Att låna V-tecknet, Winston Churchills välkända symbol, var i andra världskrigets slutskede en tydlig markering. Handelsminister Ohlin använde krigsårens metaforer i sitt tal då IVA fyllde 25, men det han syftade på var att Sverige mobiliserade inför en kommande fredssituation. I denna skulle vetenskapen i form av den tekniska forskning som IVA företrädde ha en nyckelroll.
Texten är ett utdrag ur Ingeniörsvetenskapsakademins jubileumsbok Boken om IVA – de första hundra åren.
Om vi i Sverige skola använda ett V-tecken, i vilket vi hoppas segra, så bör detta tecken betyda Vetenskapen.
– handelsminister Bertil Ohlin vid IVA:s 25-årsjubileum 1944.
I anslutning till IVAs 25-årsfirande 1944 invigdes akademiens dittills största forskningssatsning, ”Försöksstationen för bränsleteknisk forskning” – senare känd som ”IVAs forskningsstation”. Anläggningen var belägen vid Drottning Kristinas väg norr om Valhallavägen i Stockholm, i direkt anslutning till KTH. Liksom första världskriget en gång var den utlösande faktorn för IVAs tillkomst 1919, var andra världskriget avgörande för det nya steg som togs i och med den nya anläggningen.
ETT CENTRUM FÖR TEKNISK FORSKNING
IVAs forskningsengagemang var i själva verket på väg in i en helt ny fas. Då akademien inrättades ett kvartssekel tidigare hade det inte varit någon självklarhet att driva forskningslaboratorier i egen regi. Denna sida av verksamheten hade vuxit mer eller mindre organiskt sedan tillkomsten av Elektrovärmeinstitutet 1923, följt av allt fler laboratorier i provisoriska lokaler på gården i IVAs fastighet på Grev Turegatan. Placeringen i ett bostadskomplex i den tätbyggda kvartersstaden hämmade dock verksamheten och omöjliggjorde ytterligare expansion. Vid 1930-talets slut hade situationen blivit ohållbar.
I en framställning till riksdagen 1938 föreslog IVA en centralanläggning för teknisk-vetenskaplig forskning, men något definitivt beslut togs inte i frågan. I stället uppfördes en provisorisk, mindre byggnad på Statens provningsanstalts område intill KTH. Där inrymdes två av de laborativa verksamheter som IVA bedrev, Tekniska röntgencentralen (som startat 1937) och Kolningslaboratoriet (som grundats 1929 och därmed hörde till IVAs första generation av laboratorier).
Hand i hand med Tekniska museet
Under andra världskriget isolerades Sverige från omvärlden och den tekniska forskningen blev en nödvändighet för att tillgodogöra de naturresurser som fanns inom landet. I och med det blev också behovet av nya resurser för forskning tydligt. Efter en förnyad framställning 1941 beviljades ett statsanslag på 400 000 för att påbörja en permanent forskningsanläggning, därtill upplät staten mark vid Drottning Kristinas väg. De följande åren beviljades ytterligare anslag, och 1943 stod den första av två projekterade byggnader färdig i det område som tidningarna betecknade som ”den nya vetenskapsstaden”. Förutom IVAs försöksstation och provningsanstalten fanns här branschforskningsinstitut för träforskning och metallografi samt det cement- och betongforskningsinstitut med rötter från IVA som drevs inom Tekniska högskolan.
en slags äggkläckningsanstalt och första vårdare av nya forskningsföretag.
FORSKNINGSSTATIONENS ORGANISATION
Svenska Dagbladet beskrev forskningsstationen som ett ”forskarhotell” och som ”en slags äggkläckningsanstalt och första vårdare av nya forskningsföretag.” I dag skulle en sådan verksamhet förmodligen ha gått under rubriken ”startup hub” eller ”inkubator för ny teknik”.
Grundtanken var att ge mindre och mellanstora forskningsgrupper resurser som kunde mäta sig med större, självbärande forskningsmiljöer, sådana som fanns vid universitet och stora företag på kontinenten och inte minst i USA. IVAs vd Edy Velander var forskningsstationens initiativtagare och ivrige förespråkare. Hans starka kontakter västerut tycks ha spelat en viktig roll för stationens tillkomst.
Forskningsstationen var helt akademiens idé och initiativ och den har inga egentliga förebilder i utlandet.
I flera avseenden påminde den om de anläggningar som fanns vid amerikanska företag och universitet, om än översatt till de begränsade förutsättningar som gällde i Sverige. I en tillbakablick har Gregory Ljungberg, IVAs mångårige sekreterare och forskningsstationens intendent de första åren, framhållit att ”Forskningsstationen var helt akademiens idé och initiativ och den har inga egentliga förebilder i utlandet.” Den karakteristiken tycks stämma beträffande stationens praktiska genomförande snarare än de grundidéer som låg bakom genomförandet.
En svensk teknikers äventyr i Ryssland
Forskarresurserna bestod i laboratorier och kontorsutrymme, men inbegrep också hjälp med administration, service och lager, samt konferensrum, bibliotek och allmänutrymmen. Hyresgästerna, eller ”abonnenterna” som de betecknades, skulle godkännas av IVAs laboratorieförvaltning på grundval av forskningskvalitet och potential samt ekonomiska resurser. Det krävdes också att verksamheten var av tydligt laborativ karaktär, så att anläggningens laboratorieutrustning kom till nytta. Till en början betonades att forskningsgrupperna skulle vara av begränsad storlek och att det handlade om projektdriven snarare än permanent forskning. Dessa båda krav visade sig dock svåra att efterleva på sikt.
Abonnenterna var skyldiga att hålla IVAs ledning underrättad om forskningsarbetets resultat, men hade full kontroll över innehåll och genomförande. Det fanns heller inga inskränkningar i rätten till uppfinningar och patent. Eftersom byggnadernas anläggning och mark bekostats av staten, som därtill lämnade ett årligt bidrag på 65 000 kronor för driften, kunde avgifterna för forskargrupperna hållas låga. Liksom tidigare var industrins engagemang i de olika verksamheterna av stor betydelse, och IVAs egen grad av involvering skiftade från en forskargrupp till en annan.
VAD HANDLADE FORSKNINGEN OM?
Forskningsstationen togs i bruk i skuggan av världskriget våren 1944. Inledningsvis dominerade kraft- och bränsletekniska frågor fullständigt. I huvudsak var det forskning som redan tidigare skett inom IVAs ram som då flyttade in i de nya lokalerna. Kolningslaboratoriet, som sysslade med energiteknik långt utanför vad namnet angav, och Ångvärmeinstitutet hörde båda till denna kategori. Forskning om utvinnande av motorbränsle ur tjära och högtryckshydrering av enklare oljor för att få transformatorolja avspeglade också den energi- och bränslebrist som rådde under krigsåren.
Sätt igång bara, pojkar, pengar skaffar vi se’n.
I och med andra världskrigets slut förändrades forskningsstationens förutsättningar radikalt. I början av 1946 anmälde Försvarets forskningsanstalt (FOA) sitt intresse för lokaler i stationen för att bedriva försök inom framtidsområdet atomforskning. Det stod snart klart att denna forskning var både utrymmeskrävande och resursstark. Starka statliga intressen var involverade och FOAs representanter refererade till statsminister Per Albin Hansson, som lär ha sagt: ”Sätt igång bara, pojkar, pengar skaffar vi se’n.” Forskningsstationen blev ett centrum för den svenska kärnfysiska satsningen, och allt större utrymmen togs i anspråk. Institutet leddes av docent Sigvard Eklund och till forskargruppen hörde bland andra kärnfysikpionjären Lise Meitner, som disponerade ett laboratorium i stationen mellan 1946 och 1949.
Från 1949 skedde huvuddelen av kärnforskningen i regi av bolaget AB Atomenergi, som bildats några år tidigare. Till det kärnfysiska programmet behövdes inte bara laboratorier av konventionellt slag, utan också en fullskalig atomreaktor för forsknings- och undervisningsändamål. AB Atomenergi projekterade en sådan i anslutning till forskningsstationen, och ett särskilt bergrum sprängdes ut ett 25-tal meter under markytan. Där invigdes Sveriges första atomreaktor, R1, år 1954.
Den starka tonvikten på kärnfysik och kärnteknik hade knappast kunnat förutses då IVAs forskningsstation planerades. I det närmaste hela byggnaden togs snart i anspråk, och övriga forskningsverksamheter tvingades lämna utrymme. Lyckligtvis var en andra byggnad vid detta lag under uppförande, belägen intill den första och av ungefärligen samma dimensioner, om än med tre våningars höjd i stället för fyra. Här kunde IVA med start 1951 på nytt erbjuda forskningslokaler åt mindre projekt och branschanknutna organ. Samtidigt expanderade AB Atomenergi ytterligare, och ett antal annexbyggnader uppfördes därför i anslutning till Byggnad I, som den nu kom att kallas, och nedgången till kärnreaktorn.
Mycket av den forskning som bedrevs vid stationen var tydligt knuten till konkreta tillämpningar. Forskargrupper utvecklade nya metoder för garvning och hantering av läder, utförde experiment kring färg- och lacktekniker eller undersökte vägtrafiklösningar och trafiksäkerhet. Ett särskilt fokus låg också på rationalisering inom hemmet, till exempel tvätt, rengöringsmedel och olika ytmaterial. En stor del av denna forskning skedde inom ramen för Hemmets forskningsinstitut och Statens institut för konsumentfrågor. Den enda forskningsverksamhet som funnits representerad under hela Forskningsstationens tillvaro var Tegelforskningsinstitutet, som fanns med från starten i Byggnad I och sedan flyttade till Byggnad II 1951.
ETT FÖRÄNDERLIGT LABORATORIELANDSKAP
Nyss hemkommen från ett halvår i USA och uppfylld av nya idéer hade Edy Velander 1944 skisserat ett helt program för främjande av teknisk forskning. Till detta program knöts även forskningsstationen vid KTH, men i själva verket var tanken djärvare än så – Velander och IVA hade planer på forskningsstationer inte bara i Stockholm utan också i anslutning till Chalmers tekniska högskola i Göteborg och, i ett senare skede, liknande anläggningar knutna till universiteten i Lund och Umeå. Men tiden gick och av planerna var det endast dem i Göteborg som levde vidare. Där var intresset stort från både staden, högskolan och näringslivet, och vid 1960-talets mitt hade förhandlingarna om lokalisering kommit långt.
Samtidigt hade emellertid regeringen tillsatt en utredning över den statliga finansieringen av teknisk-vetenskaplig forskning, och, i förlängningen, behovet av forskningsstationer. I väntan på den så kallade Industriforskningsutredningens resultat lades Göteborgsprojektet på is. Beskedet kom hösten 1967 och blev en kalldusch för IVA. Utredningen förordade en ny forskningsmyndighet, Styrelsen för teknisk utveckling (STU). Till denna myndighets ansvarsområde lades bland annat frågan om forskningsstationer, och den enda befintliga, den i Stockholm, skulle så snart möjlig överföras från IVA till den nya myndigheten. IVAs protester var utan resultat och från januari 1969 överfördes ansvaret för forskningsstationen till STU.
“Hur skildras näringslivets historia?”
Detta innebar slutet på en epok. Under 25 år hade IVAs forskningsstation varit ett centrum för teknisk-vetenskaplig forskning i Sverige. Under denna tid var ett 40-tal olika institut och forskargrupper av större eller mindre slag aktiva i anläggningen. Bredden på verksamheten var anmärkningsvärd, men många av projekten utgjordes av tillämpad forskning i samverkan med industrin. Många av de involverade forskarna var också knutna till institutioner vid KTH.
Redan vid 1960-talets mitt hade den kärnfysiska forskningen vid stationen minskat i omfattning. AB Atomenergi sade upp sina hyreskontrakt med IVA och flyttade stora delar av sin verksamhet till en ny anläggning som tagits i drift 1959 i Studsvik utanför Nyköping. Kärnreaktorn R1 fick allt tydligare karaktär av undervisningsreaktor för KTH, och stängdes helt 1970.
Att Styrelsen för teknisk utveckling 1969 tog över ansvaret för stationen från IVA innebar inte att verksamheten upphörde. Däremot fick den nya former och omvandlades till en fristående stiftelse. Ur detta växte senare den teknikvetenskapliga satsningen Teknikhöjden, invigd 1986 som en ny samlingspunkt mellan forskarvärld och industri. Vid det laget hade jämförbara initiativ redan tagits i Lund (Ideon), Linköping (TeknikCentrum), Luleå (Centek) och Göteborg (Innovationernas Hus). Gemensamt för dessa initiativ var att de tekniska högskolorna själva var den centrala och drivande parten, och inte en fristående akademi så som i fråga om IVAs forskningsstation. Ändå var de alla i olika avseenden arvtagare till forskningsstationen vid Drottning Kristinas väg.
