Så blev Kungsholmen näringslivets nav
VISA BILDTEXT
Bild ur Ericssons historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

NÄRINGSLIVET AV: Mats Wickman 2025-01-26

Så blev Kungsholmen näringslivets nav

Kungsholmens utveckling mot att bli en industri­stadsdel inleddes redan på 1640-talet då kronan, som då ägde ön, donerade den till Stockholm. Tanken var att den nya stads­delen skulle bli ett centrum för hantverkare och manufakturer.

Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagsminnen och i SvD Näringsliv.

Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!

Kungsholmen hette på den tiden Munklägret, vilket berodde på att ön ägdes av ett grå­brödra­kloster från 1430-talet och hundra år framåt. Kronan övertog ön i samband med reformationen, men namnet Munk­lägret levde kvar.

När öns första församling skulle invigas 1672, ansågs det emellertid lämpligt att ta bort namnet Munklägret, som ju påminde om landets katolska förflutna, och ge den nya stads­delen ett modernt namn. Ett förslag var att ön skulle döpas till Karls­holmen till den blivande kungens (Karl XI) ära, men denne presenterade själv ett annat förslag:

”Efter Riddarholmen ligger här vid Staden, Drottningholm ett stycke härifrån, varför må icke Kongsholmen ligga däremellan?”

Sagt och gjort: namnet Kungsholmen var ett faktum.

Interiör, snickeriavdelning från J & C G Bolinders Mekaniska Verkstads AB tidigt 1900-tal. Bild ur Bolinders mekaniska verkstads historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.

GARVERIER OCH GLASTILLVERKNING
För att göra en flytt till den nya stads­delen attraktiv för hantverkare bestämdes det att de skulle slippa diverse avgifter och skatter samt regler, bland annat skrå­tvånget.

Mot slutet av 1600-talet hade det också etablerats gott om hant­verkare på Kungsholmen. Främst var det garvarna — en yrkeskår som omvandlade djur­hudar och skinn till läder — som flyttade hit.

Industrialismen – när Sverige blev rikt

De behövde tillgång till rikligt med vatten och slog sig ner i kvarteren mellan Hantverkar­gatan och Riddar­fjärden – en gata här är döpt till Garvargatan till minne av garvarna. Eftersom verksamheten spred en kraftig odör kring sig föll det sig naturligt att alla garverier låg i samma område. Ända fram till 1920-talet fanns garverierna kvar här.

Även manufakturer, ett mellanting mellan hant­verkare och fabrik, etablerade sig på ön som det var tänkt. Några djärva entreprenörer startade glasbruk, och snart var Kungsholmen ett centrum för kvalitets­medvetna glas­tillverkare. Kungsholmens Glasbruk, som 1688 startade sin verksamhet på vad som senare blev Karolinska institutets tomt, kom på 1700-talet att bli landets förnämsta.

Strax väster om glasbruket låg Elias Brandells band- och strumpfabrik. Den hade runt 160 anställda som främst utgjordes av ”qwinfolk, som spola och spinna”.

Ny mälteri- och kölnabyggnad byggs av Hornsbergs Mälteri 1935. Bild ur Carlsbergs historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

ÅNGMASKINERNA ÄNDRADE ALLT
Den industrialisering som påbörjats så smått under 1600- och 1700-talen tog ordentlig med fart under 1800-talet då flera industri­bolag förlade sin verksamhet till Kungsholmens stränder. Sjö­transport var det bästa sättet att frakta gods, och bland andra behövde bryggerier söt­vatten till sin produktion.

I början av 1800-talet gjorde kansli­rådet och uppfinnaren Abraham Niclas Edelcrantz på uppdrag av Gustav IV Adolf en studieresa till det tidigt industrialiserade England och köpte med sig fyra ång­maskiner hem.

En av dem förlades till tomten där Stockholms stadshus ligger idag. Det var fråga om den av Edelcrantz ägda Eldkvarn, där ång­maskinen skötte kvarnens arbete. Maskinen byggdes upp 1805, men gav inte tillräckligt hög effekt och såldes vidare till Dannemora gruva.

Maskinrum på Stora Bryggeriet vid Hornsberg cirka 1900. Bild ur Carlsbergs historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Engelsmannen Samuel Owen hade arbetat på Fenton, Murray & Wood’s som konstruerat de ångmaskiner Edelcrantz inhandlade.  Owen följde med till Stockholm för att hjälpa till vid uppbyggnaden av maskinerna: när det var klart stannade han kvar i stan och köpte 1809 in en egendom på Kungsholmen. Där startade han Samuel Owens Mekaniska Verkstad som också inrymde gjuteri.

Pionjärerna på Bolinders mekaniska verkstad

Under sin tid som egenföretagare i Stockholm konstruerade och tillverkade Samuel Owen den maskinella utrustningen för sju maskindrivna fartyg, bland annat för de tre första svenska ångbåtarna: ”Stockholms­häxan”, ”Experiment” och ”Amphitrite”. De första längre sjöresorna gjordes 1818 av Amphitrite, från Riddarholmen till Drottningholm, med passagerare.

Owen tillverkade under sin yrkes­verksamma tid dessutom 60 ångmaskiner, 5 valsverk och över 1 000 tröskverk. Hans verkstad levererade också pumpar till gruvor, spannmåls­kvarnar och maskindelar till ramsågar, liksom flera olika special­maskiner.

Arbetare på Bolinders transporterar ångpannor från verkstaden till norra järnvägsstationen 1875. Bild ur Bolinders mekaniska verkstads historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

BOLINDERS LÄGGER GRUNDEN
En av Samuel Owens medarbetare hette Carl Gerhard Bolinder. Tillsammans med sin bror Jean Bolinder grundade han 1844 Bolinders Mekaniska Verkstäder, ett företag som skulle bli mycket fram­gångsrikt. Det startade i en lokal vid Kaplansbacken 10.

I början var produktionen koncentrerad till framför allt ång­maskiner och råoljemotorer. Även gjutna produkter kom från Bolinders, som spisar och köks­utrustning som stekpannor, och företaget kom länge att prägla östra Kungsholmen.

Under 1870-talet tog industrialismen ordentlig fart i Sverige. Och ju fler industrier som startades, desto fler beställningar på maskinell utrustning fick Bolinders. Företaget växte nu snabbt, och vid den här tiden tog de allt större fabriks­lokalerna upp en stor del av området mellan Kungsholms kyrka och Klara sjö.

I början av 1930-talet flyttade verksamheten — och delades samtidigt upp — till Eskilstuna och Kalhäll, eftersom lokalerna på Kungsholmen blivit för små och möjligheten att bygga ut inte längre fanns.

Detta gällde inte bara Bolinders. Under 1920- och 30-talen började stora företag regel­bundet flytta ut från Stockholms innerstad, och utvecklingen av huvud­staden mot en nästan renodlad tjänstemanna­stad inleddes.

Bröderna Bolinder – från vänster Jean, Carl Gerhard och Anton – vid verkstadens första svarv, dragen av en arbetare. Bild ur Bolinders mekaniska verkstads arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

SEPARATOR RIVSTARTAR PÅ HOLMEN
Inte långt från Bolinders låg Separator som blev Kungsholmens nästa riktigt stora industri under 1800-talet. Separator byggde sin verksamhet på de patent civil­ingenjören Gustaf de Laval fått för sin separator — alltså en kontinuerligt fungerande mjölk­skumnings­centrifug.

Verksamheten startade under blygsamma förhållanden 1883 i Inedalsområdet längre upp på Kungsholmen, men i och med de snabba fram­gångarna med de Lavals innovationer flyttade Separator fyra år senare in i de Gundbergska verkstäderna — där det framför allt sysslats med plåtslageri — vid Fleminggatan.

Här expanderade Separator snabbt, och ett stiligt huvud­kontor med adressen Fleming­gatan 8 stod klart 1901. År 1889 hade företaget förvärvat det så kallade Alfapatentet som förbättrade renskumningsförmågan vid separeringen av grädde från mjölk, och separator­maskinerna kallades efter det Alfa Laval, ett namn som 1963 fick ge namn åt hela företaget. Samma år flyttade bolaget till Tumba.

Om Gustaf de Laval var Separators innovatör var dess vd John Bernström den driftige företags­ledaren som satsade på marknads­föring, en medveten patent­strategi och utvecklade bolagets verksamhet över huvud taget, bland annat till att bli ett export­företag med verkstäder utomlands. Han såg dessutom till att ordna sjuk­kassefond, pensions­avtal och semester för de anställda.

Bernström menade dock att arbetarnas sociala rättigheter ovillkorligen skulle gälla på arbetsgivarens villkor. De Separator­anställda som deltog i en demonstration för allmän rösträtt i maj 1902 fick sparken – de hade då trotsat hans nekande till ledighet för att demonstrera – och blev tvungna att söka om sina jobb.

Tappning på flaskor, Hornsbergs Bryggeri på Lindhagensgatan cirka 1950. Bild ur Carlsbergs historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

UTPRÄGLAD INDUSTRISTADSDEL
Nedanför Separators fabrik, på tomten där Tekniska Nämndhusets huvud­byggnad kom att uppföras på 1960-talet, låg länge Erik Ohlssons brädgård – hit kom timmersläp från både Mälaren och skär­gården. Här hade också arkitekten Pehr Johan Ekman en mekanisk snickeri­fabrik som bland annat tillverkade pre­fabricerade trähus för export.

På 1890-talet hade Kungsholmen blivit en utpräglad industri­stadsdel, där de mekaniska verkstäderna var de mest frekventa. Runt 3 000 personer arbetade på de större industrierna, och många bodde i små­lägenheter intill. Förutom närheten till vattnet hade många fabriker på ön nära till Stockholms central­station som stod klar 1871.

Det fanns stora industrier på södra Kungsholmen också. Mest känd är S:t Eriks Bryggeri vid Kungsholms­torg, vilket tog sitt namn 1881 efter sitt populära öl S:t Erik.

Bryggeri­verksamheten fanns kvar vid Kungsholms­torg fram till 1929, då den lades ned eftersom det var över­etablering inom bryggeri­näringen i Stockholm. (Sedan 2010 säljs åter öl under namnet S:t Erik, men varumärket ägs idag av Galatea Spirits AB.)

Gammal värmekälla i ny tid

Högre upp, mellan Fridhemsplan och Riddar­fjärden, fanns också flera industrier, bland dem Karlsviks Fabriker som grundades 1852 och under sin stor­hetstid runt 1870-talet tillverkade pris­billiga halvylletyger. År 1877 såldes Karlsviks fabriks­lokaler och omvandlades till gjuteri där man från 1885 ägnade sig åt att smälta mjukt järn i degel; metoden heter mitis­processen och uppfanns av Carl Wittenström.

I samma område låg Stockholms Vapenfabrik som bland annat tillverkade kul­sprutor. Fabriken grundades av vapen­konstruktören Helge Palmcrantz. Minnet av den verksamheten lever kvar i kvarters­namnet Kulsprutan, beläget mellan Drottning­holms­vägen och S:t Eriksgatan. Kulsprutor på fredliga Kungsholmen – svårt att tänka sig idag.

Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!

Denna webbplats använder cookies

Cookies ("kakor") består av små textfiler. Dessa innehåller data som lagras på din enhet. För att kunna placera vissa typer av cookies behöver vi inhämta ditt samtycke. Vi på Centrum för Näringslivshistoria CfN AB, orgnr. 556546-9243 använder oss av följande slags cookies. För att läsa mer om vilka cookies vi använder och lagringstid, klicka här för att komma till vår cookiepolicy.

Hantera dina cookieinställningar

Nödvändiga cookies

Nödvändiga cookies är cookies som måste placeras för att grundläggande funktioner på webbplatsen ska kunna fungera. Grundläggande funktioner är exempelvis cookies som behövs för att du ska kunna använda menyer och navigera på sajten.

Cookies för statistik

För att kunna veta hur du interagerar med webbplatsen placerar vi cookies för att föra statistik. Dessa cookies anonymiserar personuppgifter.