Kungsholmens utveckling mot att bli en industristadsdel inleddes redan på 1640-talet då kronan, som då ägde ön, donerade den till Stockholm. Tanken var att den nya stadsdelen skulle bli ett centrum för hantverkare och manufakturer.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagsminnen och i SvD Näringsliv.
Kungsholmen hette på den tiden Munklägret, vilket berodde på att ön ägdes av ett gråbrödrakloster från 1430-talet och hundra år framåt. Kronan övertog ön i samband med reformationen, men namnet Munklägret levde kvar. När öns första församling skulle invigas 1672, ansågs det emellertid lämpligt att ta bort namnet Munklägret, som ju påminde om landets katolska förflutna, och ge den nya stadsdelen ett modernt namn. Ett förslag var att ön skulle döpas till Karlsholmen till den blivande kungens (Karl XI) ära, men denne presenterade själv ett annat förslag:
”Efter Riddarholmen ligger här vid Staden, Drottningholm ett stycke härifrån, varför må icke Kongsholmen ligga däremellan?” Sagt och gjort: namnet Kungsholmen var ett faktum.
Garverier och glastillverkning
För att göra en flytt till den nya stadsdelen attraktiv för hantverkare bestämdes det att de skulle slippa diverse avgifter och skatter samt regler, bland annat skråtvånget.
Mot slutet av 1600-talet hade det också etablerats gott om hantverkare på Kungsholmen. Främst var det garvarna — en yrkeskår som omvandlade djurhudar och skinn till läder — som flyttade hit. De behövde tillgång till rikligt med vatten och slog sig ner i kvarteren mellan Hantverkargatan och Riddarfjärden – en gata här är döpt till Garvargatan till minne av garvarna. Eftersom verksamheten spred en kraftig odör kring sig föll det sig naturligt att alla garverier låg i samma område. Ända fram till 1920-talet fanns garverierna kvar här.
Industrialismen – när Sverige blev rikt
Även manufakturer, ett mellanting mellan hantverkare och fabrik, etablerade sig på ön som det var tänkt. Några djärva entreprenörer startade glasbruk, och snart var Kungsholmen ett centrum för kvalitetsmedvetna glastillverkare. Kungsholmens Glasbruk, som 1688 startade sin verksamhet på vad som senare blev Karolinska institutets tomt, kom på 1700-talet att bli landets förnämsta.
Strax väster om glasbruket låg Elias Brandells band- och strumpfabrik. Den hade runt 160 anställda som främst utgjordes av ”qwinfolk, som spola och spinna”.
Ångmaskinerna ändrade allt
Den industrialisering som påbörjats så smått under 1600- och 1700-talen tog ordentlig med fart under 1800-talet då flera industribolag förlade sin verksamhet till Kungsholmens stränder. Sjötransport var det bästa sättet att frakta gods, och bland andra behövde bryggerier sötvatten till sin produktion. I början av 1800-talet gjorde kanslirådet och uppfinnaren Abraham Niclas Edelcrantz på uppdrag av Gustav IV Adolf en studieresa till det tidigt industrialiserade England och köpte med sig fyra ångmaskiner hem.
En av dem förlades till tomten där Stockholms stadshus ligger idag. Det var fråga om den av Edelcrantz ägda Eldkvarn, där ångmaskinen skötte kvarnens arbete. Maskinen byggdes upp 1805, men gav inte tillräckligt hög effekt och såldes vidare till Dannemora gruva.
Engelsmannen Samuel Owen hade arbetat på Fenton, Murray & Wood’s som konstruerat de ångmaskiner Edelcrantz inhandlade. Owen följde med till Stockholm för att hjälpa till vid uppbyggnaden av maskinerna: när det var klart stannade han kvar i stan och köpte 1809 in en egendom på Kungsholmen. Där startade han Samuel Owens Mekaniska Verkstad som också inrymde gjuteri.
Pionjärerna på Bolinders mekaniska verkstad
Under sin tid som egenföretagare i Stockholm konstruerade och tillverkade Samuel Owen den maskinella utrustningen för sju maskindrivna fartyg, bland annat för de tre första svenska ångbåtarna: ”Stockholmshäxan”, ”Experiment” och ”Amphitrite”. De första längre sjöresorna gjordes 1818 av Amphitrite, från Riddarholmen till Drottningholm, med passagerare.
Owen tillverkade under sin yrkesverksamma tid dessutom 60 ångmaskiner, 5 valsverk och över 1 000 tröskverk. Hans verkstad levererade också pumpar till gruvor, spannmålskvarnar och maskindelar till ramsågar, liksom flera olika specialmaskiner.
Bolinders lägger grunden
En av Samuel Owens medarbetare hette Carl Gerhard Bolinder. Tillsammans med sin bror Jean Bolinder grundade han 1844 Bolinders Mekaniska Verkstäder, ett företag som skulle bli mycket framgångsrikt. Det startade i en lokal vid Kaplansbacken 10.
I början var produktionen koncentrerad till framför allt ångmaskiner och råoljemotorer. Även gjutna produkter kom från Bolinders, som spisar och köksutrustning som stekpannor, och företaget kom länge att prägla östra Kungsholmen.
Under 1870-talet tog industrialismen ordentlig fart i Sverige. Och ju fler industrier som startades, desto fler beställningar på maskinell utrustning fick Bolinders. Företaget växte nu snabbt, och vid den här tiden tog de allt större fabrikslokalerna upp en stor del av området mellan Kungsholms kyrka och Klara sjö.
I början av 1930-talet flyttade verksamheten — och delades samtidigt upp — till Eskilstuna och Kalhäll, eftersom lokalerna på Kungsholmen blivit för små och möjligheten att bygga ut inte längre fanns.
Detta gällde inte bara Bolinders. Under 1920- och 30-talen började stora företag regelbundet flytta ut från Stockholms innerstad, och utvecklingen av huvudstaden mot en nästan renodlad tjänstemannastad inleddes.
Separator rivstartar på holmen
Inte långt från Bolinders låg Separator som blev Kungsholmens nästa riktigt stora industri under 1800-talet. Separator byggde sin verksamhet på de patent civilingenjören Gustaf de Laval fått för sin separator — alltså en kontinuerligt fungerande mjölkskumningscentrifug.Verksamheten startade under blygsamma förhållanden 1883 i Inedalsområdet längre upp på Kungsholmen, men i och med de snabba framgångarna med de Lavals innovationer flyttade Separator fyra år senare in i de Gundbergska verkstäderna — där det framför allt sysslats med plåtslageri — vid Fleminggatan. Här expanderade Separator snabbt, och ett stiligt huvudkontor med adressen Fleminggatan 8 stod klart 1901.År 1889 hade företaget förvärvat det så kallade Alfapatentet som förbättrade renskumningsförmågan vid separeringen av grädde från mjölk, och separatormaskinerna kallades efter det Alfa Laval, ett namn som 1963 fick ge namn åt hela företaget. Samma år flyttade bolaget till Tumba.
Om Gustaf de Laval var Separators innovatör var dess vd John Bernström den driftige företagsledaren som satsade på marknadsföring, en medveten patentstrategi och utvecklade bolagets verksamhet över huvud taget, bland annat till att bli ett exportföretag med verkstäder utomlands. Han såg dessutom till att ordna sjukkassefond, pensionsavtal och semester för de anställda.
Bernström menade dock att arbetarnas sociala rättigheter ovillkorligen skulle gälla på arbetsgivarens villkor. De Separatoranställda som deltog i en demonstration för allmän rösträtt i maj 1902 fick sparken – de hade då trotsat hans nekande till ledighet för att demonstrera – och blev tvungna att söka om sina jobb.
Utpräglad industristadsdel
Nedanför Separators fabrik, på tomten där Tekniska Nämndhusets huvudbyggnad kom att uppföras på 1960-talet, låg länge Erik Ohlssons brädgård – hit kom timmersläp från både Mälaren och skärgården. Här hade också arkitekten Pehr Johan Ekman en mekanisk snickerifabrik som bland annat tillverkade prefabricerade trähus för export.
På 1890-talet hade Kungsholmen blivit en utpräglad industristadsdel, där de mekaniska verkstäderna var de mest frekventa. Runt 3 000 personer arbetade på de större industrierna, och många bodde i smålägenheter intill. Förutom närheten till vattnet hade många fabriker på ön nära till Stockholms centralstation som stod klar 1871.
Det fanns stora industrier på södra Kungsholmen också. Mest känd är S:t Eriks Bryggeri vid Kungsholmstorg, vilket tog sitt namn 1881 efter sitt populära öl S:t Erik. Bryggeriverksamheten fanns kvar vid Kungsholmstorg fram till 1929, då den lades ned eftersom det var överetablering inom bryggerinäringen i Stockholm. (Sedan 2010 säljs åter öl under namnet S:t Erik, men varumärket ägs idag av Galatea Spirits AB.)
Högre upp, mellan Fridhemsplan och Riddarfjärden, fanns också flera industrier, bland dem Karlsviks Fabriker som grundades 1852 och under sin storhetstid runt 1870-talet tillverkade prisbilliga halvylletyger. År 1877 såldes Karlsviks fabrikslokaler och omvandlades till gjuteri där man från 1885 ägnade sig åt att smälta mjukt järn i degel; metoden heter mitisprocessen och uppfanns av Carl Wittenström.
I samma område låg Stockholms Vapenfabrik som bland annat tillverkade kulsprutor. Fabriken grundades av vapenkonstruktören Helge Palmcrantz. Minnet av den verksamheten lever kvar i kvartersnamnet Kulsprutan, beläget mellan Drottningholmsvägen och S:t Eriksgatan. Kulsprutor på fredliga Kungsholmen – svårt att tänka sig idag.
