Så långt hade spelen pågått en vecka runt om i Stockholm, och hemma­nationen hade överraskande ryckt åt sig ledningen i nations­tävlingen med sju guld, åtta silver och fem brons.

Med sitt enorma spjutkast på 60 meter och 64 centimeter – sex meter längre än gällande olympiskt rekord – i fri­idrottens första gren, gjorde Eric Lemming ett symboliskt avtryck: Sverige var att räkna med, Sverige ville framåt, 1900-talet tillhörde svenskarna.

Dagen efter invigningen skrev Dagens Nyheter:”En strålande dag, en oförglömmelig fest, hela Stockholm badade i sol och Stadion kringvärfdt av färgerna från all världens flaggor! I dag är Stockholm Cosmopolis, hela världens sköna hufvudstad, i dag bölja i feststämning alla jordens nationer på dess gator och allt som man har väntat som bäst av denna dag har gått i uppfyllelse.”

Det olympiska slutresultatet tre veckor senare blev ett nationalistiskt lycko­piller: Sverige vann nations­tävlingen framför favoriterna USA och England. OS i Stockholm gjorde succé på alla plan – idrottsligt, ekonomiskt, publikt och som avstamp mot framtiden.

Sportlovet – från kolransonering till friluftsliv

Att svenskarnas själv­förtroende och självkänsla sköt i höjden, och att en mild nationalistisk vind svepte över landet, var inte konstigt. De svenska fram­gångarna, den lyckliga idrotts­festen och folkets hängivenhet öppnade världens ögon för landet i norr och medförde en för omvärlden mer nyanserad bild av Sverige.

Naturens skiftningar, de många landskapen, industrialismens fram­steg, närings­livets utveckling – särskilt gruv­industrin och LM Ericssons telefoner – liksom att allmän röst­rätt och demokrati stod för dörren, fascinerade.

Efter den månads­långa OS-festen vände ledare, idrotts­män, diplomater och journalister motvilligt hemåt för att bota bak­smällan och söka mörker att sova i. Ett härligt land, som det inte går att vistas i för länge på grund av ljusa nätter, mumlade de. Kommentarerna kompletterade världens många tack: Danke! Merci! Thanks! Gracias! Grázie!

Kortege på Sturegatan och Sturevägen, i korsningen mot Valhallavägen, i samband med Olympiska spelen 1912 . I fonden Stockholms stadion. CC Stockholmskällan.

STOCKHOLM RÄDDADE OS
Det är omöjligt att i detalj bevisa att OS i Stockholm 1912 räddade den olympiska rörelsen och framtida spel. Men efter Aten, Paris, St Louis och London var de olympiska spelen på dekis. I det läget blev Stockholm en lysande vänd­punkt med en ny modell för OS.

Den olympiska rörelsen ska vara evigt tacksam för Stockholms kortare program och samman­hållna arrangemang med Stadion som nav. För första gången kom spelen att locka och engagera en hel stad, ett lands alla invånare, en hel idrottsvärld och en internationell presskår. I Stockholms­modellens anda utvecklades spelen under 1900-talet därefter till gigantiska folkliga äventyr.

Till historien hör att Sverige inte var färdigt för ett stort idrotts­arrangemang 1912 efter finans­kris, oro på arbets­marknaden, strejker och fördjupade orättvisor. Viktor Balck, den svenska idrottens fader, höll också tyst om för­frågan från Inter­nationella olympiska kommittén hösten 1908.

Sigfrid Edström 1908. CC Wikimedia Commons.

När det var dags närmade han sig Sigfrid Edström, Aseas vd och Riks­idrotts­förbundets ord­förande, som inte var rädd för stora projekt. Det var smart av Viktor Balck att involvera den unge företags- och idrotts­ledaren Sigfrid Edström. Sida vid sida förstärkte de banden mellan två rivaliserande idrotts­förbund, Balcks Sveriges Central­förening för idrottens främjande och Edströms Riks­idrotts­förbundet.

Samarbetet knöt band mellan den militära aristokratin (Balcks hemvist), som fortfarande var en politisk makt­faktor, och det moderna närings­livet, Sigfrid Edströms värld och Sveriges motor.

Viktor Balck och Sigfrid Edström förenade två starka krafter: det gamla samhället med rötterna i 1800-talet och det moderna Sverige med röst­rätt, demokrati, jämlikhet och fritt näringsliv på dag­ordningen. Denna samverkan möjlig­gjorde de olympiska spelen 1912.

Ur arkivet: von Rosens pokal

OS i Stockholm blev mot­krafternas spel, för­verkligade i skarven mellan gammalt och nytt under ett händelse­rikt år med både stor sorg och glädje: Titanic var en ofantlig katastrof liksom Malm­slätts­olyckan med 20-talet döda i ett nattåg från Malmö. Också August Strindbergs för tidiga bort­gång drabbade landet.

Den olympiska upptakten kunde ha varit ljusare. Till bristerna hörde att våren 1912 blev den mest regniga i Sverige sedan väder­tjänstens start. Det var så illa att regn­rekordet stod sig fram till 2006. Att det höll upp och blev ljusare under spelen tillhör myten – vädrets makter ville att Stockholm skulle lyckas.

Exteriör av NK-varuhuset med resultattavla för OS i Stockholm 1912. Bild ur Nordiska kompaniets historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

NYTT OCH FRÄSCHT
Stadions nya vänd­kors snurrade in närmare 20 000 åskådare dagligen under juli 1912. Lika många höll till runt arenan, längs Sture­gatan och Lidingö­vägen. Varje kväll samlades 100 000 intresserade på huvud­stadens centrala gator och torg.

Att hitta en taxi var lika svårt som att få en biffstek på en restaurang, sa man.

Stockholm kändes nytt och fräscht. Hus­fasader var putsade, unga scouter städade upp efter tävlingar och nya ansikten dök ständigt upp i myllret. Varje kväll var det fest eller hög­tid någonstans, med möjlighet att få se någon från kunga­huset, en internationell kändis eller en populär amerikan.

Affisch för Olympiska spelen Stockholm 1912 skapad av Olle Hjortzberg. Källa: Wikipedia Commons Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0

Staden pryddes av konstnären Olle Hjortzbergs OS-affisch, som efter Hollands och Kinas protester mot osedlighet visade mindre av idrotts­männens nakenhet. Arkitekten Torben Gruts Stadion, som hade ersatt Idrotts­parken i hörnet Valhalla­vägen–­Lidingövägen, var utrustad med press­läktare, telefoner och telegraf­apparater för rekord­många till­resande journalister.

OS-arenan stod i kontakt med varuhuset NK, som hade en gigantisk resultat­tavla på fasaden mot Sture­plan för spridning av de senaste resultaten. Från Stadion i öster ledde ny­dragna vägar, stråk och spår till skjut­banan vid Kaknäs, sim­stadion i Djurgårds­brunns­viken, fotbolls­arenan i Traneberg i väster och den upprustade Råsunda stadion i norr. Idrotten ramade in Stockholm sommaren 1912.

Svensken Erik Lemming mitt i sitt segerkast i spjut på 60,65 meter. CC Stockholmskällan.

LONDONTRAFIK
Inne på Stadion förnyades idrotts­grenar inför ögonen på häpna åskådare. Guld­medaljören Harry Babcock förändrade stav­hoppet för alltid när han med hjälp av bambu­stav, smidighet och kraft flög över ribban. Höjd­hopparen Alma Richards, också han amerikan, ”rullade” över ribban för att landa på alla fyra, till stor förvåning för hoppare som kom ner på fötterna. Tidens gigant Jim Thorpe vann både femoch tiokampen och utsågs av kung Gustaf V till spelens bäste, alla kategorier.

Män i kostym och hatt och kvinnor i ljusa sommar­klänningar sågs på nya restauranger, kaféer, dansbanor och tivolin i Stadion­området, där de firade svenska segrare som Lemming, trestegs­hopparen Topsy Lindblom och sim­hopperskan Greta Johansson.

17-åriga Greta Johansson blev den första svenska kvinnan att vinna OS-guld vid sommar-OS i Stockholm 1912. CC Wikimedia Commons.

Gatans myller var som rena rama London­trafiken. En polis­konstapel på Strandvägen räknade en kväll under fem minuter till 100 passerande auto­mobiler och 18 fyllda spår­vagnar. Att hitta en taxi var lika svårt som att få en biffstek på en restaurang, sa man. Spår­vagnarna till Stadion visade oftast skylten ”fullsatt”. Under OS-veckorna åkte fler än 200 000 dagligen spårvagn genom staden.

Hon tog basketen till Sverige

Vid OS-invigningen steg antalet till 261 000. Maraton­loppet blåste bort alla rekord: 350 000 tog spår­vagn till favorit­platsen utmed banan. Dagligen gick extra­insatta tåg från Berlin och Malmö mot Stockholm.

Men de turister som hade väntat sig att få ta del av det svenska smörgårds­bordet i nya inter­nationella Stockholm blev besvikna. Eftersom ”främlingarna” över lag tog för sig för mycket av läcker­heterna drog krögarna helt sonika in smörgårds­bordet under OS-­veckorna.

Annons från 1912, rörande inbrottsförsäkring under Olympiska Spelen. Ur tidning från tidigt 1960-tal. Bild ur Skandias historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

DEN STORA VINSTEN
Stockholm, Sverige, näringslivet och utvecklingen gynnades av spelen 1912. OS blev en kick­start. Jobb skapades, nya arenor, vägar, stråk, spår och restauranger anlades, ny teknik prövades, resande, turism och uteliv stimulerades, pengar omsattes och svenskarnas själv­förtroende ökade.

Trots dessa för­tjänster låg den stora vinsten av OS 1912 på ett annat plan. År 1912 styrde militären en idrott som var allt annat än folklig eller bred, även om utflyttningen från kasern­gårdarna pågick och det hade blivit vanligare att gross­handlare och bok­hållare tränade och tävlade med löjtnanter och kaptener.

Med OS 1912 började första och andra generationens för­grunds­figurer, de som hade organiserat idrotten, fasas ut för en ny ledar­generation och kultur. Makt­skiftet manifesterades när Inter­nationella fri­idrotts­förbundet bildades med Sigfrid Edström som ordförande.

Med honom tog ett modernare ledarskap över – med säte inom närings­livet. Sigfrid Edström startade närings­livets och idrottens kors­befruktning, en sam­verkan som starkt medverkade till att bredda och sprida idrotten.

Sigfrid Edströms stora roll i idrottens tillväxt under 1900-talets första halva kan därför inte nog betonas. Ett konkret exempel: Som stark vice ordförande i organisations­kommittén 1912 rekryterade Sigfrid Edström väl­utbildade och organisatoriskt skickliga unga män från sin egen omgivning. Utan dem hade Sveriges enda olympiska spel inte lyckats. Sigfrid Edström var utan jämförelse närings­livets främsta bidrag till Sol­skens­olympiaden 1912.

Vasaloppet – en pionjär i sponsorspåren

Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.