Båtar, snöskotrar och stål i Ockelbo
VISA BILDTEXT
Bilden visar provkörning av ett motorekipage. Båten är byggd av glasfiberarmerad polyester vid Ockelbovarvet och gör c:a 24 knop. Källa: Tekniska museet.

FÖRETAGEN AV: Anders Johnson 2024-07-01

Båtar, snöskotrar och stål i Ockelbo

Ockelbo har en lång historia av entreprenörer och industrier. Redan 1709 hade Wij säteri en kraftfull kvinna som ledare. I vår tid är det snöskotrar och fritids­båtar som satt Ockelbo på den industriella kartan.

Ockelbo har en sak gemensam med flera andra viktiga mellan­svenska orter som Stockholm, Uppsala, Enköping och Örebro. Orten ligger där en nordsydlig rull­stensås genom­korsas av ett vatten­drag. I Ockelbos fall är det Testeboån som skär genom Enköpings­åsen.

Eftersom både vattendrag och åsryggar har varit viktiga historiska kommunikations­vägar, blev sådana platser naturliga bygdecentra och handels­platser. Dessutom uppstår det forsar där ett vatten­drag bryter igenom en ås, vilket kunde ge mekanisk kraft åt industrier. Det är därför inte underligt att Ockelbo har en lång industri­tradition, särskilt som orten ligger i anslutning till landets äldsta industri­region, Bergslagen.

Läs också: Sandvik formades i hårt väder

Historien startade på 1670-talet när Sven Bröms på Wij säteri utanför Ockelbo började bryta järn­malm vid Åbron tillsammans med svågern Robert Petre. De anlade även en masugn vid Åbron, och en stång­järnshammare vid Bratt­fors söder om Ockelbo.

Sven Bröms var prästson från Ockelbo som hade utbildat sig till läkare och bland annat varit liv­medikus åt drottning Kristina och Karl X Gustav. Robert Petre var en skotsk invandrare och rådman i Arboga. De ägde även en bruks­rörelse i Hofors. Det uppstod dock snabbt slitningar mellan Bröms och Petre, varför Petre löstes ut från verksamheten i Ockelbo och köpte ut Sven Bröms från bruksrörelsen i Hofors. Släkten Petre kom sedan att spela en vikig roll i södra Gästriklands bruks­industri under två sekler.

Vy i Ockelbo mot kyrkan, u å. Fotograf per Johan Forsbäck. Källa: Länsmuseet Gävleborg.

Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.

CATHARINA TOG ÖVER
Anläggningarna vid Ockelbo ärvdes av Sven Bröms dotter Catharina Bröms (1664–1735). Hon kallades ”Nådiga frun på Wij” och blev 1709 som änka en mäktig ledare för det som kom att kallas Ockelbo­verken. Catharina Bröms anlade 1710 ett järnbruk vid Åmot längre upp i Testebo­ån. År 1725 hittades järn­malm vid Vintjärn på andra sidan gränsen till Dalarna. Efter mycket processande lyckades Bröms få rätten till fyndigheten.

Läs också: Erövrade världen med the swedish method

Över huvud taget var Catharina Bröms beredd att driva processer med stor kraft för att få rätt att utveckla sin rörelse. Hon blev därigenom alltmer respekterad bland myndigheter och bruks­kolleger. Under hennes första tid som bruks­ägare drabbades landet av ekonomisk kris på grund av Karl XII:s krig och stor­makts­väldets fall. Detta slog hårt mot Ockelbo­verken. Catharina levde under flera år mycket sparsamt i köks­flygeln på gården och skötte praktiskt taget all administration av bruks­rörelsen själv.

Catharina Bröms ingick i en släkt med många driftiga kvinnliga företagare. Hennes syster Elisabeth Bröms ägde flera bruk i södra Gästrikland och hon hjälpte till att driva den arvs­process som gav Catharina rätt till bruken vid Ockelbo. Systrarna skulle sedan ofta rådgöra och samarbeta med varandra. De tog även upp en gruva tillsammans för att få mera malm till sina mas­ugnar.

Chatarina Bröms dotter Helena Cederström, och Helenas dotter Catharina Cederström, blev sedermera framgångsrika bruksägare i Gästrikland och Hälsingland.

RAKBLADSSTÅL TILL TYSKLAND
Ockelboverken kom i över 200 år att vara den dominerande industrin i norra Gästrikland. I Wij anlades ett manufaktur­verk 1797. Här drevs sedan ett valsverk 1885–1933. Det levererade bland annat stål till Gillettes rak­blads­tillverkning i Tyskland.

År 1857 anlade Ockelbo­verken ett järnverk vid Jädraås sydväst om Ockelbo. Verksamheten i Åmot flyttade 1887 till Jädraås och Wij. I stället anlades ett sågverk i Åmot.

Ockelboverken organiserade ett väl fungerande produktions­system där malm bröts i Vintjärn. I Jädraås smältes malmen till tackjärn i masugnen och sedan smiddes tack­järnet till smältstycken i Jädraås och Bratt­fors smedjor. Därefter valsades smält­styckena i Wij.

Läs också: Svenska storaffärer i USA

En järnväg anlades 1876–1895 från gruvan i Vintjärn via industrierna till hamnen vid Norrsundet vid Botten­havet. Men när järn­vägen nådde Norrsundet 1895, så hade Ockelbo­verket förvandlats till en skogs­industri.

Ockelbo­verket köptes nämligen 1887 av Kopparbergs och Hofors Såg­verks­aktiebolag. Från 1937 hette företaget Koppar­fors och det fusionerades 1987 med Stora. Den sista järn­hanteringen från Ockelbo­verkens tid var smedjan i Jädraås som lades ner 1942.

En av Ockelbos allra första bilar ca 1913. Fotograf: Borgström. Källa: Länsmuseet Gävleborg.

LUNDGRENS BERÖMDA BÅTAR
Det är särskilt två industri­produkter som har gjort att namnet Ockelbo ärat har gått över jorden: Ockelbo­båten och Ockelbo­skotern.

Erik Lundgren var en rallyförare för Ford, känd som ”Ockelbo-­Lundgren”. Han var en företagsam mång­sysslare, och bil­intresset gjorde att han tillverkade plast­karosser till sport­bilar. År 1958 började han bygga båtar i glas­fiber. Båt­tillverkningen blev fram­gångs­rik och drevs till 1979 då Ockelbo-Båtar gick i konkurs.

Läs också: Mannen med batteriet

Erik Lundgren var också en av grundarna till Industri­aktiebolaget Ockelbo (IBO) 1962. Året därpå kom dess första snö­skoter. Till­verkningen i Ockelbo drevs i precis 30 år innan verksamheten, som då ägdes av Bombardier, lades ner.

Ytterligare en entreprenör i Ockelbo förtjänar att nämnas, nämligen träd­gårds­mästaren Lars Krantz som har skapat en av landets finaste trädgårdar, Wij Trädgårdar, som är ett populärt turist­mål.

Den som besöker trakterna kring Ockelbo bör inte missa de gamla industri­miljöerna. Det väl­bevarade vals­verket i Wij är nu museum. Här finns även annan bruks­bebyggelse bevarad. Även i Åmot och Jädraås finns väl­bevarade bruks­miljöer.

I Jädraås finns en industri­anläggning från tidigt 1900-tal med hytta och lancashire­smedja, herr­gård och arbetar­bostäder från olika epoker, bland annat Skogs­arbetarbyn, ritad av Ralph Erskine 1951. Den kompletta stations­miljön är utgångs­punkten för musei­järnvägen Jädraås–­Tallås.

Läs också: Efter framgångarna

Denna webbplats använder cookies

Cookies ("kakor") består av små textfiler. Dessa innehåller data som lagras på din enhet. För att kunna placera vissa typer av cookies behöver vi inhämta ditt samtycke. Vi på Centrum för Näringslivshistoria CfN AB, orgnr. 556546-9243 använder oss av följande slags cookies. För att läsa mer om vilka cookies vi använder och lagringstid, klicka här för att komma till vår cookiepolicy.

Hantera dina cookieinställningar

Nödvändiga cookies

Nödvändiga cookies är cookies som måste placeras för att grundläggande funktioner på webbplatsen ska kunna fungera. Grundläggande funktioner är exempelvis cookies som behövs för att du ska kunna använda menyer och navigera på sajten.

Cookies för statistik

För att kunna veta hur du interagerar med webbplatsen placerar vi cookies för att föra statistik. Dessa cookies anonymiserar personuppgifter.