Skriftställaren Anders Johnson tilldelades Näringslivshistoriska priset 2019. Han fick det för sin långa gärning som populärhistorisk förmedlare av de svenska företagens och näringslivets historia. När han fick utmärkelsen på historiebrukskonferensen History Marketing Summit 2019 gav han en pristagarföreläsning om hur näringslivets historia skildras i olika sammanhang. Du kan se hans föreläsning ovan eller läsa den nedan.
“Hur skildras näringslivets historia?”
Skriftställare Anders Johnson, föreläsning 5 september 2019
För 22 år sedan blev jag en fri författare och jag kom att inrikta mig på svensk ekonomisk och politisk historia. Jag har skrivit eller medverkat i ungefär 150 böcker, varav över hundra behandlar svensk näringslivshistoria. Tyngdpunkten ligger på entreprenörskap och på personhistoria.
Jag har dock aldrig studerat historia eller ekonomisk historia på något lärosäte. I grunden är jag en felkonstruerad nationalekonom. Riktiga nationalekonomer tror att världen ytterst består av korrelationskoefficienter som väntar på att bli upptäckta. Jag inbillar mig i stället att världen ytterst består av människor som har gjort intressanta saker som man kan berätta om.
Jag har naturligtvis läst en hel del ekonomisk-historisk litteratur. En av mina iakttagelser kring ekonomisk utveckling är att många viktiga insatser görs av outsiders, personer som inte tillhör de etablerade kretsarna och som inte har formats på ett likartat sätt som majoriteten inom ett visst område.
På samma sätt tror jag det är bra att det finns outsiders bland skribenterna inom näringslivshistoria – personer som inte vandrar längs nednötta stigar som har trampats upp av någon gammal professor. Jag kan inte heller, som är brukligt bland många svenska ekonomhistoriker, använda en professorstitel som substitut för faktakontroll.
Jag vill, utifrån mina egna erfarenheter, försöka resonera lite kring två frågor:
- Hur skildras det svenska näringslivets historia i olika sammanhang?
- Vilka typer av företag, branscher, människor och företeelser brukar uppmärksammas – och vad brukar försummas?
Vi måste dock vara medvetna om att det finns oändligt många potentiella historier och perspektiv. Bara en liten del av dem har skildrats och kommer att kunna skildras. Näringslivshistoria kan dessutom handla om såväl det unika och banbrytande som om det typiska och vardagliga. Bägge typer av berättelser behövs.
Dålig historieskrivning är inget ovanligt
Det finns ingen anledning att vara upprörd över att en viss del av historien inte har skildrats – se det i stället som en möjlighet att själv skapa en berättelse! Mer problematiskt är det givetvis om det finns systematiska brister och obalanser i historieskrivningen.
Det finns till exempel tyvärr många böcker, TV-serier och utställningar om svensk historia som nästan helt har försummat entreprenörerna. Här är ett par exempel.
Åren 2009–2013 utgav Norstedts åttabandsverket Sveriges Historia med historieprofessor Dick Harrison som huvudredaktör. De åtta banden skrevs av olika författare, vilket har medfört stora variationer i kvaliteten.
Det sjätte bandet, som behandlar tiden 1830–1920, ger en utmärkt bild av näringslivets utveckling. Men i det sjunde bandet, som behandlar perioden 1920–1965, är den enda seriösa beskrivningen av näringslivets betydelse en artikel om elbelysningens utveckling. Även det åttonde bandet ger en undermålig beskrivning av näringslivet, vilket inte minst framgår av denna mening:
Tetra Pak, med sina karaktäristiskt formade förpackningar,
var en av få verkligt betydelsefulla svenska innovationsindustrier
under andra hälften av 1900-talet.
Hade författarna till exempel inte hört talas om det svenska mobiltelefonundret?
SVT visade 1999 serien Hundra svenska år, gjord av Olle Häger och Hans Willius. Den enda framträdande svenske 1900-talsentreprenör som nämns mer än i förbigående var Ivar Kreuger – och då naturligtvis därför att han var en ärkeskurk.
År 2010 öppnade Historiska museet i Stockholm en basutställning om Sveriges historia under tusen år. Där gavs en starkt missvisande bild av företagsamhetens och industrialismens betydelse. Endast två företagare nämndes vid namn: Jonas Alströmer och Christopher Polhem. Dick Harrison hade i sina utställningstexter inte ett gott ord att säga om industrialiseringen.
Jag har vid ett par tillfällen granskat läroböcker i historia och samhällskunskap för högstadiet och gymnasiet och funnit att de flesta böcker nästan helt saknar ett entreprenörsperspektiv. Ordet entreprenör förekommer nästan aldrig och det är sällan som andra personer än uppfinnare nämns i den svenska näringslivshistorien.
Det allvarligaste problemet med läroböckerna – och med många andra skildringar av svensk historia – är att invandrarnas betydelse för svensk utveckling är osynliggjord.
Den första bok jag skrev som egen företagare var en liten skrift, Inte bara valloner – Invandrare i svenskt näringsliv under 1000 år (Timbro 1997). Därefter ägnade jag tio år att samla och notera alla exempel som jag fann om invandrare som har gjort viktiga insatser i den svenska näringslivshistorien. Det var mycket ont om bredare skildringar i detta ämne, men det finns massor av intressanta exempel om man studerar en viss bransch eller en viss region.
Jag fick ihop ett par tidskriftssamlare med tidningsklipp och notiser, och en del böcker om olika invandrare eller invandrargrupper. Detta ledde till en mer omfattande bok: Garpar, gipskatter och svartskallar – Invandrarna som byggde Sverige (SNS 2010; uppdaterad upplaga: Invandrarna som byggde Sverige, Dialogos och Centrum för Näringslivshistoria, 2015).
Se Anders Johnson prata om sin bok “Invandrarna som byggde Sverige”
Jag drog där följande slutsats: Invandrare har under alla epoker sedan medeltiden, i alla delar av landet och inom alla samhällsområden haft stor betydelse för Sveriges utveckling. Svensk näringslivshistoria är fylld av företag som invandrare har skapat, till exempel Allers och Beckers, Bonniers och Gleerups, Cloetta och Marabou, Felix och Findus, Höganäs och Perstorp samt Ramlösa och Zeta.
Faktum är att det finns fler invandrarnamn på hyllorna i de flesta svenska kök, än i 10 000 sidor i svenska läroböcker i historia.
En märklig artikel
I somras, närmare bestämt den 5 juli, läste jag en lite märklig artikel i Dagens Nyheter, skriven av den mycket kompetenta historieskribenten Maja Hagerman. Hon hade studerat nätplatserna för ett antal organisationer och aktörer och kritiserade ”arbetarrörelsens egen oförmåga att berätta sin historia på ett levande och intressant sätt”.
Därefter skrev hon:
Jämför de påkostade, eleganta webbplatser om företagshistoria som finns online, bizstories.se och näringslivshistoria.se, där företagens historia presenteras som en strategisk tillgång. —
Företag ger visserligen gärna ut påkostade bilderböcker om sin historia, men då mest för att blåsa liv i minnet av driftiga ledarfigurer och berätta om entreprenörer och bolagsgrundare.
Det verkade nästan som om Hagerman ansåg att det var ett problem att företag berättade om sin egen historia. Hennes iakttagelse beträffande ett antal fackförbunds hemsidor är säkert korrekt. Men mitt intryck är knappast att arbetarrörelsens insatser är försummade i den historieskrivning som riktas till en bredare publik.
Och om arbetarrörelsen numera har blivit dåliga på att sprida sin historia, kan man i varje fall inte skylla på politiken. För 2019 har Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek tilldelats 6 550 000 kronor i statsbidrag. Tjänstemannarörelsens TAM-arkivet har fått 528 000 kronor, medan Centrum för Näringslivshistoria har fått 300 000 kronor. (Siffrorna hämtade från Riksarkivets tilldelningsmeddelande.)
Men jag delar Marja Hagermans uppfattning att företagen under de senaste 20 åren, mycket tack vare arbetet som görs på Centrum för Näringslivshistoria, har blivit bättre på att låta sin historia skrivas och spridas.
Inte bara industrisnillen
I våra läroböcker, och i många andra spridda skildringar av svensk näringslivshistoria, är ofta några av 1800-talets industrisnillen de enda personer som omnämns med namn. Förvisso var deras insatser viktiga, men att bara nämna dessa skapar i tre avseenden en missvisande bild av näringslivets utveckling.
För det första framställs ekonomisk utveckling som en renodlad teknikhistoria, medan den affärsmässiga sidan – entreprenörskapet – försummas.
För det andra blir näringslivet identiskt med industrin, medan tjänstesektorn försummas. Under ”den industriella revolutionen” växte tjänstesektorn snabbt. Handel, kommunikationer och affärstjänster spelade avgörande roller för utvecklingen. Under senare decennier har den privata tjänstesektorn kommit att dominera i näringslivet.
För det tredje innebär en ensidig fokusering på 1800-talets industrisnillen att man skapar ett intryck av att all väsentlig utveckling av näringslivet ägde rum för mycket länge sedan. Norstedts åttabandsverk är ett tydligt exempel på många professionella historikers oförmåga att ge en genomarbetad bild av senare decenniers näringslivsutveckling.
Givetvis är det svårt att ge ett historiskt perspektiv på de allra senaste årens utveckling. Men i många fall upphör den konkreta historieskrivningen, precis som hos Norstedts, på 1920-talet. Jag noterade exempelvis i min granskning av svenska läroböcker att den sista konkreta händelsen – en ny produkt eller ett nytt företag – som omnämndes ofta var när den första Volvobilen rullade ut ur fabriken 1927.
Gustaf de Laval och Gustaf Dalén
Jag har skrivit biografier över två svenska industrisnillen: Gustaf de Laval – Ett rastlöst snille (Atlantis och Centrum för Näringslivshistoria 2013) och Gustaf Dalén – En biografi (Förlaget Näringslivshistoria 2016).
Dessa två snillen kan betraktas som tämligen jämbördiga. De tog ut cirka hundra svenska patent vardera. de Laval gjorde banbrytande insatser inom separator- och turbintekniken, vilka gav upphov till de företag som i dag heter Alfa Laval, De Laval och Siemens i Finspång. Dalén gjorde banbrytande insatser inom fyrtekniken, vilket gjorde Aga till ett världsledande företag.
Men Gustaf Daléns insatser har i modern tid blivit betydligt mer uppmärksammade och omskrivna än de Lavals. Det visas bland annat av att min Dalénbiografi kom ut i en ny, uppdaterad upplaga 2019.
Vad är då det som har gjort att Dalén har fått mer uppmärksamhet än de Laval? Här är några förklaringar:
En faktor är att Gustaf de Laval slutade i konkurs, medan Gustaf Dalén slutade med flaggan i topp. Han blev dessutom nobelpristagare.
En annan faktor var att de Laval var en rätt otrevlig person, medan Dalén, av allt att döma, var genomsympatisk. Det senare blev ett problem för mig som biografiförfattare. Även om man sympatiserar med den person som biograferas, blir det lite tråkigt om det inte finns något mindre tilltalade att säga om personen i fråga. Jag hittade dessbättre ett par mindre händelser för vilka Dalén kunde kritiseras.
En tredje faktor, som ibland har avgörande betydelse, är de platser som en person har verkat på. Gustaf de Lavals bostads- och verksamhetsorter var framförallt Orsa, Leksand, Falun, Stockholm och Nacka. Inte på något av dessa ställen har hans insatser blivit en del av den lokala historieberättelsen.
Gustaf Dalén däremot föddes i Stenstorp, och där finns Sveriges kanske bästa entreprenörsmuseum, Dalénmuseet. Han studerade sedan på Chalmers, som ofta uppmärksammar ”Chalmers förste nobelpristagare”. Att han även deras enda nobelpristagare gör inget, så länge som KTH inte har levererat en enda nobelpristagare.
Därefter bodde och verkade Dalén i Stockholm och Nacka, och sedan under sina sista 25 år på Lidingö. I Stockholm och Nacka har han inte blivit ihågkommen, men på Lidingö lever hans minne starkt.
I Orsa, Leksand och Falun finns det andra berättelser som lokalt anses viktigare för ortens historia. Stockholm är för stort för att Daléns insatser ska ha uppmärksammats i större utsträckning. Men i Stenstorp och på Lidingö utgör Gustaf Dalén en central del i berättelsen om kommunernas historia.
Att verka på ”rätt ställe” är naturligtvis ingen garanti för att bli ihågkommen. Det gäller att det finns traditionsbärare i form av exempelvis företagsledningar, anställda i företaget, pensionerade anställda, hembygdsaktivister eller enskilda privathistoriker. Det kan också röra sig om ättlingar till entreprenören. de Laval gifte sig sent och fick bara ett barn och tre barnbarn. Dalén fick fyra barn och 16 barnbarn. Flera av ättlingarna har varit intresserad av att föra Gustaf Daléns minne vidare.
LM-staden – ett försummat industriminne
För ungefär 15 år sedan tog Riksantikvarieämbetet initiativ till ett projekt som handlade om att belysa 12 olika industrihistoriska miljöer av olika karaktärer. Elva av dessa miljöer var redan uppmärksammade av kulturmiljövården, till exempel Falu gruva som är upptaget på Unescos lista över världsarv.
Men en av de 12 miljöerna hade inte blivit särskilt uppmärksammat av kulturmiljövården. Det var yngre än de andra elva miljöerna, och det var den enda miljö som låg i en storstad. Miljön i fråga var LM-staden vid Telefonplan i Midsommarkransen i Stockholms sydvästra ytterstad. Här hade LM Ericsson sitt huvudkontor och sin huvudanläggning från 1940 till strax efter millennieskiftet.
Jag fick uppdraget att, tillsammans med Centrum för Näringslivshistoria, skriva en historik om området, vilket resulterade i boken LM-staden – Folkhem i förort (Stockholmia 2006).
LM-staden var inte enbart en arbetsplats. Företaget engagerade sig i bostadsfrågan, drev fritidsverksamheter och daghem, anordnade utbildningar och erbjöd sjukvård till de anställda och deras familjer. Det betyder att 100 000-tals stockholmare kom i beröring med LM Ericssons verksamhet i Midsommarkransen, som anställd eller som familjemedlem.
Ändå har denna lokala historia aldrig berättats i mer utförlig form. Alla som bodde i närheten kände givetvis till var LM låg. Men företaget blev aldrig en del av den lokala berättelsen. Om detta kan jag själv vittna. Jag bodde mina första 25 år i en näraliggande stadsdel, Mälarhöjden, och gick naturvetenskaplig linje i Västertorps gymnasium, en tunnelbanestation från Telefonplan. Man skulle tycka att det hade varit naturligt om företaget eller skolan hade ordnat något studiebesök eller dylikt. Men inga kontakter mellan mitt gymnasium och LM förekom – och LM gick därigenom kanske miste om en habil svagströmsingenjör.
Det har skrivits mycket om LM Ericssons historia. Företaget har utgivit flera genomarbetade historiker. Men där har det varit mer spännande att berätta om de stora tekniska genombrotten och om hur en ensam ingenjör tar sig igenom Amazonas djungler för att sätta upp en telestation, än att berätta om tusen ingenjörer i Midsommarkransen som dagligdags arbetade med denna teknik.
Externa författare har skrivit om viktiga uppfinningar och om stora kriser i företaget. Därutöver finns ett par skildringar av verkstadsarbetet på LM. Mest kända är Göran Palms reportageböcker i början av 1970-talet. Konstigt nog fanns nästan inget skrivet om ”de vanliga” tjänstemännens arbete.
Trots det Maria Hagerman skriver, har LO-förbunden varit betydligt bättre på att skriva sin historia, än vad TCO- och Saco-förbunden har varit. Arbetarrörelsen har etablerat en stark berättelse om hur den genom politiskt och fackligt arbete har förvandlat Sverige från fattigdom till välfärd. Den berättelsen har också förmedlats av författare och journalister, inte minst inom public service. Fristående skribenter tycks ha varit mer fascinerande av arbetare vid underliga maskiner än av tjänstemän vid ett skrivbord.
Obalansen mellan arbetar- och tjänstemannaskildringar är märklig i flera avseenden. Det mest utmärkande på dagens svenska arbetsmarknad är inte den höga organisationsgraden bland arbetare. Det unika i internationellt perspektiv är den mycket höga organisationsgraden bland privatanställda tjänstemän.
Obalansen är särskilt märklig just när det gäller LM-staden. Inledningsvis hade LM 3 000 arbetare och 1 000 tjänstemän anställda här. Successivt växte tjänstmannakadern, och från 1960 var tjänstemännen fler än arbetarna. Sannolikt var detta under flera decennier landets största arbetsplats för privatanställda tjänstemän.
I arbetet med min bok läste jag naturligtvis de böcker som hade skrivit om Ericsson. Därtill fanns ett mycket omfattande företagsarkiv, där personaltidningen Kontakten länge fungerade som en ”lokaltidning” för de anställda i Midsommarkransen. Från 1970-talet blev dock denna tidning mer och mer som ett propagandablad för företaget.
Därtill ordnade vi en berättarcirkel med 15 deltagare, varav de flesta var före detta LM-anställda. En av dem, Helmer Angelgård, anställdes på LM:s verkstad redan 1928. Dessutom intervjuade jag tio personer som på olika sätt hade anknytning till LM-staden. Den äldsta var 103-åriga Sara Bodström som var LM-anställd 1919–1938 och bosatt i LM-staden sedan 1939. Hennes far hade arbetat på LM och när han skadades i handen togs han om hand av Lars Magnus Ericssons hustru Hilda. Längre än så är inte LM Ericssons historia.
En förklaring till att LM-stadens historia inte hade skildrats var att företaget låg i en storstad. Inte ens Stockholms länge största privata arbetsgivare var tillräckligt stor för att sätta avtryck i berättelsen om stadens efterkrigshistoria. De som skildrar Stockholms industrihistoria nöjer sig ofta med att berätta om Lars Magnus Ericssons pionjärinsatser i Stockholms innerstad och om mobilundret i Kista.
Att världens främsta teletekniska utvecklingscentrum länge låg i Stockholms södra och sydvästra ytterstad – i ett band av anläggningar från Televerket i Larsboda och Farsta, över Ellemtel i Älvsjö till LM i Midsommarkransen och Gröndal – är ännu så länge en oskriven historia, trots att det var här som övergången från elektroteknik till elektronik, och från fast telefoni till mobiltelefoni, först ägde rum.
Man kan jämföra hur LM:s historia skildras i Stockholm, med hur Aseas historia skildras i Västerås. LM Ericsson och Asea är två jämförbara storföretag. Men eftersom Västerås är en mindre ort, och mer av en utpräglad industriort, så har Aseas historia kunnat prägla berättelsen om Västerås. Här har en grupp tidigare Asea-anställda, Asea-präntarna, med företagets stöd skrivit lokalhistoria. I Västerås finns även en livaktig industrihistorisk förening.
Företag skriver sin historia
Många företag har låtit skriva sin historia. Om jag ska generalisera var det fram till 1960-talet vanligt med rätt tunga böcker – både bokstavligt och bildligt – skrivna av akademiska forskare. Massor av statistik, få bilder och långt mellan rubrikerna. Utvecklingen under senare decennier har gått mot mer journalistiskt utformade produkter, en del skrivna av forskare, en del skrivna av personer med journalistisk bakgrund. Det finns en liten grupp etablerade skribenter med Ronald Fagerfjäll som doyen.
En banbrytare i att göra företagshistorikerna mer tillgängliga för en bredare allmänhet var ekonomiprofessorn Torsten Gårdlund. Han råkade själv ut för ett problem som dessbättre är rätt ovanligt, nämligen att företaget vägrar att publicera en historik, inte därför att den brister i kvalitet, utan därför att den avslöjar sanningar som inte faller företagsledningen i smaken.
Gårdlund fick på 1960-talet i uppdrag av Tetra Paks grundare Ruben Rausing att bearbeta ett memoarutkast. Gårdlund ansåg det oanvändbart och skrev ett kraftigt reviderat manus där flera av Rausings felaktigheter korrigerades. Detta innebar samtidigt att Rausings heroiserande av sig själv tonades ner kraftigt.
Detta uppskattades inte av familjen Rausing, som hade fått det ena av de två exemplar som fanns av manuset. Efter ett tag kom Ruben Rausings son Hans och bad att få låna Gårdlunds exemplar. Det fick han – och Gårdlund fick aldrig tillbaka sitt manus.
Ett annat exempel: Min svärfar Rune Rydell arbetade på Tändsticksbolagets laboratorium när företaget firade sitt 50-årsjubileum 1965. Före lunch på jubileumsdagen kom en vaktmästare och delade ut en jubileumsbok till alla anställda. Efter lunch kom han för att samla in böckerna, och ett par veckor senare blev det ny bokutdelning.
Det uppstod naturligtvis en hel del spekulationer om vad det var i den första upplagan som föranledde indragningen. En av de anställda hade lyckats behålla ett exemplar av originalupplagan och när de bägge upplagorna jämfördes kunde man konstatera att strykningar hade gjorts av avsnitt som berörde Ivar Kreuger. Ryktet förtäljde att styrelsens ordförande Jacob Wallenberg, som hade fått ett exemplar av boken under styrelselunchen, hade krävt dessa korrigeringar.
Även jag har i ett par sällsynta fall haft uppdragsgivare som på ett besvärande sätt har lagt sig i mitt arbete. Givetvis är det rimligt att en beställare har synpunkter på en text, och att de vill påverka framställningen, särskilt när det handlar om känsliga detaljer i närtid. Men vid några tillfällen har företaget velat förvandla en historik till en reklambroschyr. I andra fall har någon självöverskattande kommunikationschef eller obildad företagsledare lagt sig i sådant som de inte begriper – de kan ju oftast inget om bokframställning eller om företagets äldre historia. Men det vanliga är ändå att beställande företag vill ha en läsvärd historik, som inte undviker mindre smickrande detaljer.
Företagshistoria genom konsumentkontakter
Många av de ledande svenska företagen har andra företag som kunder. De har mindre möjligheter och anledningar än konsumentvaruföretag att använda sin historia gentemot allmänheten.
Bland konsumentvaruföretagen finns det ett par branscher som är särskilt benägna att använda sin historia i marknadsföringen. En sådan bransch är personbilsindustrin, där det närmast är ett hygienkrav att ha ett eget bilmuseum. Till och med i Trollhättan finns ett Saab-museum, trots att Saab inte längre tillverkar några bilar.
En annan bransch som gärna lyfter fram sin historia är livsmedelsindustrin. Ramlösa hälsobrunns grundare Johan Jacob Döbelius finns på Ramlösas flaskor. L O Smith finns på Absolutflaskorna. De olika bryggeriernas öletiketter excellerar i (fejkat?) historiserande.
Kaffemärket Zoégas påstod länge att familjen Zoéga kom från Italien, eftersom det landet har en stark kaffekultur. Men den familjen levde i Danmark under århundraden innan den kom till Sverige och danskt kaffe är inget att skryta om. Däremot säger gärna bryggerifamiljen Spendrups att de kommer från öllandet Danmark, vilket är sant. Men den familjemedlem som invandrade från Danmark till Sverige var brännvinsbrännare.
Få svenska konsumentvaruföretag har som Ikea varit så konsekventa i att lyfta fram grundaren och de svenska – eller rättare sagt småländska – rötterna. Alla vet att Ikea grundades av Ingvar Kamprad i Älmhult (även om det faktiskt var i Ljungby kommun som Ikea grundades). Få vet att H&M grundades av Erling Persson och att han öppnade den första butiken i Västerås.
Ett företag som relativt sent började använda sin spännande grundarstory är Zeta, som skapades av den italienske invandraren Fernando di Luca. Han övertygade svenskarna att olivolja kan användas i matlagningen vid en tidpunkt då denna produkt bara kunde köpas på apoteken som laxermedel eller för att smörja in nariga barnrumpor, eller köpas som lösningsmedel i färghandeln.
Hur skrivs den lokala näringslivshistorien?
Mitt mest omfattande bokprojekt (hittills) är Fånga platsen – Guide till Sveriges företagsamma historia (SNS 2008). Där beskriver jag lokalhistorien på drygt tusen platser i Sverige. I arbetet med boken resten jag med bil 8 000 mil runt om i Sverige, vilket motsvarar två varv runt jorden.
Jag besökte museer och anrika miljöer. Jag läste en hel del lokalhistorisk litteratur och gick systematiskt igenom alla kommuners, länsmuseers och länsstyrelsers hemsidor för att se hur de beskrev den lokala historien. Dessutom hemsidor för många andra museer, hembygdsföreningar och företag. När det gällde material på nätet fann jag att Stockholms läns museum var det länsmuseum som hade det bästa materialet om den regionala näringslivshistorien. Länsstyrelsen i Skåne var bäst av länsstyrelserna.
På detta sätt lärde jag mig en hel del om svenska lokalhistorier – och om hur den lokala näringslivshistorien skildras i olika delar av landet. I regioner med en stark historisk företagartradition förmedlades denna berättelse ofta på ett bra sätt. Detta gällde kanske framförallt i regioner som har haft en stark saluslöjd, till exempel Finnveden i Småland (”Gnosjöområdet” – ett uttryck som bör undvikas när man besöker Gislaved), Sjuhäradsbygden i Västergötland, Siljansbygden i Dalarna och linslöjdsområdena i Hälsingland och Ångermanland.
I andra regioner är entreprenörshistorien inte lika stark. I ”Röda Ådalen” präglas historieskrivningen av klasskamp, med skotten i Ådalen som kärnberättelse. Uppsalas identitet bygger på det som ligger väster om Fyrisån: universitetet, domkyrkan och slottet. En riktig uppsaliensare fäster inte så stort avseende vid industrierna, som oftast har legat öster om järnvägen.
Men hur den lokala historien skildras beror inte enbart, eller kanske inte ens främst, på hur historien har sett ut. Minst lika viktigt är att det finns människor som vill och kan förmedla historien. Det län där jag som utsocknes intresserad besökare hade lättast att skaffa mig kunskaper om den lokala historien, inte bara om industrihistorien, var Västerbottens län. Här fanns det kvalificerade och intresserade människor på Västerbottens museum som hade utarbetat ett förnämligt material, allt ifrån böcker och broschyrer till skyltar ute i fält.
Norrbottens län har en minst lika intressant industrihistoria som Västerbotten. Det finns givetvis material även om denna historia, men det var förtvivlat svårt att på ett enkelt sätt skaffa sig en överblick av den regionala näringslivshistorien. På utställningarna i Norrbottens museum fanns inte ett dyft. Faktum är att det bästa stället att skaffa sig en kort överblick av länets historia var i gångtunnlarna på Bodens Centralstation där en konstnär hade skildrat länets historia.
Jag fann att Sveriges bästa lokalhistoriska museum var Härjedalens fjällmuseum i Funäsdalen. En vacker byggnad i en otroligt vacker omgivning, med enastående samlingar presenterade på ett förnämligt sätt. Museet är lyckligt lottat genom att en handelsman i Funäsdalen, Erik Fundin, i slutet av 1800-talet började samla in allmogeföremål. Han var under hela sitt liv mycket sjuklig och hade även ekonomiska problem. Det grundtema som präglar utställningarna i museet överensstämmer väl med Fundins livsgärning. Till skillnad från en del andra svenska museer som gärna hemfaller åt en ”vi och dom attityd” – det goda men förtryckta folket gentemot den onda, välmående överheten – handlar det här i stället om att visa hur människor i Härjedalen genom företagsamhet och strävsamhet har klarat tillvaron trots svåra naturliga förutsättningar.
Vilka branscher har lämnat spår efter sig?
Den som reser runt i Sverige för att leta näringslivshistoriska spår konstaterar snabbt att bergsbruket (gruvor, järnbruk etcetera) är den näring som är mest gynnad vad gäller intressanta besöksmål:
- Gruvor lämnar ”underhållsfria” spår i naturen.
- Masugnar och järnbruk har ofta uppförts i robusta konstruktioner på mark som inte senare har exploaterats för andra ändamål.
- Bergsbruket ansågs länge som landets förnämsta näring och blev tidigt uppmärksammat av den offentliga kulturmiljövården.
- Även ideella krafter och näringslivet har bidragit till att bevara detta kulturarv.
I jämförelse är landets andra stora basnäring, skogsindustrin, mindre lyckligt lottad:
- Den tidiga sågverksindustrins anläggningar var inte särskilt robusta.
- Den modernare skogsindustrin uppförde gigantiska processanläggningar som fordrar stora resurser för att bevara.
- Att skogsindustrins tidiga historia var tämligen konfliktfylld, med bland annat Sundsvallsstrejken 1879, spelar säkert också en roll. Titeln träpatron har aldrig haft en lika hög valör som brukspatron.
Det finns branscher som generellt sett är dåligt täckta i näringslivshistorien, exempelvis kontorsbaserade tjänsteföretag:
- De har sällan givit upphov till särpräglade byggnader eller andra fysiska lämningar.
- Många branscher har varit kvinnodominerade lågstatusbranscher.
- Det rör sig ofta om unga näringar med en kort historia.
Jag föreslog för ett par år sedan en chef för ett av våra större museer att de skulle arrangera en kontorshistorisk utställning. Hen tyckte att det var den sämsta utställningsidé hen någonsin hade hört talas om. Jag tror att detta är fel. Svensk kontorshistoria, i utställning eller bokform, kan nog intressera en hel del människor.
Jag har faktiskt skrivit en bok om en typisk kontorsbransch, med en mycket spännande historia. Boken heter Hyrt går hem – Historien om den svenska bemanningsbranschen (Bemanningsföretagen, 2010). Bemanningsbranschens historia handlar om hur män i regering och riksdag samt män på Ams och i facken i över 30 år förföljde kvinnor som drev skrivbyråer där de anställde andra kvinnor. Den ledande pionjären, Ulla Murman, fälldes upprepade gånger i Högsta domstolen för olaga arbetsförmedling, trots att verksamheten i högsta grad var samhällsnyttig.
Hur behandlas smärtsamma historier?
Ekonomisk utveckling handlar nästan alltid om smärtsamma omvandlingar, där gamla företag och strukturer går under och, i bästa fall, lämnar utrymme för nya, och mer livskraftiga aktörer. Ofta försöker man undvika att berätta om sådana smärtsamma minnen.
Ett undantag är – eller var – Åtvidaberg. När jag för cirka 15 år sedan började gå igenom olika kommuners hemsidor upptäckte jag att ungefär nio av tio kommuner beskrev sin kommun som den mest fantastiska plats som fanns för att driva företag. Jag drog då slutsatsen att det kanske inte behövs så mycket regionalpolitik i Sverige.
Men en kommun avvek från mönstret, nämligen Åtvidaberg. Där inleddes presentationen med att påminna om Facitkraschen i början av 1970-talet. Förvisso var detta en dramatisk händelse som har präglat Åtvidaberg och visst förtjänar den en plats i lokalhistorien – men som inledning till en kommunpresentation 30 år senare? Nu har detta ändrats på kommunens hemsida.
Låt mig nämna två exempel på att man tycks undvika smärtsamma historier.
De världsledande svenska varvens uppgång och fall är dåligt belysta. Många av de inblandade i varvspolitiken – företagsledningar, politiker och fackliga ledare – vill också nog helst glömma varför allt gick så fel.
En annan smärtsam historia som man lokalt tycks vilja glömma är skoindustrins historia i Örebro. När jag reste dit för att studera bevarade byggnader och miljöer fick jag tag på en liten folder som kommunen hade producerat och som presenterade ett 20-tal intressanta byggnader. Här fanns bland annat flera gamla bankpalats av den typ som finns i alla svenska städer av denna storlek. Men inte en enda skofabrik omnämndes, trots att det finns flera gamla byggnader bevarade från den branschen.
Faktum är att jag vid ett besök i Örebro 1995 fick en avgörande impuls till att ägna mig åt näringslivshistoria. Jag besökte då en utställning som länsmuseet arrangerade i Örebro slott och som skulle visa hur Örebro under 1900-talet utvecklades från fattigdom till välstånd.
Utställningen gav ett rakt svar på frågan: Harald Andersson, stadens legendari(S)ka kommunalråd, i kombination med stadens allmännyttiga bostadsföretag. Jag tror förvisso att både driftiga kommunalråd och allmännyttiga bostadsföretag har varit viktiga för landets utveckling. Men länsmuseets kompletta ovilja att antyda att någon utanför arbetarrörelsen skulle ha bidragit till Sveriges välstånd, gjorde att jag insåg att jag kunde göra en insats.
Fysiska och digitala arkiv
Kvinnor stod bakom ungefär 20 procent av de runstenar där man har kunnat fastställa vem som lät resa dem. Men bara fem procent av runstenstexterna handlar om kvinnor. Inte mycket har hänt under de senaste tusen åren. I dag leds ungefär var femte företag av kvinnor medan över 90 procent av näringslivshistorien handlar om män.
Här är dock förändringar på gång. Många initiativ har tagits för att belysa kvinnors roll i vår historia. Det finns till och med läroböcker i historia som behandlar kvinnor på ett förtjänstfullt sett.
Jag arbetar just nu på en biografi över skolentreprenören och rösträttsledaren Anna Whitlock, alltså förebilden till tv-seriens Fröken Friman. Boken utkommer på Förlaget Näringslivshistoria nästa år. Whitlock tillhörde de centrala personerna i de kvinnliga nätverken under decennierna före det demokratiska genombrottet 1918. Hon är omnämnd i de flesta böcker som rör utbildningshistoria, kvinnohistoria och politisk historia under denna period. TV-serien om Fröken Friman har skapat ett nytt intresse för Whitlock. Ett av Stockholms gymnasier har uppkallats efter henne. På mitt initiativ i stadsbyggnadsnämnden har en ny gata i Hagastaden fått namnet Anna Whitlocks Gata.
Under senare år har det utgivits ett stort antal biografier om framträdande kvinnor i Anna Whitlocks generation. Men det finns bara en biografi om henne, utgiven 1931, alltså året efter Anna Whitlocks död.
Det finns nog bara en förklaring till att ingen har biograferat Whitlock under de senaste 89 åren, nämligen bristen på primärt källmaterial. Anna Whitlock lämnade inte efter sig särskilt mycket personliga dokument. Det finns inget arkiv från den flickskola hon grundade 1878, däremot från Whitlockska samskolan, grundad 1893.
Forskare brukar ofta göra som den berusade personen som letar efter sin nyckel. Hen letar under gatlyktan, eftersom det är ljusast där. Forskare ägnar sig inte främst åt det som är mest intressant, utan åt sådant som har efterlämnat gedigna arkiv. Men den fortgående digitaliseringen ger upphov till nya möjligheter.
När jag startade som fri författare 1997 hade internet och e-post inte många år på nacken som spridda medier. Den information om svensk historia som finns tillgänglig på nätet har växt kraftigt sedan dess. Sökmotorerna har blivit allt mer träffsäkra.
För fem år sedan togs ett nytt steg, som innebär drastiskt ökade möjligheter att forska, framförallt om sådant som rör Stockholms historia. Dagens Nyheter lade i samband med sitt 150-årsjubileum 2014 ut alla sina tidningar från 1864 till 1992 på nätet, med möjlighet till fritextsökning. Ett par år senare lade Svenska Dagbladet ut sitt historiska arkiv.
Detta betyder att man med ett par knapptryckningar kan få fram alla förekomster av ett visst namn, ord eller fras. Man bör därför undvika att biografera personer som heter Andersson eller Johansson. Men Whitlock går utmärkt. Sammanlagt finns cirka 3 000 omnämnanden av detta namn i de två tidningsarkiven, varav över 95 procent handlar om Anna Whitlock eller hennes skolor.
Just Anna Whitlock är en typ av person där tidningsarkiven är optimala källor. Hon skrev nämligen inte särskilt mycket. Däremot var hon ständigt aktiv som föreläsare och mötesdeltagare. Och hon levde under en tid när Stockholmspressens sidor var fyllda av notiser av sådant som hade ägt rum i staden, inte av fotografier på tidningens egna journalister.
När jag är klar med Anna Whitlock, ska jag ta itu med nästa biografi, där källäget är mycket gynnsamt. Det finns ett omfattande personarkiv på Centrum för Näringslivshistoria. Personen i fråga har ett ovanligt namn och omnämndes flitigt i medierna under sin aktiva tid. Dessutom finns både familjemedlemmar och medarbetare som kan lämna direkta vittnesbörd.
Personen i fråga är superingenjören och superdirektören Curt Nicolin. Biografin kommer att ges ut av Förlaget Företagshistoria till hundraårsdagen av Nicolins födelse den 10 mars 2021.
Och till sist: Glöm inte att det mesta av svensk näringslivshistoria ännu är oskriven!
Anders Johnson, skriftställare
Mottagare av Näringslivshistoriska priset 2019