Mytomspunnet forskningspalats på Grev Turegatan
VISA BILDTEXT
IVAs fastighet på Grev Turegatan, år 1953. Bild ur IVAs historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Näringslivshistoria AV: Anders Houltz 2019-11-12

Mytomspunnet forskningspalats på Grev Turegatan

Många förbipasserande genom åren har frågat sig varför det sitter ett hästhuvud i sten ovanför IVAs huvudentré på Grev Turegatan. Svaret ligger i byggnadens långa och växlingsrika historia. I hundra år har adressen varit en mötesplats där teknisk forskning presenterats, debatterats och till inte ringa del praktiserats.

Texten är ett utdrag ur Ingeniörsvetenskapsakademins jubileumsbok Boken om IVA – de första hundra åren.

Innan IVAs intåg hyste byggnaden under ett drygt decennium möbelavdelningen till Stockholms främsta varuhus, Nordiska Kompaniet. Fastigheten har eldhärjats och varit akut rivningshotad, den har sett storstilade konkurser och varit ett mytomspunnet nöjespalats. Men då den uppfördes 1896 var det för att utgöra Stockholms centrum för ridsport. Därav hästhuvudet.

Stockholm [har] ryckt upp i ledet bland verkliga storstäder.

ETT KOSMOPOLITISKT SPORTPALATS
Redan 1872 anlades ett ridhus på tomten, ritat av den kände arkitekten J F Åbom på uppdrag av Stockholms Ridhus AB. Anläggningen hade stallplats för ett fyrtiotal hästar, ridhus, kontor och en gård, på vilken ”konstberidare” ibland gjorde uppvisningar och ”sällsynta djur” förevisades.

Under 1800-talets sista år väcktes planer på att uppgradera ryttarverksamheten till en nivå som kunde mäta sig med Europas främsta storstäder. Företaget Stockholms Tattersall AB grundades 1895 med den rike byggentreprenören major Carl Abenius i spetsen. Konceptet, och namnet ”Tattersall”, hade hämtats från den berömda hästsportverksamhet i London som grundats av Richard Tattersall 1766. Vid 1800-talets slut fanns det ”Tattersalls” i Paris, Berlin och New York – nu skulle även Stockholm få sitt.

Stockholm Tattersall AB på Grev Turegatan. Källa: IVA.

Det gamla ridhuset revs för att ge plats åt en betydligt mer imponerande anläggning, ritad av arkitekten Gustaf Lindgren och invigd 1899. Tattersall var i själva verket mycket mer än ett ridhus – den var ett sport- och nöjesetablissemang i lyxutförande för stadens elit och de sporter som var på modet – lawntennis, velocipedåkning och ridning. En recensent i Teknisk Tidskrift menade att den kosmopolitiska sport- och klubbanläggningen var ett bevis på att ”Stockholm ryckt upp i ledet bland verkliga storstäder.”

Den begränsade tomtytan var utnyttjad till bristningsgränsen. Gatuhuset med sin respektingivande fasad i tegel och kalksten hade ett restaurangkök i källaren, restaurang och butikslokaler i gatuplanet, en trappa upp festvåning, två trappor upp klubbvåning med lokaler för sport och idrott, därefter en våning med bostäder och kontor. Vindsvåningen upptogs främst av en velocipedbana i hela byggnadens längd, försedd med en velocipedhiss till gatuplanet. Där fanns också en tennisbana. Större delen av gårdsutrymmet fylldes av själva ridhusanläggningen, med stall för 90 hästar, två ridsalar på var sin våning, selkammare, hovsmedja, omklädningsrum med dusch för damer respektive herrar.

IVAs forskningsstation – en startup hub från 1944

Ridsalarna var försedda med ramper för hästarna, och den största av dem hade musikläktare samt åskådarläktare för cirka 300 personer. På vinden låg foderskullen, och i en sidolänga fanns sjukstall, vagnbodar och en vagnhiss. Sammantaget var det en mycket komplex anläggning, enligt Teknisk Tidskrift ”en härfva af olikartade behof”. Den var uppförd med moderna metoder och utrustad med tidens senaste utrustning – exempelvis fanns en lokal ångpanna och elcentral i källaren för uppvärmning, belysning och drift.

Det storstilade Stockholms Tattersall var emellertid dyrt i så väl uppförande som drift. Verksamheten fick omgående lönsamhetsproblem. Efter bara två år, 1901, gick företaget i konkurs, och under de följande åren avvecklades ridhuset. Restaurangen fortsatte däremot under ny regi men behöll namnet Tattersall.

Stockholm Tattersall AB på Grev Turegatan. Källa: IVA.

NK BRINNER
Fastighetsaktiebolaget Riddaren köpte fastigheten, och efter omfattande ombyggnation togs ridanläggningens lokaler över av det nybildade Nordiska Kompaniet. NK:s huvudvaruhus låg vid denna tid vid Stureplan (nuvarande Nordstjernanhuset) men verksamheten expanderade och behövde ytterligare lokaler. Av stallar, ridsalar och smedjor blev verkstäder, magasin och butiksutställning för varuhusets möbelavdelning och sängklädesavdelning.

Trots att varuhusepoken blev längre än Tattersallepoken dröjde det inte ens ett decennium innan även den upphörde – under dramatiska omständigheter. Natten till den 18 mars 1913 utbröt en eldsvåda i en av varuhusets tapetserar­verkstäder. Elden spred sig snabbt i det labyrintartade byggnads­komplexet. Trots insatser från tre brandkårer och den nya flodångsprutan Phoenix, som lagt till vid Nybrokajen och därifrån pumpade vatten i långa slangar, dröjde det omkring sex timmar innan elden var under kontroll.

Släckningsarbetet försvårades av att hundratals åskådare samlades på gatorna kring eldplatsen. På morgonen kunde det konstateras att gårdsbyggnaderna var totalförstörda liksom gatuhusets vindsvåning. Hela NK:s möbellager och utställning, med ett 80-tal möblerade utställningsinteriörer hade brunnit upp. Även övriga delar av byggnadskomplexet hade skadats avsevärt men inga människoliv hade gått förlorade. Eldsvådan kom att omtalas som den mest dramatiska i Stockholm på decennier och renoveringsarbetena tog lång tid i anspråk.

 

IVA TAR ÖVER
Redan i mars 1919, några månader innan IVA formellt instiftats, hade Axel F Enström på eget bevåg köpt aktierna i fastighets­bolaget Riddaren för den blivande akademins räkning. Detta innebar att centralt belägna, rymliga och representativa lokaler stod redo för inflyttning redan vid nyåret 1920.

En särskild tillgång var den överdådiga bankettsalen med tillhörande salonger från Stockholms Tattersalls dagar. Här kunde fester, möten och sammankomster anordnas med en passande inramning. I salen hölls också akademiens årliga högtids­sammankomst under de första åren. I den så kallade musiksalongen inrättades IVAs ledamotsrum och i en mindre festsal tillkom Sjögren­biblioteket, en av landets största privata boksamlingar som 1928 donerats av Anna Sjögren, änka efter professor Hjalmar Sjögren. I en ateljévåning på IVAs vind inrymdes även det nybildade Tekniska museet, som hade sina lokaler där från starten 1924 och tolv år framåt.

I väntan på atombomben

LABORATORIER PÅ IVAS BAKGÅRD
IVAs verksamhet vidgades snart från att i huvudsak främja forskning och vara en mötesplats för forskare och andra intressenter till att också aktivt bedriva teknisk forskning i sina egna lokaler. Det första laboratoriet var Elektrovärme­institutet från 1923, under ledning av Otto Stålhane. Institutet rymdes i ett litet tjänsterum för föreståndaren samt ett före detta kök ombyggt till laboratorium i fastighetens gårdshus.

I källaren inrättades 1929 ett laboratorium för teknisk forskning kring cement och betong. Cement­laboratoriets grundare var KTH-ingenjörerna Donovan Werner och Stig Giertz-Hedström, och där utfördes bland annat de experiment som ledde fram till den industriella vibrations­betongen, som genom vibration i samband med gjutningen förbättrade betongens kvalitet och hållfasthet. Samma år som Cementlaboratoriet tillkom Kolnings­laboratoriet, som därmed överfördes från Jernkontoret till IVA. Svensk industri och svenska hushåll var vid denna tid beroende av kol för en lång rad användningsområden. Effektivare framställning av träkol och tillvaratagande av biprodukter var därför en central fråga under IVAs första tid.

Efter en kraftteknisk konferens på IVA 1931 inrättades Ångvärmeinstitutet, till att börja med nära knutet till Elektrovärmeinstitutet. En särskild byggnadslänga på gården av IVAs fastighet inrättades för de olika institutens laboratoriebehov. Forskningsinstituten hade en självständig roll inom akademien, de finansierades till ungefär en tredjedel av statsmedel och i övrigt genom uppdrag från näringslivet. Lokalerna disponerades hyresfritt och akademien bistod med administration, möteslokaler och andra praktiska frågor.

Snart blev det dock uppenbart att forskningsverksamheten inte på sikt skulle kunna rymmas i de begränsade lokalerna. Elektrovärme­institutet flyttade redan 1933 till bok­tryckeriet Herzogs byggnad på Regeringsgatan. Då akademien 1941 tilldelades en ny tomt för att uppföra ändamåls­enliga laboratorier i anslutning till KTH vid Drottning Kristinas väg kunde forskningsverksamheten successivt flyttas från sina trångbodda lokaler.

ÅTERKOMMANDE RIVNINGSHOT
Fastigheten utgjorde från starten en stor resurs för den unga akademien. Men redan i början av 1930-talet syntes orosmoln. I det nya stadsplaneförslag som lades fram 1935 skulle Grev Turegatan breddas, vilket skulle innebära att själva gatuhuset i fastigheten måste rivas. Arkitekten Ivar Tengbom fick IVA:s uppdrag att utreda alternativen, och hans slutsatser diskuterades i ett särskilt möte mellan Axel F. Enström, Aseachefen J. Sigfrid Edström, Stockholms Enskilda Banks Marcus Wallenberg jr samt Ivar Tengbom. Den exklusiva skaran enades om att en försäljning av fastigheten vore det bästa alternativet, under förutsättning att priset inte understeg 2 miljoner kronor.

Den planerade breddningen av gatan genomfördes aldrig, och byggnaden förblev i IVA:s ägo. Då IVA:s nya forskningsstation skulle bli verklighet i början av 1940-talet övervägde akademien på nytt att sälja sin fastighet, denna gång för att finansiera nysatsningen vid Drottning Kristinas väg. Huset på Grev Turegatan ansågs gammalt och slitet, det låg inklämt i trånga och övertrafikerade citykvarter och bedömdes inte ha framtiden för sig. Sannolikt var husets sekelskifteskaraktär heller inte i linje med den visuella framtoning som en modern och ingenjörsmässig akademi ville förknippas med i funktionalismens tidsålder. Inte heller denna gång förverkligades dock planerna. Forskningsstationen inrättades utan att IVA lämnade sitt gamla hus.

Radio CfN #17 Silversmeden Claës E Giertta

Under hela 1960-talet arbetade IVA under den premissen att en rivning av fastigheten på Grev Turegatan var nära förestående. Men rivningsbeslutets verkställande flyttades ständigt framåt. Under tiden fortgick verksamheten i en form av permanent provisorium, samtidigt som möjligheten att etablera akademien i andra lokaler vid flera tidpunkter utreddes. Vid 50-årsjubileet 1969 sammanfattade IVA:s Lennart Båveryd: ”Akademien går därför in i sitt sjätte decennium med en viss osäkerhet ifråga om sina framtida lokaler.”

BYGGNADEN RUSTAS UPP
Nuförtiden är det ingen som ifrågasätter huset på Grev Turegatan och dess betydelse. Byggnaden är idag en ömt och omsorgsfullt hanterad dyrgrip. Den är en av de starkaste symbolerna för IVA som institution och förkroppsligar mycket av det som akademien representerar. Detta innebär inte att tiden stått stilla i den historiska byggnaden – tvärt om.

Den restaurangverksamhet som drivits i gatuhusets bottenvåning sedan byggnadens tillkomst har på många sätt levt sitt eget liv. Från starten och fram till 1969 bibehölls namnet Tattersall, trots skiftande ledning. Namnet blev klassiskt i Stockholms restaurangliv och var en påminnelse om husets ursprungliga användning. Under 1970-talet drevs restaurangen av den kände krögaren Sten Holmquist under namnet Bolaget. 1985 blev det La Grenouille, sedermera försvenskat till Grodan, som restaurangen heter ännu i dag. Restaurangen har genom åren varit hyresgäst hos akademien men också en viktig resurs som tillhandahållit mat i festliga sammanhang och eftersits efter otaliga samman­komster.

IVA konferenscenter, Wallenbergsalen. Foto: Jan Malmström. Källa: IVA.

En ny milstolpe i byggnadens historia var invigningen av den stora Wallenbergsalen 1983. Detta påkostade mötesrum, ritat av Wolfgang Huebner och White Arkitekter, är konstruerat under jord, och dess volym motsvarar i stort sett det stora ridhus som en gång upptog fastighetens gårdsutrymme. Salen var en gåva från svenskt näringsliv till Marcus Wallenberg Jr på hans 80-årssdag, och utgjorde en kraftfull manifestation av de starka banden mellan Ingenjörs­vetenskapsakademien och det svenska näringslivet.

Trettio år senare, 2013 återinvigdes Wallenberg­salen efter en fullständig renovering och ombyggnation, även den genomförd av White Arkitekter. Med exklusiva material och modern teknisk utrustning är Wallenbergsalen en tidsenlig möteslokal infogad i en historisk miljö med många dimensioner. IVA har sedan 1980-talets mitt vid sidan av sin teknisk-vetenskapliga verksamhet även utvecklats till ett modernt konferens­center med lokaler för sammankomster av olika slag och dimensioner. Flaggskeppet i denna verksamhet, och akademiens självklara mittpunkt, är Wallenbergsalen.

År 2010 genomfördes en omfattande och mycket ambitiös renovering av bankettsalen och de övriga paradrummen i IVAs byggnad. Stor möda lades på att ta fram tidstrogna originalfärger, förgyllningar, textiltapeter och inrednings­detaljer. De ljusa färg­ställningarna i vitt och guld som känne­tecknade det ursprungliga Tattersalls festlokaler har återuppstått i stället för den kombination av grönt och guld som länge dominerade. Och i stuckatur, stendetaljer och smide kan man på sina ställen fortfarande utläsa monogrammet STS – Stockholms Tattersall.

Hand i hand med Tekniska museet