Livet efter Kreuger

Han hade dykt upp som en av det tidiga seklets skickligaste bygg­entreprenörer, med firman Kreuger & Toll som var specialist på betonggjutning. Stockholms Stadion och NK-huset är de mest kända av Kreuger­projekten. Tändstickor var däremot något han drogs in i via familjen, där skapade han en ”tändsticks­trust” när världs­krigets börs­hausse pågick i hetaste laget.

I likhet med många andra hög­belånade företagare råkade han i finansiell kris efter en period av fusioner när börs­bubblan sprack men det lyckades han dölja. Privat var han belånad med cirka 20 miljoner kronor sommaren 1919 och hans tändsticks­koncern hade skulder på 86,5 miljoner kronor i slutet av 1920. Ett fortsatt aktieras för hans båda bolag, Kreuger & Toll och STAB, skulle sänka honom, såvida han inte kunde hålla uppe skenet och istället gå på offensiv.

Tändsticks­bolaget redovisade både stigande vinster och utdelnings­utrymme, med hjälp av kreativ bok­föring och lån. Konkurrensen på världs­marknaden för tänd­stickor var för hård, det var för lätt för konkurrenter att etablera sig i branschen. Verksam­heten kunde inte bli så lönsam som Kreugers bolag gav sken av.

Finans­mannens grandiosa plan var att rätta till hela den globala konkurrens­situationen, att skapa ett världs­monopol på tändsticks­tillverkning och på så sätt både lyfta priserna och sänka kostnaderna. Stora vinster i framtiden skulle rikligt belöna investerare och kredit­givare. Men först behövde alla stödja hans attack med generösa krediter och risk­kapital, vilket ett svenskt bank­konsortium också gjorde till en början.

Han var en kunnig och över­tygande visionär för Tändsticks­bolaget, helt engelsk­språkig efter många ungdomsår i USA och Sydafrika.

Precis som tidigare under bygg­perioden var han en skicklig säljare. När Handels­banken började vackla lyckades den svenske finans­mannen trassla sig ur finans­problemen med hjälp av den amerikanska firman Lee, Higginson & Co som genom­förde en nyemission på 36 miljoner kronor i England hösten 1922, mitt i låg­konjunkturen. Att den svenska delen av emissionen misslyckades var inget som någon skyltade med, inte heller att insäljningen i England blev mycket kostsam. Ytterligare ett steg togs på offensivens och den kreativa bok­föringens väg.

Kreuger förmådde att successivt lätta trycket för de svenska bankerna och finansiera både ränte­betalningar och utdelningar som fortsatte att hålla aktie­värdena uppe. Han var en kunnig och över­tygande visionär för Tändsticks­bolaget, helt engelsk­språkig efter många ungdomsår i USA och Sydafrika. Arbetsförmågan och initiativ­kraften tycktes vara utan gräns.

Nästa finansiella bedrift blev att år 1923 etablera ett holdingbolag i USA (IMCO) där det svenska bank­konsortiet tog en del och Tändsticks­bolaget resten av ägar­kapitalet. Från detta bolag emitterades därefter ett obligations­lån på 15 miljoner dollar. Från och med den punkten fram­stod Kreuger som likvidare än andra, en troll­karl, som kunde göra det omöjliga i en svår tid. Han förmedlade några år senare obligations­lån till europeiska stater i utbyte mot tändsticks­monopol, till exempel Frankrike.

I Sverige stod Kreuger & Toll snart, när kris­bankernas aktieposter skulle säljas ut på marknaden, i centrum för alla större affärer. På andra sidan Kungsträdgården, mitt emot Wallenbergarnas bankpalats, reste sig det grandiosa ”Tändsticks­palatset” efter 1927. Dit anlände delegationer från hela världen, under några år.

År 1929 nådde Ivar Kreuger zenit. Han hade då lyckats genomföra emissioner av olika värde­papper för 1,4 miljarder kronor, vilket motsvarar närmare 40 miljarder idag. En sådan uppräkning gör honom ändå inte rättvisa eftersom det andels­mässigt utgjorde en så stor del av över­föringen av det spar­kapital som gick från det dynamiska USA till det krigs­härjade Europa. Få förstod i det läget hur farlig börs­kraschen på Wall Street var.

Att bygga en företags­grupp var från början inte hans idé men från 1920 hade han redan suttit i styrelsen för Sveriges viktigaste företag Gränges­berg, som hade en 50-årig rätt från staten att driva LKAB i norr. Undan för undan köpte finans­mannen på sig 22 procent av ”grängrarna”, som dessa klassiska spekulationspapper hade kallats.

Statens rätt att lösa in LKAB på 1950-talet gjorde Gränges till ett olämpligt internationellt emissions­projekt. Men uppen­barligen hoppades Kreuger på att ett nytt ägar­avtal skulle öppna för en helt annan värdering. Han under­skattade det politiska mot­ståndet mot detta och valde till slut att sälja aktierna.

Skogskoncernen SCA var ett mer aktivt projekt som han drogs in i av Handels­banken hösten 1928. Efter krigstidens fusions­yra var denna Stockholms­bank ”Norrlands­banken” som i sitt knä fått de olika sågverks­företagen runt Sundsvall. Skönvik och Kramfors blev först Kreuger­företag men från hösten 1929 handlade det om att samman­föra en rad nöd­lidande skogs­projekt i det nya SCA. Ivar Kreuger beslutade om stor­satsning på en sulfat­fabrik som inte skulle vara klar förrän efter hans död.

Telefon­bolaget LME hade skapats genom en fusion av en telefon­tillverkare och ett telekom­företag. Affärs­idén var att skaffa inter­nationella koncessioner för tele­system i konkurrens med främst amerikanska ITT, en verksamhet som till­talade den inter­nationelle finans­mannen.

Kreuger lyckades ta över makten över LME helt år 1930 med 71 procent av aktie­kapitalet och gick snabbt ut inter­nationellt med erbjudande om en stor­emission av röst­svaga B-aktier för att klara finansieringen. Andra företag, Elektrolux, Separator och SKF hade redan lyckats med detta året innan. Men nu var det för sent. Världen gick mot depression.

Problemet med att finansiera aktierna löste han med ett till­fälligt lån på nära 28 miljoner kronor från LME, han hade alltså köpt bolaget med dess egna pengar. Samtidigt satte han igång en för­handling med konkurrenten ITT som snart köpte hans aktiepost. Dessvärre upptäckte de också att han lyft pengar ur bolaget och kom med en stämning.

Bankernas samägda bolag Moneta satt med aktier i en rad problembolag efter första världs­kriget för att försöka dämpa börs­raset. De släppte ut aktier i SKF, Stora Koppar­berg och Separator. I SKF plockade Kreuger upp 17 procent av aktierna för 32 miljoner kronor och i de båda andra, där familjen Wallenberg höll emot, mindre poster.

En av landets ledande riskkapitalister Oscar Falkman i Skandinav­banksfären drev ett spektakulärt gruv­projekt i Boliden, främst koppar och guld. Även här kom Ivar Kreuger in efter år 1929, och satsade 58 miljoner kronor. Skandinaviska banken lånade ut 60 procent av detta och behöll projektets aktier i pant. Kreuger ville visa vinst fort och gå fram snabbare än Falkman med ett stort smältverk i Rönnskär. Här sköt Kreuger till ytterligare 12 miljoner i en emission.

Denna Ivar Kreugers ”guld­gruva” blev inte känd förrän i januari 1932 då inter­nationella tidningar innehöll över­drivna artiklar om det svenska guldet. Meningen var förstås att nyheten skulle rädda en stor omfinansiering. Men nu hade den inter­nationella depressionen värkt igenom och de svenska bankerna som, påhejade av svenske riksbanks­chefen Ivar Rooth, hade gått in med ytterligare finansiering upptäckte att de hamnat i fel tunna.

SLUTET FÖR KREUGER
I samband med en konfrontation med kredit­givarna i Paris hittades Ivar Kreuger död i sin lägenhet 12 mars 1932, med största sanno­likhet själv­mord. Hans alternativ var ju att utblottad hamna i amerikanskt fängelse.

Holdingbolaget Kreuger & Toll försattes i konkurs. Det skuld­drabbade STAB blev huvud­värk för bankiren Jacob Wallenberg ända tills efter kriget. LME ägdes redan av ITT men svenskarna höll röstmakten.

Boliden låg ju redan pant­mässigt i Skandinaviska Banken som var så illa tilltygat av Kreuger­lånen att banken nätt och jämnt överlevde. SCA, ”rishögen från Norrland”, fortsatte att vara problem för Handels­banken. Minoritets­posterna hade sålts.

KRISFÖRETAGEN BLEV VÄRDEFULLA
Små förändringar kan ibland leda till mycket stora saker längre fram. I Kreugers fall var det framför allt skapandet av SCA som blev fröet till våra dagars fram­gångsrika inter­nationella hygien- och pappers­jätte med närmare 200 miljarder kronor i börs­värde.

Men som företags­journalist och analytiker har jag svårt att ge några andra än fyra företags­ledare på rad – Axel Enström, Eije Mossberg, Bo Rydin och Sverker Martin-Löf – äran av den skapelsen. De tog från 1950-talet på sig det hårda och lång­siktiga jobbet att skapa något nytt av ett illa hopkommet företag.

Det positiva man kan säga om Ivar Kreuger och flera liknande hög­belånade finansmän, till exempel Erik Penser, är därför att de gjorde helt rätt i att satsa på svenska stor­företag. Problemet var istället att kunna försvara detta ägande genom en kris.

Själva tändsticksrörelsen i STAB utgör i dag, efter många stycknings­affärer, bara några procent av verksamheten i snus­koncernen Swedish Match med drygt 50 miljarder i börsvärde. LME ägdes länge av ITT men 1960 kunde företaget köpas ut ganska dyrt från amerikanerna av bank­sfärerna Stockholms Enskilda och Handels­banken. Att detta svenska företag skulle bli världs­ledande inom mobil­teknik låg förstås inte i korten då. Trots dagens kris är Ericsson fort­farande värt 175 miljarder kronor.

Boliden gick så småningom bra på börsen och har ett börs­värde på uppemot 70 miljarder kronor idag. Detta var ju risk­kapitalisten Oscar Falkmans barn. Fastighets­bolaget Huvud­staden är landets finaste med närmare 30 miljarder i värde. Även bolagen med minoritets­posterna blev med tiden liknande dyr­gripar.

Det positiva man kan säga om Ivar Kreuger och flera liknande hög­belånade finansmän, till exempel Erik Penser, är därför att de gjorde helt rätt i att satsa på svenska stor­företag. Problemet var istället att kunna försvara detta ägande genom en kris.

Varför blev så många stora svenska export­företag långsiktig succé på aktie­börsen? För det första slapp Sverige världs­kriget och för det andra ökade världens BNP med fyra procent varje år. Till detta kom att de svenska politikerna gjorde stor­företagen närmast skatte­fria under en rad år då vanliga ägare straff­beskattades. Detta gynnade alla de företag som redan växt ur barns­korna på 1920-talet. De fick få nya konkurrenter på hemma­marknaden.

Det har hunnit gå 80 år sedan Ivar Kreuger dog. På så lång tid blir skillnaden mellan olika till­växttakter större än man intuitivt föreställer sig. Om politikerna tillåter ett företag att expandera det egna kapitalet med realt tre procent per år hinner det bli tiofalt större. Med fem procent blir det 50 gånger större och med 10 procent, hör och häpna, 224 gånger större på så lång tid.

Om inte Ivar Kreuger i börs­upphetsningens tid förirrat sig in i hög­belånade tändsticks­affärer utan hållit sig till byggande skulle hans arvingar ha varit bland Sveriges rikaste i dag. Kanske skulle det ha varit en stiftelse till som likt Wallenberg Foundation delat ut ett par miljarder till forskning varje år.

Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!