Få svenska hotell har som Hotel Knaust i Sundsvall nått internationell berömmelse. Dess historia sträcker sig tillbaka till träpatronernas mytomspunna epok. Här berättades jakthistorierna om skvadern, kung Chulalongkorn lärde sig älska laxmajonnäs och i spegelsalen hördes tonerna från damorkestrar. I blickfånget finns, nu som då, den solfjäderformade marmortrappan.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria nr 1 2017.
Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!
Vill du veta mer om Hotel Knaust? Läs då “Vi ses på Knaust – vid trappan! Historien om ett legendariskt hotell” av Nils Johan Tjärnlund.
Knaust blev träbaronernas vattenhål
Mitt i Sundsvalls stadskärna, på Storgatan 13, reser sig en av den svenska hotellbranschens legendariska byggnader: elegant och sirlig som en ”grande dame” i ljusgrå puts med sockel av granit. Ovanför entrén blänker namnet ”Hotel Knaust” i guld på fasaden.
Morgonen den 9 november 1891 slogs hotellets dörrar upp för första gången. Numera öppnas de tunga ekportarna per automatik och låter gästerna träda in i vestibulen där norrländska naturmotiv pryder väggarna. Men det är inget mot vad som väntar. Blicken dras instinktivt mot foajén. I det dunkla ljuset välver sig trapphallen och marmortrappan breder ut sig i hela sitt omfång. Konstfulla räcken av smidesjärn och skruvade barockkolonner följer hela vägen upp genom fyra våningsplan.Trappan har mer än något annat kommit att symbolisera hotellets karaktär och väsen: som en teaterscen för att synas och kring vilken hela hotellet är byggt. Att trappan gett upphov till legender i stil med den om kavallerilöjtnanten som påstods ha ridit uppför den, är bara ett tecken på det intryck och den påverkan på sinnena den kom att få.
Just den historien får nog avskrivas som en myt. Sant är dock att det har gjorts flera försök att förverkliga fiktionen, bland annat i adventstid 1978 då travhästen Gael Noon reds uppför trappan av den blott 13-åriga Maivy Lindberg. Men ner ville det sig inte. Fuxen fick åka hiss för att komma på säker mark igen. Bakom hotellet stod den företagsamma släkten Knaust med ursprung i Tyskland. Anfadern Christian Knaust tog tjänst i den svenska armén under Karl XII. 1715 landsteg han i Ystad och blev bofast. 1835 föddes en sonsons sonson, Gustaf Ferdinand Knaust, i Helsingborg. Han kom att bli den förste i släkten som drog norrut, lockad av utvecklingen i de norrländska trävarudistrikten. År 1856 steg han i land i Sundsvall och fick anställning på värdshuset Casino vid hamnen. Efter några läroår öppnade han 1861 egen krog, Skomakarkällaren.
En tid senare startade han det allra första Hotel Knaust. Byggnaden var av trä med burspråk ut mot gatan. ”Hörnan” blev en populär samlingspunkt för sågverksägare, redare och köpmän. Om somrarna drev Knaust dessutom värdshuset Tivoli på de grönskande sluttningarna norr om hamnen. Det var framsynt att satsa på hotell- och restaurangrörelse i Sundsvall. Staden var en av de snabbast växande i Sverige under 1800-talets andra hälft. De viktigaste branscherna, vid sidan av skogsnäringen, var sjöfarten, handeln och bank- och försäkringsväsendet– näringar som präglar staden än idag. Rörelsen övertogs 1883 av brorsonen Adolf Fredrik Knaust, som gifte sig med Anna Svensson från Tuna utanför Vimmerby. Hon hade varit restauratris på ångaren Strömkarlen i Ångermanälven och var känd för sin förträffliga matlagning. År 1887 tog det unga paret över Hotel Nord på Storgatan 18, som då var Norrlands förnämsta med 70 rum. Men bara några månader senare inträffade katastrofen.
Katastrofen 1888
Den 25 juni 1888 lämnade ett outplånligt spår efter sig. Nästan hela Sundsvall förintades i en stor stadsbrand. Fem människor omkom och över 9 000 förlorade sina hem. Anna Knaust visade prov på rådighet och lyckades med sina anställda rädda en stor del av silvret och sängkläderna från Hotel Nord till sommarvärdshuset Tivoli. I dess salar togs många hemlösa emot veckorna efter branden. Makarna Knaust beslutade att återskapa Hotel Nord, men nu i en mer överdådig form. Även den solfjäderformade trappan inspirerades av en förlaga från det nedbrunna hotellet.
Sundsvallsbranden blev startskottet för en stadsutveckling utan motstycke. På några få år reste sig det nya Sundsvall ur askan med stenbyggnader ritade av tidens stjärnarkitekter. Staden framstod som en skimrande hägring mitt i den norrländska storskogen, med det nya Hotel Knaust som en av juvelerna. En av många episoder från tiden runt 1900 handlar om några herrar som kommit från Härnösand där de ätit middag och nu skulle njuta av kaffe och punsch på Knaust. De ville slå på stort och när servitrisen frågade hur många punschhalvor de ville ha, replikerade de att de önskade en av varje sort. Servitrisen gjorde stora ögon och frågade hur länge herrarna hade tänkt att stanna kvar på Knaust: i förråden fanns inte mindre än 54 sorters punsch.
Här ordnades otaliga affärsluncher, bolagsstämmor och företagsjubileer. Sådana kvällar flödade såväl drycker som skrönor. I Knausts salar föddes jakthistorierna om fabeldjuret skvadern, den märkliga hybriden av hare och tjäder, som så småningom skulle bli en paradrätt på menyn. Sundsvall blev omskrivet i pressen som ett exotiskt resmål – den nordligaste stenstaden i Europa, omgiven av storslagen natur. De natursköna älvdalarna lockade till och med utländska kungligheter och Hotel Knaust blev ett nav för den nya turismen. Ett av de minnesvärda besöken inträffade i juli 1897. Då flockades stadsborna utanför ingången för att få en skymt av den thailändske kungen Chulalongkorn. Han ville lära sig mer om träindustrin, vilken var under utveckling i Thailand. Kungen var oerhört förtjust i laxmajonnäs, ”till vilken han förtärde ofantligamassor grönsallad”, men nobbade surströmming.
Efter andra världskriget upplevde hotellet en ny storhetsperiod, då i regi av familjen Wilöf. Spegelsalen byggdes om till en av Sveriges vackraste kvällsrestauranger och festvåningens kapacitet utökades till 250 gäster. Hotellet gästades av den tidens stora artister och det fanns till och med en särskild Jussi Björling-svit, där världstenoren själv premiärsov och närapå råkade ut för en lunginflammation. Hantverkarna hade glömt att täta fönsterlisterna! En annan gång vaknade gästerna av Louis Armstrongs jazzimprovisationer i nattens mörkaste timmar.
Zarah Leander gjorde ett av sina sista stora framträdanden. I trappan sjöng hon sina paradnummer som ”Vill ni se en stjärna” klädd i vitt med silverglittrande broderier och svajande plymer. Men 1970-talet innebar en brant ekonomisk nedgång. En förklaring var förlusten av en trogen kundkrets: de handelsresande. Sundsvalls butiksinnehavare hade börjat resa direkt till Stockholm för att göra sina uppköp. Det var också sämre tider för affärsrepresentation och konkurrensen hårdnade, samtidigt som hotellet stod inför dyrbara renoveringsbehov. Till slut fanns ingen annan utväg än att stänga hotellet, vid jultid 1978.
Återuppstod efter 24 år
Efter några turbulenta decennier med kontor för Patentverkets bolagsbyrå och en misslyckad saluhall, återuppstod Knaust som hotell år 2002, nu i Elite Hotels regi. Hotellentreprenören Bicky Chakraborty har gett nytt liv åt den anrika byggnaden som blivit skådeplatsen för nya berättelser och möten. I gästböckerna kan man läsa hälsningar från de senaste årens celebra gäster som Elton John, Rod Stewart, Gary Moore och Pink, för att nämna några. Hotel Knaust är ett av få hotell på den svenska landsorten som gett eko långt utanför Sveriges gränser och är en symbol för den självmedvetna stad som växte fram i Sundsvall i slutet av 1800- talet. Från trappan på Knaust är det inte många fysiska mil till Liden, Njurunda eller Stöde – men i den andliga geografin ligger Budapest, Wien eller Rom betydligt närmare.
