vackra ädelstenar som användes hade sitt ursprung i Brasilien. 1967 kom turnén tillbaka till Stockholm och Historiska Museet. Besöksströmmen var strid och i Svenska Dagbladet framhöll Ulf Hård af Segerstad att “De har gjort en värdefull insats genom att hävda det konstnärliga arbetets egenart inom ett produktionsområde, där hel- eller halvindustriella metoder under sken av hantverksarbete bidragit till att förvilla allmänhetens föreställningar.”
FOLKLIGT FÖRANKRAD SILVERSMED
Utställningarna gjorde Claës E Giertta till ett namn även utanför den direkta kundkretsen vilket i sig ledde till nya uppdrag. På 1960-talet var Lennart Hyland folkkär som få med tv-programmet Hylands Hörna. I april 1965 stod han värd för en nyskapande, tv-sänd insamlingsgala, kopplad till Lions Röda Fjädern-kampanj. Miljontals lotter såldes med tillhörande röda fjädrar och totalt gav insamlingen 13 miljoner kronor till handikappbostäder.
Claës E Giertta hade formgett en begränsad upplaga silverfjädrar i jakarandaskrin för stora givare, värderad till en miljon kronor i givarbelopp. Allt sålde slut medan han själv deltog i tv-sändningen. 1969 skapade han Grammis plaketten, musikbranschens nyinstiftade stora pris, i silver på en botten av mörkt ädelträ.
STORSLAGET TILL NÄRINGSLIVET
På våren 1972 sattes en myllrande skulptural relief av Claës E Giertta upp hos Volvo på Hisingen. I den fanns drastiska figurer som »Bespottaren« och schackspelare som förvandlats till spelpjäser, häst och drottning. Alla figurer var runda och inspirationen kom från katolska altarskåp. “Jag gläder mig åt att reliefen inte talar något fikonspråk till mottagarna” kommenterade Claës E Giertta. “Folk i olika situationer tycker om den. Elektrikern, killen vid bandet.”
Även Länssparbanken i Västerås beställde en relief och i september 1972 visade Claës E Giertta smycken och skulpturer hos Konsthantverkarna i Stockholm och i München. Sex år efter sin senaste separatutställning. Där fanns smycken i silver och guld, reliefer och friskulpturer i mässing, koppar och silver, och gamla strandfynd i trä. För första gången ställde han ut stora skulpturala reliefer med uppbrutna former, rörelser och naturformer, visuellt obekvämt och vasst med udd mot ett, som han upplevde, allt mer komplicerat samhälle.
Delarna var smidda och bearbetade med syra och acetylen som gav röda och gröna skiftningar och som sedan blivit ihoplödda. Varje smycke hade en skulptur som anfader. Akademiledamoten Lars Forsell skrev i programbladet att “det finns något robust över Gierttas skulpturer. Kanske beror det på den av svetslågan formade mässingen, på den röda kopparen, kanske helt enkelt på konstnären själv.”
“Han är silversmed men tonvikten ligger på smed. Hos honom finns en brist på respekt för auktoriteter, de så kallade kännarna av stadsplaner och utsmyckningar som ärligt talat gör det mesta bort i tok. Hans konstnärliga och sociala protest. Förtvivlan över snusförnuftet i konstnärliga nämnder och förtvivlan över samhället smälter ihop i samma degel.” För Margareta Romdahl på Dagens Nyheter berättade Claës E Giertta att “det här är en fortsättning på arbetet med smyckena. Jag har gett dem namn därför att de har ett meddelande till människan. Det har mina smycken också.”
Framstående kritiker utnämnde honom nu till en av de ledande i smidets mellangeneration. 1975 tog Claës E Giertta ett verkligt djärvt steg när han åtog sig att konceptualisera och totaldesigna ett nytt huvudkontor till Svenska Finans, Handelsbankens dotterbolag för factoring och leasing. Claes-Olof Livijn var högprofilerad verkställande direktör och sökte uppenbarligen något annorlunda som kunde stödja bilden av ett burget finansbolag på uppåtgående.
Huset på Birger Jarlsgatan hade tidigare inhyst Svenska Shells huvudkontor och var ett välkänt landmärke i Stockholms stadslandskap. Med stöd i en generös budget blev omstöpningen total: kreativt färgsatt inredning, påkostad och spektakulär med tjocka heltäckande mattor, unik konst, specialtillverkade designelement och möbler. Uppdraget utvidgades till att även innefatta en liten närbelägen konferensanläggning. Projektet pågick fram till 1979 och när Claes-Olof Livijn 1984 pensionerades tackade han Claës E Giertta som en av dem som medverkat till att föra fram Svenska Finans från en ringa början till ställningen som Nordens ledande och genom åren vinstrikaste finansbolag.
1981 tilldelades Claës E Giertta konstnärsbidrag från Stockholms stads Kulturnämnd. Samma år skulle den gastronomiska högborgen, Restaurang Gourmet på Tegnérgatan, med “förälskade havskräftor” som paradrätt, omgestaltas efter en stor brand. Tack vare försäkringsbolaget fanns det ekonomiska resurser till något extra. Claës E Giertta skapade mässingsskulpturer, dekorelement och en påkostad väggfris med anknytning till mat och hav samtidigt som NK:s inredning stod för helheten.
Restaurangens dåvarande ägare Laila Schück berättar:– Claës E Giertta var mycket trevlig att ha att göra med. Vi ville ha en personlig inredning och han föreslog ett rejält blickfång. Jag besökte ateljén och för att få inspiration turnerade vi runt till allt annat han gjort. Och det han skapade uppskattades verkligen av våra gäster. Restaurangen blev senare en av de första svenska med stjärna i Guide Michelin.
ÖVERDÅDIGT AVSLUT MED KEDJOR OCH KYLARE
Utöver smycken innebar 1980-talet fortsatta företagsbeställningar med dekorationer, priser, hedersgåvor och minnesplaketter. När värdshuset Claës på Hörnet återuppstod på Surbrunnsgatan, fanns Claës E Giertta med som designer av bland annat logotypen.
1986 smidde han en praktfull guvernörskedja till Rotary International och när Murmestareembetets ålderman, byggmästare Reinhold Gustafsson, donerade en borgmästarkedja till Stockholms stadshus 1991, fick Claës E Giertta uppdraget. Han utformade en 2,5 kilo tung kedja, som aldrig får lämna stadshuset, med stadens skyddshelgon St Erik, litterära citat och motiv ut Stockholms byggnadshistoria. Silversmeden Peter Forsman stod för smidet. Vid statsbesök pryder den ofta bringan på Stockholms finansborgarråd.
Nu börjar jag böja mig för det faktum att allt har ett slut.
– Jag hade gått metall på Nyckelviksskolan och kom förbi butiken. Gillade att allt var så annorlunda. Gick in och fick chansen att börja, berättar Peter Forsman, som blev gesäll och färdig mästare där och sedan blev kvar i tio år. – Claës E Giertta sålde det första jag gjorde ganska snabbt och fick mig att tro på mig själv. Hans originella idéer och unika tekniker var så inspirerande att jobba med. Som ansiktet utåt skissade han och hade all kundkontakt. Tog modiga, våghalsiga beslut där inget var för stort eller för komplicerat för att föreslå. Inga konventioner gällde, vilket jag haft stor glädje av i min senare verksamhet. Priset på begagnat silver är väldigt lågt i dag. Kanske en tredjedel mot nypriset. Det är bara några få hajpade namn som går högt medan andra nästan går iväg för silvervärdet. Arbetskostnaden betalas bara första gången.
Inför Carl XVI Gustafs 50-årsdag 1996, beställde Kungliga Jaktklubben en modern brännvinskylare. Det blev en unik silverpjäs med tappkranar för den svenskaste av drycker med smak av Herrgård, Slott och Skåne.
Mot 1990-talets slut tycktes det vara dags för Claës E Giertta att knyta ihop säcken. Med orden “nu börjar jag böja mig för det faktum att allt har ett slut” vände han sig direkt till studenterna vid Konstfacks metallavdelning och erbjöd hugade spekulanter att ta över hans silver- och guldsmedja. Men affären blev av först när han gick i pension en bit in på 2000-talet.
