Samlarvärde och nostalgi. Reklamskyltar i emalj har blivit exklusiva samlarobjekt för nischade intressenter.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria 2019 nr 4.
VISA BILDTEXT
Christian Lehmann från St. Georgen, Tyskland (med mustasch till vänster på bilden) kom med tillverkningen av emaljskyltar till Sverige, där den började på Ankarsrums Bruk 2 augusti 1890. Foto: Erik Lehman, Tekniska museet.
PRYLARNA AV: Seved Johansson 2022-07-25
Emaljskyltarna lever vidare
DELA
Tekniken för att bränna fast glas (eller glasliknande) material på hårt underlag, som gjutjärn – eller emaljering, som det kallas – utvecklades i Centraleuropa i början av 1800-talet. Engelsmannen Benjamin Bauch lärde sig tekniken i Tyskland och 1899 startade han i Birmingham vad som anses vara den första fabriken för tillverkning av emaljskyltar.
Året efter kom Ankarsrums bruk igång med tillverkning av emaljskyltar i Sverige. Emaljskyltar användes sedan för utomhusannonsering och husskyltar ändå till 1950-talet – när de blev utkonkurrerade av det billigare materialet plast. Men på 1980-talet vaknade intresset på nytt för emaljskyltar. Bland annat används de när man bygger upp gamla miljöer.
Läs även: Partiets egen reklambyrå
I dag har emaljskyltar blivit eftertraktade samlarobjekt. Hemma hos Lennart Ek i Falköping är garageväggarna täckta med vackra skyltar från olika tidsåldrar och företag. Han har alltid samlat på saker, men skyltar blev han intresserad av för några år sedan. I dag har Lennart mellan 70 och 80 skyltar:
– Tidigare hade jag alla emaljskyltar utanpå garaget, men när jag byggde om tog jag in alla, vilket kanske var ett klokt beslut, säger han. Enligt Lennart har det blivit svårare att hitta lite ovanliga skyltar, eftersom det finns fler samlare och därmed har värdet också stigit.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
RELATERADE ARTIKLAR
STIGANDE VÄRDE
Emaljskyltar var länge vanliga på affärernas husväggar och på järnvägsstationer. De kunde också vara uppsatta i järnvägsstationernas väntsalar. En del skyltar sattes upp på magasinsbyggnader och ladugårdar. Lennart Ek märker att folk känner igen vissa skyltar och har minnen förknippade med dem.
Läs även: Utan reklamen inget Vasamuseum
I boken “Tunga varumärken” skriver antikvitetsexperten Peter Pluntky att emaljskylten gick i graven när den traditionella lanthandeln försvann. Snart vaknade dock samlarintresset för gamla skyltar. Många har specialiserat sig på vissa typer av skyltar, som till exempel reklam för choklad, matvaror eller drivmedel.
Bilhistoriker samlar på bensinskyltar och de som inreder en gammal lanthandel samlar skyltar som passar till varorna. I dag, menar Pluntky, börjar emaljskyltar bli en bristvara, därför görs kopior av äldre skyltar, vilka kan vara svåra att skilja från originalen.
En skylt med en “läkerolgubbe” kunde på 1960-talet kosta en hundralapp. I dag kan en bra skylt ligga på mellan 8 000 och 10 000 kronor, skriver Pluntky.
Skylt för Tretorns Galoscher från 1920-talet. Tillverkad av Emaljskyltfabriken Svea. Bild privat.
Skylt för Hermes från 1910-talet. Bild privat.
Skylt för Pommac från 1930-talet. Tillverkad av Emaljskyltfabriken Svea. Bild privat.
Skylt för Mobiloil från 1950-talet. Bild privat.
Örebro kex emaljskylt. Foto: Holger Ellgaard, Wikimedia commons.
INGET ENKELT JOBB
Pluntky skriver även, att tillverkningen av emaljskyltar är tidskrävande och komplicerad och fordrar stor yrkesskicklighet och noggrannhet, eftersom skyltarna är uppbyggda i olika skikt och varje färgskikt måste brännas separat. Processen gör att en emaljskylt ger en lysande effekt.
Läs även: Reklamens historia – från väggmålning till varumärke
Motiven på skyltarna skapades förr med hjälp av schabloner som gav skylten dess speciella reliefkaraktär. I dag använder man screentryck, en metod som innebär att man inte behöver bränna skylten för varje färg. Nackdelen med denna metod är att de tidigare emaljskyltarnas reliefkaraktär går förlorad, menar Pluntky.
NÅGRA FÅ KVAR IDAG
Numera finns det några få företag som tillverkar emaljskyltar i Sverige, bland annat Sprakareds emaljverk och Emaljskyltfabriken Svea AB, som båda ligger i Västergötland.
Sprakared grundades 1893 och är det näst äldsta emaljverket i landet. De tillverkade bland annat de klassiska skyltarna Mobiloil, Kanolds choklad, Orancia apelsindryck, BP:s sköld samt den gula postskylten.
Emaljskyltfabriken Svea hade sin storhetstid under 1930-talet när de tillverkade reklamskyltar för Vita Tvätt-Björn, Lazarol-Lazrin, Pommac och Örebro Kex.