Att blicka framåt ligger i ingenjörskulturens natur. Lika självklart utgör museerna förvaltare av det förflutna, eller åtminstone av valda minnen av det som varit. Med den kontrasten i åtanke kan det tyckas märkligt att ingenjörernas akademi under sina första år ägnade ansenlig energi åt historiska frågor, och rent av var en avgörande faktor bakom Tekniska museets tillkomst.
Under sina första decennier var Ingeniörsvetenskapsakademin IVA och Tekniska museet nära sammantvinnade och det var först i mitten av 1900-talet som dessa två nyckelinstitutioner för det svenska ingenjörssamfundet i formell bemärkelse gick skilda vägar.
Samma andas barn Till Tekniska museets 75-årsjubileum 1999 skrev IVA:s Per Stenson en artikel i museets årsbok: ”Från en jämnårig kusin: Tekniska museet och IVA, hand i hand”. Att akademien och museet skulle vara jämnåriga som institutioner är visserligen inte alldeles sant, men Stenson hade ändå en klar poäng. Som idéer kan de två räkna sitt ursprung till samma tidpunkt, och de har också länge gått hand i hand.
Så vill jag redan nu – ehuru i ofullständigt skick – framlägga tanken på inrättandet af en teknisk akademi eller motsvarande institution.
Att Sverige behövde en särskild akademi för ingenjörsvetenskapen fördes på tal vid samma tillfälle som tanken på ett nationellt tekniskt museum lanserades offentligt. Scenen var Svenska Teknologföreningens årsmöte den 17-18 mars 1910. Väg- och vattenbyggnadsingenjören Richard Smedberg höll då ett föredrag med rubriken ”Bör och kan ett svenskt tekniskt museum inrättas”. Smedberg föreslog i sitt anförande att Christopher Polhems 250-årsdag och Teknologföreningens 50-årsdag, som båda inföll året därpå, 1911, borde firas med ett särskilt nationellt museum över teknikens historia. Förslaget mötte livligt bifall. I den efterföljande diskussionen tog Wolmar Fellenius, lärare och senare professor i vattenbyggnad på KTH, till orda.
Han menade att museifrågan hörde samman med ”inrättandet af ett annat slags teknisk institution, hvarå jag sedan någon tid haft mina tankar riktade, så vill jag redan nu – ehuru i ofullständigt skick – framlägga tanken på inrättandet af en teknisk akademi eller motsvarande institution.”
De två idéerna om ett historiskt museum och en vetenskaplig akademi var med andra ord sammankopplade långt innan någon av institutionerna blivit verklighet. Båda var uttryck för ingenjörernas kamp för erkännande, legitimitet och samhällsinflytande. IVA manifesterade tekniken som vetenskap och i förlängningen ingenjörsprofessionen som ett framtidsyrke; Tekniska museet manifesterade tekniken som kultur och i förlängningen det nya ingenjörsyrkets historiska anor. För IVA skulle det dock dröja ytterligare nio år att bli verklighet och för Tekniska museet tretton.
Under första världskriget tog akademitanken fart och omsattes på kort tid i verklighet – som bekant bildades IVA året efter fredsslutet. Beträffande museet gick det långsammare. Svenska teknologföreningen tillsatte en kommitté och diskuterade olika lösningar, KTH:s rektor C. J. Magnell menade att ett museum borde knytas till Tekniska högskolans nya anläggning som var under uppförande norr om Valhallavägen. Efter kriget tillsatte Teknologföreningen en ny museikommitté. Men det saknades såväl resurser som ett samlande initiativ.
Hänvisningsskylt från tiden då Tekniska Museet fanns i IVA’s hus vid Grev Turegatan 14, 1930-1936. Källa: Tekniska museet.
”IVA:s tekniska museum” Två händelser som inträffade i början av 1920-talet skulle förändra situationen. Den första var att Teknologföreningen 1920 överlät huvudansvaret för museifrågan åt det nyligen instiftade IVA. Den andra var att staden Göteborg sommaren 1923 anordnade en storslagen Jubileumsutställning till firande av sin 300-åriga tillvaro.
Den av många intresserade sedan åratal närda tanken att kunna få till stånd ett tekniskt museum, har av Göteborgsutställningen förverkligats genom ett trollslag.
Göteborgsutställningen 1923 var med sina drygt fyra miljoner besökare den största utställning som anordnats i Sverige. Den var också en kulturhistorisk kraftsamling utan tidigare motstycke. Till detta hörde en ambitiös industrihistorisk avdelning, baserad på teknikhistoriska föremål som samlats in under flera år. Avdelningen fick riklig uppmärksamhet i dagstidningar och facktidskrifter. I Teknisk tidskrift skrev Edvard Hubendick, professor i förbränningsmotorteknik vid KTH och ledamot av IVA: ”Den av många intresserade sedan åratal närda tanken att kunna få till stånd ett tekniskt museum, har av Göteborgsutställningen förverkligats genom ett trollslag.”
Kanske kunde arbetet med Göteborgsutställningen bilda utgångspunkt för ett nationellt tekniskt museum, men skulle det i så fall ligga i Göteborg eller Stockholm? En hetsig tidningsdebatt med lokalpatriotiska förtecken i de båda städerna blossade upp. Museiplanerna kunde ha glidit huvudstaden ur händerna om inte IVA agerat resolut.
Akademidirektören Axel F Enström engagerade hösten 1923 Svenska Teknologföreningen, Sveriges Industriförbund och Svenska Uppfinnareföreningen, som tillsammans med IVA bildade Samarbetsdelegationen för ett svenskt tekniskt museum. Till ordförande valdes disponent Carl Sahlin, företagsledare, hängiven industrihistoriker och inflytelserik förkämpe för museitanken. Sahlin var IVA-ledamot sedan 1921, och var den förste som valdes in i akademien i egenskap av historiker och förvaltare av ett historiskt arv, snarare än i kapacitet av ingenjör eller företagsledare. I december 1923 tillkännagav Enström beskedet och erbjöd samtidigt akademin som både fysisk och organisatorisk hemvist för ett museum – vilket i efterhand i praktiken mest framstår som en symbolisk revirmarkering.
När museiarbetet för tjugo år sedan startade i IVAs hägn, skedde det vid ett tomt skrivbord, på vilket endast fanns nytryckta brevpapper med museets namn. I ’magasinet’ fanns en låda med några av Carl Sahlin som grundplåt till museet skänkta föremål. På banken fanns några tusen kronor. Det var allt!
Som intendent för det blivande museet rekryterade Enström den person som ansvarat för den industrihistoriska avdelningen på Göteborgsutställningen, den unge officeren Torsten Althin. I januari 1924 uppläts kontorsplats i IVA:s hus på Grev Turegatan, och arbetet kunde inledas. I en återblick beskrev Althin starten på följande vis: ”När museiarbetet för tjugo år sedan startade i Ingenjörsvetenskapsakademiens hägn, skedde det vid ett tomt skrivbord, på vilket endast fanns nytryckta brevpapper med museets namn. I ’magasinet’ fanns en låda med några av Carl Sahlin som grundplåt till museet skänkta föremål. På banken fanns några tusen kronor. Det var allt!”
Vid sitt första möte beslutade samarbetsdelegationen om namn på museet. Ordföranden föreslog ”Ingenjörsvetenskapsakademiens Tekniska Museum”, men efter diskussion blev mötesdeltagarna ense om det kortare ”Tekniska Museet”.
Den första offentliga utställningen ägde rum i bilhandlaren Hans Ostermans Marmorhallar. Bild ur Hans Osterman AB hos Centrum för Näringslivshistoria.
IVA och historien Åtagandet innebar för IVA:s del att insamling och dokumentation av teknikens, ingenjörernas och industrins historia under en lång rad år kom att höra till akademins centrala frågor. Samtidigt pågick ett intensivt finansieringsarbete. En byggnadsfond inrättades och donationer från privatpersoner och företag kom in. De växande samlingarna förvarades i magasin såväl i IVA:s källare som på olika adresser i staden. Under tiden anordnade museets utställningar i lånade lokaler.
Den första ägde rum 1926 i bilhandlaren Hans Ostermans Marmorhallar, ett stenkast från IVA:s egen byggnad. Två år senare öppnade den uppmärksammade belysningsutställningen Ljuset i människans tjänst, denna gång på Liljevalchs konsthall. En liten permanent utställning inrättades också i de lokaler som museet disponerade på IVA:s vindsvåning.
Det är värt att påminna om att IVA under mellankrigstiden utgjorde en helt central aktör i fråga om teknik- och industrihistoria i Sverige. I ett föredrag på teknologföreningens årsmöte 1927, ackompanjerat av skioptikonbilder från tekniska museets samlingar, argumenterade Axel F Enström för att hans och akademins historiska engagemang i själva verket var en form av framåtblickande. Svenska ”teknisk-industriella stordåd” kunde tjäna som förebild för ny teknikutveckling, så att ”den forskning framåt som är A och O för ingenjörens framtida framgång, även får det stöd i det gångna, som därur kan hämtas”.
Gustaf Dalén, Ingenjörsvetenskapsakademiens ledamot nr 1.” . Foto: Atelier Jaeger. Bild privat.
Enström knöt samman Christopher Polhem och John Ericsson med de samtida Sven Wingquist (SKF) och Gustaf Dalén (AGA, båda för övrigt IVA-ledamöter). Särskilt betonade han Polhem, som han likande vid såväl Leonardo da Vinci som Thomas Edison, och vars ”klarsynta framtidsblick och tekniska genialitet höra till det sällsammaste man gärna kan ta del utav.” Därför, avslutade han, var det en framtidsgärning att verka för “uppslutning omkring planen på ett svenskt tekniskt museum”.
Liknande tankegångar kom till uttryck i Tekniska museets tidiga utställningar. Med Polhem som den särskilde portalfiguren lyfte utställningarna fram historiska förebilder, (genomgående manliga) ingenjörer och uppfinnare, och ställde dem vid sidan av den samtida teknikutvecklingen.
Att Tekniska museet intresserade sig för även modern teknik var något Torsten Althin i många sammanhang fick påminna om. I den lilla utställningslokalen på IVA:s vind kunde han redan 1926 stolt peka på en utställd prototyp till Baltzar von Platen och Carl Munters kylskåp, resultatet av ett examensarbete på KTH som lagts fram så nyligen som 1922 (för övrigt under handledarskap av den ovan nämnde Edvard Hubendick). Tydligen skilde sig Tekniska museets – och IVA:s – syn på vad ett museum skulle innehålla från vad dåtidens museibesökare förväntade sig.
Baltzar von Platen och Carl Munters. Bild ur Electrolux historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
En egen byggnad I februari 1933 kunde tidningarna rapportera om en donation på två miljoner kronor från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, riktad till IVA med syfte att bygga en helt ny museibyggnad för Tekniska museet. ”Sveriges tekniska dyrgripar får äntligen krypa upp ur källarmörkret” skrev Svenska Dagbladet. I samma artikel uttalade sig Axel F Enström med lättnad: ”Vi ha sannerligen stretat både länge och väl för att få denna byggnad till stånd.” Till den donerade summan kunde IVA skjuta till drygt 250 000 kronor av lotterimedel och donationer i museets byggnadsfond.
Förutsättningen för Wallenbergdonationen var att staten kostnadsfritt skulle ställa lämplig mark till förfogande för museibygget. En sådan tomt fanns redan i åtanke, vid Kungl. Livregementets Dragoners tidigare kasernområde på Norra Djurgården, i direkt anslutning till de redan beslutande Sjöhistoriska och Etnografiska museerna. Museibygget var ovanligt i det avseendet att det, förutom den tomtmark som staten upplåtit, var helt och hållet finansierat med enskilda medel.
Lika anmärkningsvärd var byggnaden i sin fysiska gestaltning. Arkitekten Ragnar Hjort hade i nära samråd med Torsten Althin ritat en byggnad i stram funkis, som underströk Tekniska museets moderna, framåtblickande framtoning. I sin modernistiska och ändamålsanpassade stildräkt liknade Tekniska museet ingen annan av huvudstadens museibyggnader vid denna tid.
Tekniska Museets nybyggnad. Plan 5. 11 sept. 1935. Fotograf: S. Carlqvist. Källa: Tekniska museet.
Klippta band Byggnaden kunde högtidligen invigas 1936, i närvaro av kronprins Gustaf Adolf, statsminister Per Albin Hansson och en stor skara gäster. Samma år kunde samlingar och kansli successivt flytta in i det nya huset, och lokalerna i IVA:s byggnad på Grev Turegatan kunde efter tolv år åter tas i anspråk av akademins övriga verksamheter. Den första permanenta utställningen, Maskinhallen, invigdes två år senare, och efterhand fylldes huset med innehåll.
Med den nya byggnaden hade museet äntligen uppnått ett mål som utpekats ett kvartssekel tidigare. Samtidigt utgjorde byggnaden första steget i separationen mellan IVA och Tekniska museet, en utveckling som blev ännu tydligare under decennierna efter andra världskriget. Den bild som framträder är att Ingenjörsvetenskapsakademien indirekt delegerade det historiska ansvaret till museet. Akademiarbetet kom att ägnas andra frågor.
Tekniska museet fortsatte att i allt väsentligt vara ingenjörernas och industriföretagens museum – till innehåll såväl som ekonomi.
Skilsmässan formaliserades i och med att Tekniska museet 1948 omvandlades till en självständig stiftelse och därmed upphörde att vara en del av IVA:s organisation. Alla formella band var dock inte kapade. Akademin liksom de övriga grundarinstitutionerna – Teknologföreningen, Uppfinnareföreningen och Industriförbundet – kvarstod som huvudmän för Stiftelsen Tekniska museet. Dessutom fanns många av de informella banden kvar. Tekniska museet fortsatte att i allt väsentligt vara ingenjörernas och industriföretagens museum – till innehåll såväl som ekonomi.
Museets finanser vilade nämligen fram till 1960-talets mitt uteslutande på fonder, donationer och enskilda bidrag. Av museets budget, som vid den tiden uppgick till cirka 270 000 kronor, täcktes hela 90 procent av industriföretag. Först 1965 infördes såväl statliga som kommunala anslag. Även om privata medel även fortsättningsvis skulle spela en viktig roll innebar detta en avgörande förändring av museets ställning och relation till stiftarna.
Dåvarande kommunikationsminister Olof Palme invigde 10 februari utställningen Go-Cart 1966 i Teknorama, fotograf okänd. Källa: Tekniska museet.
Samliv efter skilsmässan Samarbetsformerna mellan akademi och museum förändrades, men upphörde inte. Då Torsten Althin gick i pension 1962 efterträddes han av civilingenjören Sigvard Strandh som museidirektör. Strandh hade varit IVA:s teknisk-vetenskaplige attaché vid svenska ambassaden i Washington i flera år och hade stark förankring inom akademin. Han föreslog att IVA ska inrätta ett teknikhistoriskt råd, med stöd och medverkan från Tekniska museet. Så skedde också 1968. I rådet ingick två representanter från varje avdelning inom IVA.
För akademin innebar Teknikhistoriska rådet ett nytt åtagande i historiska frågor. Det innebar också ett nytt band mellan akademin och museet, eftersom museet organiserade rådets verksamhet och arkiverade dess insamlade material.
Under 1970-talet inventerade rådet industri- och teknikhistoriska samlingar, genomförde litteraturöversikter och kartlade industrihistoriska miljöer. Rådet verkade också, med viss framgång, för tillkomsten av teknikhistorisk undervisning vid de svenska tekniska högskolorna (Althin, då pensionär, undervisade på KTH redan i början av 1960-talet). Sist men inte minst genomförde rådet inspelade intervjuer med kända och mindre kända tekniker och företagsledare, så som Baltzar von Platen, Håkan Sterky och Ernst Alexanderson. Sammanlagt handlar det om ett 80-tal inspelade och transkriberade intervjuer, kompletterade med dokument och fotografier.
Akademin hör alltjämt till Tekniska museets stiftare och samarbeten förekommer på flera nivåer.
I september 1980 beslöt IVA:s ledning att Teknikhistoriska rådet skulle upphöra. I dess ställe organiserades en Nationalkommitté för teknikhistoria (i dag Nationalkommittén för teknik- och vetenskapshistoria). Nationalkommittén samlade representanter för ett allt bredare teknik- och industrihistoriskt landskap med en blandad uppsättning av institutioner. I stället för IVA tog Kungl. Vetenskapsakademin ett samordnande ansvar. Tekniska museet kvarstod som en viktig part, men kompletterad av andra minnesinstitutioner och, inte minst, universitet och högskolor.
När IVA 2019 firar sitt hundraårsjubileum har akademins engagemang i historiska frågor andra kanaler än de som stod till buds i 1900-talets början – ett exempel är det arbete som utförs inom IVA:s medaljkommitté. Akademin hör alltjämt till Tekniska museets stiftare och samarbeten förekommer på flera nivåer. Men institutioner förändras; IVA är inte den akademi det var för hundra år sedan och Tekniska museet är inte längre samma museum. Framåtblickande står i fokus – fast just det är kanske inte någon nyhet.
