Tack vare den speciella förpackningen blev Raketosten en omedelbar succé. Men säg den framgångssagan som varar för evigt.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria nr 1 2012.
Tack vare den speciella förpackningen blev Raketosten en omedelbar succé. Men säg den framgångssagan som varar för evigt.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria nr 1 2012.
Raketosten skapades 1947 och blev snart en stor succé! Osten var en s.k. smältost som tillverkas genom att hårdost smälts ned med hjälp av smältsalter till en mjuk konsistens. Metoden uppfanns i Schweiz 1912 och spred sig snabbt. Först i Norden var norska Kavli 1924.
Några år senare kunde Mjölkcentralen (Arla) ta upp tillverkning. Smältosten kom under framstegsoptimismens tid efter andra världskriget att upplevas som den nya tidens ost. När andra ostar hade gammaldags namn som signalerade tradition, kunde smältostar heta Party, Smoky cheese eller Cup-ost.
Ett världsföretag tack vare mjölken
Men det speciella var förpackningen. Det var Åkerlund & Rausing (Tetra Pak) som tog fram en tub ur vilken man kunde skjuta upp osten underifrån och skära av lagom stora skivor upptill med en vidhängande tråd. Såväl Kavli som Mjölkcentralen lät packa smältost i denna form. Men det var Kavli som kom på den lysande idén att dekorera tuben till en rymdraket, med ett mönster som förde tankarna till USA, och kalla den Raketost.
Raketosten sålde mycket bra under 1950- och 1960-talen, men i mitten av 1970-talet, när månlandningarna var över, började försäljningen dala. Detta trots att jag själv minns hur mina kamrater och jag alltid försökte tjata oss till denna underbara tingest som var både ost och leksak i ett – och enligt min mor också kostade därefter. År 1979 upphörde tillverkningen, och anledningen var alltså att den inte längre var lönsam.
Semper – vällingen som blev bestående
Knappt tio år senare fick Raketosten kultstatus: En förpackning stod uppställd på groggbordet i tv-programmet Nattsudd, T-shirts med Raketost trycktes upp och t.o.m. en tung kulturtidning som Artes kunde i början av 1990-talet införa en helsidesbild av en raketost – förvisso med en koppling till Albertis teori om bildframställning.
Kavli talade om att börja föra den nostalgiska osten i produktion igen, men så blev inte fallet. Detta ska ha berott på att förpackningen var dyr att tillverka och att det bildades för många bakterier på snöret man skar osten med. Och som så ofta går hygien före glädje.